Intervju: Konservatismens framtid efter amerikanska presidentvalet?

INTERVJU | Presidentvalet i USA har lett till en stark, vänsterbetonad regering i USA. Samtidigt sympatiserar en stor andel européer med den tillträdande presidenten Barack Obama. Relationerna mellan USA och Europa kommer att förändras, liksom samhällsdebatten kommer att inrikta sig på nya frågor och perspektiv. Eran med George W. Bushs till övervägande del neokonservativa politik är över i alla fall för den här gången. Vilka implikationer kan detta tänkas ha för konservatismens idébildning och politik? Tradition & Fason har frågat tre framstående intellektuella representanter för den svenska, engelska och amerikanska konservatismen: Claes G. Ryn, Roger Scruton och Mark Henrie.

– – –

Claes G. Ryn, författare och svensk konservativ professor i Washington:

    Tradition & Fason: Efter händelserna 9/11 2001 har Bush-regimen drivit en s.k. neokonservativ politik. Claes G. Ryn, nu när demokraterna och Obama tar över, tror du att det innebär slutet för neokonservatismen?

– Den så kallade neokonservatismen är väl representerad i båda de stora amerikanska partierna. Flertalet neokonservativa förgrundsgestalter under de senaste decennierna, t.ex. Irving Kristol, Norman Podhoretz och Michael Novak, hade sina rötter i det Demokratiska partiet och var en gång i tiden marxister. Många neokonservativa sökte sig på sjuttio- och åttiotalen till det Republikanska partiet, mest därför att de där trodde sig kunna vinna gehör för en hökaktig och hegemonistisk amerikansk utrikespolitik särskilt gentemot Mellanöstern. Just de neokonservativa som ingick i eller nära lierade sig med Bushadministrationen – t.ex. Paul Wolfowitz – har tillfälligt förlorat något av sin prestige, men erfarenheten visar, att neokonservativa som ådagalagt dåligt omdöme och gjort katastrofala missbedömningar inte lider någon varaktig skada av detta. William Kristol, Irvings son, torde vara det allra bästa exemplet. Trots den ena politiska felsatsningen eller journalistiska fadäsen efter den andra får han en alltmer framskjuten plats i media och är numera t.o.m. stadig kolumnist för New York Times. Den i egenskap av försvarsminister diskrediterade Wolfowitz utsågs snart till chef för världsbanken, som han dock måste lämna p.g.a. av en korruptionsskandal.

Detta är bara exempel på att de neokonservativa har en grundmurad ställning inom amerikansk opinionsbildning och politik. Även om Bushadministrationen nu eftertryckligt desavouerats av de amerikanska väljarna, kommer de neokonservativa som stödde den eller ingick i den snart tillbaka. De bara grupperar om sig och återvänder i något annorlunda skepnad. De har talrika lierade på nyckelposter i media, tankesmedjor, stiftelser, regeringsapparaten och finansvärlden. De ingår i ett omfattande nätverk, som nästan kan betraktas som en stat i staten. Det som vanligen kallas neokonservatism kan ses som ”höger”-falangen på en rörelse, som är starkt företrädd även inom det demokratiska partiet.

    Tradition & Fason: Du tror alltså att neokonservatismen står fortsatt stark, med stöd i det Demokratiska partiet?

De mycket starka intressen som neokonservatismen representerar gör att det blir mycket svårt för Obama att lägga om den amerikanska utrikespolitiken, särskilt när det gäller Mellanöstern. Även om han skulle vilja göra det, inser han nog att det vore politiskt synnerligen riskfyllt. Många av hans rådgivare, t.ex. den blivande stabschefen i Vita Huset, Rahm Emanuel (en israel som gjorde militärtjänst i Israel), är en av de nyckelgestalter som kan väntas avråda från en markant utrikespolitisk omläggning. Skulle Obama lika fullt göra ett försök, kan det bli början till slutet för honom som president. Den gamla amerikanska fixeringen vid och politiken i Mellanöstern, som förklaras av en allians mellan oljeintressen och dem som starkt solidariserar sig med Israel, lär alltså bestå.

    Tradition & Fason: Hur ser du, som konservativ, på neokonservatismen som fenomen?

De neokonservativa är förstås inte i någon rimlig mening konservativa alls, även om enstaka neokonservativa kan ha konservativa drag. På det hela taget är neokonservatismen en vänsterföreteelse, en rörelse som vill byta ut gamla västerländska kulturmönster och eliter. De neokonservativa är ideologiskt aggressiva, progressiva liberaler. I Sverige har de en motsvarighet i t.ex. Per Ahlmark. New York Times kan betraktas som själva essensen för amerikansk vänsterliberalism och kuturradikalism, och där skriver inte bara William Kristol utan även David Brooks, två neokonservativa. I Washington Post, en annan liberal högborg, som också i nästan allt stödjer demokraterna, vimlar det av neokonservativa kommentatorer som t.ex. Charles Krauthammer och Robert Kagan.

Roger Scruton, författare, professor och brittisk konservativ filosof

    Tradition & Fason: De senaste åren har vi sett något av en ny våg för konservatism och högerpolitik i Europas politiska liv. Roger Scruton, hur tror du att bytet av USA:s president, från Bush till Obama, kommer att påverka detta?

– Den gamla konservatismen, vars senaste store företrädare var Mrs. Thatcher, byggde på starka civilsamhällen, patriotiska känslor och en rädsla för det sovjetiska hotet. Denna konservatism försvann från Europa och ersattes av en hedonistisk egalitarism i samband med att 1968-generationen kom till makten. Nu är alltså en ny sorts konservatism på väg fram, i samband med att unga människor kämpar för att återvinna den samhällserfarenhet som 68: orna berövat dem. Detta har ännu inte inträffat i Amerika. Det republikanska partiet har lutat åt den gamla konservatismen – således stödjer partiet en kandidat [John McCain, reds anm.] som tar oss tillbaka till Vietnamkriget och den ursprungliga konfrontationen med 68: orna. Nu måste de gå vidare, för att ta sig an den helt nya sociala kontexten, och för att upptäcka vad det är som det uppväxande släktet vill ha, i termer av en konservativ agenda. EU-topparna kommer entusiastiskt att välkomna Obama, och söka förenas med honom ifråga om ”mjuk maktutövning”. Under tiden kommer de konservativa rörelserna inom de europeiska nationerna känna sig tvungna att röra sig i en mer nationalistisk riktning, för att kunna distansera sig från den nya internationalist-agendan.

    Tradition & Fason: Termen ”nationalism” kan förstås på rätt olika sätt. Vilka specifika värden och tendenser är det som du tänker dig?

– Jag menar i bemärkelsen nationell samhörighet och gemenskap, och nationell lojalitet – inte den ideologiska trosläran. Känslan av att en speciell plats, och de seder, lagar och normer som har präglat den är vår. Detta är vad alla Européer vill återvinna, vilket ska skiljas ifrån den vettlösa aggressivitet som 1800- och 1900-talets nationalistiska rörelser stod för.

Mark C. Henrie, författare och Vice President för sektionen Academic Affairs vid det amerikanska konservativa institutet Intercollegiate Studies Institute (ISI)

    Tradition & Fason: Mark C. Henrie, betyder valet av Barack Obama att en vänstervåg sköljer över USA?

– Det första man måste förstå om det amerikanska presidentvalet 2008, är att det inte var något renodlat ideologiskt val. Väljarna presenterades för å ena sidan en demokratisk kandidat som kampanjade inte från vänster, höger eller från mitten utan snarare “ovanifrån” – som en transcendent röst. Å andra sidan ställdes väljarna inför en republikansk kandidat som spelade på sin ”maverick”-image [ungefär ”politiker som vägrar följa mainstream”, reds anm.]. Ingen av kandidaterna erbjöd en skarp ideologisk profil, även om båda kandidaterna försökte utmåla varandra som extremist. Den stora ”frågan”, som kampanjerna handlade om, var ett slags folkomröstning om president George W. Bushs presidentskap – han har ju de sämsta förtroendesiffrorna i modern amerikansk historia. Bushs misslyckanden ses emellertid av de allra flesta som en fråga om kompetens snarare än en ideologisk överansträngning. Denna grundläggande fråga om kompetens blev, självfallet, förvärrat av finanskrisen som bröt ut mitt under valrörelsen och krossade allt realistiskt hopp om en seger för McCain.

Den andra saken man måste förstå om 2008 års presidentval är det underliga i att Obama endast lyckades vinna 52% av folkets röster. Alla våra samhällsvetares modeller förutspådde en jordskredsseger för Obama för flera månader sedan.

När man sammanfogar de huvudsakliga underliggande faktorerna President Bushs djupa impopularitet, McCains utomordentligt inkompetenta valkampanj, den värsta ekonomiska krisen på nära nog 80 år (och i själva verket, en ojämförlig kris eftersom så många amerikaner nu har sina pensionssparanden investerade i aktiemarknaden, vilket inte var fallet 1929) och Obamas överlägsna kampanjbudget – när man sammanfogar allt detta, blir det faktum att Obama bara lyckades vinna med en knapp majoritet en kraftfull indikation på att USA politiskt förblir en center-höger nation.

    Tradition & Fason: Hur ser du på framtiden för konservativa idéer och politik i USA nu när Obama efterträder Bush?

– Under de följande månaderna kommer en hel del ”nytänkande” att äga rum inom amerikansk konservatism, och detta är någonting bra. De större frågor som den ”klassiskt” konservativa rörelsen under det Kalla kriget konfronterade, är inte de frågor vi står inför idag. Givet nya historiska tider, är förändring naturligt – och som Edmund Burke påpekade, trots allt, ”förändring är vägen att bevara”. Det är för tidigt att säga hur ”nästa amerikanska konservatism” kommer se ut. För närvarande går finanskrisens vågor så höga att det är svårt att se bortom den. Men det förefaller mig faktiskt som att det som står på tur måste vara en version av konservatism som talar till de breda amerikanska folklagren, och inte enbart till den övre inkomstkvartilen bland befolkningen. Trots allt, i en demokrati behöver man vinna en majoritet. Ett rätt intressant exempel på nytänkande i denna riktning är en bok publicerad för några månader sedan av två juniorredaktörer vid Atlantic Magazine, Ross Douthat och Reihan Salem, med titeln ”Grand New Party”. Förslagen från Douthat och Salem är inte ”moderata”, snarare är de utpräglat konservativa. Men de står för en innovativ form av konservatism som låter väldigt olikt det vi har hört under de senaste åtta åren.

Redaktionen

7 Responses to “Intervju: Konservatismens framtid efter amerikanska presidentvalet?”


  1. 1 tegis november 14, 2008 kl. 1:08

    Mycket matnyttig add måste jag säga. Härligt och se.

    Men,

    ”Det som vanligen kallas neokonservatism kan ses som ”höger”-falangen på en rörelse”

    Var hittade ni den här mannen någonstans? Högerfalangen inom Republikanerna heter konstitutionalisterna och är framförallt ledda av Ron Paul. Jag förstår faktiskt inte vad han menar? Först säger han att neokonservatismen är egentligen en vänsterrörelse och sedan slutar han med den här meningen?
    Sedan tror jag att hans analys om Republikanska partiets framtid är felaktig. Ett parti som har förlorat kongressen och presidentposten inom loppet av 2 år kan helt enkelt inte fortsätta på samma stig. De måste pröva några av de andra grupperingarna som finns inom Republikanerna. Det finns då marknadsliberalerna (brukar lika mycket som de röstar Republikanskt rösta Demokratiskt), Konstitutionalisterna (som alltmer börjar rösta Indipendent, dessa vill föra tillbaka Rep. till dess rötter) och sist de konservativa (Sarah Palin, Mike Huckabee etc.). Jag vet inte riktigt vart jag skulle placera Bush, han gick till val som den sista gruppen (körde hårt på temat ‘compassionate conservatism’, a humble foreign policy m,m) men blev sedan allt mer och mer NeoCon. Jag tycker den förändringen är mycket märklig och ganska så särskild även historiskt sett. Kolla på vilken politik som Bush gick till val på 2000.
    Jag ser framför mig bilden av Dick Cheney sitta som Mr. Burns och säga ”excellent” bakom kulisserna … kan förklara mycket av den drastiska förändringen …

  2. 2 Ingo november 14, 2008 kl. 2:01

    Oavsett hur man ser på neocons så är de avgjort inte konservativa och har aldrig varit det.

    Vad som sägs om förändringar i den europeiska konservatismen ligger väl inom ramen för definitionen av konservatism som ju är pragmatisk. Den förändras till det praktiska innehållet stegvis när behov uppstår och dessa förändringar är då alltid prövade under en tid – de bygger alltså på erfarenhet innan de accepteras. Därav följer att det är självklart att ideologin på sikt når ut till de breda lagren vilket också är en följd av ökad folkbildning. Det är med andra ord inte konservatismen som förändras utan bara dess kortsiktiga idéinnehåll vad avser praktisk politik i samtiden. De övergripande idéerna kvarstår oförändrade. Frågan när det gäller USA är snarast om det verkligen finns några konservativa kvar av betydelse. Obama skall avgjort inte ses som en vänsterpolitiker utan som en nödvändig kvast att sopa undan neocondominansen så gott som går. Obama står närmare den europeiska konservatismen än vad Bush och den kyrkliga ultrahögern och neocon någonsin gjort. Det var ett utmärkt val och det är nota bene första gången jag stöder en demokratisk president.

    Ingo

  3. 3 Patrik M november 14, 2008 kl. 9:59

    tegis,

    Om jag tolkar Ryn rätt så menar han inte att neocons är republikanernas högerfalang, utan att neocons återfinns både i det republikanska och det demokratiska partiet, och att man således kan se republikanernas neocons som högerfalangen av denna åsiktrikning, medan demokraternas neocons är vänsterfalangen av densamma.

    Eh, vet inte om det blev klarare nu, eller bara virrigare…🙂

  4. 4 S. november 14, 2008 kl. 10:46

    Den libertarianska/konstituationalistiska delen av republikanerna är högljudda men försvinnande få.

    Vägen till framgång för GOP är att återigen lyckas ena social conservatives, national security conservatives och fiscal conservatives i en allians.

    Det kunde inte John McCain. Han var egentligen bara national security conservative. Hans (eller snarare republikanernas) rykte som fiscal conservatives hade förstörts av finanskrisen och budgetunderskotten och för social conservatives räckte det inte med att ena av deras av vicepresidentkandidat.

    Tittar man på exit polls ser man att de som tyckte att ekonomin var den viktigaste frågan (62%) röstade i stor utsträkning på Obama. Av de som tyckte att Irakkriget var den viktigaste frågan (10%, näst flest) röstade en majoritet på Obama. Av de som tyckte att sjukvård var den viktigaste frågan (9%) röstade en majoritet på Obama och av de som tyckte att Terrorism (9%) var den viktigaste frågan röstade en majoritet på McCain.

    Värdefrågorna fanns inte ens med på kartan!

    Tittar man istället på de ställen där det var värdestrider (Kalifornien, Arizona och Florida) vann social conservatives stort.

    Ska republikanerna enas och gå framåt måste man samla ihop koalitenen igen. Nominera kandidater som har förtroendekapital i ekonomiska frågor, är tydligt värdekonservativa OCH vågar driva det samt slår näven i bordet och säger ”Mr. Putin bring your troops home”!

  5. 5 S. november 14, 2008 kl. 11:07

    Här är ett till funfact.

    I exit polls ombads väljarna identiftera sig filosofiskt. Antingen som liberal, moderate eller conservative. 22% identifiera sig som liberal, 44% som moderate och 34% som conservative. McCain vann 10% av de som kalla sig liberal, 39% av moderates och 78% av de som kallar sig conservatives.

    Om McCain hade vunnit lika många conservatives som Obama vann liberals (alltså 90%) och 1% procentenhet till av moderates så hade han fått en majoritet av rösterna. 50,4% mot 49,6%. Det är väl värt att betänka.

    McCains förlust är inte en kris för konservatismen utan bara för republikanerna.

  6. 6 Wilton november 15, 2008 kl. 12:21

    Det är ett problem för konservativa i USA om man envisas med att hävda att Obama inte vann stort, 52% är mer än vad en icke sittande President har fått på 40 år, inte ens Clinton fick 52% när han blev vald 1992. Allra svårast har Republikanerna med ålderstrukturen, det var övervägande äldre som röstade Republikanskt.

  7. 7 Gabriel november 16, 2008 kl. 16:58

    Det är en stor skam att Sverige är så pass oförmöget att förvalta en mångfald av intellektuellt kapital, och att sådana som Claes G. Ryn ska behöva gå i ”exil” till staterna. ”Conform, or be cast out” som den sovjetiska låten gick i sin engelska översättning.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar