Det svenska nationaleposet Fältskärns berättelser

RECENSION | Jag har tidigare uppmärksammat att det i år är 1000 år sedan Sverige blev ett enat, kristet kungadöme och 350 år sedan Sverige var som störst geografiskt. Under november månad finns det också två mycket viktiga datum i Sveriges historia. Båda är dödsdagar för gamla svenska kungar – det är Gustav II Adolfs den 6 november (1632) och Karl XII:s den 30 november (1718). Den förste inledde svensk stormaktstid, och den andre påbörjade dess definitiva avslut. Med vad var egentligen stormaktstiden? Hur var den? Och vad var det som hände? Ja, bland annat var Sverige dubbelt så stort som idag, med besittningar runt hela Östersjön och kolonier i Nordamerika och Söderhavet. Sverige hade några av vad som kom att bli den europeiska historiens främsta härförare, och den modell för statsadministration som då inrättades imponerar än idag statsvetare över hela världen.

Zacharias Topelius’ verk Fältskärns berättelser, utgivet 1851-66, tillhör de stora svenska skönlitterära klassikerna, och är en bok som alla svenskar och finländare borde läsa. Den har också varit mycket populär i Sverige fram till mitten av 1900-talet. Boken, som ursprungligen publicerades som en följetong i Helsingfors tidningar och betecknande nog skrevs under Finlands tid som ryskt storfurstendöme, är en hjälteroman som utspelar sig under hela den svenska stormaktstiden. I fokus står den finska familjen Bertelsköld, som går från bönder till grevar under en följd generationer från verkets början till dess slut. Parallellt med de olika generationerna Bertelsköld, som på ett eller annat sätt kommer att befinna sig i händelsernas centrum, får vi följa en ring som tros besitta magiska krafter och – visar det sig – åtminstone har en förmåga även den att så att säga dyka upp på rätt plats vid rätt tidpunkt. Och självklart vävs ringens vandring från hand till hand och bertelsköldarnas öde samman, på olika sätt från tid till tid.

Fältskärns berättelser är skriven mitt under den nationalromantiska epoken och gör sin genre stor heder. Framställningen är likväl förvånansvärt korrekt i de historiska detaljerna – som när det verkligen gäller är så många att det hela mest liknar en populärhistorisk skildring i jämförelse med t.ex. Peter Englund eller Herman Lindqvist. T.ex. skildrar Topelius Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen precis lika oglamoröst som det verkligen var, med kungens kropp släpad i leran, plundrad och för några dagar bortglömd bland högar av döda och sårade soldater ute på slagfältet.

Fastän kungarna och de stora svenska och finska fältherrarna mest passerar på avstånd, får man betrakta Fältskärns berättelser som rojalistisk och adelsglorifierande. Framställningen är med sitt fokus på personliga relationer både bred och lagom känslosam. Vi märker på nära håll hur eländig situationen ofta var för fotsoldaterna, men de stora händelserna de är med om får så att säga äran – soldaterna förväntades ju vara stronga, karaktärsfasta och uthålliga män (detta är innebörden i ordet ”karl”, som givetvis hänger ihop karolinerna), och så är de också beskrivna av Topelius.

Ett dylikt nationalromantiskt epos måste självklart vara bära en antikatolsk prägel, det är ju ingen hemlighet att katolikerna var ”public enemy” i Sverige under stormaktstiden och förutom att katoliker då inte fick befinna sig i Sverige har nog även de flesta skolelever in i våra dagar fått höra legenden om jesuitdolken – som gömdes i ett krucifix inför ett misslyckat mordförsök på Gustav II Adolf under 30-åriga kriget. Som katolik känner jag också av denna antikatolska röda tråd i Fältskärns berättelser, men jag bara ler åt nidbilden. Och Topelius väver t.o.m. in ett par kärlekshistorier med katoliker i berättelserna.

Fältskärns berättelser beskriver alla de stora händelserna under stormaktstiden, och det är inte bara på slagfältet de utspelar sig. Berättelserna rymmer en hel del kärlek, vardagsliv på landet och i staden, och överhuvudtaget får man ett brett livsperspektiv på stormaktstiden just utifrån familjen och sedermera ätten Bertelsköld i olika adelsrang, dess uppgång och fall under 150 års tid. En ”life and times”-framställning, alltså, i släktkrönikans form med bröder och systrar och andra släktingar inkluderade i generation efter generation. Givetvis får vi också träffa alla de berömda namnen på framstående adelsmän under stormaktstiden – och det är överhuvudtaget så det känns när man läser Fältskärns berättelser: man får själv träffa historien.

Ett representativt exempel på hur boken är skriven är när Karl XII en vanlig dag mönstrar sin armé: ”Fredrik II och Napoleon tillämpade massornas taktik, men Karl XII, ’den siste riddaren’, hade alltid menat att en strid snarare borde utkämpas en för alla än alla för en, och följaktligen mönstrade han den enskilde soldaten med större noggrannhet än truppen i dess helhet. Gång efter annan beordrade han fram någon av ynglingarna i ledet och lät honom ensam utföra de olika rörelserna, och då gällde det att hålla tungan rätt i mun, om man inte ville råka i majestätets misshag. Men fast kungen långt ifrån snålade med kritik nu på morgonen tycktes han vara vid ovanligt gott lynne. Näst strapatserna i kulregn och löpgravar skattade han den här sortens förrättningar högst – att mönstra sina trupper från hästryggen, med vinden i ansiktet, kringsvärvd av snö eller piskad av regn.” (s. 354-355)

Den upplaga jag har läst är den förkortade (367 s) i moderniserad språkdräkt på Albert Bonniers förlag från 1967. Den är rikt illustrerad med kopparstick, gravyrer och träsnitt från den skildrade tiden, med senare xylografier och litografier samt med nya teckningar av Stig Södersten – vilka allt som allt ger en väldigt häftig närvarokänsla. Denna upplaga är som sagt förkortad (Fältskärns berättelser från Breitenfeld till Armfelts återtåg), och spänner från Gustav II Adolf t.o.m. Karl XII. Originalupplagan är dubbelt så lång och spänner ända fram till Gustav III:s statskupp 1772. För den tidigare oinvigde kan jag dock rekommendera att läsa denna förkortade upplaga först – sedan kan jag lova att man verkligen törstar efter mer! I det läget finns alltså uppskattningsvis dubbelt så mycket att läsa.

Känslan som Fältskärns berättelser efterlämnar hos mig, är att det är fantastiskt att svensk historia kan beskrivas så här engagerande och spännande – och att man kanske (?) inte är svensk nog om man inte har läst denna bok. Min känsla är i alla fall att detta är en bok som det är en stor brist om man som svensk inte har läst. Jag tycker faktiskt att den borde vara om inte obligatorium så åtminstone rekommenderad i skolan. Denna del av vår historia är verkligen en viktig och omistlig del av det som gör oss till svenskar. Och det är ingenting att skämmas över.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

10 Responses to “Det svenska nationaleposet Fältskärns berättelser”


  1. 1 tegis november 30, 2008 kl. 16:24

    ”man kanske (?) inte är svensk nog om man inte har läst denna bok”

    Jag kan med stor säkerhet säga att du just nu i detta inlägg kallade majoriteten av svenskarna för osvenska. Jag känner till berättelserna men jag har aldrig läst dem själv, är det dags att dra in mitt svenska pass?
    Följdfrågan är (som jag gärna skulle vilja se ett inlägg här på detta forum diskutera djupare (innan har det varit mest vad svensk kultur är och om det finns någon svensk kultur)) vad gör en svensk till en svensk och när ”blir” man svensk (om man nu kan det?)?

    MvH
    Calle

  2. 2 Söderbaum november 30, 2008 kl. 16:27

    Tegis: Det var inte en anklagelse, utan en uppmuntran i förment positiva ordalag.

  3. 3 tegis november 30, 2008 kl. 18:12

    Det håller jag med om!! Mer kunskap kan aldrig vara fel, dock bör denna text ta med en gnutta sunt förnuft och kritik, som allt annat när det handlar om historia.

    Titta gärna in MITT inlägg angående denna dag på min sida (Swedish neo-Nazism and King Karl XII). Förutom extremvänster och extrem-auktoritär bashing så får ni även läsa jättemycket om Karl XII, och kanske lära er någonting som ni kanske inte visste innan? Vem vet .. trots allt så är det ju som vi sa, ju mer som skrivs och berättas om historia destå bättre?

    http://tegis.wordpress.com/2008/11/30/swedish-neo-nazis-and-king-karlxii/

  4. 4 Daniel Bergström december 3, 2008 kl. 17:39

    Vilken kulturgärning att lyfta fram en sådan trotjänare! Att kalla Fältskärns berättelser för ‘adelsglorifierande’ är dock i min mening lite missriktat, åtminstone om man ser verket i sitt historiska sammanhang och i den tid i vilken det tillkom. Tendensen i Fältskärns berättelser är väl snarare monarkistisk-demokratisk, dvs ett utlopp av (den tämligen gamla) svenska tanken om kungen och folket mot högadeln.

    Förvisso är det inte direkt någon socialistisk agitation för att utjämna klassamhället, och förvisso adlas ju Gustaf Bertila Bertelsköld, men högadeln framställs inte, vad jag minst, som något nationens fundament hos Topelius. T.o.m. föga smickrande from time to time. Kungen och bönderna för fäderneslandet.

  5. 5 Joakim Förars februari 8, 2009 kl. 19:52

    Fältskärns berättelser är verkligen en klassiker som är värd att lyfta fram. Topelius har förmågan att tala till alla – från unga pojkar till lärda akademiker (i den senare gruppen hörde han själv hemma i egenskap av professor i historia). Jag har läst den oförkortade upplagan tre gånger.

    Många som känner till boken är kanske inte medvetna om att Topelius skrivit en annan romansvit som inte står Fältskärns berättelser allt för långt efter, nämligen Planeternas skyddslingar, eller Stjärnornas kungabarn som den hette i vissa upplagor. Dess tematik rör sig kring författarens kungstanke om ödmjukhet, kärlek och dygd kontra ärelystnad, själviskhet och hänsynslöshet. Han tecknar skickligt och medryckande sina värden i stormaktstidens miljö, samtidigt som samhällskritiken är aktuell både idag och när boken skrevs.

    Om du hade problem med Topelius’ bild av katolicismen så har jag det också med hans bild av det judiska folket, som spelar en central roll i Planeternas skyddslingar. Men trots en skeptisk inställning till ett kosmopolitiskt och förment girigt folk så är framställningen nyanserad och tillika präglad av sympati. Och helhetsintrycket blir att boken förmedlar mycken visdom. Att den fallit i glömska får nog ses som en tidsdiagnos av det som C.S. Lewis kallade The Abolition of Man.

    P.S. Jag berörde denna romansvit i en recension av Nils Erik Forsgårds doktorsavhandling om Topelius’ världsbild. http://web.abo.fi/~jforars/Forsgard.htm

  6. 6 Paul mars 8, 2011 kl. 11:38

    Det är besynnerligt att ”Fältskärn” inte blivit underlag till en helt fantastisk tv-serie, i säg 10-12 delar.
    Kostnader och en viss politisk inkorrekthet har nog varit hinder, men med dagens teknik och perspektiv borde det verkligen vara dags.
    Vi har massor av andra hjältesagor nu och vare sig Topelius själv eller en nutida manusförfattare skulle undvika misär, lidande och den okände soldatens öde.

  7. 7 ketutar juni 29, 2015 kl. 13:46

    Så ”det svenska nationaleposet” är skriven av en finne i Finland och berättar om finnar?

    Och man är inte riktigt en svensk om man inte har läst den här boken?

    Så – varför inte äga allt finskt, estniskt och norskt, och, ja, kanske kan man upfatta hälften av norra Europa och Ryssland också som svenska?
    😀

    Nej, bara för att man skriver på svenska är inte ens böcker svenska. Det är rätt så viktigt att komma ihåg att ”svensk literatur” betyder båda ”literatur skriven på svenska” och ”literatur skriven av svenska”, och vara noga med att hålla dom isär.

    Topelius var finsk, Runeberg var finsk, Tove Jansson och Märta Tikkanen var finska.

    Men, visst är det en fin bok, tillhör helt i serien med Alexander Dumas böcker. Om man tyckte om Tre musketörer, tycker man om den här också.

  8. 8 Söderbaum januari 5, 2016 kl. 21:29

    Ketutar: Jag förstår din synpunkt åtminstone delvis. Men faktum är ändå att ”Fältskärns berättelser” handlar om en svensk familj i Sverige under svensk stormaktstid. Eftersom finnar var svenskar fram till 1809. Och boken utspelar sig i dåtidens Sverige, även om de huvudsakliga geografiska områdena som boken utspelar sig i idag inte längre är en del av Sverige. Dessutom är adelsätten som boken kretsar kring finlandssvensk, liksom författaren. Hur är det nu, betraktas finlandssvenskarna i dagens Finland som finnar? 😉

  9. 9 Kaj Granlund maj 23, 2016 kl. 21:52

    ketutar – nu tycker jag att du som så många i Sverige i dag förminskar den svenska historien. Räcker bara med att läsa moderna framställningar om 1700-talet ”i Sverige” så glömmer man helt bort att beskriva händelserna i Finland och Baltikum. Precis som om nutida Sveriges gränser skulle vara det ”egentliga Sverige”. Glöm inte att vi som i dag hör till andra länder då var en lika naturlig del av Sverige som Dalarna eller Götaland. Vår historia är en del Sveriges historia och Sveriges historia är också en del av vår historia. Den svenska offentlighetsprincipen och tryckfriheten har faktiskt en i ditt språkbruk ”finne” som upphovsman; Anders Chydenius. Men inte var han ”finne” i annan bemärkelse än att han kom från den östra rikshalvan. Han var 100% svensk.
    Runeberg och Topelius kan man inte kalla finlandssvenskar för på deras tid fanns inte ordet. De levde i en brytningstid mellan finskt och svenskt men båda skrev på svenska så de betraktade sig själva som svenskar (till språk). ”Finnar” kom under den här tiden att språkligt skifta betydelse från de som bodde i öster till att betyda de som talade finska. Då uteslöts alla vi som talar svenska ur begreppet ”finne” och det nya ordet ”finländare” som omfattar alla i Finland började användas.

    Därför blir det fel att då man kallar Märta Tikkanen eller Tove Jansson för finnar. De är finlandssvenskar. 😉
    Väinö Linna, Mika Valtari, Sofi Oksanen däremot är finnar (för de skrev/skriver på finska). Och tillsammans är Tove och Mika finländare.

  10. 10 Barbro Ekström juli 28, 2016 kl. 7:05

    Läste nyligen om Fältskärns berättelser. Det som slog mig var hur väl jag mindes verket efter sisådär 60 år. Det var intressant att kunna jämföra min nya läsupplevelse med den förra. Då tyckte jag att ramberättelsen var tråkig och skyndade mig igenom den så raskt jag kunde. Nu charmades jag av den inblick jag fick i ett vänligt familjeliv! Märkligt ändå hur boken håller!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,753 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar