Johan Hakelius
Wilhelm Röpke (1899-1966) var född i den tyska landsorten Schwarmstadt i en gammal luthersk prästsläkt. Han kom att bli den förste tyske professor som tvingades i lansflykt efter Hitlers maktövertagande. Under och efter Andra världskriget betraktade Röpke hur det storskaliga kriget och dess tankestrukturer slog sönder det gamla lugna och originalitetsvärnande småborgerliga samhällslivet som så länge kännetecknat Europa, och ersatte detta med det modernistiska, stressade, strömlinjeformade massamhället. Det är i småskaligheten som den landsflyktige Röpke ser sina ideal och på vilket han bygger sin ekonomiska teoribildning, medan massamhället i alla dess former blir till huvudmåltavla för hans samhällskritik.
Ofta betecknas Röpke som ekonom, och det är naturligtvis inte fel men han är fastmer en samhällsfilosof som värnar de icke-materiella, kulturella och andliga värdena framför de materiella, ekonomiska. Som tänkare bör Röpke alltså förstås i ljuset av att 1900-talets Europa brutit med sin kulturella historia. De två världskrigen var en orgie i extremism, och därefter har Europa varit ett massamhälle uppdelat i de folk som levt under totalitärt förtryck och de som levt i frihetliga demokratier. Samhällsdebatten har kommit att bölja mellan socialismen och liberalismen, och mittpunkten inom politiken har kommit att representeras av socialdemokratin, som genomgående varit både historielös och antikonservativ. Modernismen gör moral, traditioner och religion till historiska slaggprodukter, subjektiva fördomar eller i bästa fall bihang. Röpke för sin del gör detta till huvudsak. Han understryker också ständigt samspelet mellan samhällslivets olika delar (jfr organismtanken).
Värdighet och frihet
Wilhelm Röpke (1899-1966)
Röpkes frihetssyn handlar om frihet under ansvar snarare än om snöd egoism: ”sann frihet gör oss delaktiga i en väv av ömsesidiga åtaganden. Men den västliga traditionen har förlorat sitt sinne för balans mellan del och helhet. Den har fokuserat helt på individernas intressen och suveränitet, stående vid sidan om och över de system i vilka de lever.” (jfr Burkes frihetssyn, och personlighetsprincipen) Frihet enligt Röpkes synsätt kan inte skapas uppifrån, utan måste byggas nerifrån, genom att vårda en samhällsstruktur som gör friheten möjlig. ”Vägen vi måste ta”, skriver Röpke, ”är tydligt kartlagd: inte mer välfärdsstat, utan mindre, inte mindre självtillit och frivillig hjälp, utan mer”. Hakelius kommenterar: När Röpke skrev detta var det för sin tid relativt höga skattetrycket i Sverige strax över 25%.
Koloniseringen av civilsamhället
Röpke såg hur staten på samma sätt som marknaden började att kolonisera civilsamhället. Den politiska centralstyrningen ökade, och genom statens växande åtaganden – och de problem dessa åtaganden förde med sig – hade politikerna ständigt nya motiv för ytterligare strömlinjeformning och byråkratisering av samhället. Ett svenskt uttryck för detta som Hakelius lyfter fram är inrättandet på senare år av de s.k. stadsdelsnämnderna runtom i Sverige. Eftersom de inte är naturliga gemenskaper utan tvärtom organ som tillsatts av den centrala stadsstyrelsen, innebär de i praktiken inte alls att medborgarna kommer närmare makten – däremot kommer makten närmare medborgarna. Stadsdelsnämnderna är ingalunda en form av decentralisering av makten, det är ett sätt för makten att öka sin kontroll över medborgarna.
Följande korta och koncisa utläggning av Hakelius är så bra att den förtjänar att citeras: ”Andra maktcentra, som inte lika oreflekterat kunde eller ville välkomna massamhället – kyrkan, delar av universitetsvärlden, delar av rättsväsendet, mindre företagare – marginaliserades, åtminstone tills de kunde stöpas om i ny form, genom utnämningspolitik, ändrade lagar, starkare koppling till den centrala politiska makten, ett reellt om än inte formellt organisationstvång, eller på något annat sätt. Genom byråkratiseringen, organiseringen och centraliseringen på så många av livets områden avpersonifierades individen. Det upplevdes inte som en helt oangenäm förändring – det innebar en ökad individualism i den primitiva meningen att de organiska sociala band som delvis begränsade individens valmöjligheter blev färre. Men samtidigt blev möjligheterna till genuin självständighet och originalitet mindre. Byråkratiseringen kräver standardisering. Organisering kräver likriktning. Centralisering kräver enhetlighet. På samma sätt ökade det materiella välståndet för snart sagt alla. Men det ökade främst i form av bättre individuell likviditet. Spridningen av ägandet begränsades […] Trygghet gavs utan självständighet via statens försorg.”
Ekonomi och äganderätt
Tilltron till marknadsekonomin som det bästa ekonomiska systemet och en öppen väg till mänskligt välstånd är grundmurad hos Röpke, Men till skillnad från liberalismen är hans främsta argument inte ekonomiska – utan att det är det bästa systemet för att tillfredsställa människans andliga behov. Marknadsekonomin som sådan är inte allt, menar Röpke. ”De avgörande tingen”, skriver han, ”är de bortom utbud och efterfrågan och egendomens värld. Det är dessa ting som ger mening, värdighet och inre rikedom till livet, de syften och värden som i den bredaste meningen hör till etikens område.”
Grundstenen i marknadsekonomin och i borgerligt tänkande överhuvudtaget, är den privata äganderätten. Men Röpke menar att privategendom i dess mest betydelsefulla slag – äga sin bostad, kanske en bit mark och ha pengar på banken – är inte i första hand ekonomiska företeelser. Denna slags egendom har allra mest en social funktion, och en mycket sund sådan. Dess värde består inte så mycket i att den skulle ha ett värde för andra, som i att den 1) medför oberoende och självständighet 2) ger trygghet och förmåga att hantera förändrade förutsättningar i omgivningen, 3) stimulerar ett långsiktigt tänkande och uppmuntrar ansvarstagande och 4) ger förutsättningar för individen att kunna utvecklas som moraliskt subjekt (Hakelius formuleringar). För Röpke är avproletariseringen av samhället mycket viktigt. Med anledning av ånämnda syn på privategendomens framför allt sociala värden, är det viktigt att göra skillnad på människors önskemål respektive förmågor. Här borde förstås vilken liberal ekonom som helst börja skruva på sig, för förhållandet mellan utbud och efterfrågan är ju närmast heligt inom liberalt marknadsekonomiskt tänkande. Röpke menar att visst vill alla människor ”ha”, men långt ifrån alla vill eller har förmågan att ”besitta”. Besittandet innebär ju ett aktivt ansvarstagande – det förutsätter hushållande, balans, sinne för bevarande, vilja till oberoende och en utpräglad familjekänsla (jfr förvaltarskapstanken). Lika mycket som detta går på tvären mot liberala grundsatser, lika mycket är detta vägen till förborgerligandet av det proletariserade samhället. Sällan i modern tid har väl liberalismens radikalitet framgått så tydligt i ljuset av det klassiska konservativa tänkandet.
Människosyn och samhällsvision
Det ekonomiska beroendet av staten är för Röpke någonting mycket ovärdigt för människor, och när modernismen dundrar ut sina slagord om dess stora sociala framsteg och mörkret som rådde innan, slår Röpke träget fast att det orimligen är sociala framsteg när antalet människor som är beroende av staten och av andra människor för sitt uppehälle beständigt ökar. Sociala framsteg, menar han, borde gå i motsatt riktning – mot ekonomisk självständighet och personligt ansvar, och mot en allt mindre välfärdsstat till dess att denna garanterar en dräglig tillvaro endast för dem som verkligen inte kan klara sig på egen hand. Röpke skriver: ”Det yttersta löftet av att fostra starkare människor är att staten och lagen kan vara lättare, medan individen kan växa både utåt, genom fler förtroendefulla kopplingar och band, och inåt, för en bättre integration av liv, arbete och ande.”
Sin egen samhällsvision formulerar Röpke som så här:
- ”Bort från centraliseringen i ordets alla betydelser, från anhopningen och sammanpackandet av människor i storstäder och stordrift, från anhopandet av makt och rikedom, som korrumperar somliga och gör andra till proletärer, från arbetets själlöshet och rotlöshet genom den mekaniserade produktionen – fram för decentralisering i ordets vidsträcktaste och mest omfattande betydelse, för att övervinna egendomslösheten, lägga om samhällets tyngdpunkt i riktning uppifrån och nedåt, organiskt uppbygga samhället från de naturliga och av grannskapet bestämda gemenskaperna i en sluten serie från familjen över kommunen och kantonen till staten, för att rätta till överdrifterna i organisation, specialisering och arbetsfördelning, för ett minimum av självförsörjning på egen jord, för att återföra alla dimensioner och förhållanden från de kolossala till de mänskliga måtten, för utbildning av de nya, icke-proletära arbetsformer, d.v.s. sådana former av industri, som ansluter sig till böndernas och hantverkarnas livsföring, för ett naturligt stöd åt de små enheterna i drift och företag och för de sociologiskt sunda livs- och yrkesformer, för vilka i många avseenden bonden och hantverkaren är ett idealiskt gränsfall, för upphävande av monopol av alla slag och för kamp mot drifts- och företagskoncentration var och hur det är möjligt, för upplösning av storstäder och industridistrikt och för sociologiskt riktig planering av landet i syfte att decentralisera bebyggelser och produktionsliv, återuppväcka känslan för yrket och återställa allt redbart arbetes värdighet, för att skapa förutsättningar för ett sunt familjeliv och möjliggöra en okonstlad uppfostran av barnen, för att på nytt bygga upp en kulturell hierarki, som gör slut på människors rastlösa ärelystnad och anvisar varje del av den andliga kulturen den plats, som tillkommer den.”
Möjligen kan man kritisera Förmögen till värdighet för att vara mera av Hakelius än av Röpke, men samtidigt har onekligen effektiva koncentrat av ekonomiska teoribyggen ytterst små chanser att nå ut till en stor publik. Hakelius’ bok är såtillvida ett utmärkt bidrag till folkbildningen om en välutvecklad och mycket framstående ”alternativ” filosofisk teoribildning på ekonomins område, som absolut förtjänar att läsas i ett Sverige som aldrig har uppskattat vare sig liberal marknadsekonomi eller socialistisk planekonomi fullt ut utan istället alltid velat vara ”landet lagom”. I en tid när 1900-talets stora konformism, storskalighet och stockholmscentrerade tänkande börjar ifrågasättas av allt bredare folklager, är tiden definitivt mogen att Röpke gör entré på allvar i svensk samhällsdebatt. Johan Hakelius’ bok på 90 sidor är en utmärkt introduktion.
Läs även:
* Wilhelm Röpke – en stark röst när dagens globalisering kommit av sig
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
0 Svar to “Johan Hakelius om Röpke”