Alliansen inför andra halvlek

ANALYS | ”Vi gick till val som de nya moderaterna. Vi vann valet som de nya moderaterna. Och vi kommer att regera Sverige som de Nya moderaterna.” Så sade Fredrik Reinfeldt i sitt anförande på valnatten när det stod klart att en borgerlig majoritetsregering kunde bildas. Nu skulle de Nya moderaterna regera Sverige, och det ”nya” i sammanhanget var att något systemskifte INTE skulle äga rum. Borgerliga regeringssamarbeten har vi trots allt sett förut, så ur den synvinkeln är inte Alliansen någon riktig nyhet. Det kan dock formen för det nuvarande regeringssamarbetet sägas vara. Det bästa med de Nya moderaterna, något som Reinfeldt faktiskt lär gå till historien med, är just Alliansen. Denna organisatoriska tillbyggnad på partiet som gör det regeringsdugligt och placerar det i blickfånget. För visst handlar Alliansen mer om Nya moderaterna än om samarbetspartierna, och visst handlar Nya moderaterna mer om att utjämna olikheter gentemot socialdemokratin än om att framhålla de borgerliga skillnaderna.

Därför är inte den påtagliga bristen på nyheter särskilt förvånande nu i halvtid, när Alliansledarna träffas i Träslövsläge på västkusten för att presentera sin politik inför andra halvlek. Nyheten var som sagt regimskiftet 2006, inte politiken, och den nyheten vill man nu leva så länge som möjligt på. Förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson hade misslyckats, och Nya moderaterna med Fredrik Reinfeldt i spetsen skulle göra jobbet bättre. Som tack för visat stöd och lojalitet tillförsäkrades samarbetspartierna en handfull ministerposter.

Problemet med maktdelningen inom Alliansen

Låt oss uppehålla oss kort kring detta med ministerposterna. Man kunde ha delat jämnt på dessa och sedan givit respektive samarbetsparti inflytande utifrån valresultatet, eller man kunde ha delat ut dem proportionellt efter valresultatet till de områden där samarbetspartierna rönt störst egna framgångar och låta detta bli den gemensamma politiken. Båda hade varit lika rättvist. Istället fördelade Reinfeldt ministerposterna proportionerligt efter valresultatet till de områden där samarbetspartierna rönt störst egna framgångar – och beslutade att politiken DESSUTOM ska fastställas proportionellt efter valresultatet, d.v.s. Nya moderaterna har både majoriteten ministerposter och bestämmer vad samarbetspartiernas ministrar ska föra för politik.

Detta medför att inte bara Nya moderaterna kör över sina kärnväljare med att vara betydligt mer av Nya socialdemokraterna än någonting annat, samtliga Allianspartier kör över sina kärnväljare: Folkpartiet liberalernas huvudnummer med högre krav är föga liberalt; Centerpartiets EU-federalism och stureplanska nyliberalism lär inte falla särskilt många landsbygdsväljare på läppen; och i Kristdemokraterna utgör abortturismen, könsneutrala äktenskap och höjd bensinskatt (istället för vallöftet sänkt bensinskatt) stora röda skynken i händerna på partiledaren som får den mest förhärdade kärnväljare att skrapa ursinnigt med foten.

Bra och dåligt med den förda politiken

När det gäller själva den förda politiken har Alliansregeringen förvisso lyckats vad gäller ”arbetslinjen” – fler personer är idag i arbete och något färre än förut går på bidrag. Det är åtminstone ett litet steg i borgerlig riktning, var och en ska kunna klara sig av egen kraft. Den moderatledda utrikespolitiken har också i huvudsak sköts bra, med viktigt undantag för den ryska gasledningen som borde motarbetas och absolut inte accepteras. Den folkpartiledda skolpolitiken ska Alliansregeringen ha en eloge för, den är på helt rätt väg även om utspelet att polisen ska komma och hämta skolkande elever var ett idiotförslag. Vidare har man öppnat dörren för en bättre kriminalpolitik i och med straffnivåutredningen, liksom för hushållsnära tjänster även om deras omfattning alltjämt är ytterst begränsad. Det eviga borgerliga paradnumret med sänkta skatter har det varit mycket ståhej kring, även om resultatet är minst sagt magert. Men vissa ytterligare skattelättnader är händelsevis det enda konkreta som Alliansledarna har utlovat i samband med Träslövsläge-träffen. Dessvärre rör det sig endast om skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare – d.v.s. i riktning mot att det visserligen ska löna sig att jobba, men det ska tydligen inte löna sig att ta ansvar i sitt jobb.

På det mer entydiga minuskontot vad gäller den aktiva politik som förs, finns den fortsatta nedrustningen av försvaret FASTÄN Ryssland inte bara utövar påtryckningar på och för krig med grannländer, utan också nu under hösten har invaderat ett grannland. Vidare att man driver införandet av könsneutrala äktenskap; att man försvarat facken efter fallen Vaxholm och Salladsbaren; att man inte avskaffade den vansinniga beskattningen av fastigheter såsom lovats i valrörelsen (varför ska man överhuvudtaget behöva betala för något man äger?); att man oreserverat följer vänsterns miljöpolitik (där den tvivelaktiga klimatfrågan överskuggar både frågorna om föroreningar och framtidens energiförsörjning).

Vad borde en borgerlig regering göra?

Så vad borde en borgerlig regering göra, vad borde man kunna förvänta sig av ”borgerlig” politik? Man borde framför allt värna civilsamhället, stärka familjerna från en i västvärlden unikt underkuvad position, slå vakt om den personliga integriteten, tillskjuta mer resurser till brottsbekämpningen (både polis och rättsväsende), befrämja den privata sektorn och i synnerhet småföretagandet, befria akademierna från politisk styrning av forskningen… Allt detta är politikområden som känns påfallande eftersatta av Alliansregeringen. Just därför borde man verkligen satsa på dessa inför valet 2010. Men nu i samband med Alliansledarnas överläggningar i Träslövsläge har man alltså endast kommit överens om att man ska fortsätta med skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det är egentligen förbluffande, men med två år kvar till valet ska man kanske inte kalla det för ett misslyckande – det återstår trots allt en hel del tid för både utvärderande, visionerande och presterande.

Vikten av ett starkare och bredare samarbete

Ett klart misslyckande, eller åtminstone ett misstag, i partiledarnas överläggningar, är däremot att man har kommit fram till att Allianspartierna inte ska gå till val 2010 under gemensam valbeteckning. Att göra så hade inte bara varit ett naturligt nästa steg i Allianssamarbetet. Det hade också varit bra såtillvida att man serverar väljarna två tydliga regeringsalternativ, man håller nere kampanjkostnaderna – och inget Alliansparti hade behövt oroa sig för att halka ur riksdagen och därmed i praktiken omöjliggöra en ny Alliansseger 2010.

Statistiskt sett menar DN att det ändock är omöjligt för Alliansen att vinna valet 2010. Det är förstås en tråkig inställning, men för att klara en utmaning får man inte lov att underskatta den. Nu ska jag bli lite konspiratorisk. Jag tror, och har hela tiden trott, att de liberala partierna kommer att räkna det som en andrahandsvinst om kd åker ur riksdagen 2010. När inte kristdemokraterna står i vägen kan de nämligen enkelt bilda ett enda stort liberalt parti. De mest udda spelarna är ju alltid de tuffaste att förhandla med. Under de kommande två åren lär vi märka hur mycket det liberala triumviratet m-c-fp siktar in sig åtminstone på den vinsten inför framtiden. Jag hoppas jag har fel, Sverige behöver mer av värdekonservativ politik och absolut inte mindre.

Samarbetspartierna behöver profilera upp sig

För kd gäller faktiskt att man under alla omständigheter måste profilera sig i tydlig kontrast till de övriga Allianspartierna. Annars åker man ur riksdagen på att enbart vara en dålig kopia av de liberala partierna. ”Dålig kopia” för att ett parti som alla uppfattar som värdekonservativt och moralkonservativt, och som har tydlig koppling till den utmobbade kristendomen, aldrig kan slå igenom bland liberala väljare hur snälla och låtgåiga de än lyckas göra sig utåt. Partiets hopp står till ungdomsförbundet KDU, som genom att ha seglat upp som det näst största politiska ungdomsförbundet i Sverige pekar ut en tydlig riktning för kristdemokratisk kraftutveckling.

Än finns det alltså helt klart hopp inför valet 2010. Men personligen är jag rädd att Alliansen riskerar att släcka kärnväljarnas hopp om någonting annat än socialdemokratisk politik, om man inte ger mycket mera färg åt samarbetspartierna.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

11 Responses to “Alliansen inför andra halvlek”


  1. 1 Populisten oktober 22, 2008 kl. 20:32

    Jag är inte särskilt rädd för att Alliansen ska fölora valet 2010. Om de fortsätter som nu så är det helt enkelt inget att vara rädd för. Jag såg för övrigt idag att den folkpartistiske bloggaren Lars-Erick Forsgren döpt om samarbetet till Arrogansen, jag tycker det är väldigt träffande.

    Skrapet av min väljarfot hörde KD på vägen till soffan om de lyssnade ordentligt under FRA-debaklet i somras.

    För övrigt anser jag att FRA-lagen bör rivas upp.

  2. 2 Peter oktober 23, 2008 kl. 8:40

    Spelar det någon roll vem eller vilka som styr, aliansen eller kartellen? Vi kommer att få en regering som för socialistisk politik i vilket fall. Värna välfärden, behåll värdskatten, hur kan man kalla den nuvarande regeringen borgerlig? Det finns i dag inget renodlat borgerligt parti. Alla har en dragning åt vänster. Vad vi behöver är ett parti under ledning av en borgerlig politiker typ Gösta Bohman.

  3. 3 LP oktober 23, 2008 kl. 11:15

    Majoriteten svenskar skulle i nuläget aldrig rösta på renodlat konservativa eller liberala alternativ. De flesta är arbetarklass och känner av otryggheten av att ha en begränsad ekonomi, i och för sig delvis orsakad av de makalöst höga skatterna som i viss utsträckning döljs genom att arbetsgivaren betalar en stor del åt arbetarna. De har erfarenheten att S-politiken med sitt stabila trygghetssystem fungerar hyfsat och är rädda och osäkra inför vad som skulle hända utan detta. Studier* visar att arbetarklassen i stort har det bättre i ”högerländer” som Schweiz och USA, och sossarna är naturligtvis livrädda för en ökad medvetenhet om detta.

    När det gäller den kulturella delen som konservativa så starkt betonar är nog de flesta ”vanliga dödliga” för bortryckta från äldre kultur och obildade för att i nuläget kunna återfå sina rötter. För den konservativa visionen att uppfyllas krävs alltså mycket arbete och tid. Liksom socialdemokratin gjort måste kanske ett borgerligt regeringsalternativ först stämma överens med folkets värderingar och därefter sakta reformera hela samhället.

    *Economic Policy Institute visar i en rapport att de 10% fattigaste hushållen i USA och Sverige tjänar ungefär lika mycket av medianinkomsten i USA. (Störst andel av medianinkomsten tjänar de fattigaste hushållen i liberala Schweiz.) Utöver denna grupp är inkomsterna i USA mycket större. Däremot finns det i USA en liten andel som lever i misär.

    Observera att siffrorna är justerade med avseende på köpkraftsparitet.

    En annan undersökning finns på http://www.ratio.se/upload/pdf/The%20Swedish%20model%20-%20Rapport%2010%20Sve%20vs%20USA.pdf

  4. 5 Gabriel oktober 23, 2008 kl. 14:28

    LP:

    Att ” de flesta är arbetarklass” är nog lite tokigt formulerat, jag skulle nog kalla denna grupp för medelklass. Det nog inte heller helt fel att påstå att det finns ett stort mått av ”folklig” konservatism inom medelklassen, dock så är denna en väldigt socialdemokratisk konservatism, de har trots allt haft en dominerande ställning under 1900-talet. Folk kommer reagera med upprördhet (som vi sett med alliansen) om en ny regering alltför snabbt och ivrigt börjar rucka på det som man i folkmun kallar den svenska modellens stöttestenar; stark offentlig sektor, allmän välfärd och hela tredje vägen-politiken,tycka vad man vill om detta, men det är nog socialdemokratin inom medelklassen som idag bäst kan benämnas som konservativ. Eftersom det borgerligt konservativa alternativet i sverige urlakats i och med uppgåendet i liberalismen. Tyvärr kommer det nog inte att falla i god jord att importera den anglo-amerikanska konservatismen eftersom den har så dålig förankring i det svenska samhällstänkandet och politiska klimat.

    Det är förvisso enbart min lilla fundering kring ämnet, men medelklassen har historiskt sett varit väldigt tjockhuvad och ovillig till större förändringar.

  5. 6 Söderbaum oktober 24, 2008 kl. 12:01

    Gabriel: Det är förstås ett orimligt påstående att konservatismen i Sverige skulle vara socialdemokratisk, eftersom socialdemokratin är genomgående anti-konservativ. Men du har rätt i att en stor andel av svenskarna är konservativa utan att veta om det. De flesta konservativa i Sverige är i själva verket det utan att veta om det, personer som i korthet tycker man ska satsa mer på familj, försvar, polis, gillar moral och förekomsten av både kung och kyrka i samhällslivet, och i allmänhet tycker att ”lagom är bäst”. Av dessa finns säkert också en hel del som tror att de är socialdemokrater, och går och röstar varje val på en politik som leder allt längre bort från vad de skulle önskat.

  6. 7 Gabriel oktober 25, 2008 kl. 13:58

    Söderbaum:

    Med socialdemokratisk konservatism menar jag givetvis inte en borgerlig konservatism, om ens en ideologisk konservatism. Snarare en strukturkonservativ inställning, vilket nog hade varit ett bättre ordval.

  7. 8 Söderbaum oktober 25, 2008 kl. 16:36

    Gabriel: Ja, socialdemokratin är strukturkonservativ och vill (förstås) försvara det anti-konservativa samhälle den har byggt. Strukturkonservatism, d.v.s. man vill bevara status quo, har ingenting att göra med konservatismen – alltså den omfattande idébildning som sedan rätt lång tid går under detta namn.

    Väljarstöd för socialdemokratin har alltså ingenting i sig med konservatismen att göra.

  8. 9 tegis oktober 25, 2008 kl. 21:18

    Det har väl snarare att göra med det som du skrev på din blog för länge sedan Jakob att det mest radikala man kan vara i Sverige idag är konservativ? =) Dagens punkare är konservativa …
    Vi förstår inte ens hur personer som Sarah Palin tänker. Inte för att vi struntar i att försöka förstå dem (vilket vi iofs gör) men för att utvecklingen gått så långt att vi är inkapabla till att göra det.
    Det är lite lika med hur svårt det är för oss idag att förstå sådana kulturer som den amerikanska indiankulturen som inte hade någon äganderätt. De är ungefär lika långt borta från vårt samhälle och vårat ”tänk” idag som de konservativa …

  9. 10 LP oktober 26, 2008 kl. 16:39

    Den psykologiska termen är prägling, dvs. man blir mer eller mindre omedvetet präglad av värderingar och beteendemönster omkring en. Därför blir kulturyttringar så starkt förankrade oavsett om de är positiva eller negativa. Sverige har blivit av med många äldre kulturyttringar genom en intensiv social ingenjörskonst från staten och en lydig befolkning. USA är i många avseenden mer traditionellt än Sverige då de inte har utsatts för lika mycket centralstyrning med modernistisk inriktning. Där finns dessutom en sådan individualistisk kultur att det kanske inte vore möjligt.

  10. 11 Söderbaum oktober 27, 2008 kl. 11:57

    Tegis: Nej, konservatismens idéer är inte lika avlägset den svenska kulturen som indiankulturerna i Amerika är. Det existerar inte någon kultur som är självförnekande, det är den förda politiken som är anti-kulturell och därmed anti-konservativ.

    Men i och med att det inte funnits vare sig någon konservativ idébildning i Sverige på 50 år (skulle man kunna säga), tillsammans med att ordet ”konservativ” används om helt andra saker samt att den politiska debatten i Sverige varit låst i skattefrågan under lika många år – har gjort att Sveriges konservativa finns inom alla riksdagspartier idag utom vänsterpartiet (och många har förmodligen också köpt så pass många ”dogmer” som går stick i stäv med annat de tror på, att de har svårt att hitta tillbaka till sin egentliga konservativa grundsyn). Det är som signaturen LP skriver här i kommentarsfältet, politisk ”prägling” det handlar om. Rekommenderas: min bok Betongväldet (Empron, 2007).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 970,561 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar