Den nutida parlamentarismens problematik

Fredrick Federley, riksdagsledamot för Centerpartiet, blev rikskänd hösten 2008 när han grät i talarstolen för att han inte kunde rösta efter sin egen övertygelse i FRA-frågan.

ANALYS | Jag har i många år nu engagerat mig i demokratifrågor. T.ex. har jag lett arbetet med boken Betongväldet, som handlar om hur socialdemokraterna har byggt och cementerat ett samhälle som är strömlinjeformat efter det socialdemokratiska partiets behov, och där en regering som inte bedriver socialdemokratisk politik på förhand är dömd att misslyckas. Utöver detta har jag ägnat ett anta artiklar åt de strukturella problemen för den svenska demokratin, d.v.s. de teknikaliteter som det ur rent praktisk synpunkt är fråga om. Jag har skrivit artiklar om att de flesta rikspolitiska beslut inte fattas enligt vad man med utgångspunkt i sunda förnuftet skulle beteckna som ”i god demokratisk ordning”, att ”folkvald” inte är så demokratiskt som det låter, och att journalisterna är den nya adeln i informationssamhället. Frågan är om inte parlamentarismen som sådan är ur tiden, eller åtminstone under nuvarande omständigheter är en bidragande orsak till att det knappast finns någon demokrati att tala om i Sverige på 2000-talet.

Parlamentarismen är som bekant en essentiell del i det demokratibegrepp vi använder sedan 1917. Parlamentarism innebär, i korthet, att folkets vilja kanaliseras genom ett partiväsende som befolkas av folkvalda politiker och tjänstemän. Men är det verkligen så idag? Och vid sidan om vad jag skrivit om att det där med att vara ”folkvald” mest är en illusion, hur väl kanaliseras egentligen folkets vilja genom det system vi har idag?

Yrke: maktmänniska

Till att börja med är alltså parlamentarismens idé att institutionalisera maktstrukturerna i samhället och underordna dem vissa grundlagstadgade spelregler. Det blir då genast problematiskt, eftersom vi redan konstaterat att riksdagen nästan inte besitter någon makt som institution i Sverige idag, och att den lilla makt som den faktiskt besitter är direkt snedvriden givet att det ska vara folkviljan som har betydelse i sammanhanget.

För att kunna göra ett bra jobb som politiker, måste man stå åtminstone så pass oberoende i förhållande till maktinnehavarna att man i sin egen beslutande församling personligen kan rösta emot sådant man inte tror på. Så är det inte idag, är man riksdagsledamot och inte vill rösta med partilinjen så riskerar man sin framtida karriär (jfr hur FRA-lagen drevs igenom). Vidare är ju alla riksdagsledamöter och alla med betydelsefulla positioner inom politiken yrkespolitiker – de är alltså inte oberoende av staten, och s.k. ”politiskt inkorrekta” åsikter blir då i stort sett omöjliga att hänge sig åt om man inte vill riskera sin försörjning.

Att de som är politiker till mycket stor del också är yrkespolitiker, innebär i praktiken att de uppbär lön via folkets skattepengar på att förhandla och skapa lojaliteter inom politikerkåren bland likasinnade. Somliga är bättre än andra på att föra fram budskap, och bland dessa gallras de ”farliga” bort under processens gång. Dessa yrkespolitiker har strängt taget betalt för att upprätthålla ett sken av en levande och hänsynstagande demokratisk ordning i Sverige. I själva verket gör de bara folket mer och mer beroende av den kontrollapparat som politikerna upprättar och mandatperiod efter mandatperiod förfinar – det är helt och hållet ett sätt att inordna medborgarna i ett högre syfte. Detta högre syfte kan teoretiskt ändras till sitt sakpolitiska innehåll, men formen blir mer och mer ingripande. D.v.s. i jakten på att tillmötesgå så många av ”folkets” behov som möjligt i demokratins namn, plöjer sig politiken djupare och djupare in i folkviljan.

Lojalitetens odemokratiska implikationer

När man verkar genom ett partisystem innebär det att många av samhällets hungrigaste maktspelare slår sina kloka huvuden ihop. Den politik som genomdrivs är, som redan konstaterats, helt och hållet en fråga om lojalitet och maktkonstellationer inom något man skulle kunna beteckna som ”politikerklassen” – en särskild grupp i samhället som inte lyckas så bra vare sig i skolan eller i näringslivet (för då skulle de ju bli kvar på akademin eller i den privata sektorn), och som har det gemensamt att de både har ett stort självhävdelsebehov och en önskan att kontrollera andra. Personer som inte passar in på denna beskrivning kommer bara in i ”politikerklassen” genom att anpassa sig så mycket att ”politikerklassens” medlemmar känner sig bekväma. Politiskt organiserade som inte är benägna att ”välja sida” i de partiinterna angelägenheterna uppfattas som mycket opålitliga, och tvingas antingen till anpassning eller mobbas ut.

Jag har tidigare skrivit om att ”folkvald” egentligen innebär att man blivit utvald av partitopparna, och lojalitet och olika maktkonstellationer har större påverkan på detta än personlig ideologisk eller retorisk kompetens. D.v.s. den vanlige väljaren kanske röstar på ett parti för vissa avgörande sakfrågor. I detta parti lokalt, för det är på lokalt mandat politikerna väljs och inte för att de gjort sig kända i en viss fråga i nationella media, måste det också vara ”rätt” personer som står som valbara. Kandidaterna på valsedeln får alltså inte vara personer som i själva verket tillhör en motståndarfalang inom partiet avseende de frågor som just Du tycker är viktiga. Om de gör det så finns ju stor risk just för att när Du tror att Du ger Ditt stöd åt vissa åsikter och sakfrågor så hjälper Du istället motståndarna till just dessa åsikter och sakfrågor.

Ett exempel vad gäller huvudsaklig politisk inriktning, är de liberala väljare som har röstat fram ”sosse-light”-partiet De nya moderaterna. Eller för den delen de konservativa väljare som i över 30 år har stött de liberala Moderaterna. Ett sakfrågeexempel är de välkända kristdemokratiska väljargrupper som vill begränsa antalet aborter, medan andelen KD-politiker som inte vill röra abortfrågan är så dominerande att det är troligt att abortkritiker inte hamnar på valbar plats på valsedeln – och den väljare som då inte har koll på de kandidater som står på valbar plats löper i praktiken mycket stor risk att rösta fram politiker som aktivt motarbetar abortfrågan inom KD.

Att vara mer eller mindre lojal mot partilinjen är alltså nödvändigt för alla som vill göra karriär i ett parti. Men för den vanlige, oengagerade väljaren – som hellre följer sporten och fotbollstabellens utveckling än politiken och partiernas idémässiga utveckling – kan lojalitet till ett parti år ut och år in ha rent förödande konsekvenser för hans/hennes bästa intressen.

Opinionsbildning och kommunikationssvårigheter

I Sverige har vi en top-down-demokrati, där partierna bygger förtroende genom att bilda opinion. Populariteten för en viss typ av sakfråga ligger helt och hållet i händerna på partierna, som kan välja att inte lyfta en fråga alls (t.ex. invandringsfrågan) och som kan komma överens med andra partier om att en viss fråga måste debatteras just DÄRFÖR att folket inte verkar bry sig (t.ex. frågan om könsneutrala äktenskap). Partier ägnar sig alltså INTE åt att fånga upp opinion, och bygga samhället i enlighet med hur folket vill. Partierna är opinionsbildande kampanjorganisationer och populariteten för en viss fråga eller ståndpunkt kommer sig i själva verket varken av allmän insikt eller ens att folket har tänkt själva.

Eftersom opinionsbildning är så centralt för den nutida parlamentarismen, blir därmed kommunikationens inneboende dilemma av stor vikt för resultatet. För det första måste det parti Du röstar på göra vad de säger att de ska göra. För det andra måste Du veta vad de egentligen säger att de ska göra. För det tredje måste de säga det på det sätt som gör att Du förstår att det är rätt för Dig. För det fjärde måste Du förstå att detta faktiskt är vad som sägs när budskapet kommuniceras. För det femte måste Du uppfatta budskapet i den stund det kommuniceras. För det sjätte måste Du komma ihåg detta på valdagen (enligt uppgift är den genomsnittliga väljarens politiska minne två veckor!). Och för det sjunde måste Du vara öppen för att ett parti som Du tidigare trott på kanske har rört sig så långt ifrån detta, och vara beredd att inse att en röst på dem faktiskt innebär att det Du tror på motarbetas ännu mer.

Det råder alltså minst sagt stora kommunikationssvårigheter mellan väljarna och deras representanter i den ”representativa demokratin”. Och i praktiken är det bara ”swing voters” som bryr sig överhuvudtaget om vad som kommuniceras. Att döma av förutsättningarna för att vänsterblocket eller center-högerblocket bildar regering i Sverige, är det dessutom bara de ca 5% av väljarna som kan tänka sig att hoppa mellan blocken som har någon som helst reell betydelse för vilken sida som bildar regering. Vilket naturligtvis tvingar partierna att lägga största delen av sina opinionsbildarresurser på detta snäva väljarsegment. ”Swing voters” inom blocken, som t.ex. gått från Moderaterna till Kristdemokraterna och dessutom väljer att engagera sig i partiet ifråga, belönas inte för att ha omvärderat invanda/nedärvda väljarmönster – istället utsätts man för misstro. Återigen: man måste uppfattas som pålitlig av ”politikerklassens” medlemmar, och pålitlighet handlar mycket mer om lojalitet än om ideologisk övertygelse.

Är Sverige alls demokratiskt?

Det är alltså bara att konstatera att folkopinionen faktiskt inte kanaliseras i särskilt stor utsträckning i den nutida svenska parlamentarismen. Är detta system överhuvudtaget demokratiskt? Motsvarar dagens parlamentarism, med medias genomströmning av samhällslivet från 1800-talet och Internets från 1990-talet, verkligen vad parlamentarismens uppfinnare tänkte sig när de formulerade dess idégrund och politiska modell?

Det finns givetvis inget enkelt svar på dessa frågor. Och det finns inte heller en modell för demokrati som inte kan kritiseras just utifrån demokratiska aspekter. Men kanske behöver det inte finnas det? Kanske är till syvende og sidst det viktigaste att yttrandefriheten och det personliga ansvaret står i centrum för det offentliga samhällslivet. Inte ens detta uppfyller den svenska demokratin på ett nöjaktigt sätt idag. Det finns många s.k. ”politiskt inkorrekta” frågor som inte får debatteras överhuvudtaget, även om det är många väljare som undrar och oroar sig. En sådan fråga är huruvida den svenska demokratin verkligen är demokratisk. Men ingenting kan vara viktigare att debattera, än själva förutsättningarna för demokrati i ens eget hemland. Det är verkligen på tiden att vi får till stånd en ny, omfattande och djuplodande demokratidebatt i Sverige. Hur vill vi ha det och vad behöver i så fall ändras?

Jakob E:son Söderbaum

6 Responses to “Den nutida parlamentarismens problematik”


  1. 1 Anarkokonservativ januari 19, 2009 kl. 18:33

    Bra analys!

    Jag har själv i annat inlägg varit inne på detta.

    Det vi har ett system med visst inslag av demokrati – inte mer.

    I övrigt är det en diktatur där de politiska sekterna styr och nominerar en lista av lojala kadrer och allt väljarna har vart fjärde år är att apatiskt rösta på den.

    Man tror kanske att man röstar på ”sossarna” eller ”Moderaterna – det man röstar på är lojala mähän som fullkomligen struntar i vad Bosse Sexpack tycker.

  2. 2 Populisten januari 19, 2009 kl. 21:49

    Söderbaum, vilket underbart politikerförakt! Jag behöver väl knappast påpeka att jag håller med till fullo.

    Vad kan vi då göra åt detta? Ja det vet jag inte ännu, det svaret ligger förborgat i framtiden. Men att vi kan göra något åt det vet jag. För en sådan sorglig samling medelmåttor som den svenska politikerklassen kommit att bestå av är ju ingen konst att kasta ur sadeln den dagen tiden är mogen.

  3. 3 Karin M januari 19, 2009 kl. 23:27

    Mycket bra men skrämmande inlägg. Som politiker känner jag igen mig i mycket av det du skriver vilket är tragiskt.

  4. 4 Michaël Lehman februari 4, 2009 kl. 12:48

    En sakupplysning. Med begreppet ‘parlamentarism’ förstås ett styrelseskick, i vilket den exekutiva makten (statsrådet) är beroende av parlamentets stöd för sitt maktinnehav. Det har sålunda ingenting att göra med, att »folkets vilja kanaliseras genom ett partiväsende som befolkas av folkvalda politiker och tjänstemän», ty man kan mycket väl tänka sig, att även en icke-demokrati har ett parlamentariskt styrelseskick, likaväl som en demokrati kan ha ett icke-parlamentariskt styrelseskick. Ett exempel på det senare är Förenta Staterna, som har ett presidentiellt styrelseskick, id est ett styrelseskick, i vilket den exekutiva politiska maktkorporationen får sitt direkta mandat från presidenten och därmed för sitt maktinnehav är oberoende av opinioner i parlamentet.


  1. 1 virtual office Space Trackback vid mars 5, 2016 kl. 15:05
  2. 2 https://prezi.com Trackback vid maj 22, 2016 kl. 20:03

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar