”Folkvald” inte alls så demokratiskt som det låter

Riksdagen är Sveriges största ”folkvalda” församling. Här bestäms i praktiken ingenting av rikspolitiken (den bestäms av regeringen), och de flesta som sitter där är tekniskt sett inte folkvalda (de är godtyckligt valda av partiernas slutna nomineringskommittéer).

ANALYS | Jag har i många år nu haft ett stort engagemang för samhället. Men eftersom jag hellre använder min intelligens till att formulera slagkraftiga analyser av den verklighet jag ser, än till att försöka låta som proffspolitikerna ”ska” låta, har jag valt att ägna mig åt opinionsbildning snarare än att bli politiker. Det är som vapensmed snarare än soldat jag känner att jag kan göra en insats. I det följande vill jag ge ett perspektiv på detta.

Den svenska demokratin är uppbyggd kring partiväsendet. Partiväsendet som sådant bygger på att medborgarna är långvarigt aktiva DELTAGARE i det politiska livet, medan de flesta i själva verket snarare är ÅSKÅDARE. Detta faktum har renderat vad jag kallar en TOP-DOWN-DEMOKRATI, där opinionsbildarna bestämmer vad som är rätt och fel att tycka. På detta reagerar medborgarna instinktivt med ett allmänt POLITIKERFÖRAKT, och partierna befolkas av människor med uppdämt självhävdelsebehov som när de väl fått en position framför allt vill behålla sin lön – vilket naturligtvis medför att alla politiker eftersträvar att vara så lite föraktade som möjligt. Det är väl bra? Nja. Myntets andra sida är att det är viktigare för proffspolitikerna att undvika att få folk emot sig, än att verkligen få folk med sig. Vidare innebär detta att politikerna fjärmar sig ännu mer från medborgarnas egentliga önskemål, och samlas i mitten av ett redan alltför begränsat höger-vänsterfält. Där i mittfåran är alla proffspolitiker kompisar, men egentligen avskyr de varandra och missar inte ett tillfälle att slå ner hårt på den som vågar gå ett steg åt mer ideologisk vänster eller mer ideologisk höger. Den därigenom mycket grå och trista samhällsdebatten i kombination med det allmänna intrycket att ”alla politiker ljuger” får de flesta medborgarna att hellre följa sportresultaten än politiken och samhällsutvecklingen, och för med sig att allt färre engagerar sig i partiväsendet.

Personvalet ett inslag av Bottom-up-demokrati

Motsatsen till top-down-demokratin är en BOTTOM-UP-DEMOKRATI, där politikerna är folkets tjänare snarare än dess herrar. Att riksdagen i praktiken har förlorat all sin makt är väl det tydligaste tecknet på att vi i Sverige i det närmaste totalt har fjärmat oss från en sådan modell. Det närmaste man kommit ett inslag av bottom-up-demokrati med det nuvarande partiväsendet är PERSONVALET. Det innebär att var och en väljare kan sätta kryss på valsedeln för en person de gillar, och får en politiker tillräckligt många kryss räcker det för att komma in i ”den folkvalda församlingen”. Detta är förstås inte mer demokratiskt än att det är PARTIERNA som beslutar vilka namn som överhuvudtaget är möjliga att välja mellan. Väl att märka är det inte partimedlemmarna som beslutar om detta internt enligt majoritetsprincipen, utan slutna valberedningar/nomineringskommittéer. Vilket förstås begränsar REPRESENTATIVITETEN i den ”representativa demokrati” vi har. Lennart Sacrédeus (kd) är ett utmärkt aktuellt exempel. Han har blivit personvald flera gånger, trots att han inte stått högst upp på valsedeln (som annars är kriteriet för att kunna bli ”folkvald”). Men eftersom Sacrédeus har icke-önskvärda åsikter enligt partitoppen räckte det inte att han fick enskilt störst förtroende bland partimedlemmarna i kristdemokraternas provval till Europaparlamentet. Han får nu inte ens en plats på valsedeln, för att han inte ska kunna bli personvald igen.

Såsom konservativ tycker jag det är särskilt intressant att se att det är genom personval som de flesta konservativa riksdagsledamöterna har kommit in. Vid sidan om Sacrédeus har vi Mikael Oscarsson (kd), Annelie Enochson (kd), Rolf K. Nilsson (m) och Hans Wallmark (m). Folket är uppenbarligen mer intresserade av konservatism än vad det politiska etablissemanget är. Och det är frapperande att åtminstone fyra av dessa fem har sämre status i sina respektive partiorganisationer inte bara än i jämförelse med vad ett sådant tydligt folkligt mandat borde rendera, utan än mer i jämförelse med vad deras mer ”kompromissvilliga” partigruppskollegor har. Man kunde tycka att de personvalda skulle ha extra stort inflytande på politiken i sina partier i kraft av deras direkt folkliga förankring, istället har de ovanligt lite inflytande.

Anpassningsförmåga premieras framför idealism

I teorin anses vem som helst kunna bli politiker, och sälja sitt samhällsengagemang, sina organisatoriska och sina maktstrategiska talanger till den statliga kontrollapparaten. Men ideologisk renlärighet eller för den delen ideologisk kunskap premieras inte i dagens svenska partiväsende (möjligen med undantag för Vänsterpartiet). I själva verket är IDEOLOGISKT FÖRANKRADE STÅNDPUNKTER någonting som ligger en i fatet i karriären, det är ett problem för partiorganisationen eftersom det gör att man är mindre formbar. LOJALITET är superviktigt, och allra bäst är om man kan vara lojal utan att behöva stå till svars för någonting – d.v.s. man ska visa underdånighet. Vad som verkligen är värt något när man vill göra karriär inom partiväsendet, är ANPASSNINGSFÖRMÅGA och FÖRMÅGA ATT SLINGRA SIG. En lyckad politiker är en politiker som inte tar alltför tydlig ställning.

I praktiken innebär nuvarande system att personer med avvikande åsikter i förhållande till makten i sitt parti hålls tillbaka i sin politiska karriär. Ja, i själva verket mobbas överhuvudtaget personer med alltför bestämda och tydliga åsikter ut för att de inte är tillräckligt formbara, och endast de riktigt välsmorda eller åsiktsmässigt nedbrutna blir politiker. Idealisterna lämnar partiväsendet och pratkvarnarna och kappvändarna blir kvar. Det betyder att den politik som genomdrivs i Sverige genom partiväsendet är helt och hållet en fråga om LOJALITET och MAKTKONSTELLATIONER inom den ”politikerklass” som vill komma upp sig i samhället respektive behålla sin lön från staten. FOLKOPINIONEN, som är tänkt att ligga till grund för politiken i det demokratiska samhället, kanaliseras inte i särskilt mycket större utsträckning än så. För folket är i allmänhet inte mer engagerade i politiken än att de går omkring och är rädda att inte ”tycka som alla andra verkar göra”.

Jakob E:son Söderbaum

6 Responses to “”Folkvald” inte alls så demokratiskt som det låter”


  1. 1 Anarkokonservativ januari 5, 2009 kl. 20:18

    Enmansvalkretsar hade varit det bästa. Då är politiker personligen ansvariga inför väljarna och kan inte smita undan bakom ett partis kjolar.

    Dessutom måste de möta sina väljare i mataffären och medborgarna har på riktigt ett namn att vända sig till, ”sin politiker”, för den valkrets de bor i. Oberoende kandidater utanför de etablerade partierna hade haft en chans att komma in på den politiska arenan.

    Det rätta namnet på politiska partier är politiska sekter då det är så oerhört få som är medlemmar i dessa. De håller väljarkåren som gisslan som i stort har att passivt rösta på en lista sammansatt av en politisk sekt.

  2. 2 Christopher dywik januari 6, 2009 kl. 14:52

    Mycket bra skrivet, jag har själv varit inne lite på samma ämne på min blogg. Då var det en trevlig man i Kristdemokraternas partistyrelse som var rädd att personvalet skulle göra att vissa etniska och religiösa grupper skulle få för stort inflytande.

    Läs om det här:
    http://dywik.wordpress.com/2008/01/29/personvalets-vara-eller-icke-vara/

    God fortsättning på det nya året
    /Christopher Dywik

  3. 3 Anarkokonservativ januari 6, 2009 kl. 15:46

    Christopher:

    Jag läste din länk och visst är det en märklig inställning samtidigt som det visar på just det jag är inne på – politiska sekter håller medborgarna som gisslan.

    Demokrati handlar för övrigt om bl a att religiösa och etniska grupper (de är ju en del av demos) skall kunna lansera sina kandidater. Det är väljarna som skall säga ja eller nej till kandidater – inte censureras av politiska sekters nomineringskommitéer.

    Om en, i enlighet med mitt förslag i valkrets (fingerad sådan) Valåsen 1 i Södertälje, syrisk ortodox person kandiderar till kommunfullmäktige så är det väljarna i kretsen som skall avgöra om de vill ha honom eller någon annan kandidat som sin representant i kommunfullmäktige och ingen annan.

    Detta är ett utmärkt sätt för olika slags minoriteter att göra sin röst hörd utan att behöva lita på nåder från partierna. Minoriteten må vara Livets Ordare, syrianer, buddhister – de får alla finnas och verka och väljarna får avgöra om en kandidat får förtroende och när det är val igen skall den valda personen var nervös om han vill sitta kvar. Ty väljarna skall direkt bestämma detta!

  4. 4 Patrik M januari 6, 2009 kl. 21:13

    Jag vill bara instämma i vad som hittils sagts. Vi behöver en reform av vårt politiska system för att åter göra politikerna till sina väljares tjänare, inte tvärtom.

    Personligen tror jag likt ”anarkokonservativ” att enmansvalkretsar kan vara en bra metod att uppnå detta. Det borde också kunna motverka den tendens till ideologisk likriktning som partierna driver fram, men som inte har sin motsvarighet i väljarkårens uppfattningar.

  5. 5 Johnny juli 27, 2010 kl. 19:20

    Instämmer. Enmansvalskretsar är mycket bättre, en för varje kommun blir 290 stycken och varje vald politiker/lagstiftare får lika många röster i riksdagen som antalet totalt avlagda röster i sin kommun, så jämnar man ut skillnaden i folkmängd mellan alla kommuner.

    Då skulle antagligen vi få se mer av politiska ledare som Lars Törnman och Göran Johansson i Göteborg, politiker som har ett starkt lokalt förtroende komma in i riksdagen och det är väl så det skall vara i en demokrati, folk vill ha förtroende för sin politiker.


  1. 1 Konservatismen, folkstyret och kampen mot demokratismen. « Tradition & Fason Trackback vid januari 11, 2009 kl. 3:46

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar