Burke mellan upplysning & romantik

BURKE MELLAN UPPLYSNING & ROMANTIK

Edmund Burke (1729-1797)

Edmund Burke (1729-1797)

PORTRÄTT och RECENSION | I antologin Förnuft & inlevelse, Burke mellan upplysning och romantik (Timbro 1990) får vi ett bredare perspektiv på svenska om Edmund Burke och hans tänkande. Halva boken utgörs dessutom av den första svenska översättningen av Burkes parlamentstal om försoning med de amerikanska kolonierna. Som redaktörer för boken står Per Dahl och Carl Johan Ljungberg, båda välbekanta namn inom den svenska konservatismen. Övriga medförfattare är Teddy Brunius, Eddie Tistelgren och Svante Nordin. Tillsammans ger de oss perspektiv på Burke som person, som filosof, som politiker, som grundare av den konservativa idébildningen, och som barn av Upplysningstiden.

Förnuft & inlevelse handlar alltså inte om hur konservatismen som idébildning började ta sig konkret form genom Edmund Burkes penna på 1700-talet. I fokus för boken står Burkes syn på frihet. Annat hade kanske inte varit att vänta sig eftersom förläggaren är Timbro, men det är förstås både riktigt och viktigt att förstå Burke som en frihetsfilosof. Det är också därför som den anglikanska konservatismen är mera frihetlig, medan den kontinentala konservatismen desto mer kännetecknas av sitt värnande om staten och välfärdssamhället. Förnuft & inlevelse har på så vis en bredd som kastar bra ljus såväl på den anglikanska konservatismen som på frihetstänkandets utveckling – båda vilka förstås är nödvändiga för att kunna förstå konservatismen rätt. Antologins fördel, i korthet, är alltså att det inte är en Burke-bok endast för de redan övertygade konservativa.

Burke och liberalismen

I boken får vi förklarat för oss att den som söker stöd hos Burke för en interventionistisk välfärdsstat har en nästintill oöverstiglig utmaning framför sig. Det är förvisso en mycket konservativ ståndpunkt att vara emot en stat som intervenerar i civilsamhället och privatlivet (också i den kontinentala socialkonservativa idétraditionen), och ingenting som bör missleda läsaren till uppfattningen att Burke är någon sorts liberal. Tvärtom får vi veta att Burke vänder sig starkt emot ett samhälle byggt på den radikala omprövningens grund. Drifternas frigörelse var något som han skarpt och systematiskt avvisade i strid inte minst mot Rousseau, och Burke ansåg överhuvudtaget inte att maximal individuell frihet utgör det högsta politiska värdet.

Däremot var Burke av den uppfattningen att människor som saknar frihet är de bästa på att förinta andras frihet. Han ansåg också att allt samhällslivs mening ligger i det individuella – i den specifika bemärkelsen personlighetens utveckling och mognande. Att få njuta frukterna av sitt eget arbete, att få lön för sin möda och tröst i sin sorg, det har den enskilde rätt att fordra av den gemenskap som samhället utgör och bör utgöra. Detta beskrivs bra i Förnuft & inlevelse.

Den privata solidariteten framhålls som något av Burkes patentlösning på alla sociala problem. Det mänskliga samhället har sina naturliga gemenskaper som vuxit fram över tid, vilka ger människorna trygghet och mening i tillvaron. Vid sidan om dessa finns de frivilliga gemenskaperna, och dessa gemenskaper vill Burke ge det fulla ansvaret för den materiella tryggheten i civilsamhället. Han står alltså upp för det starka, organiskt framvuxna civilsamhället framför det slags massansvar som socialstaten tar och de kollektiva (onaturliga) gemenskaper som framväxer genom social ingenjörskonst. Specifikt om statens omfång skriver Burke i det översatta parlamentstalet:


    “Staten bör begränsa sitt intresse till det som angår staten eller statens tjänare; nämligen de yttre uttrycken för dess religion, dess domstolar; dess skatteuppbörd; dess militära styrka till sjöss och lands; de sammanslutningar [t.ex. Ostindiska kompaniet] som har dess verksamhet att tacka för sin existens, kort sagt allt som är sant och rätteligen allmänt, till den allmänna freden, till den allmänna säkerheten, till den allmänna ordningen, till det allmänna välståndet.” (s. 35-36)

I detta parlamentstal skriver Burke också ett intressant resonemang om att skatter kan vara förtryckande även om de är rättvisa. Burkes ekonomiska syn beskrivs annars som ett slags syntes av å ena sidan den tidiga liberalismen med dess betoning av mikroekonomins och egennyttans roll, och å andra sidan den klassisk-kristna strävan efter dygd. Ytterst sett, menar Burke, är ekonomi inte enbart en fråga om utbud och efterfrågan, om sparsamhet eller profit – utan även om en intelligent, kräsen och historiemedveten selektion där det långsiktigt hållbara är att föredra framför det kortsiktigt vinstmaximerande.

Respekt, nyans och uppåtsträvan

Burkes åsikt om religionens ställning i samhällslivet kan inte heller kallas liberal. Han förespråkar, liksom Halifax, den rent världsliga nyttan av ett nära samarbete mellan kyrkan och staten – det civiliserar människorna, och ger dem nödvändig vägledning för att kunna samexistera under ordnade förhållanden. Samtidigt framhålls Burkes varma omhuldande av religionsfriheten, det är alltså inte en rent konfessionell ståndpunkt han ger uttryck för utan rent och skärt ett värnande om religionen som grund för civilisation i världen. Precis som den konservativa idébildningen senare tagit fasta på, med sitt värnande av kultur och framhållande av världens olika religionsbaserade civilisationer. Burke motsatte sig också rakt av de jakobinska ”globala” rättigheterna.

Burkes försvar av kulturer hänger intimt samman med hans framhållande av den enskilda människans ofullkomlighet. I Burkes berömda kritik av det individuella förnuftets begränsningar har många läst in en allmän förnuftskritik. Det är fel, i Burkes värld ska ingen behöva godta någonting enbart på grund av auktoritet. Var och en måste eftersträva ett så förnuftigt leverne som möjligt, samtidigt som man måste vara ödmjuk inför att andra människor varken är eller tänker som en själv. Burke menar också att ett förnuftsbegrepp tömt på historia och natur är direkt farligt, förnuftet är så att säga inte förnuftigt om det är begränsat i tid och rum. Förmågan till inlevelse är i så måtto viktigare än det rent rationella förnuftet, vilket givetvis titeln Förnuft & inlevelse anspelar på.

I kontrast till den skeva uppfattning som finns om Burkes förnuftskritik och försvar av traditionen, står också hans inställning att de enskilda initiativen och kreativiteten utgör en grundförutsättning för själva upprätthållandet av ett civiliserat samhälle. Traditionen är ett stöd för de ofullkomliga individerna, och dessa menar han ska tillmätas utrymme för både personlighet och nyans. Detta är själva kärnan i Burkes frihetssyn. Två mycket kännetecknande Burke-citat bör här särskilt framhållas:


    ”Jag gick i mina förfäders fotspår, där kan jag ej snubbla.” (s. 107)

    ”…kan jag inte godta tanken på… Detta är något nytt, tidigare okänt, utan stöd i någon erfarenhet, utan exempel hos våra förfäder eller i styrelseskickets rot.” (s. 120)


Som framhålls i Förnuft & inlevelse består Burkes specifika filosofiska insats för det första i att åskådliggöra hur det civila och kulturella livet är avhängigt vissa grundvillkor som äganderätten och lagstyret. För det andra att det ekonomiska livet för att bli fullödigt måste underkastas moralens och gemenskapens hänsyn. För det tredje att historiemedvetenheten är nödvändig både för dess lärorika exempel och för dess förmåga att kunna förklara varför mänskliga förhållanden är som de är.

Talet om försoning med kolonierna

Burkes Parlamentstal om försoning med de amerikanska kolonierna 22 mars 1775 i svensk översättning utgör alltså bokens andra hälft. Det är helt klart mer en essä än ett parlamentariskt debattinlägg, på samma sätt som Reflektioner om Franska revolutionen är skriven i brevform men tydligtvis för långt för att vara ett brev. Parlamentstalet är ett enda stort, retoriskt mästerligt, försvar av alla nationers rätt till självbestämmande. D.v.s. alla geografiskt avgränsade folk som vuxit samman och kommit att bli en naturlig och avgränsad gemenskap. Burkes resonemang går i huvudsak ut på att amerikanerna i grunden är engelsmän, fastän i en nybildad nation, och som engelsmän i blodet torde de få rätt till samma frihet som andra engelsmän.

Det är uppenbart, menar Burke, att engelska parlamentet, där amerikanerna inte är representerade, inte vet vad som är bäst för amerikanerna. Talet blir på så vis också något av en anti-imperialistisk programförklaring. Burke gör detta med utgångspunkt i det då magnifika världsimperiet Storbritannien, imperiet som det sades att solen aldrig gick ner över. Nackdelen är, precis som med andra halvan av Reflektioner om Franska revolutionen (se min tidigare recension av denna bok), att de viktiga politiska principerna passerar revy i Burkes typiska överdådigt detaljerade beskrivning av dagsaktuella större politiska händelser under 1700-talet. På samma sätt som i Reflektioner lyfter Burke även här alla rimliga argument och avväpnar motargumenten lika metodiskt.

Somliga har i Burkes försvar av den amerikanska revolutionen uppfattat en tvetydig kritik av revolutionen som fenomen, vilket annars måste sägas är själva kontentan av Reflektioner om Franska revolutionen. Detta bottnar endast i den populära missuppfattningen att amerikanska revolutionen var en revolution. Definitionen av en revolution är en snabb och genomgripande förändring av samhället. Den amerikanska ”revolutionen” pågick i nästan 20 år, och var snarare en självständighetsrörelse som kulminerade i ett frihetskrig och utmynnade i självständighetsförklaringen. Burkes kritik av den ”riktiga” revolutionen i Frankrike år 1789 består i dess nedbrytande av civilisationen och människornas återfall i barbari. Och han vänder sig med motvilja och förakt mot dess pöbelanda, dess hån mot bildning och förfining, dess hat mot kyrkan och religionen och mot de traditionella kulturbärande institutionerna.

Känns beskrivningen igen? Javisst har Franska revolutionen en direkt arvtagare i det modernistiska massamhället. Det mesta av Edmund Burkes tänkande är både förståeligt, intressant och till sin essens t.o.m. aktuellt idag, 200 år efter hans död. Förnuft & inlevelse är en utmärkt och bred introduktion.

Jakob E:son Söderbaum

2 Responses to “Burke mellan upplysning & romantik”


  1. 1 Mikael Andersson oktober 31, 2008 kl. 21:17

    Tackar för en utmärkt artikel ! Har ända sedan jag först stötte på Burke på Statsvetenskap A beundrat denna tänkare, och här kom ännu mer information.

    Får jag ge ett förslag på framtida artikel som jag hade uppskattat oerhört mycket ? En genomgång av de stora konservativa föregreningarna, deras likheter och skillnader. Såsom Social-Konservativ, Värde-Konservativ o.s.v.

  2. 2 Söderbaum november 1, 2008 kl. 1:20

    Andersson: Jag har tidigare skrivit sammanfattat om konservatismens olika förgreningar här:

    http://www.konservativtforum.org/texter/konservatism.htm


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar