EDMUND BURKES ”REFLEKTIONER OM FRANSKA REVOLUTIONEN”
Edmund Burke (1729-1797)
Verket som sådant
Vad väntar då den läsare som vill sätta tänderna i denna trots allt förhållandevis nätta framställning (238 s i den svenska översättningen)? Är det en bok som drar upp grundprinciperna och riktlinjerna för den konservativa idébildningen, ställer dem i dagspolitiskt perspektiv och är skriven på ett svårtillgängligt och formellt sätt? Ja, men förmodligen inte alls som Du föreställer Dig det. Visst finns principerna och riktlinjerna där, både som statement om skeendena under Franska revolutionen, och även i form av allmänna principer som Burke slår fast genom att fundera ytterligare kring de större samhällsfrågorna. Vidare är det förstås så att Burke skriver ganska formellt. Han är så retorisk och pedagogisk att det för en läsare som är van vid sedvanlig svensk lärobok eller valfri deckare riskerar bli tröttsamt med Burkes oförmåga att så att säga sätta ner foten – samtidigt som man faktiskt lätt (ja, lätt!) följer och förstår Burkes tankegångar om man läser med eftertanke.
Det är inte ett känslomässigt avståndstagande från revolutionens råhet och okontrollerbarhet som Burke ger uttryck för. Han går mycket metodiskt, förnuftsmässigt och närmast empiriskt utforskande tillväga i processen att slå fast sina ståndpunkter och teser. Men han utpekar förvisso inte sina fastslagna principer och ställningstaganden som ”givet det nu sagda är detta den konservativa ståndpunkten”. Istället flyter de förbi i hans allsidiga avfärdande av radikala tendenser i allmänhet och den Franska revolutionen i synnerhet. Det är en intelligent och mycket lärd man som med yttersta intellektuella professionalism förmedlar sin syn på sin tids viktigaste händelse.
Reflektioner är skriven som ett mellanting mellan brev och retoriskt fulländat politiskt tal; där ingen verbal byggsten sparats förskönandet av motiveringen till ett komplett, oböjligt Nej till Franska revolutionen och dess nybildade socialliberala Nationalförsamlings ideal. Efter 236 sidor om Nationalförsamlingens svagheter, tillkortakommanden, problem och opassligheter, ägnar Burke ett halvt stycke (!) på bokens näst sista sida åt vad som är positivt med Nationalförsamlingens nya Frankrike.
Verkets relevans idag
En populär missuppfattning idag är att konservativa vill tillbaka till det feodala samhället innan Franska revolutionen. Burke försvarar monarkin framför republik och påpekar att det är lättare att inympa republikens fördelar i en monarki än monarkins fördelar i republiken. Men han kritiserar det kungliga enväldet som ju gav upphov till Franska revolutionen, och slår fast att både makthavarna och de statliga tjänstemännen har ett stort ansvar gentemot folket. Vidare försvarar Burke adelskapet, men det är inte något adelsvälde han förespråkar. Burkes samhällsvision är det klassiska borgerliga samhället. Med detta förstås det på handel och likvida tillgångar baserade samhället, där medborgarna har rätt till självbestämmande givet det personliga ansvaret, och där de kunniga lär de okunniga. Burkes relevans idag består alltså framför allt i ett värdecentrerat synsätt på borgerliga ideal som har med kreativitet och kulturell utveckling att göra snarare än materialism och ekonomisk tillväxt.
Av visst intresse är också Burkes avfärdande av det påstått universellt goda med de Mänskliga rättigheterna, vilka ju alltjämt står i centrum för våra dagars samhällsdebatt. Burke kritiserar de Mänskliga rättigheterna för att bara vara sekularismens dåliga kopia av Tio Guds Bud. Den avgörande skillnaden, menar Burke, är att de kristna budorden är bättre ur humanistisk synvinkel. Han får oss överhuvudtaget att förstå varför gammalt hävdvunnet är bättre än nyuppfunnet, och varför religioners ideal för sin del är starkare än all annan hävd. Det rotade och det långsiktigt hållbara menar Burke alltid har ett högre värde än en aldrig så förnuftig ny idé – helt enkelt därför att ingen enskild människa kan mäta sig med generationernas samlade visdom.
Bokens andra halva är Burkes tankar om det nya samhällssystem som byggdes i Frankrike på ruinerna av det gamla. Mycket av detta, kan tyckas, saknar politisk relevans idag eftersom det är kritik av ett nyfött system med alla dess förfärliga barnsjukdomar som uppkom för över 200 år sedan. Men det vore att göra Burke en mycket stor orättvisa att inte säga att denna halva med fördel kan användas för att ge perspektiv åt den europeiska civilisationen sådan den utvecklats under den ”nya tiden” efter år 1789. Det som kännetecknar ”Västvärlden” idag är onekligen en konsekvens av 1789 års stora franska revolution, som Burke visste att vederbörligen kritisera på ett sätt som är både förståeligt, föredömligt och unikt klarsynt.
Viktiga ståndpunkter ur verket
Att ge exempel på Burkes tankegångar och synpunkter i detta monumentalverk, är förstås nödvändigt. Jag har därför här gjort ett axplock av det som jag personligen finner intressant och talande, med viss preferens för de klassiska citaten. Sidhänvisningarna avser den svenska översättningen.
- Om moral: ”Samlevnaden kräver inte bara att individernas passioner hålls tillbaka, utan också, enskilt och samfällt, att människans böjelser ofta hejdas, viljan bemästras och hennes passioner underkuvas. Detta kan enbart ske genom en makt utanför henne själv; och inte genom att uppgiften görs avhängig den vilja och de passioner som det är avsikten att tygla och underkuva.” (s. 64)
Om historiemedvetenhet: ”Vi är bara alltför benägna att betrakta förhållanden sådana de är, utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt de orsaker som har skapat dem”. (s. 80)
Om ansvar: “Society is indeed a contract. […] As the ends of such a partnership cannot be obtained in many generations, it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born.” (s. 96-97, den svenska översättningen gör tyvärr inte originalcitatet rättvisa)
Om statens kontroll: ”Det är bättre att vårda dygden och humaniteten genom att lämna mycket åt den fria viljan, även med risk att förlora en del av målet, än att försöka att göra män till bara maskiner och redskap för den politiska viljan.” (s. 103)
Om bidragsberoende: ”Att driva oberoende människor att leva på allmosor, är i sig självt en stor grymhet.” (s. 105)
Om försiktighet: ”Människan har ibland förletts stegvis, ibland skyndat sig, in i saker som hon om hon anat helheten aldrig skulle ha tillåtit sig att genomföra.” (s. 124)
Om politikens inriktning: ”En böjelse för att bevara och en förmåga för att förbättra, bägge förenade, det skulle vara min norm för en statsman. Allt annat är simpelt i tillblivelsen och riskfyllt i genomförandet.” (s. 152)
Om kreativitet: ”Att förgöra den makt som växer okontrollerat ur den yppiga produktiva kraften i människans medvetande, är nästan likvärdigt, i den moraliska världen, med förgörandet av de synbarligen aktiva egenskaperna hos organ i den materiella världen. ” (s. 153)
Om överdrifter: ”Ingen överdrift är bra”. (s. 158)
Om utveckling och gemenskap: ”Tiden behövs för att skapa denna tankarnas förening, som är det enda som kan skapa allt det goda vi strävar efter. Vårt tålamod kommer att nå längre än vår styrka. […] Genom långsamma men oavbrutna framsteg, granskas verkan av vart steg; ett lyckat eller misslyckat första steg ger oss ljus för det andra steget; och sålunda förs vi från klarhet till klarhet med trygghet genom hela följden av steg. Vi ser att delarna i systemet inte kolliderar. Den ondska som ligger vilande i de mest lovande planer bemöts när den dyker upp. En fördel är att så lite som möjligt offras för ett nytt steg. Vi kompenserar, vi försonas, vi balanserar. Vi kan förena de olika skiljaktigheterna och motstridande principerna som återfinns i människors tankar och handlingar till en samordnad helhet. Från den växer, inte en förträfflighet i enskildheter, utan någonting mycket större, en förträfflighet i gemenskapen. ” (s. 164)
Om klasser: ”Kampen mellan de rika och fattiga är inte en kamp mellan grupp och grupp, utan en tävling mellan man och man”. (s. 172)
Om frihet: ”Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd? Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan handledning eller återhållsamhet.” (s. 235)
Om förändring: ”Jag vill inte heller utesluta förändring; men även när jag förändrade skulle det vara för att bevara. Jag skulle tillgripa botemedlet blott mot en stor anledning till missnöje. I vad jag gjorde skulle jag följa våra förfäders exempel. Jag skulle göra reparationen så nära som möjligt till byggnadens ursprungliga stil. ” (s. 237)
Förmodligen skulle man kunna skriva ett uttömmande koncentrat av Burkes slutsatser på tio sidor. Men det vore förstås att förlora tjusningen med att läsa ett så klassiskt originalverk. Nej, Reflektioner om Franska revolutionen bör läsas från pärm till pärm. Åtminstone den första halvan, där man får allt det för en nutida läsare väsentliga, serverat med en god dos av högsta retoriska och skönlitterära kvalitet.
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
0 Svar to “Burke: Reflektioner om Franska revolutionen”