Nordiskt försvarssamarbete – framåt, marsch!

Thorvald Stoltenberg

Thorvald Stoltenberg

Just nu händer det mycket på det säkerhetspolitiska området. För en knapp vecka sedan presenterade norrmannen Torvald Stoltenberg sin rapport om nordiskt samarbete på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Rapporten innehåller många bra förslag, men som Barometern skriver i sin ledare häromdagen så kommer man inte ifrån att skall förslagen förverkligas så måste det till rejäla satsningar på militär materiel och personal för att allt inte skall sluta vid vackra luftslott, utan faktisk förmåga att lösa de uppgifter de är satta att hantera.

Bland förslagen finns samarbete inom diplomatisk representation, militär utrustning, utbildning och övningsfält och en hel del annat syftande till samordning av knappa resurser. Mycket av samarbetet är inriktat mot internationella insatser, men det finns även en del som rör försvaret av det gemensamma nordiska området. Det rör havsövervakning, luftförsvaret av Island, gemensam amfibiestridsgrupp, ett gemensamt satellitsystem för övervakning och kommunikation, och samarbete mot it-hot.

Förslaget innehåller också, vilket sannolikt blir svårt för Sverige, oavsett kulör på den socialdemokratiska regimen, att smälta – en nordisk solidaritetsförklaring, alltså ett gemensamt försvar inklusive ömsesidiga säkerhetsgarantier.

Ett nordiskt försvarssamarbete känns attraktivt och logiskt av flera skäl. Rent känslomässigt och historiskt har de nordiska länderna en unikt lång historia av vänskap och samarbete. Även om detta har tenderat att vara djupare och mera framgångsrikt på andra områden än de militära, så saknas inte ansatser.

När Danmark 1848 råkade i krig med Preussen skickade det neutrala Sverige trupper till Danmark för att vid behov rädda Danmark undan nederlag, en hjälp som dock inte behövdes. När Finland frigjorde sig från Sovjetryssland 1917-18 och i krigen 1939-40 och 1941-44 försvarade sin vunna självständighet bistod också Sverige med hjälp, som förvisso ur finsk synvinkel måste ha tett sig otillräcklig, men utifrån befintliga svenska resurser, åtminstone under vinterkriget, var mycket omfattande.

Mot Tyskland, när detta ockuperade Danmark och Norge 1940, kunde Sverige inte göra mycket, men i takt med att krigslyckan vände och den svenska styrkan ökade så kom så småningom viss hjälp till våra broderfolk. Det rörde sig främst om humanitär hjälp och viss informell hjälp inom underrättelseområdet, men mot slutet av kriget stod faktiskt Sverige berett att om så hade behövts tillsammans med de allierade ingripa i Danmark och Norge för att häva den tyska ockupationen.

Det har inte saknats konflikter, men de har kunnat lösas fredligt genom god vilja från alla sidor. Främst unionsupplösningen 1905 och frågan om Ålands status i början av 20-talet, hade lätt kunnat leda till krig, om inte förnuftigare viljor fått råda. Därmed kom dessa konflikter snarast att fördjupa vänskapsbanden folken emellan. Idag känns det otänkbart att ett nordiskt land stillatigande skulle se på om ett annat angreps.

Av praktiska skäl ter sig också ett nordiskt samarbete som logiskt. Den teknologiska och militärstrategiska

Gripen - Islands framtida försvarare?

Gripen - Islands framtida försvarare?

utvecklingen gör att mindre stater får allt svårare att hålla jämna steg med stormakterna vad gäller informationsöverlägsenhet och eldkraft. Den tid då Sverige, nordens största land, på egen hand kunde producera modern krigsmateriel inom alla områden, och upprätthålla välbalanserade moderna styrkor är förbi. Kanske förmår Norden att göra detta gemensamt, men då måste nog alla deltagande länder, inte minst Sverige, lätta på plånboken.

Blickar vi åter bakåt på den gemensamma historien kan vi konstatera att många av de ansatser till samarbete som funnits stupat på bristande substans. Den svenska hjälpen till Finland 1940 kunde nätt och jämt rädda Finland från undergång, trots att Sverige praktiskt taget blottställde sitt luftförsvar och pansarvärn genom vår blygsamma hjälp.

Än mer patetisk blev den svenska insatsen till förmån för våra västliga broderfolk under de kommande åren. Även om jag vidhåller den traditionella synen att Sverige givet sitt försvarslösa tillstånd knappast kunde ha gjort mycket mer än vad som gjordes, så går det inte annat än ha förståelse för att danskar och norrmän är allt annat än imponerade av vår insats, och att man efter kriget valde någon mera pålitlig än Sverige att hålla i handen, och förkastade det nordiska försvarssamarbetet till förmån för NATO.

Mot den bakgrunden är det inte utan att ett liten oroande misstanke smyger sig på, att de nordiska länderna alla går in i samarbetet i förhoppningen att kunna åka snålskjuts på de andra. I så fall är det dömt att misslyckas. Var och en av de nordiska länderna måste vara beredda att dra sitt strå till stacken, och helst lite till. Härvidlag är Sverige onekligen det land som i kraft av sin storlek och i ljuset av de ojämförbart stora svenska försummelserna på försvarsområdet det senaste decenniet har mest att bevisa.

Så upp till bevis, Reinfeldt & co!

Patrik Magnusson

2 Responses to “Nordiskt försvarssamarbete – framåt, marsch!”


  1. 1 Fredrik februari 16, 2009 kl. 9:59

    Är det inte så att mycket av försvarsbudgeten går till militärindustrin? Bättre att satsa på svvenskt försvar.

    Man kan fundera på vad som händer om USA lämnar EuropaNato åt sitt öde p.g.a. dålig ekonomi samtidigt som Ryssland vädrar morgonluft?

  2. 2 Patrik M februari 16, 2009 kl. 16:37

    Exakt vad pengarna i försvarsbudgeten går till är inte så lätt att hålla koll på. Att säga att pengarna går till försvarsindustrin är inte helt korrekt. förvisso får de ju betalt när försvaret köper utrustning, och modern utrustning måste vi ha. Det är det som tillsammans med personalen är försvaret.

    I de fall försvaret köper utrustning som inte behövs, eller att statliga pengar pumpas in som direkt stöd till försvarsindustrin kan man däremot säga att att försvarspengarna inte kommer försvaret tillgodo, och det är ju inte lämpligt.

    Risken för detta torde öka när försvarskostymen krymper och det blir allt svårare att få lönsamhet i svenska vapenprojekt. Då hamnar man i det läge att man tvingas ge någon form av stöd för att behålla kompetens.

    I det läget torde ett samarbete med norden, eller Europa i stort vara till fördel. Med större marknader går det kanske få lönsamhet i de kompetenser vi behåller, samtidigt som vi får pålitlig leverans av den typ av utrustning vi själva inte längre förmår utveckla vidare.

    Vad gäller USA:s framtida roll kan det vara värt att notera att den nye vicepresidenten redan besökt Europa och betonat att USA förväntar sig att de europeiska länderna skall ta ett större ansvar för den globala säkerheten. Vi får nog kallt räkna med att Europa framöver måste reda sig själv, och betala mer av kostnaderna för sin egen säkerhet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar