En av anarkismens lärofäder är Pjotr Kropotkin (1842-1921), rysk furste av Ruriks hus och följaktligen svenskättad 1,000 år bakåt i tiden.
Men det är ungefär vid detta som likheterna stannar. I det följande tänkte jag apropå en diskussion här i bloggens kommentarsfält göra en sammanfattad jämförelse, med de brister och naturligtvis också fördelar som följer just av att man förenklar och renodlar arketypiska bilder av ideologier. Som bekant finns det en tysk idéströmning under 1900-talet som försökt förena de två – anarkokonservatismen, med Ernst Jünger som dess främste företrädare. Men Jünger får bli föremål för ett eget framtida porträtt, nu till jämförelsen mellan anarkismen och konservatismen.
Anarkismen eftersträvar alltså maximal individuell frihet och samhällsgemenskapens upplösande. Man förnekar all form av auktoritet och betonar den individuella bedömningens företräde. Varje samverkan människor emellan som inte ingåtts frivilligt är förkastlig. För att den fullständiga friheten ska bli en realitet krävs också fullständig jämlikhet.
Konservatismen eftersträvar civilisationens utveckling, samhällsgemenskapens fördjupande och kultivering. Man betonar individens ofullkomlighet, att alla människor är olika och behöver kompletteras av varandra och av hävdvunna normer: frihet under ansvar. Naturliga gemenskaper är grunden för långsiktigt hållbar mänsklig samverkan. Hierarkier är nödvändigt för att sporra strävan mot ett mer civiliserat (d.v.s. osjälviskt och hedrande) beteende bland människor, men bara bra så länge de fyller den funktionen.
När det gäller samhällsordningen står anarkismen inför problemet hur man undviker att någon blir utsatt för tvång och förtryck om man inte har någon högre ordning. Anarkismen har därvid två huvudinriktningar: en stat som garanterar den eviga revolutionen (socialanarkism), respektive ett ”every man for himself”-samhälle (liberalanarkism).
Konservatismens problem ifråga som samhällsordning är att det finns olika normer inom olika kulturer. Vissa normer är dock mer civiliserade än andra. En grundläggande uppfattning är dock att samhällsordningen ska utgå från familjen som dess minsta byggsten. Det personliga ansvaret står i centrum för människosynen, vilket även för konservatismens del lett till två huvudinriktningar: en stark stat som upprätthåller de hävdvunna normerna och som garanterar de svagaste en dräglig tillvaro och sålunda undviker revolution (socialkonservatism), respektive en liten stat som administrerar och håller tillbaka revolutionära tendenser (liberalkonservatism).
Sammanfattningsvis är alltså anarkism och konservatism varandras politiska motpoler. Mycket riktigt är också anarkismens politiska färg svart, medan konservatismens politiska färg är vitt. Anarkismen är utopisk och eftersträvar total frihet för alla, medan konservatismen är anti-utopisk och varken eftersträvar en planerad helhet eller förespråkar storskalighet. Anarkismen vill förstöra och bryta ner, konservatismen vill bevara och bygga upp. Som jag ser det företräder anarkismen ett stenålderssamhälle där utvecklingen hämmas, medan konservatismen företräder ett maximalt civiliserat samhälle där utvecklingen bygger vidare på praktisk erfarenhet och långsiktigt tänkande (snarare än gissningar och kortsiktigt tänkande såsom hos liberalismen, vilken är så ansvarslös att dess samhällsordning till slut är ett enda stort korthus som lätt faller samman).
Se även:
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Jag har lagt in några kommentarer under förra inlägget ”Konservatism är ödmjukhet” på temat anarkism-konservatism om någon vill läsa.
Intressant och bloggaktuellt ämne!
Liberalkonservatism är minst lika paradoxalt som anarkokonservatism om inte mer då liberalismen strävar ständigt linjärt framåt och allt före Upplysningen och Renässansen är dåligt. För konservatismen är inget nytt under solen och tiden cyklisk.
Anarkismen har mer tillbakablickande och omoderna drag medans liberalismen är modernitetens ideologi par preference.
Nåväl, för de som känner mig är det ingen överraskning att jag kallar mig konservativ. Prefixet ”ärke” hade passat lika väl… (apropå dagens ämne i inlägg under ”Konservatism som ödmjukhet” och denna artikel ”Anarkismen vs. konservatismen”).
En välskriver artikel, men frågan är dock om dessa två ideologier verkligen är varandras motpoler? Författaren som även är katolsk konvertit borde ganska göra ett djupdyk i den katolska författaren Tolkiens symbios av de båda. Tolkien själv kallade sig för konservativ anarkist. Skulle vara intressant och veta författarens egna synpunkter på denna litterära gigants syn på dessa två ideologier.
Saxar en artikel som tar upp detta ämne:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_75456.svd
Anarkokonservativ: Tack för inspirationen till inlägget!
St Valiant: Jag har svårt för Fantasy, men har läst den första Sagan om ringen-boken för 5-6 år sedan och tyckte liksom så många andra att det är väldigt mycket av konservativ propaganda i den. Läs gärna David Högbergs artikel här på T&F, jag tycker helt klart att det finns mycket att tillägga kring konservativt tankegods i Tolkiens Härskarringen-epos: https://traditionochfason.wordpress.com/2008/12/10/sagan-om-ringen-som-konservativ-stridsskrift/
Några tankar från en anarkist som snubblat in:
Ämnet är intressant och det glädjer mig att se någon diskutera anarkism istället för en halmdocka; inte förr än i det sista stycket hemfaller du åt karikatyren anarkism = kaos, eller som du uttrycker det: ”Anarkismen vill förstöra och bryta ner”. Nu har jag full förståelse för att du har fått den uppfattningen – det är ju sant, men mer om det senare.
Min bild av konservatsimen är suddig och blev dessvärre inte tydligare av din text. I allmänt språkbruk betecknar konservatism ett motstånd mot förändringar, men din text andas nostalgi. Vad är det som ska bevaras, eller rentav återställas? Inte det liberala samhällsskick vi haft de senaste 15-150 åren uppenbarligen.
Uppfattningen att vissa normer är mer civiliserade än andra sätter fingret på problemet. En sådan värdering förutsätter uppenbarligen en högre ordning av värden, vilket jag förmodar att religionen förser dig med, men då har vi plötsligt lämnat politiken och den här diskussionen.
Tillbaka istället till din slutsats att anarkismen vill förstöra och bryta ner, medan konservatismen vill bevara och bygga upp. Det är helt riktigt att anarkismen vill förstöra och bryta ner det nuvarande samhället för att kunna bygga upp ett nytt och bättre. Fokus hamnar tyvärr lätt på förstörelsen, eftersom anarkismen som ideologi inte kommer med någon beskrivning av vad som ska byggas upp. Som an-et i anarkismen antyder ar det en negativt formulerad ideologi. Enskilda anarkister har vanligtvis idéer om hur samhället skulle kunna byggas upp, men sin övertygelse trogen försöker de inte pådyvla dem på andra. I motsats till vad du verkar tro förespråkar inte heller anarkismen planerad helhet eller storskalighet, så anarkister uppfattar sällan mångfalden av idéer som ett problem.
Med lite eftertanke tror jag att vi kan enas om att både anarkismen och konservatismen vill bygga upp något, vilket lämnar oss med påståendet att anarkismen vill förstöra medan konservatismen vill bevara. Här tror jag att du har hittat den springande punkten. Anarkismen är utopisk, kompromisslös till och med. Vi har vår heliga gral och nöjer oss inte med mindre. Konservatismen vill däremot bevara och utveckla samhället. Attityden gör anarkisten, och tillika den konservative.
Konservativas sedvanliga vurm för hierarkier och maktstrukturer står förvisso i bjärt kontrast till anarkisters, men jag är inte tillräckligt familjär med begreppet för att avgöra om det är en integrerad del av konservatismen. Det faller tillbaka på om konservatismen har några grundläggande värderingar eller principer utöver försiktighetsprincipen. För mig är det fortfarande okänt.
Slutligen vill jag påpeka att stycket som beskriver konservatismen lika gärna kunde gälla flera riktningar inom anarkismen, undantaget det märkliga påståendet att hierarkier är nödvändiga för ett osjälviskt och hedrande beteende. Anarkism och konservatism är sannerligen varandras motpoler – på en synnerligen mångdimensionell skala.
Petter,
Välkommen till Tradition & Fason. Roligt att även andra än de redan frälsta hittar hit och intresserar sig för vad vi skriver.
Tack för din presentation av Anarkismen, en -ism som likt vår kommit i skymundan bakom de två ”stora”, och där det lätt blir så att man går på klichéer i stället för fakta. Det är ju en konst att kunna vara överens om vad man är oense om också.
Jag tror att du har hittat kärnan i denna oenighet vad konservatism och anarkism beträffar just när du pekar på synen på utopin. Vi konservativa har ju en väldigt skeptisk syn på möjligeten att nå ett Utopia, och på önskvärdheten i att sträva emot detta.
En annan grundskillnad antar jag står att finna i ofullkomlighetsprincipen, som nog också får betraktas som en central konservativ föreställning, och som motiverar en rad konkreta ställningstaganden. Behovet av maktdelning är en slutsats som kommer härav, liksom egentligen den negativa synen på utopin.
Man kan också säga att försvaret av det hävdvunna har med detta att göra. Det befintliga samhället, med dess strukturer och traditioner är summan av många generationers samlade ansträngningar. Var och en av de som tillsammans skapade vårt samhälle var just ofullkomliga, men tillsammans och över tid har man åstadkommit något som fungerar hjälpligt.
Att tro att jag, eller någon annan enskild person eller grupp, skulle kunna sätta sig ner och klura ut något bättre än dessa generationers samlade utfall, skulle inte gå förena med synen på mig själv och mina medmänniskor som likaledes ofullkomliga. Utopin kan vara vacker i teorin, men när den skall förverkligas brukar det bli till ett högt pris, och väl där kommer verkligheten sannolikt att visa sig vara mer komplicerad och svårare att hantera än vad skissen förutsåg.
Men som sagt, så finns det också en del intressanta beröringspunkter, inte minst strävan efter starka och självständiga medborgare och en aversion mot alltför inträngande statsmakt och storskaliga lösningar. Sedan kan ju en del skillnader döljas av att båda ideologierna är lite luddiga i sina visioner, konservatismen för att vi ju skyr utopier, anarkisterna för att ni, som du skriver, fokuserar mer på nedrivningsfasen än vad som skall komma därefter.
Sedan kan jag tänka mig att vi har ett delvis gemensamt problem i form av en oönskad svans. Anarkismen torde, med sitt fokus på nedrivning av samhället, lätt locka till sig element för vilka förstörandet inte bara är medlet, utan även målet.
Vårt kors att bära är rasister och extrema nationalister som ibland finner det behagligt att skyla sig bakom en mera rumsren konservativ etikett, och som ibland lider av den säkert alldeles ärliga villfarelsen att vi nog står ganska nära varandra.
Du verkar ha ganska dålig koll på vad ”socialanarkism” som du kallar det egentligen är. Tex att en stat skulle försäkra en ”permanent revolutions existens” eller hur du nu uttryckte det. Här pratar vi trotskism.
Jag rekommenderar dig att läsa på lite om syndikalism, anarko-kommunism, mutualism osv. Enegelska Wikipedia har bra artiklar.
97036: Jag har förvisso inte koll på de ismer du räknar upp, och ”socialanarkism” är inte mitt begrepp som du verkar tro. Vi talar kanske om olika saker. Mitt underlag för de delar som berör anarkismen i denna artikel är att ha läst böckerna Anarkismen (1970) av Daniel Guérin och Anarkismen av George Woodcock (sv. översättning 1964).
Socialanarkism är helt riktigt ett begrepp, men mer något av ett samlingsnamn för de ”socialistiska” anarkistiska ideologierna än en faktiskt ideologi.
Och ja, trotskismen är en kommunistisk ideologi. Trotskij var, som du kanske vet, en av huvudmännen bakom den Ryska revolutionen och bildade Fjärde Internationalen. Han mördades av en agent utsänd av Stalin 1940 (tror jag det var).
God natt! 🙂