Henri och Maria Teresa av Luxemburg
Har du småbarn? Tycker du att det är svårt att få vardagen att gå ihop? Sliter du och din make/maka på jobbet hela dagarna för att få ekonomin att gå ihop även efter skatten betalats? Värker det i ditt hjärta varje dag när du tvingas lämna dina från dig dina barn till ännu en lång dag på dagis och lite indoktrinering i socialliberala värderingar?
I så fall har jag ett förslag – flytta till Luxemburg. Där har man en helt annan syn än den svenska på familjen och vikten av en dräglig vardag för föräldrar och barn. Tack vare sambeskattning och vårdnadsbidrag är det fullt möjligt för en småbarnsfamilj att där leva på en lön.
Nu kanske du invänder att luxemburgarna får betala ett högt pris för denna lyx. Är det inte så att en hög BNP och en god tillväxt kräver att alla, även pappor och mammor, till 100% bidrar i ekonomin? Nja, av Luxemburgs ekonomi att döma stämmer inte denna svenska dogm. Luxemburg har en BNP per invånare som är mer än dubbelt så hög som vår, och klart högre tillväxt. Ok, men de måste väl i alla fall ha jättehöga skatter? Nä, inte det heller! Tvärtom har de betydligt lägre skatter än Sverige.
Jaja, men de får väl betala ett annat pris, t.ex. minskad jämlikhet. Jo, det stämmer nog, i alla fall med svenska definitioner mätt. Systemet leder onekligen till att färre mammor med små barn förvärvsarbetar. Frågan är dock vad den jämställdheten är värd för den enskilda kvinnan.
För den kvinna som inte har en yrkeskarriär som sin högsta ambition, utan som faktiskt hellre är hemma med sina barn är denna jämställdhet ingen gåva, utan ett ok att bära. Deras värderingar ignoreras och deras möjlighet att uppfylla sina ambitioner offras för statistikens och ideologins skull. Vilket ökat värde det har för karriärkvinnorna att även de som inte delar deras prioriteringar tvingas göra samma val som dem förstår jag inte. Det borde ju bara öka konkurrensen om åtråvärda chefsposter.
Okej, men då invänder du kanske att det inte är rimligt att du skall behöva flytta till Luxemburg för att åtnjuta dessa förmåner. Du kanske ogärna vill lämna den svenska kulturen, naturen, släktingar och vänner bakom dig. Jag kan inte annat än hålla med! Om Luxemburg kan, varför kan då inte vi? Kräv drägligare förhållanden för den svenska småbarnsfamiljen. Ställ regeringen mot väggen. Varför fortsätter de den socialistiska klappjakten på familjen?
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
”För den kvinna som inte har en yrkeskarriär som sin högsta ambition, utan som faktiskt hellre är hemma med sina barn är denna jämställdhet ingen gåva, utan ett ok att bära.”
Det samma kunde sägas för män som inte har yrkeskarrär som sin högsta ambition. Varför bara tillskriva kvinnan denna roll?
Inspirerande läsning!
Det omöjliga är alltså möjligt – och provocernade nog för det socialliberala etablissemanget väljer kvinnor ”fel”.
Intressant är att alla dessa som försvarar jämställdhet inte tål att ge människor, speciellt kvinnor, rätten att välja.
Allt tal om kvinnofällor är förtäckt förmynderi. Låt även kvinnor välja själva.
Frederick:
Du har självfallet helt rätt. Även män kan göra prioriteringen att barnen är viktigare än karriären (även om jag tror att det tyvärr är ovanligare). Jag vet inte exakt hur det Luxemburgska systemet är utformat, men jag föreställer mig att det skulle funka lika bra för den familj där kvinnan arbetar och mannen tar had om barnen, eller där man delar på båda uppgifterna.
De som förespråkar den svenska modellen brukar dock uttalat förutsätta att det är kvinnorna som skulle utnyttja sådana förmåner som de luxemburgska, vilket fungerar som motiv för att beröva oss svenskar dessa förmåner. Att det svenska systemet även missgynnar män gör det knappast bättre, men att det drabbar så många kvinnor blir särskilt intressant eftersom det är just för kvinnornas skull systemet sägs ha skapats.
Vad man egentligen säger är att kvinnor är dumma våp som inte förstår sitt eget bästa, och därför måste sättas under förmyndarskap av farbror staten, vilket väl egentligen speglar den generella människosyn som alltid präglat socialister.
Jag tror att det är viktigt att skapa drägligare förhållanden för både föräldrar och barn. Som det nu är håller de alla på att stressa ihjäl sig. Förutsättningar för detta i ett högskattesamhälle som det svenska kan bara staten skapa, men hur dessa förutsättningar skall utnyttjas, det skall varken jag, du, eller våra politiker bestämma. Det skall varje familj avgöra själva.
Frederick:
”Det samma kunde sägas för män som inte har yrkeskarrär som sin högsta ambition. Varför bara tillskriva kvinnan denna roll?”
Givetvis får folk själva välja. Men mannens självklara roll är som familjeförsörjare och kvinnan i den viktiga uppgiften att ta hand om barnen. De flesta av dagens kvinnor idag vill också detta – åtminstone när barnen är små. Det är också en högst konservativ åsikt att det är bl a så här män och kvinnor kompletterar varandra.
Samhället måste öppna upp för att människor kan vara mer än utbytbara kuggar i tillväxtmaskineriet
Det finns hyllkilometer av vetenskapliga belägg för att traditionella könsroller är mycket mer än ”sociala konstruktioner” även om genusgestapo har censurerat alla dessa resultat och speciellt sociobiologin har de lyckats stoppa med maffiametoder som pajkastning med nedsättande epitet istället för saklig argumentation.
Så dyker moralkonservatismen — konservatismens populism upp igen. Jag ser kvinnor som mina jämlikar. Hur ser ni på era egna sambor, fruar och flickvänner?
Jag tror inte heller att kön enbart är sociala konstruktioner. Definitivt inte. Jag är inte livsstilsliberal. Men jag vänder mig även mot den livsstilskonservatism som talar om för folk hur de ska leva, hur familjen ska vara, etc.
Konservativ kan man vara på ett bredare plan, i den stora världen. I den lilla kan man väl få leva och styra som man vill? Inte följa något som någon påstår är en ”naturlig ordning” och ”tradition”. Visst är tradition centralt för konservatismen, men det finns både bra och dåliga traditioner. Det gäller att urskilja dessa. Och skepticismen, som ju också får sägas vara ett konservativt drag, måste även kunna vändas mot förmenta traditioner, moraliska pekpinnar och konventioner.
Man bör bevara, men också inse att tider förändras och kunna leva ett modernt liv. Även som konservativ. Eller?
Jag anser att män och kvinnor är fullständigt lika värda – men essentiellt olika även om variation och graduation finnes.
”Man bör bevara, men också inse att tider förändras och kunna leva ett modernt liv. Även som konservativ. Eller?”
Jag tror man måste perspektivisera svenskt jämställdhet och inse att det är ett oerhört nischat och nypåkommet fenomen och därmed är ett konservativt synsätt inte föråldrat utan de eviga konservativa värdena är still going strong i större delen av världen (det är alltså ingen populism – i Sverige är det impopulism) – även i västvärlden. Sverige är extremt i detta avseende – att jämföra med Albaninen under Enver Hoxha i förhållande till de andra socialistiska länderna, d v s t o m på denna skala ett extremt land.
Ovanligt i världen idag är den nischade svenska jämställdheten och under mänsklighetens historia. Inte minst visar många invandrare att det finns ett annat sätt att leva familjeliv än det ovanifrån jämställdhetskommenderade bara för att kvinnor skall få det tvivelaktiga privilegiet att sälja sin förstfödslorätt på att var kvinna till förmån för att vara lönearbetare och barnen rycks för tidigt från en moders ömma vård.
Självfallet får den som vill leva tvärtom och vara hemmapappa. Idag är det staten som kommenderar jämställdhet – något som den vanliga familjen inte frågat efter i den extrema genusversionen som vi har i Sverige.
Pro Woman-feminismen (särartsfeminism) har en del intressanta perspektiv då de erkänner att män och kvinnor är essentiellt olika samt tar in forskningsresultat från naturvetenskapen och förnekar inte detta – men genusläran är enbart ideologi och politik och inte vetenskap.
Frederick:
Jag för min del har inga problem att se någon som jämställd mig utan att för den skull kräva att denne skall vara lika som mig.
Jag tror liksom ”Anarkokonservativ” att det finns vissa drag, intressen och värderingar som generellt sett är mycket vanligare hos kvinnor än hos män och tvärtom. Att kvinnor i högre utsträckning tagit ansvar för den uppväxande generationen är sannolikt en följd av detta, och något som varit till oerhörd nytta för barnen och för samhället i stort.
Det stora antal kvinnor som i opinionsundersökningar ställer sig positiva till att tillbringa mer tid till sina barn visar att dessa prioriteringar är väl spridda även bland ”moderna” kvinnor.
För mig handlar inte konservativ familjepolitik om att tvinga alla familjer att leva efter detta mönster. Vi är olika och måste få vara olika. Däremot handlar det om att göra det möjligt för familjer att välja en tillvaro som många upplever som naturlig.
Jag tror att många familjer skulle föredra en sådan traditionell tillvaro om man fick chansen. På något sätt misstänker jag att genusideologerna delar den uppfattningen. Varför skulle de annars vara så angelägna om att omöjliggöra sådana alternativ?
Det är inte de konservativa som med pekpinnar och regleringar vill lägga sig i den lilla världen. Det är vänstern som torgför dessa lösningar eftersom folk envisas med att ”tycka fel”. Det känns allt annat än fräscht och modernt!
Visst kan jag hålla med om att det funnits och finns avarter av jämlikhetspolitik som urartat i likhetssträvan och nivellering. Det är risken med ett politiskt begrepp som jämlikhet, vars innebörd tycks vara svårare att förverkliga än frihet och solidaritet.
Därmed inte sagt att vi inte bör försöka förverkliga det. Även jag anser att respekt för olikhet är en dygd. Men om man tycker att man representerar en modern konservatism när man säger saker som:
”Men mannens självklara roll är som familjeförsörjare och kvinnan i den viktiga uppgiften att ta hand om barnen.”
Ja, då vet jag inte, Anarkokonservativ. Det är inte konservativt i mina ögon. Det är en reaktionär hållning. Och det är stor skillnad.
En modern konservatism måste ju kunna se nyktert på tillvaron och inse att tiderna förändras även om vissa värden också består eller är värda att värna. Att binda kvinnor vid barnpassning och spisen anser jag inte vara ett sådant essentiellt bestående värde. Med en sådan syn på saken skulle man ju kunna argumentera för att hålla sig med slavar.
Anarkokonservativ säger också: ”Samhället måste öppna upp för att människor kan vara mer än utbytbara kuggar i tillväxtmaskineriet”.
Helt rätt, men detta har inget att göra med att cementera ett ojämställt förhållande mellan man och kvinna.
Jag anser att jämställdhet mellan könen är en av de västerländskt demokratisk-humanistiska värden som vi bör värna och bevara, t ex inför hot från radikala religiösa rörelsers anspråk på kulturtolkning. Varje civiliserat samhälle borde väl ändå i dessa dagar ha detta som en grundbult?
Och det där med särartsfeminism — konservatismen per se brukar ju ställa sig skeptisk till ismer och ideologiska konstruktioner.
Precis som en del av er argumenterar för en traditonalistisk kärnfamilj med mannen som överhuvud, kan man argumentera för en jämställd parrelation där föräldrarna agerar som en enhet och auktoritet för barnen och där barnen lär genom föräldrarna lär sig vikten av detta värde och fostras i en anda av att se på sin omgivning med respekt och behandla andra som sina jämlikar.
Det känns överdrivet och överdramatiserat att blanda in det forna extremkommunistiska Albanien när man talar om svensk jämställdhet.
Jag tror att man mest är upprörd och arg på svensk socialdemokrati. Men socialdemokratin har inte patent på begreppet jämställdhet.
Jag tror inte heller på att det handlar om att ”välja” familjemönster. Kvinnor har genom tiderna inte haft något val. Att återgå till en sådan modell finner jag reaktionärt och jag anser inte att det skulle sträva mot en modern konservatism.
Klockrent inlägg Patrik 🙂
Tack, Dag 🙂
Frederick:
Det där med särartsfeminism var inte ett uttryck för att jag är anhängare till femismen utan jag ville bara visa på att det trots allt finns andra perspektiv än det inskränkta genusperspektivet.
”Ja, då vet jag inte, Anarkokonservativ. Det är inte konservativt i mina ögon. Det är en reaktionär hållning. Och det är stor skillnad.”
Det är vanligt än idag att mannen tar huvudansvar för försörjning och kvinnan för barnens omvårdnad i hela världen och i Sverige försöker många att ha denna uppdelning så långt föräldrapenningen tillåter och skulle vilja ha mer av detta. Detta faller inte etablissemanget i smaken som vill tvinga folk att leva efter deras mall.
”En modern konservatism måste ju kunna se nyktert på tillvaron och inse att tiderna förändras även om vissa värden också består eller är värda att värna. Att binda kvinnor vid barnpassning och spisen anser jag inte vara ett sådant essentiellt bestående värde. Med en sådan syn på saken skulle man ju kunna argumentera för att hålla sig med slavar”
Jag vill inte tvinga någon till något. Folk skall få välja själv – och även få välja ”fel”. Det finns inga kvinnor som passivt låter sig bindas till spisen som några urblåsta våp. Dessutom skall mannen ta ansvar för barnens uppfostran också – han har även en icke-arbetstid. Det är inte antingen eller utan en sund traditionell uppdelning som finns idag och som aldrig försvunnit. Denna livsstil skall inte i kommunistisk anda motarbetas.
Tänk om man skulle resonera likadant om arbetarklassens förtjusning för öl, rockmusik och fotboll. Det ”binder dem vid kapitalismen”! Kanske, kanske inte men ingen skulle föreslå lagar som hindrar arbetarklassen att ta del av de kulturyttringar de föredrar. En sådan person hade med rätta förklarats persona non grata.
Anarkokonseravativ, du säger:
”Det är inte antingen eller utan en sund traditionell uppdelning som finns idag och som aldrig försvunnit. Denna livsstil skall inte i kommunistisk anda motarbetas. ”
Jag anser att du tar i alldeles för hårt. Kommunistisk? Och om du nu anser att man själv får välja vem är det som säger vad som är ”sunt” och ”traditionellt”? Det pekar ju på att det skulle finnas förhållningssätt s. a. s. a priori som dikterade vad som är sunt eller inte.
Familjen är viktig i sámhället och jag tror att flera sociala problem kan orsakas av skilsmässa. Men jag har även sett prov på utmärkta hushåll bestående av endast en förälder, där barnen får en bra uppfostran, lär sig rätt och fel och att tänka på andra.
Jag vill inte att staten ska diktera för mig och min familj hur vi ska leva — självklart inte. Men inte heller vill jag bli styrd av en tradition som berättar för mig vad som är ”sunt”. Det luktar unket.
Jag är ingen anhängare av den sortens livsstils- och moralkonservatism som försöker politisera varenda skrymsle av familje- och privatlivet. Privatlivets helgd håller jag högt.
Den konservatism som har hangups när det gäller sexuell läggning, familjevärden, abort, monarki och religion anser jag vara i bästa fall en otidsenlig punschkonservatism, i värsta fall högerevangelisk frälsningskonservatism av högerkristen amerikansk modell.
Inte heller är jag anhängare av en livsstilsliberalism som talar om för mig att polyamori och polygami är lika naturliga relationer som parförhållanden och att det finns en förtryckande ”heteronormativitet”.
Frederick:
Jag är inte emot HBT-personer och de livsstilar som kommer därur. Jag ser det som ett uttryck för människans olikhet och rikedom och kompletterande till heteronormativiteten.
Men till sin lejonpart vill människor leva i traditionella familjer utan att bli pådyvlad en mix av politiskt korrekt jämställdhetism och HBT-normativitet.
Låt familjen vara ifred för en elits sociala experiment.
Min jämförelse med kommunismen och svenska jämställdhetssträvanden anser jag är befogad. Liknande tankar var man inte på i Sovjet där man vill bygga den nya människan med traktorkörande mödrar och barnen lämnade till dagis.
DDR var för övrigt väldigt likt Sverige i detta avseende. Den statliga familjen var långt gången med alla barn på dagis,manligt och kvinnligt var ett borgerligt påhitt osv.
I Västtyskland och dagens Tyskland är det fortfarande vanligt att mödrar tar hand om sina barn under skoltiden ocg fadern lönearbetar. Det är alltså inget gammalt som försvunnit utan något nu existerande som behöver allt stöd det kan få.
För övrigt har arbetarklassens kvinnor alltid lönearbetat med undantag för några decennier på 1900-talet då även arbetarklassen hade råd med en hemmavarande person – en husmor. En oerhörd förbättring för barnen och livsvillkoren.
Detta var för provocerande för vänsterborgarkvinnor som ville lära arbetarklassens kvinnor ett och annat samt att för dem själva var det karriär inom borgerliga yrken som gällde. Dessa borgarkvinnor, då som nu, var alldeles för fina för att ta ett vanligt kneg.
Det är dessa borgarkvinnor, och män, som vill göra allt för att stoppa att människor lever i traditionella familjer vilket vanligt folk fortfarande envisas med. De har enligt eliten ”ett jämställdhetsproblem”.
Anarkokonservativ,
Även om du kan ha rätt i att det fanns en viss likhet i jämlikhetsideal och ideologi mellan 70- och 80-talets byråkratiska svenska vänstersocialdemokrati och DDR/Sovjet-diktaturernas, så tycker jag att det blir löjeväckande att dra sådana paralleller till dagens jämställdhetsideal med rötter i en socialdemokrati som är i det närmaste socialliberal.
Visst har du rätt i att hemförhållanden för barn och familj inte är optimala idag. Jag ser också den problematiken: eftersom socialdemokratin och borgerligheten i decennier propagerat för lönearbetet och tillväxten som det högsta värdet i livet har en obalans inträffat på bekostnad av familjelivet och individens egentid. När på 60- och 70-talet, med rätta vill jag tilläga, kvinnor tilläts komma ut på arbetsmarknaden på lika villkor så fick det dock konsekvenser för kommande årtionden. Eftersom båda parter i ett äktenskap/samboskap nu förväntades lönearbeta för att klara sig ekonomiskt, krympte tiden tillsammans med barnen samt egentiden.
Lösningen på detta är dock inte att kvinnan, som ”egentligen” vill vara hemma, ska ”tillåtas” vända tillbaka till barn, hus och hem. Lösningen är en sänkning av arbetstiden och att man inser att livet har högre värden och dygder än lönearbete och en ensidig tro på ständigt ökad tillväxt, så som (höger)liberalismen och till viss del socialdemokratin har gjort gällande. En höjning av livskvalitet på humanistisk basis, vill säga.
Dagens jämställdhet drivs igenom med samma statliga frenesi och kringskärning av individerna och familjerna som inte står en kommuniststat efter.
I det offentliga samtalet så jamsar alla etablerade partier med i denna socialliberala agenda. Ytterligt få avvikande röster hörs även om en och annan kritiker har hörts som t ex professor Annika Dahlström (gissa om hon retar gallfeber på genusetablissemanget).
”Genusperspektiv är att betrakta som pseudovetenskap och ska varken tillämpas, erkännas eller uppmärksammas; däremot ifrågasättas i de fall detta förespråkas.”
Jag mår illa utav genusperspektiv.
Glömde ge dig beröm för ditt inlägg.
Fin text.
(Klappar axel)
Frederick:
”Jag anser att jämställdhet mellan könen är en av de västerländskt demokratisk-humanistiska värden som vi bör värna och bevara, t ex inför hot från radikala religiösa rörelsers anspråk på kulturtolkning. Varje civiliserat samhälle borde väl ändå i dessa dagar ha detta som en grundbult?”
Egentligen är det ju snarare gentlemannaidealen som hör till de klassiska västerländska värdena, d.v.s. kvinnan står över mannen, och hennes trygghet och bekymmerslösa tillvaro är viktigare än mannens.
”Men socialdemokratin har inte patent på begreppet jämställdhet.”
Nej men på jämlikhet. Jämlikhet och jämställdhet mellan kvinnor och män är givetvis två olika saker, men i 99 fall av 100 har folk inte koll på detta. Jämlikhet = socialism. Jämställdhet handlar om likhet inför lagen, vilket också är ett borgerligt värde i det att borgerligheten (men inte socialismen) värnar civilsamhället. Men så fort man i jämlikhetens namn börjar att ”jämställa” människor genom lagar så agerar man socialistiskt.
”Men inte heller vill jag bli styrd av en tradition som berättar för mig vad som är “sunt”.”
Du vill hellre bli styrd av en stat som berättar för dig vad som är ”sunt”, än att visa respekt för det som visat sig hållbart och meningsfullt över många generationer? Du har missat något väsentligt ifråga om konservatismen, om du inte tillmäter traditionerna ett egenvärde och rätten att kunna bestå.
”Jag är ingen anhängare av den sortens livsstils- och moralkonservatism som försöker politisera varenda skrymsle av familje- och privatlivet. Privatlivets helgd håller jag högt.”
Det är inte moralkonservatismen som politiserar familje- och privatlivet. Det är de socialistiska statligt understödda kamporganisationerna RFSU och RFSL, som i god marxistisk anda vill kasta ut allt vad ”borgerlig moral” är. Utan deras politisering av familje- och privatlivet skulle ju folk inte ha sex så fritt som idag, och sexuella avarter skulle betraktas med misstänksamhet precis som innan den sociala ingenjörskonsten började tränga ända in i våra sovrum. D.v.s. som konservativ vill man skydda privatlivet från den typ av politisering av det sexuella som RFSU/RFSL ägnar sig åt. Sex och sexuella preferenser är INTE privat om både sex och sexuella preferenser betraktas som en offentlig angelägenhet, så enkelt är det.
”Den konservatism som har hangups när det gäller sexuell läggning, familjevärden, abort, monarki och religion anser jag vara i bästa fall en otidsenlig punschkonservatism, i värsta fall högerevangelisk frälsningskonservatism av högerkristen amerikansk modell.”
”Strukturkonservatism”, att enbart värna status quo, har ingenting med konservatism att göra – ifall du tror det. Det du räknar upp ovan är essentiella delar av konservatismen. Det är som att säga att ”den socialism som har hangups när det gäller sexualisering, kollektivism, jämlikhet, republik och ateism anser jag i bästa fall vara en otidsenlig 1800-talsidealism, i värsta fall en folkmordsideologi av sovjetisk modell”. Och det kan man väl tycka, men socialism är det likafullt – att förneka det är att förneka dess idéinnehåll.
Söderbaum skriver:
”Egentligen är det ju snarare gentlemannaidealen som hör till de klassiska västerländska värdena, d.v.s. kvinnan står över mannen, och hennes trygghet och bekymmerslösa tillvaro är viktigare än mannens.”
Även jag tycker att gentlemannaidealen är sympatiskt. Dock ser jag det snarare som att mannen ser på kvinnor som sina jämlikar, inte att vare sig han eller hon står över någon. Det finns inte heller någon motsättning mellan att se både jämställdhet mellan könen och ett gentlemannaidealet som västerländska humanistiska värden som bör bevaras.
Visst har du rätt i att det finns en skillnad mellan jämställdhet och jämlikhet. Här har jag kanske varit otydlig. Men det går ju ingen knivskarp linje mellan dessa båda värden. De går in i varandra. Att jämställdhet skulle ligga närmre socialism kan du nog ha rätt i.
Söderbaum skriver:
”Utan deras politisering av familje- och privatlivet skulle ju folk inte ha sex så fritt som idag, och sexuella avarter skulle betraktas med misstänksamhet precis som innan den sociala ingenjörskonsten började tränga ända in i våra sovrum.”
Även jag vänder mig mot den ofta starka sexualisering av vardagen och tror att den bl a kan snedvrida kroppsuppfattning och människosyn hos både unga män och kvinnor. Men när du talar om ”sexuella avarter” tycker jag att det börjar lukta unket. Vad åsyftas? Man kan vara emot en sexualisering av vardagen/samhället utan att börja tala om olika sexuella läggningar som ”avarter”. Istället borde man ha en respekt för olikhet.
Du går ut ganska starkt och talar om social ingenjörskonst i sovrummet. Jag förespråkar inget sådant, vilket framgår av mina tidigare inlägg. Tvärtom är jag skeptiskt både till en alltför löstyglad livsstilsliberalism som propagerar för en politiserad syn på relationer och sexualitet, samtidigt som jag är lika skeptisk till en livsstilskonservativ syn som propagerar för vad som är ”rätt och fel” eller ”naturligt” när det gäller sexualitet och familjeliv. Jag håller själv hårt på privatlivets helgd, vilket ju är en borgerlig, konservativ dygd.
Söderbaum säger: ”“Strukturkonservatism”, att enbart värna status quo, har ingenting med konservatism att göra – ifall du tror det. Det du räknar upp ovan är essentiella delar av konservatismen. Det är som att säga att “den socialism som har hangups när det gäller sexualisering, kollektivism, jämlikhet, republik och ateism anser jag i bästa fall vara en otidsenlig 1800-talsidealism, i värsta fall en folkmordsideologi av sovjetisk modell”. Och det kan man väl tycka, men socialism är det likafullt – att förneka det är att förneka dess idéinnehåll.”
Jag vet mycket väl vad ”strukturkonservatism” innebär. Och du har helt rätt i att detta inte kan sägas vara konservatis i någon egentlig och politiskt mening. Dock får man nog säga att det inte går att dra någon knivskarp linje mellan strukturkonservatism och politisk konservatism — det man vill bevara följer ju utav strukturer man anser sig vilja bevara och värna. Men en modern konservatism skulle ju kunna hävda att somligt som den socialdemokratiska idétraditionen har bidragit med i samhället, såsom välfärdsstaten och jämställdhet mellan könen är värt att bevara på grund av att det har visat sig vara värden som gagnar människor i gemen.
Du har också helt rätt att en stor del av den konservativa strömningen förespråkar värden såsom monarki, anti-abort och familjevärden. Kanske uttryckte jag mig även här otydligt och gav intryck som om jag menade att inte så vore fallet. Så är det självklart. Men det jag sa var att jag personligen och subjektivt anser detta vara uttryck för en otidsenliga och omodern konservatism som jag, det medger jag, nedlåtande kallar för punschkonservatism eller moralkonservatism.
Men den konservativa strömningen är bred, eftersom den är skeptisk till ideologier. Det förekommer även t ex en ”vänsterkonservativ” idétradition såsom den kanadensiska Red Tory-traditionen — en progressiv konservatism som är socialt progressiv och värnar välfärdsstaten. Den hämtar sin inspiration ur Disraely och One Nation-tanken/Tory Democracy/Tory Socialism. Den har under de senaste åren dock splittrats och trängts ut av högerkonservatism, neokonservatism och nyliberalism. Många Red Torys har därför gått vänsterut och röstar på The Liberal Party, New Democratic Party (socialdemokrater) eller The Green Part of Canada (Gröna). Det finns även ett litet nybildat parti som heter The Progressive Canadian Party, som anser sig vara arvtagare till den progressiva konservativa/Red Tory traditionen. Ett sorts kulturkonservativa socialdemokrater med kommunitära drag kan man kanske lite förenklat säga.
Centristiska konservativa som brittiska Ian Gilmour och amerikanske Peter Viereck stödde t ex välfärdsstaten och de New Deal-reformer som Franklin D. Roosevelt skapade och var även socialt progressiva i många andra livsstilsfrågor.
Ja, här ser man hur rörigt ideologier kan göra saker och ting. .
Men är det något som all konservatism lär, så är det väl att vara skeptisk till ideologisk renlärighet samt att bevara för att förändra. Inte bevarande för bevarandets skull. Det kan aldrig vara ett recept för en modern konservatism om man nu vill se en sådan.
Frederick:
”Dock får man nog säga att det inte går att dra någon knivskarp linje mellan strukturkonservatism och politisk konservatism — det man vill bevara följer ju utav strukturer man anser sig vilja bevara och värna.”
Jag skulle nog säga att det är VÄRDEN som konservatismen värnar, inte strukturer. S.k. strukturkonservatism är alltså fullständigt väsenskilt från den politiska filosofin konservatism.
”Men en modern konservatism skulle ju kunna hävda att somligt som den socialdemokratiska idétraditionen har bidragit med i samhället, såsom välfärdsstaten och jämställdhet mellan könen är värt att bevara på grund av att det har visat sig vara värden som gagnar människor i gemen.”
När det gäller välfärdsstaten så är det en konservativ uppfinning (av Bismarck och Kjellén) i syfte att minimera risken för uppror, som socialdemokraterna har anammat.
När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män så har det ända sedan 1970-talet då socialdemokraterna började driva den frågan handlat om att krossa familjen och låsa in kvinnorna i en situation där de inte kan välja familjelivet framför arbetslivet. D.v.s. den har varit antikonservativ i både idé och praktik. Att kvinnor ska ha en lugnare och tryggare tillvaro med mindre fysiskt arbete än männen, är som sagt den klassiska västerländska uppfattningen (”gentlemannaidealen”) och i ljuset av detta har jag inte mycket till övers för socialdemokraternas jämställdhetsivranden. Lika rättigheter javisst, men lagstiftning som syftar till relativisering och förstörande av hävdvunna värden är antikonservativt och måste bekämpas.
Visst vill konservatismen även värna värden, men även institutioner (strukturer och hävdvunna mönster).
Jag är fullt medveten om Bismarck och att den konservativa idén om en välfärdsstat för att undvika social revolution. Hela den torydemokratiska idéströmningen med Disraeli i bräschen handlar om detta. Ingen historielektion nödvändig, alltså.
Söderbaum säger: ”När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män så har det ända sedan 1970-talet då socialdemokraterna började driva den frågan handlat om att krossa familjen och låsa in kvinnorna i en situation där de inte kan välja familjelivet framför arbetslivet.”
Visst kan man på flera områden kritisera den socialdemokrati som fanns under 70-talet, då den var starkt vänstervriden och marxistiskt influerad. Men vi lever inte längre i skuggan av en sådan socialdemokrati. Och att tala om att familjer krossas känns helt verklighetsfrånvänt. Låt oss sansa oss i debatten.
Man får nog inse att konservatism borde gå att tolka på olika sätt. Det finns högerkonservativa, värdekonservativa strömningar och det finns centristiska, moderata varianter av (social)konservatism, även om denna strömning ofta inte anses vara ”äkta” konservatism.
Slå upp Red Tory, Tory Socialist, One Nation och ”wets” på Wikipedia. Där finns mycket intressant att läsa.
Frederick:
”Lösningen på detta är dock inte att kvinnan, som “egentligen” vill vara hemma, ska “tillåtas” vända tillbaka till barn, hus och hem.”
Detta har redan många kvinnor valt frivilligt genom att arbeta deltid när barnen är i skolåldern. Eller rättare sagt – de har valt att vara deltidshemmafruar.
Detta val skall understödjas och inte straffas och skuldbeläggas. Hade det varit ekonomiskt möjligt hade vi sett en luxemburgsk utveckling
Precis så; om det vore ekonomiskt möjligt, som Anarkokonservativ skrev det. ”De som utformat hela strukturen” tänkte till när skatten för ett gift par där inkomsten utgörs av en lön, blir högre än för ett gift par där inkomsten utgörs av två löner. Detta även fast vi talar om samma totala inkomst.
Det är just vid inkomsten som all vidare process – i kanske samtliga av politikens områden – tar sin början. Applicerat på svensk familjepolitik är ekonomisk styrning något som används för att, även om retoriken om ”frigörandet av kvinnan från hemmets bojor” kanske inte längre är så vanlig, i alla fall haft den effekt att kvinnan av familjens ekonomiska situation utan något val måste i arbete. Detta har initierat en vidare process där bland flera till exempel är normaliseringen av att lämna barn på fostringshem/förskola; vilket givetvis är en placering vilken presenteras som en ”rättighet” att göra.
Vad som sedan händer med barnen i förskolan med alla genusexperiment och teorier om könsroller är ytterligare exempel på hur det är samma tänk som fortgår. Klätterställningar och sandlådor är väl det senaste hotet mot frigörandet av så kallade traditionella könsroller, tyckte jag mig höra. Ungefär samma tokstollar som hetsar upp sig och ser patriarkala strukturer i former av Herr Gårman och manliga lejon på vapensköldar, har således hand om fostran av framtida generationer. Detta stycke text kan man formulera bättre, det är bara att läsa en läroplan för förskolan så inser man allvaret; lika väl som man finner de ideologiska kopplingarna.
Att Sverige ej skulle befinna sig i skuggan av en socialdemokratisk struktur är enligt mig inkorrekt. Vi står där och all etablerad politik har den som utgångspunkt. Tittar man på andra europeiska länder med annan ideologimajoritet, eller hur man bör benämna det, så handlar ”rättigheten” för familjen snarare om att få hjälp >till hemmet<. Vare sig det är ekonomiskt, eller i form av "statlig nanny" (Frankrike), så är den politiska gärningen med utgångspunkten att vid starka familjer börjar samhällets grund.
Finns det någon annan källa än Expressen?
Fredrik:
Jag förstår att du efterfrågar en pålitligare källa än Expressen. Jag har endast indirekt kunnat bekräfta vad Söderqvist skriver i sin krönika, men de uppgifter jag har hittat tyder på att det hon säger stämmer. Förutom CIA:s faktabok (som har grundläggande fakta om BNP och skatter) har jag tittat på följande uppgifter:
http://www.nationmaster.com/graph/tax_tot_tax_wed_sin_inc_fam-tax-wedge-single-income-family
http://www.portrait.public.lu/en/social_system/security/index.html
Den som hittar fler användbara källor är dock välkommen att bidra med dessa.
Frederick:
”Visst kan man på flera områden kritisera den socialdemokrati som fanns under 70-talet, då den var starkt vänstervriden och marxistiskt influerad. Men vi lever inte längre i skuggan av en sådan socialdemokrati.”
Jo, det är min uppfattning att vi lever i skuggan av en socialdemokrati som genomsyrar precis hela det svenska samhället – vilket jag ventilerat i min bok Betongväldet (Empron 2007, 150 s). Det är t.ex. därför Alliansen bedriver 95% socialdemokratisk politik.
”Och att tala om att familjer krossas känns helt verklighetsfrånvänt. Låt oss sansa oss i debatten.”
Nej, tvärtom är det dags att börja tala om detta, som det varit tyst om i flera decennier. Sverige har västvärldens mest förtryckta familjer. Läs gärna mitt inlägg:
https://traditionochfason.wordpress.com/2008/09/25/familjen-den-viktigaste-politiska-fragan-idag/
”Man får nog inse att konservatism borde gå att tolka på olika sätt. Det finns högerkonservativa, värdekonservativa strömningar och det finns centristiska, moderata varianter av (social)konservatism, även om denna strömning ofta inte anses vara “äkta” konservatism.”
Jag är socialkonservativ, och här på T&F är det nog Rolf K. Nilsson och jag som så att säga står i den konservativa vänsterfollan med försvar av en stark välfärdsstat, kritik mot kapitalism och förespråkande begränsningar för marknadsekonomin. Läs gärna mitt avsnitt om de olika varianterna av konservatism som finns, i följande artikel:
http://www.konservativtforum.org/texter/omkonservatism.htm
”[…] men att det drabbar så många kvinnor blir särskilt intressant eftersom det är just för kvinnornas skull systemet sägs ha skapats.”
Precis! Perfekt skrivet!
Problemet är att systemet grundades på en utopi, d.v.s. total jämlikhet.
Denna utopi har dock aldrig blivit verklighet.
Dessutom kan den förmodligen aldrig förvekligas av minst två anledningar: 1) det är bara kvinnor som föder barn, ammar, o.s.v.; 2) det finns alltid en viss rollfördelning och det ofta sker en viss specialisering i varje mänskligt förhållande.
Därför finns det ofta en primär försörjare (oftast, men inte nödvändigtvis, maken) och en primär vårdare (oftast, men inte nödvändigtvis, makan).
Slutligen VILL många familjer inte organisera sig och utforma sin tillvaro enligt fullständigt ”jämlika” och genusneutrala riktlinjer och principer!
Slutresultatet är att detta system misgynnar först och främst mödrarna, eller, i alla fall, den primära vårdaren (som också kan vara fadern, fast det är naturligtvis mindre vanligt).
Jättebra inlägg, förresten! 🙂
Söderbaum,
Jag är fullt medveten och insatt i konservativ idéhistoria. Som sagt, ingen historielektion nödvändig. Tack ändå.
Hej, jag bor i Luxembourg och kan bara säga att du har helt fel och förstår nog inte det Luxembourgiska samhället. Visst har de en Socialkonservativ syn på familjen. Inte så konstigt då det Socialistiska Arbetarpartiet är i regeringsmakt genom en koalition. Sociala förmåner är enormt bra, bättre än i Sverige. Det gäller exempelvis barnbidrag, dagistaxa, fritids och annat. Med det indikerar jag också att infrastrukturen är lika väl utbyggd för dubbelarbetande som i Sverige, med både dagis, fritids och andra efter-skol-aktiviteter. Skolbussar och andra publika kommunikationsmedel och också väl anpassade till barnfamiljer. Så att fokus skulle vara att skapa hemmafruar stämmer inte alls.
Jonas,
Det är mycket möjligt att jag inte förstår det Luxemburgska samhället. Jag tvingas medge att jag inte som du bor där, eller ens varit i landet. Jag går bara på andrahandskällor. Därför är det ju bra om du kan dela med dig av dina erfarenheter.
Jag måste dock få invända mot din tolkning av min artikel. Jag har inte hävdat att dubbelarbete är omöjligt i Luxemburg, eller att landets infrastruktur inte skulle vara lämplig för barnfamiljer. Jag har heller aldrig hävdat att det finns en medveten politik där att ”skapa hemmafruar”.
Min poäng var att det i Luxemburg på ett helt annat sätt än i Sverige är MÖJLIGT för de föräldrar som så önskar vara hemma med barnen. Det jag tycker verkar så sympatiskt med Luxemburgs modell är att den inte med kraftiga ekonomiska styrmedel ”skapar” några generella lösningar på familjernas situation. Familjerna väljer själva det som passar dem bäst.
Men det är som sagt min tolkning av vad jag läst. Visst kan jag ha förstått fel. De uppgifter jag har är att Luxemburg har sambeskattning och även vårdnadsbidrag. Stämmer inte detta? Hur är det med förvärvsfrekvensen bland småbarnsföräldrar i Luxemburg? Är den lika hög som i Sverige, eller är det vanligare att en förälder är hemma med små barn?