Remembrance Day

Idag var det 90 år sedan det första världskriget avslutades med ett stillestånd mellan Tyskland och Ententemakterna. Denna dag högtidlighålls varje år, främst i Samväldesländerna, men även i en del andra länder. Med två tysta minuter hedras alla de som fallit i det som då var historiens värsta blodbad.

trench2Under fyra år hade Europas stormakter bekrigat varandra. I västfrontens leriga skyttegravar, på Östeuropas vidsträckta slätter, i Balkans, Tyrolens och Karpaternas ogästvänliga bergstrakter, och ett otal mindre krigsskådeplatser stupade omkring tio miljoner unga män.

Första världskriget är en av världshistoriens mest betydelsefulla händelser. Det har utövat ett inflytande på det kommande 1900-talets än blodigare historia som knappast går att överskatta. Ur kriget föddes kommunism och fascism. Visst fanns det ideologiska tankegodset bakom dessa båda vanvettiga ideologier innan kriget, men genom den totala mobilisering av hela samhällen för att förgöra varandra, den ideologiska indoktrinering av hemmafronten som kriget krävde, och den brutalisering av människan som själva kriget medfört, fick båda den avgörande pusselbiten till sina ideologier.

Pacifism är ingen lösning

Krigets ansträngningar och nederlagets bitterhet skapade också den grogrund i vilka dessa rörelser kunde växa sig starka, och så småningom erövra makten i en rad länder. Samtidigt växte sig en annan idériktning stark i de länder som gått segrande ur kriget, och som lyckats bevara sitt demokratiska styrelseskick. Denna idériktning var pacifismen. Den fullt begripliga önskan att aldrig mer behöva uppleva krigets helvete ledde till att demokratierna gav diktaturerna det spelrum de behövde för att åter rusta sig starka och kasta världen in i ännu ett världskrig.

Vad kan vi lära oss av denna 1900-talets urkatastrof? En uppenbar lärdom är vikten av att undvika krig, en lärdom som dessvärre gått förlorad i många hörn av vår värld. Om det tidiga 1900-talets kulsprutor och artilleripjäser kunde skapa ett blodbad, så är det ingenting mot vad dagens termonukleära vapen kan. Mänskligheten måste bli betydligt bättre på att hantera intressekonflikter och förskjutningar i maktbalansen utan att tillgripa vapen. Vi har helt enkelt inte råd med ytterligare ett stormaktskrig.

Vi kan också lära oss att pacifism, hur välmenande den än må vara, inte är en säker väg till fred. Så länge det finns stater som med våld vill förändra världsordningen, så länge måste också demokratierna vara bredda att med vapen i hand försvara den. Avrustade demokratier ger bara diktaturerna utrymme att öka sitt inflytande, och förslava allt fler länder och folk.

Nationalism som problem respektive möjlighet

leninVi måste vara ytterst försiktiga med och skeptiska till kollektivistiska ideologier vars uppbyggnad går ut på att ställa grupp mot grupp, det må vara ras, klass, eller något annat. Nationalism kan tjänstgöra som en sådan kollektivistisk ideologi, och i de former den tog kring det förra sekelskiften utgjorde den obestridligen en viktig ideologisk grund till det världskrig som igår för 90 år sedan blåstes av.

I mera försiktiga former kan dock nationalism även utgöra en positiv kraft i samhället. Det är känslan av nationell samhörighet som i mångt och mycket utgör grunden för de demokratiska samhällen vi byggt upp i Europa, och ytterst för den offervilja förutan vilken demokratierna inte kunnat hejda diktaturernas bud på hegemoni för snart 70 år sedan. Av den anledningen har många konservativa ett gott öga till nationalismen.

Att nationalism kan missbrukas och slå över i chauvinism är inget skäl att förkasta allt vad nationalism heter, att förneka sin historia, sina seder och sin kultur. Däremot bör det vara en stark varning till alla oss som vill värna de positiva aspekterna av nationalism, att ständigt vara på vår vakt så att det inte spårar ur. Nationalism får aldrig handla om att ställa nationer mot varandra, att se ned på andra folk, eller brista i respekt för deras historiska och kulturella arv.

Globaliseringens utmaningar idag

Vår moderna historia lär oss dock att inte bara kollektivistiska irrläror kan hota freden. Även den liberala demokratin kan utgöra ett hot. Demokrati och kapitalism är ett oöverträffat par när det handlar om att bringa fred, stabilitet och välstånd till ett samhälle. De senaste decennierna har dock sett en accelererande och mera inträngande spridning av dessa ideal till samhällen vars förutsättningar att ta emot dessa är allt sämre.

Dessa accelererande processer går under benämningen globalisering. Jag tillhör de som är i grunden positivbin-laden till detta, vilket långt ifrån alla konservativa är. Även jag tvingas dock erkänna att globaliseringen medför problem. Dess förändringskraft är enorm. Ibland slår den sönder etablerade och fungerande sociala strukturer och trossystem, ibland hotar den mindre väl fungerande, men inte desto mindre väl etablerade strukturer och eliter.

Som alltid när tempot i en förändringsprocess blir för högt, skapar det en reaktion. Grupper som vill bevara det bestående, eller återvända till det förlorade, mobiliserar sig till motstånd, och vinner stöd hos de som förlorar på eller hotas av utvecklingen. Denna utveckling har vi under en längre tid kunnat skåda i Mellanöstern.

Neokonservatismen ingen befriare

Sedan 2001 har en uppsättning ännu mera radikala demokratiska idéer fått ett genombrott, främst i USA. Enligt dessa idéer, som brukar benämnas neokonservativa, men som har mycket lite med konservatism i dess klassiska betydelse att göra, räcket det inte för demokratierna att försvara sig mot diktaturerna. Man vill gå steget längre och med våld störta de värsta diktaturerna och införa demokrati.

180px-bush_43_10-19-04_stpetesaddam-pistolDessa idéer fick sitt elddop i och med invasionen av Irak 2003. Verkligheten visade sig dock vara mer komplicerad än på ideologernas ritbord. Irakierna må ha hatat diktatorn Saddam Hussein, men detta innebär inte med automatik att de USA-ledda styrkorna hälsades som befriare, eller att en stabil och bestående demokrati etablerats. Diktaturens fall öppnade upp ett ormbo av etniska, religiösa, och sociala motsättningar.

Sammanfattningsvis behöver vi mer av eftertanke, mer av förståelse, och mindre av tvärsäkra och egocentriska lösningar. Vi bör glädjas åt kapitalismens och demokratins fortsatta utbredning, men beväpna oss med större tålamod. Förändringarna måste få komma i den takt ett samhälle är kapabel att ta till sig dem, och de måste komma inifrån, inte påtvingas utifrån. På så sätt kanske mänskligheten slipper resa nya monument över miljontals stupade i ett nytt världskrig.

Patrik Magnusson

Annonser

5 Responses to “Remembrance Day”


  1. 1 Fredrik november 12, 2008 kl. 18:20

    Varför skulle det ALLTID vara fel att påtvinga länder demokrati? Japan och Tyskland är de självklara exemplen.

    Och påtryckningar i fråga om demokratireformer vid ulandsbidrag tycks mig självklar.

  2. 2 tegis november 13, 2008 kl. 2:08

    För att det är deras angelägenhet, inte våran. Och kollektivistiska auktoritära regimer faller ändå förr eller senare på grund av ekonomiska skäl …

    ”Alliance with no one, trade with everyone”
    //Thomas Jeffersson

  3. 3 Simon november 13, 2008 kl. 5:09

    ”Varför skulle det ALLTID vara fel att påtvinga länder demokrati? Japan och Tyskland är de självklara exemplen.”
    I Tyskland på hur fel det kan gå. Om första världskrigets segrarmakter sett till att bevara kejsarmakten hade vi besparats nazisterna och andra världskriget. Adolf Hitler var Weimarrepublikens barn – glöm inte det. Lika fel, som det var när spartanerna avtvingade Athen demokratin är det när man påtvingar något land demokratin. Det handlar om att man utan ett uns av intellektuell ödmjukhet tror sig kunna helt utifrån sina egna kulturella referensramar och traditioner, kunna imperalistiskt påtvinga ett annat land sitt styrelseskick. Därtill, kan det nog vara bra med lite självrannsakan istället för förmäten nedlåtenhet gentemot andra kulturer. Vilka ideal tycker du det demokratiska väst står för i dagsläget? Inte är det de aristoteliska dygderna iallafall.

  4. 4 tegis november 14, 2008 kl. 1:22

    ”Adolf Hitler var Weimarrepublikens barn”

    Du kan lika gärna säga ”Adolf Hitler var Finanskrisens barn” och med det argumentet stödja moneteristisk politik och motarbetandet av keynesianism …

  5. 5 Patrik M november 14, 2008 kl. 9:48

    Fredrik,

    Jag brukar vara försiktig med att använda ordet ”alltid”, så låt oss säga att jag som grundregel inte tror på att med tvång införa demokrati. Varför? Ett samhälle och dess politiska system är en komplex organism. Ett demokrtiskt styrelsesätt är något som växer fram över tid, genom ett samspel mellan olika aktörer.

    Av historiska, kulturella och andra skäl kommer varje stats variant av demokrati att få sina särdrag. En stor del av den nationella uppslutningen kring demokratin bygger på känslan hos befolkningen att denna styrelseform är resultatet av en gemensam nationell prestation, något som tillskapats genom kamp och genom kompromisser.

    När demokrati påtvingas ett folk utifrån kommer denna känsla av lojalitet med styrelseformen att saknas. I värsta fall kommer befolkningen att förknippa demokrati med främmande makts ockupation, och dess införande att ge en störtad diktatur en legitimitet som den kanske tidigare saknade, bara för att den i alla fall var landets ”egen”, styrelseform.

    Tyskland och Japan är klassiska exempel som brukar anföras på lyckad ”tvångsdemokrati”, men i båda fallen ganska dåliga exempel. Varken i Japan eller i Tyskland var demokrati något nytt fenomen. Det fanns tidigare demokratiska traditioner och strukturer att falla tillbaka på. Åtminstone i Tysklands fall var nazistregimen mot slutet så impopulär, att de västallierade sågs som befriare även där.

    Man bör också komma ihåg att Tyskland och Japan startade andra världskriget. Deras slutliga fall var resultatet av ett lyckat försvarskrig från de allierades sida. Med den jämförelsen kanske en allierad offensiv mot Bagdad i samband med 1991 års Gulfkrig hade kunnat resultera i en mer lyckosam etablering av en demokratisk regim i Irak, än vad som nu blivit fallet.

    Vad gäller bistånd så är jag generellt av uppfattningen att bistånd gör mer skada än nytta. Vill man hjälpa länder i tredje världen (vilket jag anser att man bör) gör man det bäst genom att erbjuda dem bra handelsvillkor. På så sätt kan de skapa sitt eget välstånd utan att vi behöver komma med några pekpinnar.

    På sikt kommer det att visa sig att de länder som förmår skapa goda politiska och ekonomiska institutioner är de som kommer att bli välmående. De kommer att ta till sig demokratin som sin egen skapelse, och fungera som goda exempel för andra länder.

    I den mån man ändå ger bistånd, t.ex. vid katastrofer, skall biståndet självfallet inte kanaliseras via någon korrupt diktator, utan riktas direkt till de nödlidande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 954,941 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar