Låt det vara lite svårt

Jerry Määttä, fil dr litteraturvetenskap, skriver en understreckare om en bok av litteraturforskaren Mikita Brottman, där hon försöker nyansera bilden av skönlitteraturen och plädera för ett annat sätt att förhålla sig till framförallt klassiker. Hennes genomgående tes tycks vara att litteraturläsning inte per automatik ger en massa positiva effekter, och så långt kan man ju hålla med, men även att det inte finns någon mening i att försöka ta sig igenom klassisk litteratur som känns “motig”, där det är svårt att finna lusten att läsa. I den delen anser jag att hon är helt fel ute.

Hon förklarar visserligen att man bör ge all litteratur en chans, men inte känna sig dålig om man inte orkar läsa klassiker utan lägger dem ifrån sig. Bättre då att bara helt enkelt läsa populärlitteratur som känns lustfylld. Hon har en poäng i att litteraturen ska vara lustfylld att läsa, och att man inte i längden kan tvinga sig igenom böcker som inte ger en något och som inte fångar en.

Jag tycker dock att hon gör det för enkelt för sig. Att ge sig in på en klassisk författare, en ny genre eller litteratur från en epok som man är ovan vid kan vara väldigt svårt i början och det är inte säkert att boken alls lyckas fånga en från start. Att t.ex. läsa svensk litteratur från 1800-talet för första gången är inte nödvändigtvis så fängslande. Man är helt enkelt inte van vid språket och de litterära stilarna. Det innebär att det krävs en ansträngning för att tränga in i litteraturen innan man kan nå det stadium då den kan fängsla en och då vidare läsning inte längre är en plikt utan ett nöje.

Själv har jag väl haft en fördel i detta, eftersom jag läste tidigt och redan i mellanstadiet började ge mig på att läsa äldre klassiker och därmed redan tidigt tagit mig förbi en hel del trösklar. Att läsa litteratur i ovana stilar gör det enklare att komma in i även andra stilar som man i framtiden stöter på. Men det innebär inte att det alltid är enkelt, eller utan motstånd att börja med en ny historisk författare eller litteratur från en ny epok. Det kräver alltid en viss invänjningsperiod, även om den säkerligen är mycket kortare för mig än för någon som aldrig eller sällan har läst annat än ny litteratur i ett fåtal genrer.

Jag tror visserligen inte att man ska överskatta klassiker, men det finns oftast en god anledning att de har tillägnat sig det epitetet. De är ofta såväl mycket läsvärda böcker som intressanta tidsdokument. Det finns idag tyvärr en väldig tendens till just att allt ska vara lustfyllt och enkelt, samt en motvilja mot det som kräver en viss ansträngning, i detta fall intellektuell sådan. Utan tvekan kan man få många goda timmar ur litteratur som inte kräver något att ge sig på, men man förlorar också en hel del om man förkastar det som tar emot och som kräver mer av en. Det finns en risk att många fängslande berättelser inte når mottagare som verkligen skulle uppskatta dem, bara för att minsta motståndets lag gör det enklare att plocka upp en välbekant bok än att ge sig på något nytt.

Här kan skolan också spela en roll, genom att se till att eleverna får sig till livs skiljda stilar och epokers litteratur så att de i framtiden lättare kan närma sig dessa och andra. Dock finns det tyvärr idag en väldig tendens till att inte vilja “påtvinga” elever litteratur som kräver en del av dem, eller som de inte själva intresserar sig för. Skolan har helt enkelt en tendens att tänka som Brottman och vilja ge eleverna en redan från början lustfyllt relation med all litteratur istället för att samtidigt sträva efter att vidga elevernas vyer. Frågan är dock när eleverna menas ska ge sig in på “djupare vatten” om de har inympats med en strävan efter det lättillgängliga under hela sin skoltid?

David Högberg

(även publicerad på min blogg)

7 Responses to “Låt det vara lite svårt”


  1. 1 Söderbaum januari 19, 2009 kl. 17:50

    Ett mycket angeläget ämne. Jag hör till dem som tyckte det var dötråkigt att läsa böcker under skoltiden. Två och ett halvt år senare flyttade jag till Uppsala, och har sedan dess älskat läsandet som sådant. Från att inte ha läst nästan någonting utöver det obligatoriska är läsandet idag för mig en sådan tjusning att jag tycker det allt som oftast är bortkastad tid att titta på TV – medan jag på gymnasiet skrämdes av en klasskamrat till mig som påstod sig inte ha någon TV.

    Läsandet handlar i första hand om att skapa intresse. Som barn och i tonåren läste jag Kalle Anka, och jag är säker på att det odlat mitt historieintresse. Historieintresset är idag en viktig anledning för mig att läsa. På gymnasiet läste jag en kurs i filosofi – och det öppnade mitt intresse för ”djupa tankar”, vilket idag är en viktig anledning för mig att läsa. Jag har alltid varit en språkmänniska, vilket trots att det suttit långt inne har kommit att odla mitt intresse för ”ren skönlitteratur” – med vilket jag menar litteratur som endast har sitt värde i att den beskriver saker och ting på ett vackert och inspirerande sätt (även om Guillou och Mankell anses vara skönlitteratur idag).

    Detta är det som har varit viktigast för mitt läsande, och det har fått mig att intressera mig för ”de gamla klassikerna”. Det finns en internationellt fastslagen lista över ”the 100 greatest books ever written” – alltifrån Aristoteles till Darwin och Robinson Crusoe – och dem tänker jag läsa innan jag dör.

    Så kan en person ”komma ut som bibliofil”.😉 Men det viktiga är att uppmuntra läsandet som sådant, och för var och en är det helt individuellt hur man väcker det intresset. Man måste komma dithän att man upptäcker att böcker KAN vara värda att läsa från pärm till pärm, man måste upptäcka att filmer som bygger på böcker i de flesta fall ÄR sämre än böckerna. Därefter kan man nå till den viktigaste nivån, som är insikten om att det verkligen finns BRA böcker. Att vägen dit kan gå via en del skräplitteratur tycker jag inte spelar någon roll. Jag ser det därför som storartat att deckare har blivit så oerhört stort i Sverige som det blivit på senare år – och författare som Guillou, Mankell, Marklund och Läckö säljer som smör. Det spelar ingen roll att det egentligen inte är särskilt bra – det viktiga är att så många som möjligt hittar sina individuella skäl att börja läsa. Och då handlar det lika mycket om ”speciella” frågor som tas upp i ett spännande sammanhang som grupptrycket att ”man ska” läsa Harry Potter och Da Vinci-koden.

    Jag tror att min kärlek till böcker på allvar uppstod när jag efter gymnasiet läste alla Hamilton-böckerna. Dessförinnan hade jag under högstadiet i och för sig läst alla Bond-böckerna, men när två sådana stora projekt passerats var jag ”bokbiten”. I båda fallen hade jag haft anledning att jaga och samla alla böckerna i serien – ett skäl så gott som något att FORTSÄTTA läsa när man väl hade börjat.🙂

  2. 2 Anarkokonservativ januari 19, 2009 kl. 18:27

    Nej, inget går upp mot en bra bok.

    Började själv litteraturmissbruka efter att jag som barn sett en fascinerande tysk-spansk-grekisk (eller något)tv-serie om Odysseus resor. Helt tagen av denna eviga myt (rekommenderad läsning: Mircea Eliade Myten om den viga återkomsten).

    Därefter var det raka vägen till biblioteket där en något förvånad bibliotekarie plockade fram Illiaden och Odyssén till en tioåring.

    Var inne på böcker redan som sjuåring fast inte så litterära. När vi var på obligatoriskt besök på biblioteket med lärarinnan i sann 70-talsanda fick en manlig bibliotekarie plocka fram allt han kunde hitta om krig med bilder på tuffa tanks och sådant(inte så 70-taligt).

  3. 3 Populisten januari 19, 2009 kl. 20:56

    Ett nödvändigt bivillkor för denna minsta motståndets tanke att inte ”tvinga” barn och andra att läsa sådant som tar emot är ju den smakrelativistiska inställningen att det är snudd på fascism att påstå att viss kultur skulle vara värd mer än annan.

    Själv har jag så länge jag mints läst mycket. Numer mer fack- än skönlitteratur (min fru kan för sitt liv inte begripa hur man kan läsa så trista böcker).

  4. 4 Anarkokonservativ januari 19, 2009 kl. 21:28

    Angående inlägget ovan: litteraturtipset är förstås Myten om den eviga återkomsten av Mircea Eliade (inte ”viga” … ursäkta felet).

    En titel som torde intressera konservativa med cyklisk världsåskådning och andra mytologiskt intresserade.

  5. 5 Söderbaum januari 20, 2009 kl. 0:27

    Populisten: ”Numer mer fack- än skönlitteratur (min fru kan för sitt liv inte begripa hur man kan läsa så trista böcker).”

    Fullt förståeligt. Och sanning att säga är inte konservativ facklitteratur något undantag. Jag lovar att någon gång skriva en roman.😉 Det är tveklöst det bästa sättet att framföra en konservativ världsåskådning och konservativa idéer och ståndpunkter. Men det finns också ett uppdämt behov i Sverige att förklara vad som ÄR ”konservativt”, det är först när en sådan grund för medvetenhet är på plats som värderingarna får ett politiskt värde – d.v.s. när folk i allmänhet börjar förhålla sig till konservatismen annat än genom inlärt reflexmässigt avståndstagande. Dessförinnan kan ju vänstern vinna poäng på att vara emot t.ex. porr, trots att det bygger på konservativa värden och socialisternas långsiktiga projekt är utradering av den ”borgerliga moralen” (som inte heller liberaler värnar). Och hårdare tag i skolan och mot kriminaliteten kan passera som ”liberal” politik…

  6. 6 Marcus Widgren januari 20, 2009 kl. 10:02

    Jag tror tyvärr att förmågan att läsa bland ungdomar har blivit sämre. Internet och SMS-åldern har gjort att alla kräver snabb och koncentrerad information. I vissa fall har också fördumningen blivit normen.

    Alternativen till att läsa böcker är så många fler idag. Därför är det extra viktigt att de vuxna förmedlar det lustfyllda i att läsa. Böcker är oersättliga i sin förmåga att beröra en fråga på djupet. Böcker ger oss också insikter i andra människors känsloliv, den främjar alltså vår empatiska förmåga.

  7. 7 David Högberg januari 20, 2009 kl. 15:06

    @Marcus Widgren: Tyvärr ligger det nog en del i det. Har läst lite artiklar i ämnet, och återkommande är tesen att vanan att läsa korta texter samt ständigt flytta sin uppmärksamhet till nya texter faktiskt gör det svårare för människor idag, särskilt då ungdomar, att ta till sig längre texter.

    Ang vad du skriver sedan så tror jag den stora anledningen till att man alltid tycker att boken är bättre än filmen är just att en bok kan beröra en så djupt och känslomässigt, på en nivå som en film aldrig kan uppnå.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar