Mot folkomröstningar

I Sverige är folkomröstningar ovanligt, det är bra anser skribenten. Illustration från 1955 års folkomröstning om högertrafikomläggning.

I Sverige är folkomröstningar ovanligt, det är bra anser skribenten. Illustration från 1955 års folkomröstning om högertrafikomläggning.

DEBATT | En fråga som ofta gnager mig lite i debatten är den om folkomröstningar, men även de vidare frågorna om demokratins system. Jakob lyfter i sitt senaste inlägg här på bloggen lite i förbigående upp sin positiva syn på folkomröstningar och tar Schweiz som exempel på en sympatisk demokratimodell. Även om det finns en del positivt främst på ett teoretiskt plan med att folket genom direkt omröstning bestämmer i sakfrågor så anser jag folkomröstningen vara ett instrument som bör nyttjas så lite som möjligt.

Winston Churchill, som ju är med i vårt blogghuvud, uttryckte sin syn på demokratin som så ”demokrati är det sämsta styrelseskicket, med undantag för alla de andra system som har prövats från gång till annan”, vilket jag tycker ger en sund och balanserad syn vad demokratin faktiskt är. Den är inget perfekt system, utan har allvarliga brister, men den är väldigt mycket bättre än alla alternativ och därför önskvärd. De brister och problem som finns bör man dock erkänna och försöka hitta sätt att möta, istället för att hänfalla till den naiva hyllning av demokratin som ofelbart system vilket ofta kommer till uttryck från politiker och det offentliga.

En del i att möta de brister som kan finnas är att skapa tröghet och spärrar som är väldigt svåra att gå runt. Det kan handla om att ha en första kammare i parlamentet, vilken släpar efter den andra så att det är svårare att fatta omvälvande beslut med en liten majoritet, eller att skilja på exekutiv och lagstiftande makt, så att exekutiven kan ges möjlighet att lägga veto på lagstiftning. Men det handlar också om att ge domstolar möjlighet att pröva lagars legalitet och att grundlagen omfattar ett skydd för grundläggande mänskliga rättigheter, så att minoriteten är skyddad från att fråntas dessa av majoriteten.

En minst lika viktig del, som dock mer sällan hörs i debatten, handlar om hur man arbetar i systemet och vilka verktyg som brukas. Partiväsendet kritiserades vid sin framväxt från konservativt håll för att det tog ansvar från den enskilde ledamoten och riskerade skapa röstboskap istället för politiker som var för sig stod ansvariga inför de väljare som de sades representera. Det, kombinerat med att skiljelinjer i enskilda frågor kan gå på helt andra sätt än partilinjerna, skapar ett stelare system där väljarnas faktiska uppfattningar och åsikter får svårare att få gehör. I gengäld så är det nog ingen skräll att säga att minoritetsåsikter får än mycket svårare att skapa sig utrymme och representation i ett system med majoritetsval, vilket gör frågan om representationsformer svår att lösa.

För att återkomma till dit jag började, så kan man ju då fråga sig om inte folkomröstningar är ett bra sätt att lösa de brister och problem som uppkommer med såväl det parlamentariska partisystemet som med majoritetsval? Även om det kan te sig sympatiskt med tanke på att det faktiskt garanterar att alla får säga sitt i varje fråga så skulle jag vilja anföra tre argument till varför folkomröstningar bör undvikas för det mesta:

1. Politiken som specialområde. För en socialist så kan det vara självklart att hävda att allt är politik, men för en konservativ så är politiken bara ett område av samhället, och, skulle jag vilja säga, i många avseenden ett mindre viktigt sådant när det fungerar som det ska. På samma sätt som vi överlämnar alla andra områden att handhas av experter eller åtminstone till människor som kan dedikera avsevärd tid till det, så är det om man ser politiken som bara en del av samhället, självklart att inte kräva att alla medborgare ska behöva spendera det mesta av sin vakna tid med att sätta sig in i lagförslag eller utredningar. Vi delegerar det till människor som vi uppfattar kunna representera oss någorlunda, och försöker se om de tar ansvar för den delegationen.

Politiken är ju dock ett område av annan art än andra, då det är det område som kontrollerar det offentliga våldsmonopolet, och som har stor makt över oss. Det är därför viktigt att folket har den yttersta makten över vilka som ska styra det, till skillnad från de flesta andra specialområden där expertis och skicklighet i sig blir det som ger positioner. Det förtar dock inte poängen i att delegera ansvaret för området. Tanken om deliberativ demokrati eller torget som politiskt ideal kan i någon mån sägas möta detta, men är ett system som jag nog vill hävda är omöjligt i ett så stort politiskt system som en stat.

2. Politiken som hantverk. Även om politiken i verkligheten ofta ligger långt från idealet, så finns det grundläggande utgångspunkter som är viktiga att försöka eftersträva. Man får lätt uppfattningen att politiken endast skulle vara en fråga om uppfattningar eller åsikter, och tyvärr finns det en stark sådan tendens i det demokratiska systemet. Edmund Burke lyfte dock en annan del av politikerrollen, ett ideal som kan vara än viktigare att försöka eftersträva när man verkar inom ett system som ofta uppmuntrar till motsatsen. Han talade om politiken mer som ett hantverk, där detaljerna och varje frågas partikularitet fick styra lagstiftarens hand. Ett hantverk där det är lika viktigt att ordentligt granska förutsättningarna och de specifika omständigheterna som att veta vad man vill uppnå eller vilka ideal som man stävar mot.

Denna hantverkskunskap om politiken och samhällsfrågor är något som tyvärr ofta saknas även bland politiker, men som liksom all annan hantverkskunskap tar tid och arbete att uppnå. Att lära sig förstå komplicerade samspel och lagstiftningens effekter är något som kräver långsiktigt engagemang och uppriktig vilja. På samma sätt som jag inte förstår mig på de intrikata detaljerna eller det samspel som gör att människokroppen fungerar som den gör eller förklara en bilmotors funktionssätt på djupare plan än teorin bakom reaktionsmotorn, på samma sätt kan man inte räkna med att alla medborgare varken kan eller vill sätta sig in i de ofantliga mängder med kunskap och data som reglerar samhällskroppen och människors reaktioner på lagstiftninen. Det är inte att nedvärdera någon medborgares kompetens eller värde, utan är ett accepterande av att politiken inte är allt, och att människor kommer skapa sig djupare kunskap på skiljda områden. På samma sätt som jag får göra en bedömning av ifall jag upfattar bilmekanikern som lämplig att lämna min bil (om jag hade en) till för att jag inte förstår hur man lagar den, på samma sätt är det medborgarens ansvar att försöka bedöma de presumtiva lagstiftarnas karaktär, omdöme och ideal för att se om de verkar lämpliga att delegera politisk makt till.

3. Folkomröstningen som förtroendemätare. Den sista punkten hänger ihop med de tidigare. Även om en stor del av befolkningen kommer sätta sig in i sakfrågan som det röstas om i bra eller hjälplig mån, så kommer en ansenlig del inte göra det. En fråga som tas i folkomröstning är ofta av sådan karaktär att den splittrar befolkningen rätt jämt och den avgörande gruppen kommer då vara de som faktiskt inte har satt sig in i förslaget. En ansenlig del röstar därför i frågan mer som en förtroendeomröstning till den sittande regeringen. Visserligen kan ju detta ses som något även positivt, som att man faktiskt röstar efter det förtroende till politikernas omdöme som jag tidigare skrev om, men faktum blir att en folkomröstning skapar en rätt låst situation i sitt kölvatten, som försvårar framtida omvärderingar när omständigheter eller uppfattningar bland medborgarna ändrar sig. Resultatet blir alltså att omröstningen i hög grad fungerar som ett alternativt verktyg för att utröna folkets uppfattning om vilka politiker de har förtroende för, vid sidan av de allmäna valen, men ett verktyg som snarare kan försvåra än förbättra möjligheterna att vid varje tidpunkt fatta de beslut som bäst möter upp mot verkligheten.

Som framgår av texten så lever ju verklighetens politiska system svårligen upp till de ideal som jag presenterar, och kunskapsnivån i olika sakfrågor bland de folkvalda kan ofta vara tämligen låg. Min uppfattning är dock att vi bör fundera över hur vi kan stärka de idealen, inte använda bristerna som anledning att hänskjuta frågor till än mer bristfälliga instrument.

David Högberg

Annonser

0 Responses to “Mot folkomröstningar”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 954,951 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar