Vikten av ett nyansrikt språk

VIKTEN AV ETT NYANSRIKT SPRÅK

ANALYS | Att förespråka språktest för invandrare är tydligen en kontroversiell ståndpunkt idag. För egen del ser jag dock mycket goda skäl att stärka upp det svenska språket inte bara bland invandrare, utan också bland infödda svenskar i allmänhet.

Det sägs ofta att språket är nyckeln till kulturen. Så är det. Men språket är mycket viktigare än möjligheten att bli del av ett samhälle och dess umgängesformer – det är i praktiken nyckeln till frihet inom ramen för det samhälle man lever. Och det gäller invånare som är födda i samhället likaväl som inflyttade.

Det är absolut ingen självklarhet att det som sägs uppfattas så som det var tänkt. Ett dilemma för all kommunikation mellan människor. För att exemplifiera på mikronivån, det direkt mellanmänskliga planet: två människor med olika stora ordförråd har helt olika förutsättningar att förstå den andre. Förutom att vara ett sätt att förmedla sina egna tankar till någon annan är språket också själva grunden för förmågan att sätta ord på upplevelsen. Språket är i så måtto själva den mentala föreställningsvärlden, ett mindre nyansrikt och utvecklat språk är en mindre karta med färre detaljer att orientera sig med i livet.

Språket som förutsättning för mänskligt utbyte

All mänsklig interaktion och alla organisatoriska strukturer är alltså direkt avhängiga kommunikativa kvaliteter. På s.k. managementkurser är det vanligt med ett moment där man inordnar sig i en organisatorisk pyramid och så ska några order ges uppifrån, passera ett par mellannivåer, genomföras, och därefter ska rapport avläggas om hur ordern har uppfyllts. Lärdomen är att resultatet alltid skiljer sig från förväntningarna, oavsett hur enkel den ursprungliga ordern än kan tyckas ha varit. Och då gör ändå alla parter i processen sitt allra bästa, vilket är långt ifrån verkligheten i en riktig organisation.

En socialistisk läsare skulle här förstås gå igång på ”problemet med hierarkier”, men det har absolut ingenting med denna artikels ämne att göra (och jag kan väll tillägga att jag inte ser något problem i sig med hierarkier). Denna artikel spinner istället vidare på ett tema jag behandlat i olika omgångar förut: det mänskliga utbytets förutsättningar (läs min artikel med denna titel). Jag vill dock påpeka detta eftersom allt socialistiskt tänkande tenderar att gå i riktning mot att det sofistikerade ska förenklas, och poängen med denna artikel är just motsatsen: nyanser och skillnader är av godo. Åter till huvudspåret.

Ett rikt språk gör människor självständiga

De personer som kan kommunicera inte bara genom vad de säger utan också genom signaler (se även min artikel ”Om signaler i en konversation”) har givetvis lättare att organisera sig i enlighet med sina personliga preferenser. De har alltså större integritet inom ramen för en umgängeskrets som förstår denna typ av umgänge (för det första) än vad de har i andra kretsar och (för det andra) än vad personer i andra kretsar har för integritet inom ramen för sin egen krets.

Att inte kunna hörsamma och besvara signaler i en konversation, stänger följaktligen dörren till en hel del inflytande på omgivningen som vore till fördel för en själv. Ett rikt språk har med andra ord direkt betydelse för personens egen välfärd. På samma sätt leder ett torftigt språk till att man blir ensammare och mer individualiserad – och utelämnad åt yttre omständigheter, t.ex. makt ovanifrån. På så vis har språket också demokratiska implikationer: en person blir lättare att kontrollera ju sämre möjligheter han/hon har att uttrycka sig själv.

Ett torftigt språk medför sociala problem

I sammanhanget ska också uppmärksammas det gamla talesättet att när diskussion inte hjälper tar man lättare till med knytnävarna. Ett samhälle där invånarna har nära till att ta till knytnävarna mot varandra är självfallet ett mindre civiliserat samhälle. Det är också ett samhälle där invånarna har svårare att känna gemenskap och ömsesidig respekt, ett samhälle där ensam absolut inte är stark.

Ett sådant samhälle fordrar en starkare stat, för att överhuvudtaget upprätthålla något slags grundtrygghet och ordning i samhället. D.v.s. individualiserade medborgare blir inte bara lättare att kontrollera – de framtvingar också i sin tur en mer auktoritär statsmakt. Vilket underlättar för en politik med auktoritära ambitioner att lagstifta fram en allt större kontroll av samhällsinvånarna, vilket då sker synbarligen som för att hjälpa utsatta grupper och såsom ett handlingskraftigt svar på märkbara behov inom breda folklager. Det har egentligen ingenting med demokrati att göra, vare sig till syftet eller till resultatet. Vi ser här hur kommunikationsdilemmat har flera dimensioner, inte bara på mikronivå mellan människor utan också på makronivå ifråga om hur det kan användas inom politiken.

Den svenska språkförbistringen under 1900-talet

Det svenska samhället har sålunda kommit att bli till det vi i boken som jag är medförfattare till kallar för Betongväldet. En samhällsordning av sådan stark (indirekt) social kontroll att brittiske utrikeskorrespondenten i Sverige Roland Huntford för 35 år sedan betecknade vårt samhälle som ”nytotalitärt”. Svenskarna själva är hemmablinda, och fast övertygade om att vi lever i ett av världens mest demokratiska länder. För det har ju våra politiker sagt. Och politikerna har alltså tagit ifrån medborgarna tämligen grundläggande förutsättningar för att tänka själva.

Sedan den svenska nationalskalden Verner von Heidenstam skrev sina underbara skönlitterära mästerverk vid sekelskiftet 1800-1900 har det svenska språket genomgått en enorm språkförbistring. Den s.k. ”miljonsvenskan” som nu under de senaste tio åren har vunnit allt större terräng är milt uttryckt en groteskt förenklad och förvanskad version av Heidenstams rika vokabulär, i den mån den alls tål en jämförelse. Fram till förra sekelskiftet genomgick svenskan en verklig utveckling – språket och dess former standardiserades, samtidigt som man gick i riktning mot en så stor nyansrikedom som möjligt UTAN slang. I det modernistiska och sedermera postmodernistiska Sverige motarbetas svenska språkets nyansrikedom i en absurd tro att det är så vi bäst öppnar vår kultur för alla de invandrare som kommer hit, och som har helt andra kulturella referensramar.

Konklusion

Den uppfattningen är helt fel. Konsekvenserna blir för det första att vi avskaffar vår egen kultur i vidaste bemärkelse, d.v.s. kulturen dels som arv, men även som umgängesform – vi får sämre verktyg att bete oss civiliserat och respektfullt mot varandra. För det andra att en alltmer auktoritär statsmakt påtvingas samtliga samhällsinvånare. Allt för att svara mot behov i samhället som i sin tur bygger på brister åsamkade av 80 års socialdemokratisk dominans av svensk politik.

Det får väl anses som en internationellt sett vedertagen sanning att yttrandefriheten är demokratins grundsten. Ju mindre man kan yttra sig, desto mindre demokratiskt blir samhället.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

4 Responses to “Vikten av ett nyansrikt språk”


  1. 1 Anna oktober 5, 2008 kl. 18:35

    Jag håller inte alls med dig när du säger att det är nån form av ”individualisering” som medfört att vi har en så stark stat.
    Jag anser att det är tvärtom – det är kollektiviseringen som är förutsättningen för den starka allomfattande stat vi ser i dag. Individualism är svår att förena med stark social kontroll.

    Sen skriver du att: ”…vid sekelskiftet 1800-1900 har det svenska språket genomgått en enorm språkförbistring.” Det är en mycket komplex fråga. Dessutom råder det språkförbistring 😉 eftersom du tycks ha missuppfattat just ordet ”språkförbistring”. I det här sammanhanget skulle jag använda ord som språkligt förfall eller utarmning. Det är väl det du menar?

    Den stora förändringen för det svenska språket kom i och med att alltfler blev läs- och skrivkunniga. Det medförde att folket som helhet fick nya kunskaper och mer ”bildning”. Förr när majoriteten var analfabeter var gapet mellan tal- och skriftspråket mycket stort. Precis som gapet i bildning var enormt. Fram till helt nyligen närmade sig tal- och skriftspråk alltmer. Hur det blir nu med alltfler invandrare som lever i miljöer där det inte dagligen talas svenska är det svårt att sia om. Det kanske blir som tidigare perioder då svenskan förtyskades eller förfranskades.

  2. 2 Söderbaum oktober 6, 2008 kl. 8:04

    Anna: Individualiseringen är förutsättningen för inordnandet i onaturliga gemenskaper, d.v.s. kollektiviseringen. Ensam är inte stark. Ju mer man klär av medborgarna personligt ansvar och sammanhang, desto lättare (nödvändigare) blir det för Staten att överta ansvaret och pådyvla medborgarna nya sammanhang (d.v.s. kollektiv indelning för Statens egna syften).

    Det är riktigt att den stora förändringen för svenskan kom i och med att alltfler blev läs- och skrivkunniga under 1700-talet. Dessförinnan fanns t.ex. inte någon enhetlig stavning runtom i Sverige. Min uppfattning är alltså att svenskan som utvecklat och standardiserat språk stod på sin höjd vid sekelskiftet 1800-1900. Då var grammatiken mer omfattande och en mångfald fler ord användes. Det är min definition på ett ”bättre” språk.

    För att ge några exemplifierande ord på E: ehuru, eljest, emedan, enär. Det är ord som knappast används idag. På vilket vis är det någon fördel att de slutar användas? Är det för att det är synd om svensklärarna att behöva ha så många glosförhör? Svenskan sägs ha ungefär 150,000 ord. Engelskan har 500,000 ord. Ska vi då inte åtminstone värna de ord vi redan har?

  3. 3 Anna oktober 6, 2008 kl. 17:29

    Du frågar: ”På vilket vis är det någon fördel att de slutar användas?” Egentligen vill jag inte polemisera mot dig, för jag upplever också att alltfler använder ett torftigt språk. I fora där man förr lade sig vinn om att tala korrekt svenska ska man nu vara gemena. Det är sorgligt när synonymer kommer ur bruk, för det minskar möjligheten att just nyansera språket. Fast när det gäller antalet ord är det mycket svårt att beräkna. Den här texten från Språkrådet belyser problemet:
    http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2220

    När det gäller begreppen ”individualism”, individen är utgångspunkten, och ”kollektivism”, kollektivet är utgångspunkten, så tror jag att vi har kommunikationsproblem. Jag förstår helt enkelt inte vad du menar. För mig, och säkert för de flesta andra, är begreppen motsatser. Använder du dem på ett nytt sätt?
    Att man tar ifrån ”…medborgarna personligt ansvar och sammanhang…” är för mig kollektivisering. Individualism förutsätter personligt ansvar.

  4. 4 Söderbaum oktober 6, 2008 kl. 18:07

    Anna: ”För mig, och säkert för de flesta andra, är begreppen motsatser. Använder du dem på ett nytt sätt? Att man tar ifrån ”…medborgarna personligt ansvar och sammanhang…” är för mig kollektivisering. Individualism förutsätter personligt ansvar.”

    Att begreppen är varandras motsatser, vilket de är, motsäger inte att det ena (individualiseringen) faktiskt är förutsättningen för det andra (kollektiviseringen). Dess enda likhet är förstås att båda syftar till att krossa de naturliga gemenskaperna. Men när de naturliga gemenskaperna försvagats i riktning mot ett mer individualiserat samhälle, blir det lättare för staten att centralisera all makt och därmed göra individerna beroende av staten – vilket medför kollektivisering.

    Vad gäller att individualism förutsätter personligt ansvar (som du säger), så bör väl påpekas att individualismens syn på personligt ansvar handlar om att bara ha ansvar inför sig själv (egoism), medan konservatismens syn på personligt ansvar handlar om att ha ansvar inför andra (moral).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 956,377 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar