Ny idéskrift om norsk konservatism

RECENSION | Den som på sikt vill påverka ett idéklimat måste gå via människors fantasi. Vad de än ser på film eller läser i böcker, blir stoff för deras drömmar. Så börjar drömmarna prägla de krav av vilka handlingen styrs, i skola och universitet, på marknaden och i politiken. All handling föds ur fantasin. Våra drömmar är livets källa, så länge de inte är skeva och verklighetsfrämmande.

De stora frihetsrörelserna i Sverige och Norden, först borgerliga, därpå de socialdemokratiska, tändes först av manifest och appeller, i romaner, skönlitteratur, dikt och sång. Politiken drevs inte bara av brist, fattigdom och hunger. Utan personer som Almquist och Bremer, Dan Andersson och arbetardiktarna hade det inte funnits större politiska förväntningar att infria. Gestalter som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson hade inte fått flera åhörare än ett lokalt symöte. Mona Sahlins problem är drömfriheten.

Särskilt högern har eftersatt idébildningen

Nu har vänstern varit mer villig än högern att ta tillvara fantasins roll. Högern har trots samtidig klagan på vänsterns materialism ofta sökt möta sina målgruppers ”handfasta” krav. Men då man ratar fantasin, framför allt inte i tanken orkar bearbeta vad den skapar, får man stå sitt kast. Utan idébildning blir politiken krass, kortsiktig. Vi ser det sist hos Alliansen, där nycker och utspel avlöser varandra. En stabilt underbyggd, långsiktig framväxt av en frihetlig åskådning liksom en ny kulturell värld uteblir.

Man leds till dessa tankar av en läsvärd ny norsk idéskrift, Civita-institutets Tre essays om Konservatisme (2008, 78 s), vars bidrag skrivits av författaren och förre kulturministern Lars Roar Langslet, statsvetaren Henrik Syse och statsvetaren tillika journalisten Torbjörn Röe Isaksen.

Norges väg till att bli en fri nation

Också för Norge gäller frågan: Vad ska vi bevara? Att prioritera klokt är varje konservativ individs uppgift. Delvis är svaret historiskt: Norge har länge varit en dansk provins, en första höjdpunkt i dess nationella kraftutveckling infaller på 1200-talet varpå olika faktorer länge försvagar Norge. Bara sedan unionen med Sverige 1905 upplöstes har riket (utom vid den tyska ockupationen) genuint haft sin frihet.

Eftersom rollen som nation inte varit självklar, kom kyrkan och tron tidigt att träda in. En allians mellan kyrka och kungar blev vital. I sin bok om Olav den Hellige (1995) har Lars Roar Langslet väl utrett vad denne ”Norges evige konge” betytt för norsk identitet och som sitt folks religiösa och moraliska grundval, ett stöd som bar landet ännu under andra världskrigets år.

Frånvaron av aristokrati karakteristiskt

Karakteristisk för Norges väg och för dess konservatism har vidare frånvaron av aristokrati varit. Mot bönder och fiskare har stått en urban medelklass av köpmän och ämbetsmän. I Tre essays står heller inte något överklassarv i centrum utan solida medelklassidéer, som de rann upp med 1800-talets liberalkonservativa frihetslära på konstitutionell och rättsstatlig bas. Då Norges grundlagsfäder 1814 samlades på Eidsvoll, tog de fasta på rättsarvet och ett upplevt behov av en god byråkrati för att ge landet inre och yttre stadga. De medförde i sitt arbete inte ologiskt bl a Amerikas delstatsförfattningar vilka kom att inspirera den norska grundlagen (skrifterna lär ännu kunna ses i Självständighetshallen i Eidsvoll, se Halvdan Koht: Amerika i Europa, 1950).

Om den kristna, katolska kyrkan i Norge setts som en frihetskälla, inte bara av en person som Sigrid Undset, har sedan 1814 Amerika med dess fria, professionella medelklass utgjort en vital frihetsförebild. Den blev viktig också för det 1884 grundade partiet Höyre vars mål präglades av juridiskt skolade ämbetsmän. Skribenterna i Tre essays fullföljer denna västliga, anglosaxiska politiska och rättsliga inriktning genom att hänvisa till Edmund Burkes och andras teser om värdet av icke-diskriminerande lag och god erfarenhet, en tradition som aktiverades mot dem som förhastat ville ändra på seder och institutioner.

Norge efter Andra världskriget

Som Langslet betonar kom norsk höger efter 1945 (med John Lyng i spetsen) att framgångsrikt avvärja de försök som vänstern då företog sig att skapa statliga, kollektiva lösningar. Oron den gången för ett samhälle i statens gjutform var äkta. Politiken hotade att ersättas av byråkratisk förvaltning och näringslivets och civilsamhällets fria beslut av direktiv uppifrån. Detta kunde ha styrt in Norge i en ofri, östlig bana. Som svensk tänker man på den offensiv mot socialismen som på 1940-talet tog fart hos oss i form av ”planhushållningsmotståndet”.

I sitt bidrag visar statsvetaren Henrik Syse vad en ny debatt om dygd hos vissa nordamerikanska tänkare kan tillföra konservatismen. Han ser värdet av att värja sig mot tomma abstraktioner, samtidigt som han ser en risk för relativism i att ensidigt ta till sig dessa ”återupptagna” dygdebegrepp. Hos ämneskollegan Torbjörn Röe Isaksen (f n redaktör för konservativa tidskriften Minerva) betonas med rätta idén om kulturen som formande och livgivande kraft i det rättsliga, politiska och ekonomiska spelet. Man behöver för detta alls inte gå till Shakespeare – det räcker med dramatikern och moralisten Ludvig Holberg, eller Henrik Ibsen. Så här gisslar Ibsen den slappa ”gyntske frihed”: ”Det gyntske selv, – det er den haer/ af önsker, lyster og begaer, -/ … det hav/av infald, fordringer og krav,/ kort alt som netop mit bryst haever,/ og gör att jeg, som sådan, lever.”

Konservativa byggde det moderna Norge

Som Lars Roar Langslet skriver: ”På 1840- och 50-talet, en av de viktigaste reformperioderna i norsk historia, var det uttalat konservativa ämbetsmän som drev fram moderniseringsprojektet och lade grundvalen för det moderna Norge.” Norsk konservatism rör sig därefter mellan en mer praktisk linje (t ex hos Schweigaard) och en idealism med folklig och kristen förankring (som hos hegelianen Monrad). Och bägge riktningarna tycks ha sitt berättigande, eftersom de erkänt naturrätten och därmed en princip som håller den politiska makten i schack.

Norska liberalkonservativa idisslar nu varken Tocqueville eller Burke. Den idélinje de följer har fortsatt att ta emot vital erfarenhet, idéer, tankar och konstnärliga tillflöden, allt medan dess röda tråd bestått. Vitalt är, som vår Geijer sade, att ”den mätte (”saturerade”) medborgaren … inte [är] samhällets mål”. Så ser också denna skrift saken. Att enbart jaga yttre välbefinnande är misstänkt. Det sköna och sanna måste värnas på sikt. Tänk bara att den länge förbisedde Jacob Martin Monrad, vilket Langslet påminner om, nu mycket riktigt har uppvärderats. Det finns hopp.

Tre essays om konservatisme är både lättläst och rik på synpunkter. Den ger även goda litteraturtips.

Carl Johan Ljungberg

2 Responses to “Ny idéskrift om norsk konservatism”


  1. 1 Daniel Bergström oktober 21, 2008 kl. 21:23

    Jag kan inte påstå att jag är vidare insatt i det politiska klimatet, eller konservatismens ställning i synnerhet, i Norge, men det verkar som om de har en i förhållande till Sverige avundsvärt vital idédebatt (vilket du också påpekar i hög grad saknas i vårt land). Det verkar dessutom råda en anmärkningsvärd begreppsklarhet i den norska debatten.

    Jag instämmer i betraktelsen att politik, den borgerliga i synnerhet, borde syfta till att långsiktigt förändra den mentala kartan istället för att vara en vindflöjel för en föränderlig, och socialdemokratiskt indoktrinerad opinion.
    Dessutom instämmer jag till fullo i resonemanget att en livaktig idédebatt för politikens långsiktighet. Jag har länge saknat de bärande idéerna i svensk politik, jag är helt övertygad om att all politik måste grundas i en bärande idé som filosofisk ledstjärna. Utan dessa blir all politik endast opportunistiskt krämande av valfläsk och lösryckta sakfrågor.

    Säga vad man vill om exempelvis Olof Palme, men han hade åtminstone en logiskt koherrent samhällsvision, baserad på en sammanhållen idé, dess sakinnehåll oaktat. Detta anser jag är att föredra framför dagens såssar, med ett pragmatiskt (i dess sämsta bemärkelse) opportunt misch-masch av åsikter. Detta gäller förresten i lika hög grad i båda läger.

  2. 2 Daniel Bergström oktober 21, 2008 kl. 21:24

    Är: Dessutom instämmer jag till fullo i resonemanget ATT en livaktig idédebatt för politikens långsiktighet.

    Ska vara: Dessutom instämmer jag till fullo i resonemanget OM VIKTEN AV en livaktig idédebatt för politikens långsiktighet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar