Wilhelm Röpke – en stark röst när dagens globalisering kommit av sig

Wilhelm Röpke (1899-1966)

PORTRÄTT | Den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke möter idag stort intresse på kontinenten men även i USA. Nya böcker utkommer, och ett tyskt Röpke-institut startade härom året. I Sverige gav senast Johan Hakelius för några år sedan ut en introduktion till Röpke. Röpkes marknadsliberala idéer om traditionens, det lilla samhällets och familjens betydelse för ekonomin kan inspirera oss då marknaden gungar och tron på den hos stora skikt inkl de yngre riskerar att vändas i misstro. En tillämpning av dessa idéer på Sverige skulle kunna bidra till den breda borgerliga förnyelse som krävs.

I en global värld är det svårt att få stora företags anställda att dra åt samma håll. Kulturklyftor utlöser missförstånd och konflikter. Att stora företag och produktionssystem alstrar mer anonymitet och agg än små, lokala företag är känt. Det var en erfarenhet som Wilhelm Röpke, född 1899 utanför Hannover, hade mött redan i sin barndom vid 1900-talets början och som han hela sitt liv vetenskapligt liksom i sina mer populära böcker sökte förstå och fördjupa. Sådan rädsla är inte mindre vanlig i vår tid då en helt ny ekonomi växer fram och själva det nya ofta mera tycks skada människor än hjälpa dem.

Röpke har ibland kallats en ”tredje vägens” ekonom. Men han skiljer sig från dem som nu åsätts denna term, eftersom han aldrig ville kompromissa bort marknadsekonomin t ex genom att gå med på pris- och lönestopp eller andra långtgående statsingrepp. Däremot ansåg han att friheten måste regleras av icke-diskriminerande lagar liksom att den bör ta färg och erfarenhet från ett visst land och en region. Röpke sökte framför allt visa hur en hållbar ekonomi nära beror av det stöd som ett samhälles etiska och kulturella värderingar kan ge. Genom att hålla på avtal, visa sin motpart förtroende, erbjuda varor och tjänster av god kvalitet vidmakthålls den tillit som får ekonomins dagliga transaktioner att flyta utan hinder.

Mot centralism och stora internationella system

Som person var Röpke lärd och historiskt orienterad. Han såg ekonomin som en del av det vidare mänskliga och kulturella omloppet. Men han insåg att ekonomisk frihet är långt ifrån självklar. Dess villkor har utforskats och prövats i en lång historisk process. Vissa söker i ovist nit stoppa det fria varuutbytet. Röpke fruktade läror som påbjöd statlig centralism och medförde godtyckligt tvång. Han var inte bara en teoretiker utan var djupt medveten om sin tids politiska hot mot friheten. Utom att verka för den liberala ekonomin blev han en skarp kritiker såväl av nazismens som kommunismens ekonomiska tvångspolitik. Men även av de demokratiska länder som via löne- och priskontroller sätter människors egna beslut ur spel.

Något Röpke starkt misstrodde var strävan att bygga stora internationella system på lösan sand. Utan att fördöma det europeiska samarbetet i princip trodde han att det för att lyckas måste befästa en redan framväxt enighet med stark kulturell bas, inte skapas som en abstrakt formel och påtvingas oförberedda länder. Också det vidare internationella ekonomiska samarbete som vi i dag kallar globalisering måste enligt hans åsikt växa fram i etapper, inte proklameras mot undrande och oförberedda folkflertals önskan.

Röpke var inte det vi nu kallar libertarian, inte heller någon oreserverad nyliberal. Det försatte honom i viss konflikt med mer renodlade ekonomliberaler, fast han i mycket delade deras tro på fria institutioner. På 1980-talet sade i ekonomsällskapet Mont Pélerin Society en latinamerikansk ekonom ungefär så här: ”Röpke var som ekonom klart bredare i sina åsikter än F A Hayek och hade också mer av historisk bakgrund och humanistisk appell. Han var för det subsidiära, själstyrande samhället som han mött under sin uppväxt och under landsflykten i Schweiz. Allt han gjorde lydde mottot unitas in diversitas (enhet i mångfalden). Som en orubblig motståndare till teknokrati och centralism, var han starkt positiv till den av mogna individer burna, självstyrande marknadsekonomin.”

Det är lätt att tänka, att alla de personer som nu talar sig varma för den fria marknaden och överöser oss med sina fakta och diagram gärna kunde ha fått lyssna till dessa ord. Om de därtill hade ägt något av Röpkes allmänbildning, sinne för balans och distans till sitt ämne! Vad det skulle ha gjort det enkelt att uppmuntra fria institutioner även i vårt land.

En konservativ ekonom snarare än liberal

Röpkes insats var ett i bästa mening värderingsburet författarskap. ”Är jag liberal?” frågar han sig en gång, och svarar: ”Om det är liberalt att bruka den ekonomiska ordningen, inte till planering, tvång och bestraffningar, utan till människors spontana och fria samverkan genom marknaden, prissystemet och konkurrensen, samtidigt som man betraktar egendomen som grundpelaren för denna ordning, då talar jag som liberal när jag avvisar socialismen.” Han skriver också: ”Individuellt ansvar och oberoende i rätt slags jämvikt med gemenskapen, grannsämja, och genuint civilt ansvarstagande – allt detta förutsätter att de samhällen där vi lever inte överskrider mänskliga dimensioner.” Röpke tillägger litet torrt, men helt sanningsenligt: ”Socialismens teknik – det vill säga, ekonomisk planering, nationalisering, egendomens urholkande, och välfärdsstaten från vaggan till graven – har ställt till stor skada i vår tid.”

Samtidigt ser Röpke nackdelar också hos en viss sorts kapitalism. Drivna utan förståelse för ekonomins inverkan på människornas liv, och i alltför storskalig form, kan även på papperet privatägda företag väcka medarbetarnas agg och t o m driva människor i socialismens armar. Vi talar då om en ”kolossalekonomi” eller ”termitstat” där man utan riktig företagsekonomisk motivering slår ihop förtag till större enheter, så att medarbetare och kunder känner sig anonyma och blir frustrerade. Bland flera dåliga exempel nämner Röpke hur man i Bismarcks Tyskland i tanklöst vinstintresse slog ihop företag till sådana jätteenheter. Röpke påvisar även hur andra ekonomer förbisett nackdelarna med detta. Österrikaren Joseph Schumpeter t ex hör till dem som trots sina förtjänster aldrig såg avigsidorna hos en centraliserad industrikapitalism.

I sitt verk Civitas Humana inskärper Röpke att vi bör välkomna marknadshushållningen som en väg till frihet, samtidigt som vi ifrågasätter den väg som en viss sorts liberalism tagit. I detta sökande efter en tredje väg (förstådd utan opportunistiska undertoner) ser han glädjande nog vår svenske nationalekonom Eli Heckscher som en föregångare. I sitt verk om merkantilismen säger Heckscher bl a: ”Den äldre metoden (den merkantilistiska, WR) skulle ha försökt sätta en damm för omvälvningarna, den nya, segrande (den liberala, WR) metoden lämnade dem fritt lopp /…/ Det tredje alternativet, att varken hejda händelseförloppet eller lämna det oreglerat utan i stället kanalisera det – den utvägen blev aldrig försökt /…/ Att den rätta lösningen av en sådan uppgift skulle ha kunnat spara ofantliga mänskliga värden kan det ej vara något tvivel om /…/.”

Förtänksamt säger Röpke: ”Är jag inte säker på att jag inte snarare hör hemma i det konservativa snarare än i det liberala lägret.” Röpke vill med sin kritik självfallet inte förneka värdet av en ”utsträckt” eller ”differentierad” ekonomi. Till en icke-arbetsdelad tillverkning och till en äldre tids lokala självhushållning vill han inte återvända. Ändå ser han starka skäl att ifrågasätta oroande tendenser i modern liberalism. Bland annat nämner han dess ”utilitarism, progressivism, sekularism, rationalism, optimism”. Det krävs, enligt Röpke, överhuvudtaget för att en marknadsekonomisk liberal analys skall lyckas, ett aktivt klargörande av människans ”natur” och ”andliga personlighet”.

Hans vändningar här visar, fast han själv var protestant, inte sällan drag som liknar katolicismens människosyn och sociallära. Människan är i all sin svaghet Guds avbild. Hon behöver även få andra behov än de materiella tillgodosedda. Att få verka i en nära miljö där man blir ett med sin uppgift är ett av de viktigare. Röpke åberopar här bl a historieskrivaren Tacitus och hans tes om germanernas individualism. Denna gäller det inte minst att tillämpa i ekonomins sammanhang. Röpke känner skepsis för dem som vill ersätta klassiska och kristna insikter om människans natur med kategoriska begrepp som system, organisation, styrning, management, förvaltningsmaskineri, funktionalisering, et cetera.

Den enskilda människan och staten

För Röpke beror ett lands välfärd alls inte bara på industrier och företag. Lika avgörande är hur rätten och dess bakomliggande föreställningar ser ut. En fråga han i det sammanhanget berör är vad 1900-talets Europa ärvt från den romerska rätten och vad detta praktiskt kan ha betytt. På den goda sidan noterar han denna rätts principfasta drag. På den negativa sidan ser han att det romerska rättsarvet kan ha bidragit till att skilja yrkesutövaren från hans syssla och därmed också har bidragit till främlingskapet. Röpke noterar här att besluten i dagens Västvärld stadigt klättrar uppåt, från individ och familj inom den lilla, ganska homogena gruppen, till högre och mer anonyma nivåer. Statens makt växer ohejdat. Detta är av ondo. Särskilt ett exempel angår svenska läsare. Röpke skriver (1960) att Sverige genom en uppenbar vänsterpolitik både har urgröpt sin valuta och tillfogat den fria ekonomin andra skador, medan den växande offentliga tryggheten undergrävt folks ansvarskänsla och även minskat det enskilda sparandet.

Han påminner som kontrast om att det Tyskland som 1945 låg slaget och vanärat på några år förmådde lyfta sig – tack vare en klok ekonomisk politik, ett återställt fritt ägande, konkurrens, rättsstatlighet och politisk federalism. Röpke är i sammanhanget kritisk bl a till de intellektuella som ondgör sig över hur en fri ekonomi sägs uppamma människors ”egoistiska” impulser, medan samma personer likafullt söker styra andra genom sina positioner i en statsmakt vars godhet och benägenhet att främja allmän välfärd av dem tas för given.

Röpke menade sig önska ”en politisk åskådning vars konservativa inslag är klart skönjbara i vår inriktning på naturrätten, traditionen, corps intermédiaires, federalism och andra spärrar mot den moderna massdemokratins flodvåg”. Är då inte Röpke en riktig demokrat? Jovisst, men han bör kallas en vaksam, om människans egoistiska böjelser medveten, demokrat. Röpke fruktar att ett rent majoritetsstyre utan etiska och kulturella motvikter lätt ger efter för våra alltför starka massimpulser, snarare än söker de beslut som främjar personlighetens inre växt.

Denna masspolitik har visserligen rättfärdigats av breda gruppers önskan att höja sin levnadsstandard, liksom av upplevd isolering och övergivenhet i ”kolossalsamhället”, men har tyvärr främjats och påskyndats också av krigen och deras utnyttjande av statsmakten. Det är förödande, hävdar han, så snart staten dogmatiskt börjar utbreda vissa åsikter och en viss livsstil, och aktivt motverkar mångfalden. Ursprunget är tydligt nog, och Röpkes förklaring lär uppröra många nutida radikaler: ”Vi får inte göra oss några illusioner om den ödesdigra väg som leder från den franska revolutionens jakobiner till den moderna totalitarismen.” Här ligger hans tolkning helt i linje t ex med en tänkare som Edmund Burke.

Röpke spekulerar om varför radikala krafter sällan tycks vilja godta metoder som maktdelning och decentralism: ”Det är av detta skäl som jakobinerna alltid med rätt dömer federalismen som den värsta fienden till la république une et indivisible /…/ Massamhället underblåser den jakobinska massdemokratin genom att förlama och förstöra federalismens motverkande krafter.” Här kan han peka på otvetydiga erfarenheter såväl från Stalins Sovjet som Nazityskland.

Den andliga och religiösa krisen

Röpke kommer också in på religionen. Han tillstår att han ibland tvekat att uttala sig om den, men fortsätter: ”… låt mig säga det här öppet och klart: den yttersta källan till vår civilisations sjuka är den andliga och religiösa kris som har bemäktigat sig oss alla, och som var och en själv måste bekämpa. Över allt annat är människan homo religiosus, och ändå har vi de senaste hundra åren gjort ett desperat försök att klara oss utan Gud, och i stället för Gud har vi skapat en kult av människan, och av hennes världsliga och till och med ogudaktiga vetenskap och konst, hennes tekniska bragder och hennes Statsmakt”.

Röpke talar om den ”chockartade avkristningen och sekulariseringen av vår kultur”. Den som innebär att den tongivande åsikten i flertalet samhällssfärer är ateistisk. Vi inbillas menar han att tro att det moderna samhället har vissa egenskaper som inte har att göra med hur tidigare generationer gjort sitt val i avgörande vägskäl. Det starkaste intrycket i den moderna urbana kulturen ser han i ledan. Röpke nämner här åter Sverige. Offentlig välfärd föder hjälplöshet och tristess. Ledan liknas av den franske katolske författaren Georges Bernanos vid ”ett fint damm som i dag lägger sig över allting, och inte ens sparar landsbygden, och mot vilket människor söker värja sig med sitt upphetsade buller”.

Alla hot består därför inte i en övermäktig stat. En mer sociologisk fara ansåg Röpke ligga i hur relationen mellan två viktiga samhällsgrupper vårdas: ”Om affärsvärlden mister sin kontakt med kulturen och de intellektuella misstroget håller sig på avstånd från de ekonomiska frågorna, blir de båda sfärerna ohjälpligt främlingar för varandra. Vi kan iaktta detta i Amerika där antiintellektualism präglar vida kretsar av affärsidkare och i en antikapitalism som präglar vida kretsar av intellektuella.” ”Kedjereaktionen mellan affärsvärldens misstro mot intellektuella och dessas hämndgiriga avund behöver brytas från bägge sidor: de intellektuella måste överge ohållbara ideologier och teorier, och ’kapitalisterna’ måste tillägna sig ett tänkesätt som ger marknaden vad den tillhör men också anden vad den tillkommer”.

Mot en ny medelklassfilosofi

Som motvikt till ekonomins kortsiktiga perspektiv och som bas för en ny medelklassfilosofi anger Röpke egenskaper som ”Självdisciplin, rättvisekänsla, hederlighet, ärlighet, sportslighet, moderation, allmänanda, respekt för mänsklig värdighet, fasta etiska normer”. Han efterlyser som dessa egenskapers särskilda bärare och främjare en ny sorts aristokrati, inte en grundad på privilegier och slutet medlemskap, utan en öppen nobilitas naturalis där oräddhet, gott omdöme och vilja till självuppoffring, mognad och självkännedom, breda vyer, historisk känsla och älskvärdhet ingår. En sådan grupp måste kunna ta ledningen genom att aktivera andra, liksom agera mecenater och främja samverkan och god anda hos alla social- och åldersgrupper, inte minst de yngre. Ett samhälles nivå mäts inte bara efter de timliga förmåner som det medger sina medborgare utan efter vilka tidlösa värden, avspeglade i religiös och filosofisk reflektion, litteratur, drama och konst som det lämnar efter sig.

Förvånande litet hos Röpke ter sig i dag egentligen passerat. Hans teser har i många fall snarare bekräftats av vad som skett efter hans död. Att han som en av de få, jämte Aleksander Solzjenitsyn och vår svenske ekonom Sven Rydenfelt, tidigt förutspådde Sovjetstatens fall, tyder bara det på hans framsynthet. I all sin lugna älskvärdhet och sin lärda nyansrikedom är Röpke även en av de bästa kritiker som uppträtt av vår svenska socialdemokrati. Wilhelm Röpke utmanar inte bara vänsterns destruktiva drivkrafter och bristfälliga ekonomiska analys utan just det som ofta sagts vara denna vänsters största triumf, det vill säga dess moral och människokännedom. En ny diskussion av Röpkes betydelse, och en nyutgåva t ex av hans bok Bortom utbud och efterfrågan vore därför välkommen.

Carl Johan Ljungberg
Carl Johan Ljungberg och Anita Du Rietz förbereder ett nytt projekt om Röpkes ekonomiska och socialfilosofiska idéer och deras relevans för Sverige i dag.

Lästips: Av Röpke finns på svenska Civitas humana och Bortom utbud och efterfrågan. Johan Hakelius har på Timbro utgett en utmärkt kort introduktion till hans tänkande med titeln Förmögen till värdighet. På engelska finns John Zmiraks Wilhelm Röpke: Swiss localist, global economist (ISI Books, 2001). På tyska gav Hans Jörg Hennecke 2005 ut Wilhelm Röpke. Ein Leben i der Brandung (Schäffer Poeschl).

3 Responses to “Wilhelm Röpke – en stark röst när dagens globalisering kommit av sig”


  1. 1 Frederick januari 9, 2009 kl. 13:58

    Intressant artikel. Har själv intresserat mig lite för Röpke.
    Intressant är också att socialdemokraten och kristne humanisten Alf Ahlberg översatte Civitas Humana och uppskattade Röpkes idéer.

    I sin syn på det småskaliga, balansen mellan individ och kollektiv, humanismen, lokalismen och förespråkandet av ett etiskt minimum är de samsynta.

    Var kan man ta del av era tankar kring Röpke? Finns det något forum än?

  2. 2 Söderbaum januari 9, 2009 kl. 14:16

    Frederick: ”Var kan man ta del av era tankar kring Röpke? Finns det något forum än?”

    Sök gärna i arkivet här på hemsidan, vi har skrivit ett och annat om Röpke tidigare. En recension av Johan Hakelius Röpke-bok ”Förmögen till värdighet” kommer också inom kort.

  3. 3 Frederick januari 9, 2009 kl. 14:30

    OK, tackar!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar