Och sanningen ska göra er fria

Greider tycker inte om kulturkonservativa. Det är ömsesidigt.

ANALYS | Debatten om kulturkonservatismen på Expressens kultursida fortlöper alltjämt utan tendens till att ebba ut. Det är nog som Ann Heberlein skriver i sitt inlägg: “Att inta en kulturkonservativ hållning i Sverige år 2008 är verkligen inget för den som vill ligga på latsidan”. Det verkar inte finnas något som upprör och orsakar så mycket förnumstiga genmälen som just denna fråga, vilket bekräftas av Göran Greider: “Kulturkonservatism? Inför detta ord känner jag ett kristallklart hat välla fram”.

Greiders tes att bildning och kunskap om kulturarvet försämrar kulturen ter sig för mig så långsökt att jag knappt vet hur jag ska bemöta den. Skulle Dan Andersson, som Greiders exempel lyder, ha blivit en bättre skribent utifall att han inte hade utbildat och förkovrat sig? Jag tror att något annat gömmer sig bakom detta resonemang, och i kommande stycken gör Greider det för uppenbart vad hans egentliga poäng är: han definierar kulturradikalism som att kämpa för arbetarklassen och tydliggöra förtrycket, men det kulturkonservativa är att inte låta sådana verk publiceras.

En debatt om ett så angeläget ämne försvåras ju avsevärt om de debatterande inte ens kan komma överens om vad det är de debatterar, vilket för mig verkar vara denna debatts akilleshäl. Det kulturradikala och “antiestetiska” projektet har kommit så långt på sin resas väg att det för många inte ens går att se eller förstå alternativet. Man kan inte förstå vad det är vi som har en kulturkonservativ hållning egentligen är ute efter.

Jag kan dock förstå att en marxist som Greider inte kan begripa påståendena om objektiv estetik och vikten av det sköna, då det på många sätt står som en djupt rotad antites till hela marxismens ideologiska projekt. Det är det understundom ickerationella, det som finns bara för att det gör våra liv lite bättre, utan att det kan fördelas eller beskrivas av världsförbättrande politiker, ej heller skapas av desamma.

Debattens deltagare kommer nog alltid gå förbi varandra i argumentens ekorrhjul där de materialistiskt eller dialektiskt rotade deltagarna är förblindade från att se det större kosmos av upplevelser och kunskap som mänskligheten igenom hela historien har sökt omfatta och innefatta.

David Högberg