Går man ut på stan och säger till folk att det är ett stort jubiléumsår i år, så drar nog en och annan på mungipan och utbrister glatt att det är ju 50 år sedan Sverige tog silver i fotbolls-VM. Ahh… så’na tider! Men år 2008 är ett större jubiléumsår än så.
I år är det 1000 år sedan Sverige blev ett kristet kungadöme. År 1008 döpte sig den förste svenske kungen Olof Skötkonung i Husaby källa i Västergötland. Det var vikingatid, och i och med honom förenades för all framtid Svealand, Västergötland och Östergötland i ett kungadöme. Att kungafamiljen ska bekänna sig till kristendomen står alltjämt stadgat i Sveriges grundlag, detta har alltså blivit en så pass viktig kulturbärare i vår historia. Ett viktigt svenskt 1000-årsjubiléum alltså, och något officiellt firande äger inte rum.
Om man sedan går ut på stan och frågar folk om de känner till Roskilde, så tänker de flesta på en rockfestival. Bland äldre generationer – 40-talister och uppåt, som hade Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius som obligatorisk läsning i skolan – kan dock någonting helt annat dyka upp i minnet: freden i Roskilde.
I år är det 350 år sedan freden i Roskilde ägde rum. Då tillföll Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Trondheim samt öarna Ven och Bornholm Sverige. Av dessa landskap är alla utom Trondheim fortfarande en del av Sverige. Den svenska stormakten stod år 1658 på höjden av sin omfattning. Riket var vid den tidpunkten dubbelt så stort som idag, och Stockholm låg mitt i Sverige. Kungen hette Karl X Gustav, den förste av de tre karolinerkungarna. Segern mot Danmark 1658 hade möjliggjorts genom vad som i historieböckerna blivit känt som tåget över Stora bält, ett sund som just då hade frusit till – och där isen aldrig har lagt sig igen sedan dess.
Man behöver ju inte fira sådant här hela tiden, då kunde ju folk tro att man (hu!) är nationalist. Men ett 1000-årsjubiléum och ett 350-årsjubiléum är väl ändå värt att uppmärksamma officiellt?? OK, vänstern tycker inte att kristendomen är tillräckligt socialistisk och det enda imperium i norr som de har respekt för är Ryssland. Man ska dock veta att Sverige sedan det tillkom som kungadöme har kommit att bli världens friaste land genom tiderna (läs min tidigare artikel på detta tema). Så egentligen — varför skulle inte stora datum i vår historia vara värda att fira? Naturligtvis är de värda det.
Gustav Adolfsbakelsen i sitt originalutförande från Bräutigams konditori i Göteborg
Så passa på att fira lite extra nu den 6 november, på ”det gamla Sveriges” nationaldag. Åtminstone i Göteborg, Uppsala, Lund och Sundsvall finns det officiella Gustav Adolfsfiranden, och gustavadolfsbakelser har spridit sig till olika delar av landet och serveras inte längre enbart i Göteborg. I Finland firar finlandssvenskarna 6 november under namnet ”Svenska dagen”. Även om Staten inte bryr sig ens när vi har en borgerlig regering, och även om Vin & sprit har sålts ut till fransoser – så kan Du denna dag med gott samvete höja en svensk skål för fornstora dar, och förenas också med andra (t.ex. finlandssvenskar) som Du kanske inte har tänkt på att Du delar denna gemenskap på historiens grund med! Länge leve det goda minnet!
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
En Utmärkt artikel, med mycket goda poänger. Sveriges Historia är inget att skämmas för, vilket vänster-folk, oavsett om de klär sig i sosse-röd eller kommuniströd, verkar tro. Se bara på Estländsk historiaskrivning t.ex, Svensktiden beskrivs som den goda tiden.
Jag tycker dock att i din artikel om Sverige som friaste land att det finns en del att lägga till i detta. Bland annat att i Sverige var bönder fria betydligt tidigare än på många andra ställen i Europa. I Danmark återinfördes en form av träldom på 1600-talet, medan vi ”frigjorde bönder” där vi invaderade. Ok, nu skall man inte dra paralleller här till Sovjets ”befrielse” av Europas folk.. men tja.. Denna gång stämmer det i alla fall 😀
Man kan även lägga till att såsom jag förstår det utifrån då jag studerade svenska kolonialtiden att de indianstammar som var i Delaware såg på Svenskarna med välvilja och ”stormage”, och det var starka dekret från Stockholm att behandla indianerna väl, ingen massslakt här inte. Visst, det hade säkerligen mer att göra med militära realititer än moralisk baktanke. MEN faktum kvarstår vår kolonialisering ut i världen var även den jämfört med majoriteten andra kolonialmakter ”snäll”.
Andersson: Ja, ”den fria svenska bondestammen” är inte bara ett bevingat uttryck i vår historieskrivning utan dessutom en unik realitet i västerländsk historia. Vi avskaffade livegenskapen under 1200-talet medan den, som du säger, bestod i Danmark ända fram till 1788 och bondebefolkningen var i huvudsak fortfarande ofri där i juridisk bemärkelse vid 1800-talets mitt. I Sverige talar man om de fyra stånden ”adel, präster, borgare och bönder” – ingen annanstans i Europa har bönderna ägt representation som eget stånd.
Vad gäller den svenska kolonin ”New Sweden” i Nordamerika kan gott nämnas att på Skokloster slott (som f.ö. är det praktfullaste icke-kungliga slott som uppfördes i Sverige under stormaktstiden) finns en kista med indianska kulturföremål som indianerna i kolonin skänkte slottsherren Per Brahe d.y. Han var den som såg till att indianerna fick skolundervisning, inkl. att lära sig svenska. Dessa indianföremål är ca 200 år (!) äldre än de äldsta bevarade nordamerikanska indianföremålen i USA eller någon annan del av världen. Detta säger i alla fall lite grann om hur vi behandlade våra koloniserade folk i jämförelse med andra stormakter.
Intressant inlägg Jakob. Jag har själv funderat på varför inte freden i Roskilde uppmärksammas mer. Den borde rimligtvis ses som en grundsten i byggandet av nationalstaten Sverige av således vara av större vikt att högtidlighålla. Jag får väl nöja mig med en bakelse på torsdag =)
Mycket bra inlägg. 1000 år som ett kristet rike hade jag själv inte reflekterat över, det var spännande. Borde inte Svenska kyrkan, trots allt, uppmärksamma detta på något sätt? Som sagt; mycket bra, dock är Bornholm förvisso danskt (sedan freden i Köpenhamn 1660).
1000 år som kristet förtryckarland som byggdes upp på att man slog undan de religiösa grupper som fanns här innan kristendomen kom.
Är det verkligen någonting att fira?
Då firar jag hellre 10års jubileumet om 2 år att staten är skiljd från kyrkan.
Husaby källa-incidenten har inga historiska belägg och får tills vidare betraktas som en myt inom akademin. Just for the record. Kanske därför som man inte firar?
Men Jakob är inte så intresserad av belägg, mer intresserad av nation-building, vilket det här egentligen handlar om.
Sedan så är svenska kyrkan hypokrater som aldrig skulle våga ta ställning om någonting, än mindre att fira dess uppkomst. 🙂 Den svenska kyrkan är antagligen den mest utvattnade och fåniga PK-konstruktionen som finns i världen just nu. Det är ett under att inte fler riktiga kristna hoppar av den. Jakob har ju gjort ett aktivt val att gå ur (som jag själv också har gjort) och det respekterar jag djupt.
Dopet nämns i älder västgötalagens kungalängd. Så det finns belägg. Men Tegis är inte så intresserad av källkritik, mer intresserad av att gnälla på kyrkan, vilket hans inlägg egentligen handlar om.
lol, ja att Olof Skötkonung var Sveriges första kristna kung och att det antagligen skedde runt kring detta år är väl mer eller mindre erkänd fakta.
Det viktiga är att förstå varför svenska kyrkan inte uppmärksammar det, och det är för att de har transformerats till en PK-institution among others. Det är lite unket, lite historiskt och lite nationellt, ingenting som de vågar att hålla i ens med tång alltså.
Håller helt med tegis egentligen. Mitt förra inlägg skrevs sent på kvällen.
Tackar och bockar.
”Reinfeldt körde över Hägglund” idag i DN angående homoäktenskap. Kommentarer någon villig?
Vill även påpeka att Jakob är en mycket beläst person. Dock handlar firandet av dessa högtider mer om nationsbyggande än just firandet av högtider. Vilket det alltid gjort. Det var min poäng. Det kanske inte riktigt framgick …
MvH
teglund
Tegis: Alla offentligt uppmärksammade datum har med ”nationbuilding” att göra. Inklusive Kanelbullens dag. Jag för min del tycker att om vi ska fira arbetarrörelsen 1 maj, och Kanelbullens dag 4 oktober, så är det minst sagt förvånande att man inte uppmärksammar ett 350-årsjubiléum i landets historia, och ännu mer förvånande att man inte uppmärksammar ett 1000-årsjubiléum. Man kan tycka att det finns viktigare saker att fira. Kanske tycker t.o.m. någon (du?) att det är viktigare att fira kanelbullen än våra svenska ”founding fathers”. Men jag tycker det är skandalöst och pinsamt.
Jag tycker inte att vi ska ha några nationella dagar utan jag tycker det ska ligga på individerna själva att fira de dagar som de tycker är intressanta. Att vi blir tvungna av kollektiv att fira arbetarklassens eller kanelbulleätarnas dagar tycker jag är helt fel.
Privat så firar jag otroligt gärna Gustav Adolf, gärna med dig skall påpekas. Men för moi stannar det på ett personligt plan.
Men Tegis, vem har sagt att vi ska tvingas. Nu låter du faktiskt som de konservativas nidbild av liberaler: individer utan förankring i sin omgivning.
Har tradition och fason för avsikt att skriva om ett annat kollektiv som ligger mellan familjen och staten. Jag tänker på grannskapet, (apropå att jag struntade att delta i lövkrattandet här hemma idag).
Blir vi inte tvingade till att acceptera 1 Maj? Vad är det du säger pojk? Har jag ett företag blir mina affärer lidande. Under 70-talet blev studenter nedslagna av rödingar om de var ute och festade på Valborg för att de då var borgarbrackor som inte visste att man skulle vara hemma och förbereda för dagen efter, och inte ligga och vara bakfull. 🙂
Om jag vill fira en passande högtid för mig (t ex USAs nationaldag eller kanelbullens dag) så vill jag ju inte tvinga det på folk. Det är ju det arbetarrörelsen gör, och jag tror inte att de nationella högtidsförespråkarna är så mycket bättre.
”40-talister”? Det heter 40-talare.