Ta i med storsläggan mot kriminaliteten

DEBATT | I kommentarsfältet har frågan dykt upp om det verkligen är rätt att vi konservativa tar i med storsläggan mot kriminaliteten. Jag vill mena att hårda tag mot kriminaliteten är en viktig konservativ fråga. Betydligt hårdare tag än hur Sverige har utvecklats sedan det röda 1970-talet.

Signaturen Carl skriver att man borde förstå att det bästa botemedlet mot kriminalitet är ett ”väl fungerande samhälle”. Jaha, och vad är det för ett samhälle undrar jag? Är det ett omniliberalt samhälle där alla får göra som de själva vill? Eller är det en stenhård diktatur där alla måste göra precis som diktatorn har bestämt? I mina öron låter det under alla omständigheter ganska utopiskt att vi slipper kriminaliteten om vi bara gör samhället tillräckligt ”bra”.

Som jag ser det är civilisationens pris, följden av uppdelningen i gott och ont, att vi får både människor som mer eller mindre medvetet bryter mot samhällets lagar (kriminella) och människor som inte klarar av pressen från den mänskliga ordningen som sådan (mentalt störda). Det finns alltså brottslingar och psykopater i ALLA samhällen p.g.a. civilisationen som sådan.

Därför finns det två sätt att inordna ett samhälle på: antingen håller man brottslingarna och psykopaterna borta från ett i övrigt tryggt och sunt samhälle, eller så bryr man sig inte så mycket om dem och får ett både otryggt och osunt samhälle där allmän osäkerhet råder om vad som egentligen är rätt och fel och varför. I dagens Sverige är vi inte riktigt i alternativ 2 ännu, men när endast 15% av alla anmälda brott leder till påföljd (varav ekonomisk brottslighet är en mycket stor del), när de flesta inte får något egentligt straff att tala om och när de som verkligen åker i fängelse ändå är ute efter några månader eller få år igen – ja, då är vi i princip där. Och det är en allt annat än konservativ samhällsordning.

Problemet i Sverige

Det är inte enbart de förkrympta polis- och rättsväsendena i Sverige som är problemet idag, utan överhuvudtaget INSTÄLLNINGEN till brottsligheten och brottslingarna som det är fel på. Sedan 1970-talet har rätt och fel, gott och ont kommit att relativiseras alltmer och brottslingarna verkar inte anses ha något personligt ansvar för sina kriminella gärningar – det är samhällets fel att gärningsmännen blivit som de blivit och det är synd om dem.

I Sverige talas det enbart om att förstå, stödja, hjälpa och rehabilitera brottslingarna – ”kriminalvård” är den allmänna termen. Som om brottslingarna vore patienter i ett sjukdomstillstånd (drabbade av de hemska borgerliga ojämlikheterna i samhället?). En brottsling VET att det han gör är fel och förbjudet och det är inte sällan just därför han gör det – för sin personliga vinnings skull. Kriminalitet är i grunden brist på hyfs och moral.

Vi måste bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen, vi måste ha en klar rågång mellan rätt och fel, och brottspåföljder ska både vara till för att straffa gärningsmannen, för att ge upprättelse åt brottsoffret och för att statuera ett varnande exempel inför samhället vad som händer om man begår ett sådant brott. I synnerhet de gärningsmän som har begått våldsbrott mot personer förtjänar enligt mitt synsätt ett extra hårt fördömande, ingen förståelse för att de gav sig på brottsoffret ifråga och en rejäl hämnd från samhället. Kontrasten mot hur det är i dagens Sverige kunde knappast vara tydligare: de brottslingar som idag straffas hårdast är inte de som begått brott mot personer, utan de som begått brott mot staten. Det handlar både om straffskalornas utformning, och framför allt om hur straffskalorna tillämpas.

Vänstern och kriminalpolitiken

Jag tror inte man kan utesluta att vänstern betraktar brottsligheten som en del i klasskampen, och att det är därför vänsterblocket odlat en så välvillig attityd i allmänhet både till brottslighet och till brottslingar – med undantag just för ekonomisk brottslighet och andra slags brott mot staten som samhället slår ner stenhårt på. Att ta från de rika är ju alltid legitimt enligt vänsterns världsbild, vänstern vill inte ha ett fritt ”borgerligt” civilsamhälle och själva förekomsten av kriminalitet är ett levande exempel på onda borgerliga strukturer för i det socialistiska paradissamhället finns det ju ingen kriminalitet. Och i det paradiset finns inga borgerligt sinnade heller, enligt vänsterns världsbild är det ju faktiskt borgarna och högern som är de verkliga tjuvarna och utsugarna och jag tror att vad vänsterns kriminalpolitik handlar om är att folket ska ”förstå” detta.

I inget sammanhang är det så tydligt att idén om att alla människor ”är” eller ”ska vara” respektive ”behandlas” som JÄMLIKA så tydligt fel som när man ser till brottslingar. Gärningsmän ska naturligtvis inte behandlas som jämlika med brottsoffren, vare sig ur moralisk eller social synpunkt. De har inte förbrukat sitt människovärde, och de förtjänar att leva, men brottslingars människovärde är givetvis lägre än hederliga människors. De är helt enkelt sämre människor, och det är viktigt både att samhället är klara över det, att brottsoffret känner det och att förbrytarna själva känner att brottet har gjort dem till sämre människor.

Min kriminalpolitiska vision

Straffens funktion är att förhindra brottslighet. När påföljden ska utmätas ska brottsoffret ställas i centrum. Det är ur brottsoffrets perspektiv egalt huruvida gärningsmannen är ung eller gammal, mentalt sjuk eller frisk, genomgått hårda prövningar i sitt liv etc. Att den kriminelle tidigare råkat ut för någonting som haft menlig inverkan på vederbörandes personlighet ska varken vara en förmildrande omständighet eller medföra att det är acceptabelt att han/hon utsätter andra för kränkningar.

En psykiskt störd brottsling är naturligtvis inte mindre farlig för att han är psykiskt störd. Tvärtom! Det är därmed ingen dom att få psykiatrisk vård, det är en välfärdsinrättning till gagn både för samhället och för den enskilde psykiskt störde. Men likafullt bör alla straffas för brott de begår – det är ingen annans fel, och samhällets uppgift måste alltid i första hand vara att skydda de hederliga medborgarnas trygghet. Att någon berusat sig innan en våldshandling borde inte heller vara någon förmildrande omständighet, och sker det p.g.a. missbruk så är det en rimlig välfärdsinrättning att vederbörande får hjälp att bli kvitt sitt missbruk innan han släpps ut i samhället igen, som en förebyggande åtgärd på samma sätt som den psykiskt störde bör få psykvård. Låt oss också en gång för alla slå fast att om polis befinner sig på plats, så är det aldrig polisens fel att brott begås där och då, t.ex. provocerar fram skadegörelse från demonstranter. Inför lagen ska var och en medborgare stå personligt ansvarig, civila såväl som poliser och även ministrar.

Incitamenten att begå brott måste minimeras, risken med att begå brott ska vara mycket stor, domen för de som åker fast ska vara avskräckande och möjligheten att odla kriminella nätverk inne på fängelserna ska vara obefintliga. Först efter avtjänat straff tar principen om alla människors okränkbara värde vid. Ett sonat straff borde vara avskrivet för all framtid (så är det inte idag, är det för att förhindra hårda straff eftersom domen sedan blir ett jätteproblem för den straffade?), det ska inte begränsa den straffade brottslighetens möjligheter på något sätt att skapa sig ett sunt och ordnat liv efter straffets avtjänande. Med reservation givetvis för återfallsförbrytare, tredje gången gillt kunde ju vara lämpligt som milstolpe för när brottslingen får ett verkligt helvete framöver. Samhället bör för sina medborgares skull, för den goda ordningens skull och överhuvudtaget för att främja distinktionen mellan gott och ont, inte som Jesus vända andra kinden till var gång ett brott äger rum.

Avslutning

För att återknyta till frågan om det är rätt att vi konservativa tar i med storsläggan mot kriminaliteten, är jag av den bestämda uppfattningen att när allting är upp-och-ned-på-vänt så kan det inte vara någon fara på taket om vi, som vill hålla brottslingarna borta från de laglydiga medborgarnas fria samhälle i största möjliga utsträckning, puffar på lite extra i den kriminalpolitiska debatten. Jag måste säga att det engelska ordspråket “sometimes you have to be cruel to be kind” känns mycket träffande på alla sätt och vis i detta sammanhang.

Kanske är det läge nu i lågkonjunkturen att bygga ut polisväsendet och även domstolsväsendet? Så kunde ju Alliansen plocka poäng hos vänstern för att bygga ut offentliga sektorn och samtidigt hos de egna väljarna för klassiska högerfrågor! Även fängelserna kunde byggas ut, det råder ju brist på fängelseplatser. Allt för jobben.😉

F.ö. vill jag gärna rekommendera KDU:s nya kriminalpolitiska program, som tänt ett ljus i mörkret. Läs pressmeddelandet här.

Jakob E:son Söderbaum

12 Responses to “Ta i med storsläggan mot kriminaliteten”


  1. 1 Carl februari 18, 2009 kl. 13:44

    Jakob,

    Tack för att du tagit dig tid att skriva en text i det här ämnet.

    Jag håller med om att det är fullt berättigat att kräva att fler brott klaras upp. Jag håller också med om att det är rimligt med hårdare straff för vissa brott.

    Vad jag vände mig mot var hur den kraftiga reaktion mot 70-talets sätt att betrakta brott och straff, har gjort många (företrädelsevis på högerkanten) blinda för i vilka sammanhang kriminalitet ofta uppstår. Jag tror att vi måste se både det personliga ansvaret och inse att omständigheter formar människor.

    Jag vet inte om du skulle protestera om jag säger att det är ganska tydligt att uppväxtvillkor som karaktäriseras av exempelvis missbruk, splittrade familjer, frånvarande fäder, uppväxt i problemområden, barnmisshandel och undermålig kavlité på skolor, tenderar att göra människor mer benägna att begå brott?

    Vad jag säger är att vi måste se att det är så. Och om vi menar att det är så, vad drar vi för politiska slutsatser av det? Ja, inte att man inte ska ge polisen möjlighet att klara upp brott i alla fall.

    Snarare är det nog så att både det personliga ansvaret och hur vi verkar för ett bra samhälle är av betydelse. Jag tror att det är ett problem om vi som konservativa är så arga på vänsterns syn på personligt ansvar och kriminalitet att vi reagerar genom att ta vad som kan tyckas vara motsatt ståndpunkt från deras.

    Inte minst är det ett problem därför att ett erkännande av att det finns ett personligt ansvar och att det inte är en stor märkvärdig slump att personer med vissa erfarenheter ofta begår brott, ger utrymme för en verkligt konservativ samhällssyn.

    I det här fallet föredrar jag brittiska Conservative Party framför KDU.😉 Läs gärna deras ”Plan for Social Reform” som jag tycker tar ett bra grepp på hela frågeställning.

    http://www.conservatives.com/Policy/Where_we_stand/Crime_and_Justice.aspx

    //Carl

  2. 2 Patrik M februari 18, 2009 kl. 17:55

    Carl,

    Brittiska Conservative party är i mina ögon att föredra framför det mesta😉

    Jag tycker dock att KDU skall ha det erkännandet att de i mycket står för de bästa åsikterna bland etablerade svenska politiska organisationer.

    Jag har svårt att se att KDU inte skulle ställa sig bakom den insikt som jag, tories, och uppenbarligen du också, delar, att en viktig komponent i bekämpandet av brottslighet är insatser för att fler skall få förmånen att växa upp i fungerande familjer, och i en miljö fri från missbruk.

    Att sedan mer resurser till polisen behövs och hårdare straff är en annan sak. Det handlar inte om antingen – eller, utan om både – och.

  3. 3 Vilhelm Skytte februari 18, 2009 kl. 17:55

    Tony Blairs slogan var ”tough on crime, tough on the causes of crime”. Det håller jag helt med om – det finns ingen motsättning mellan ”hårda tag” mot de som begår brott och att bekämpa utanförskapet som, i många fall, ligger bakom kriminalitet. Och, som vi vet, så är det vänsterpolitik som leder till utanförskap medan en politik för riktiga jobb, riktig utbildning och riktig tillväxt låter människor lyfta sig själva.

    En ytterligare brittisk slogan är ”prison works” – yttrad av Michael Howard, då han var Home Secretary under 1990-talet (under hans tid på posten sjönk brottsligheten 18 % i Storbritannien). Medan det är viktigt att försöka rehabilitera brottslingar så har vi först och främst ett ansvar att skydda samhället. Hur illa det än är i fängelser så ‘fungerar’ de helt klart i den mån att brottslingarna inte finns ute på gatan.

    Storbritannien tar redan i med hårda tag mot brottsligheten. Så vad Conservatives gör nu är att fokusera på den andra delen – utanförskapet. I Sverige, däremot, har vi väldigt långt kvar till ”hårda tag” medan det alltid är ett jäkla tjat om om ursäkter för brottslighet, för att folk är ”fattiga” (jag trodde sossarna hade avskaffat fattigdomen?) ”tvingade” till stöld. Hur man vara tvingad när det finns en lagstadgad och enklare form av stöld – bidrag?

  4. 4 Söderbaum februari 18, 2009 kl. 19:22

    Kanske är det läge nu i lågkonjunkturen att bygga ut polisväsendet och även domstolsväsendet? Så kunde ju Alliansen plocka poäng hos vänstern för att bygga ut offentliga sektorn och samtidigt hos de egna väljarna för klassiska högerfrågor! Även fängelserna kunde byggas ut, det råder ju brist på fängelseplatser. Allt för jobben.😉

  5. 5 Anarkokonservativ februari 18, 2009 kl. 20:04

    Bra skrivet, Söderbaum!

    Det behövs decennier av skärpning på inställning till kriminalitet innan vi ens är i närheten av en balanserad syn på kriminalitet. dags att börja nu!

    Och som jag själv i en annan tråd redan påpekat är det inge motsättning att föra ett tvåfrontskrig mot kriminalitet – “tough on crime, tough on the causes of crime”

  6. 6 Giulia G.M. februari 20, 2009 kl. 12:48

    Jakob (och Anarkokonservativ):

    Jag vill mena att hårda tag mot kriminaliteten är en viktig konservativ fråga. Betydligt hårdare tag än hur Sverige har utvecklats sedan det röda 1970-talet.

    Jag har informerat mig lite och det verkar som om staffen verkligen är ovanligt lindirga i Sverige.

    Problemet är emellertid att också mina konservativa släktningar, vänner och bekanta från t.ex. Italien och USA, där straffen är betydligt hårdare än i Sverige och där attityden gentemot de kriminella inte är lika förstående, har ungefär samma inställning, delar samma kriminalpolitiska principer, och kräver (ännu) hårdare tag mot kriminaliteten!

    Att förespråka hårdare tag mot kriminaliteten verkar därför vara ett allmänt konservativt kännetecken, oavsett omständigheterna.

    ”Som jag ser det är civilisationens pris, följden av uppdelningen i gott och ont, att vi får både människor som mer eller mindre medvetet bryter mot samhällets lagar (kriminella) och människor som inte klarar av pressen från den mänskliga ordningen som sådan (mentalt störda).”

    Jag blev faktiskt lite förvånad över att just Du har skrivit dessa ord!

    Av Dina övriga texter och inlägg att bedöma, verkar Du nämligen fullständigt medveten om kulturens centrala roll i en mäninskas psykologiska utveckling och personlighetsutveckling, sociala anpassning och sociala färdigheter, såsom dess djupa inverkan på vårt beteende, våra val och beslut, och vårt personliga sätt att ta itu med livets konflikter, prövningar och problem.

    Det var dessutom just Du som övertygade mig om att ”uppfattningen om gott/ont, rätt/fel, bra/dåligt skiljer sig väldigt mycket mellan människor, beroende på kulturell bakgrund”.

    I ett modernt samhälle lever många olika kulturer och subkulturer sida vid sida, även inom en och samma etniska grupp, inklusive den dominanta ”ledkulturen”. Många brottslingar är kanske uppvuxna inom en familj eller en subkultur som inte delar ledkulturens grundvärderingar, dess uppfattning om gott/ont, rätt/fel, bra/dåligt och dess godtagbara sätt att ta itu med livets konflikter, prövningar och problem. De är ofta (helt eller delvis) omedvetna om deras existens, och ibland verkar de inte ens begripa dem: De verkar leva i en annan, avskild värld inom vårt samhälle, en värld med sina egna uppfattningar, regler och värderingar.

    Även de som vet vad som är rätt och vad som är fel enligt ledkulturens uppfattning, tycker ofta att dessa regler och värderingar bara är realistiska och tillämpliga för välanpassade, välmående individer utan större problem och med betydligt bättre förutsättningar: De verkar tro att, när man har det ”lika dåligt som de” och när man är ”lika hopplös” och ”utan någon utväg”, behöver man andra regler, olika värderinagr, en hårdare attityd och mer drastiska stategier för att kunna överleva.

    Det är inget slump att så många brottslingar kommer från samma bakgrund!

    Som inbiten kulturkonservativ tycker jag att den största konservativa utmaningen är just att bemöta, systematiskt motarbeta och aktivt bekämpa dessa felaktiga, skadliga övertygelser, samtidigt som man undviker att (på klassiskt socialistiskt vis) förneka att det verkligen finns ett personligt ansvar.

    Du har helt rätt när Du skriver att problemet har förvärrats av det faktum att ”sedan 1970-talet har rätt och fel, gott och ont kommit att relativiseras alltmer”. Detta har tyvärr bidragit till att ytterligare isolera, segregera och övergiva dessa utsatta grupper, i synnerhet deras yngsta medlemmar: I stället för att envist, energiskt och systematiskt försöka att förklara och bevisa att deras inlärda övertygelser, strategier och värderingar enbart är destruktiva, skadliga och kontraproduktiva, har man lärt flera generationer av utsatta ungdomar (och, tyvärr, inte bara ungdomar) att deras dysfunktionella sätt att ta itu med livets problem är ”precis lika bra” som vårt och ”likvärdigt” med det, och att det är ”etabilissemanget” som i stället borde anpassa sina värderingar och sina regler och lagar till deras problem, behov och obehagliga situation.

    Genom att ta hårda tag mot kriminaliteten, att visa ”nolltolerans” och att ingripa mot och hårt bestraffa alla former av kriminalitet, även om brottet är ringa, skapar man ett fientlig, oförsonlig attityd som ytterligare ökar dessa utsatta människors utanförskap, som i sin tur har lett till och förstärker deras felaktiga, dysfunktionella och kriminella övertygelser och beteenden, såsom deras sneda tolkningar av varför de ”har det så dåligt”.

    Det handlar därför om en kortsiktig lösning. Dessutom är det en typisk (likgiltig och relativistisk) liberal lösning: ”Man får välja att leva precis som man vill, även om det är ett hemskt sätt att leva sitt liv och uppfostra sina barn, bara man uppför sig ordentligt. Annars får man ett hårt straff och samhällets hämnd”.

    Det är ganska lätt att inse att det handlar om en självklart otillräcklig, bristande lösning.

    Enligt min enkla uppfattning borde de konservativa syfta till att ”uppfostra”, ”förändra”, ”rädda” och ”normalisera” dessa segregerade, utsatta individer genom att inkludera och integrera dem i samhället och att lära dem att det finns ett objektivt och empiriskt bättre sätt att leva sitt liv, att det finns bade bra och dåliga val, gynsamma och destruktiva beslut, och så vidare. För att nå detta mål måste man dock visa dem att de faktiskt har en realistisk chans att överleva och trivas som hederliga medborgare, och att ledkulturen och ”etabilissemanget” är beredda att barmhärtigt acceptera och aktivt hjälpa dem. Om man däremot fortsätter att skoningslöst fördöma och bestraffa dem varje gång de agerar enligt sina inlärda subkulturella regler och värederingar, förstärker man deras sneda övertygelse att de är ”hopplösa” och att de aldrig kommer att klara sig som hederliga medborgare, utan de verkligen har ett objektivt behov av att tillgripa sina kriminella beteenden.

    Det tar visserligen många år att lära sig och internalisera ledkulturens regler och moral. Jag har t.ex. lärt mig av min familj, mina lärare och min omgivning, men det var inte förän vid ungefär 21 års ålder som jag fullständigt internaliserade dessa värderingar. Innan dess var de mer eller mindre någonting som jag var tvungen att följa och ta hänsyn till. Många av dessa brottslingar har aldrig fått chansen att lära sig vad som är rätt och vad som är fel, eller vilka sociala strategier som verkligen fungerar – för att nu inte tala om att internalisera dem! Det är därför rimligt och realistiskt att förvänta sig att de inte ska lära sig och internalisera dessa regler och värderingar över en natt – ännu mindre om de samtidigt bestraffas, fördöms och överges av samhället! Därför behöver dessa människor både tydliga straff och en effektiv rehabilitering.

    Jag tycker absolut inte att de kriminella är ”passiva offer”: De är fullständigt ansvariga för sina handlingar. Samtidigt tycker jag att i de flesta fall har de fått varken chansen att lära sig att leva på ett sunt, hederligt sätt, eller förutsättningarna för att kunna göra det. Den relativistsika attityden som Du hänvisar till har dessutom förvärrat deras problem.

    Därför tycker jag att det är viktigt att vi, som konservativa, också kämpar för dessa människor, och inte bara emot dem. De förtjänar en chans att förbättra sitt liv, och det är i vårt bästa konservativa intresse att hjälpa dem att bli hederliga, självständiga medborgare som lever i ett bra samhälle.

    Det är också viktigt att skilja mellan ringa och allvarliga, våldsamma brott. Man ska dessutom kunna skilja mellan de brott som begås i ungdomligt oförstånd eller i nöd, förtvivlan och desperation, och de brott som begås av hat, sadistiska böjelser, eller för att (på ett organiserat, kalkylerat och välplanerat sätt) snabbt berika sig och tjäna lätta pengar.

    Och jag håller fullständigt med Dig om att det aldrig är ”polisens fel att brott begås där och då, t.ex. provocerar fram skadegörelse från demonstranter.”

    Med andra ord invänder jag varken mot att upprätthålla det personliga ansvaret, eller mot att införa tillräckligt hårda, rättvisa straff. Jag stödjer också förslaget att bygga ut polis- och domstolsväsendet, eftersom ett starkt polis- och domstolsväsende inte innebär (eller skapar) en auktoritär stat eller ett oförsonligt, intolerant samhälle. Tvärtom: Flera resurser och mer förtroende gör det möjligt för polisen att ingripa på ett mer nyanserat och effektivare sätt, och för domstolarna att klara upp fler brott på ett rättvisare, mer balanserat och noggrannare vis.

    Det som jag invänder mot är helt enkelt den onödiga, hämndlystna retoriken mot dem som har begåt ett brott. Tyvärr verkar denna retorik ganska utbredd bland mina medkonservativa, som ibland nästan verkar vilja egga upp folket mot de ”onda, hatade” kriminella. Jag tycker däremot att det går att upprätthålla det personliga ansvaret samtidigt som man visar lite insikt i kriminalitetens orsaker och lite förstånd, barmärtighet och vilja att hjälpa brottslingarna, i stället för att bara fördöma och bestraffa dem. Det är möjligt för staten att vara en ”gentle giant” i fråga om kriminalpolitik.

    Signaturen Anarkokonservativ frågade om det inte går att samtidigt vara ”tough on crime and tough on the causes of crime”. Mitt svar är ”Ja, bara:

    a)man tonar ner den oförsonliga, hämndlystna retoriken lite grann;
    b)man är beredd att skilja mellan ringa och allvarliga brott (ingen automatisk ”nolltolerans”, alltså);
    c) man är villig att att ta hänsyn till omständigheterna och att hjälpa de kriminella att förbättra sig, samtidigt som man bestraffar dem när det behövs.”

    Jag förstår att den här retoriken är en reaktion mot den rådande (och tråkiga) uppfattningen av brottslingen som ”samhällets offer”, men samtidigt anser jag att det är oerhört viktigt att den konservativa rörelsen inte enbart blir en ensidig, ilsken ”countermovement” i fråga om brottsbekämpning och kriminalpolitik.

    Jag tycker dock inte att Du, Jakob, har någonsin visat denna tendens. Mina betraktelser och funderingar bygger på mina personliga, direkta efarehneter och inte om dina personliga åsikter.

  7. 7 Giulia G.M. februari 20, 2009 kl. 12:56

    PS: Som vanligt ber jag verkligen om ursäkt för mina språk- och stavfel. Av någon okänd anledning är det lättare för mig att upptäcka dem efter att mina kommentarer har publicerats.

  8. 8 Giulia G.M. februari 20, 2009 kl. 13:03

    PPS: ”möjligheten att odla kriminella nätverk inne på fängelserna ska vara obefintliga”

    Jag håller fullständigt med dig.

  9. 9 Giulia G.M. februari 20, 2009 kl. 13:14

    Patrik M,

    jag tycker att Din inställning är en bra, förnuftig kompromiss.

  10. 10 Söderbaum februari 20, 2009 kl. 13:53

    Giulia: ”Genom att ta hårda tag mot kriminaliteten, att visa ”nolltolerans” och att ingripa mot och hårt bestraffa alla former av kriminalitet, även om brottet är ringa, skapar man ett fientlig, oförsonlig attityd som ytterligare ökar dessa utsatta människors utanförskap, som i sin tur har lett till och förstärker deras felaktiga, dysfunktionella och kriminella övertygelser och beteenden, såsom deras sneda tolkningar av varför de ”har det så dåligt”.”

    Jag tror faktiskt att om man inte har klara normer så får ”potentiellt blivande kriminella” ännu svårare att kontrollera sig själva, för de ser inget värde i självdisciplin. Precis som du också skriver har den relativistiska attityden i allt väsentligt försvårat deras möjligheter att ta sig ur sin livssituation.

    ” För att nå detta mål måste man dock visa dem att de faktiskt har en realistisk chans att överleva och trivas som hederliga medborgare, och att ledkulturen och ”etabilissemanget” är beredda att barmhärtigt acceptera och aktivt hjälpa dem.”

    Om de är övertygade om att de inte kommer att trivas som hederliga medborgare, är då inte det bästa sättet att få den livssituationen att framstå som mera trivsam genom att göra livet som kriminell ännu jobbigare?

    ”Därför behöver dessa människor både tydliga straff och en effektiv rehabilitering.”

    Ja, absolut.

    ”De förtjänar en chans att förbättra sitt liv,”

    Ja. Men de förtjänar inte ett bättre liv, vilket verkar vara den allmänna uppfattningen i Sverige idag.

    ”Det som jag invänder mot är helt enkelt den onödiga, hämndlystna retoriken mot dem som har begåt ett brott. Tyvärr verkar denna retorik ganska utbredd bland mina medkonservativa, som ibland nästan verkar vilja egga upp folket mot de ”onda, hatade” kriminella. ”

    Vänstern har redan sedan länge vunnit folket, så vi konservativa måste konfrontera vänstern och försöka ”egga folket” att stötta vår inställning istället. Så fungerar opinionsbildning…

    ”Jag förstår att den här retoriken är en reaktion mot den rådande (och tråkiga) uppfattningen av brottslingen som ”samhällets offer”, men samtidigt anser jag att det är oerhört viktigt att den konservativa rörelsen inte enbart blir en ensidig, ilsken ”countermovement” i fråga om brottsbekämpning och kriminalpolitik.”

    Du har givetvis helt rätt. Och det står givetvis andra konservativa fritt att ge sin utvecklade och mer eller mindre annorlunda syn på saken. Detta är första gången jag gör det.

    ”PS: Som vanligt ber jag verkligen om ursäkt för mina språk- och stavfel. Av någon okänd anledning är det lättare för mig att upptäcka dem efter att mina kommentarer har publicerats.”

    Jag har aldrig någonsin haft problem med dina språk- och stavfel. Du som har studerat svenska i utlandet och bara varit i Sverige på tillfälliga besök skriver bättre svenska än de flesta svenskar. Helt seriöst.

  11. 11 Olof februari 23, 2009 kl. 18:18

    Allting låter ju fint och bra i KDU:s partiprogram mot brottslingar. De tycks onekligen ha bättre koll på vad Svensson i allmänhet tycker om brott och straff än patrasket på vänsterkanten.

    Just det som du nämner tycker jag är otroligt viktigt: Brottslingen är inte något offer, han har gjort sitt val! Att man därefter väljer att lägga resurser på de intagna, istället för på ex. de gamla är ett bevis på att något är ruttet i det här landet.

  12. 12 Giulia G.M. mars 2, 2009 kl. 22:01

    Jakob:

    Stort tack för ditt kloka, väl igenomtänkta svar!

    Jag tror faktiskt att om man inte har klara normer så får “potentiellt blivande kriminella” ännu svårare att kontrollera sig själva, för de ser inget värde i självdisciplin. Precis som du också skriver har den relativistiska attityden i allt väsentligt försvårat deras möjligheter att ta sig ur sin livssituation.

    Jag har funderat på saken och tycker att Du faktiskt har rätt när Du påstår att tydliga, genomgående upprätthållna normer utan tvivel är mer avskräckande och, därför, effektivare.

    Jag tillägger att de också är rättvisare eftersom de inte ger det felaktiga intrycket av att man kan bryta mot lagen utan att få konsekvenser. De förhindrar nämligen normaliseringen av olagliga beteenden – en normalisering som bara uppmuntrar (särskilt ungdomar) till att begå brott. Den tragiska konsekvensen av denna normalisering är att många ungdomar underskattar allvaret i att bryta mot lagen och engagera sig i antisociala beteenden, vilket får dem att förr eller senare hamna i rätten och därmed förlora sitt goda rykte. Därför är tydliga, genomgående upprätthållna normer också effektiva i förebyggande syfte.

    Det som ororar mig är dock kombinationen av (a) tydliga, konsekvent upprätthållna normer och (b) en hårt fördömande, oförsonlig, hätsk och hämndlysten attityd gentemot de kriminella (inkl. den naiva, ytliga uppfattningen att man alltid ”väljer” att begå ett brott, ungefär på samma medvetna vis som man ”väljer” att semestra i Frankrike eller i Schweiz).

    I stället föredrar jag kombinationen av (a) tydliga, stadigt upprätthållna normer och (b) en barmhärtig, hjälpsam och framför allt ”pedagogisk” attityd gentemot de människor som har begått brott. Lite ”tough love”, alltså.

    Obs. att min resonemang gäller framför allt de som inte har begåt mycket våldsamma brott och som inte har begått brott enbart för att snabbt berika sig. De som i stället har begått dessa hemska brott ska fortfarande behandlas på ett värdigt sätt, men förtjänar inget mer stöd.

    Jag föredrar dessutom en ”case by case” inställning framför automatiska åtgärder och ”nolltolerans”: Jag tror nämligen att det går att bedöma varje brottsfall på ett klokt, pragmatiskt, flexibelt och individuellt sätt utan att ge ut förvirrande, otydliga och motsägelsefulla signaler. Allt som behövs är fasta principer och lite intellektuell ansträngning.

    … det står givetvis andra konservativa fritt att ge sin utvecklade och mer eller mindre annorlunda syn på saken. Detta är första gången jag gör det.

    Jag uppskattar Din syn och Dina uppfattningar väldigt mycket, och tycker att det är oerhört positivt och beundransvärt att Du har visat viljan, förmågan och modet att se bortom den rådande, alltför förenklade (och en aning populistiska) attityden utan att bortse från dina fasta konservativa principer.🙂

    Om de är övertygade om att de inte kommer att trivas som hederliga medborgare, är då inte det bästa sättet att få den livssituationen att framstå som mera trivsam genom att göra livet som kriminell ännu jobbigare?

    Ja, samtidigt som man kanske hjälper dem att realistiskt klara sig som hederliga medborgare!

    Jag förstår att man (helt befogat) skulle kunna invända att det är orättvist att ge dessa människor mer stöd än det som ges till övriga, hederliga medborgare.

    Mitt enkla svar är att de hederliga medborgarna och hela samhället har oerhört mycket att tjäna på att ge dessa människor en realistisk chans och lite extra hjälp med att förbättra sitt liv och sina förhållanden, samtidigt som man konsekvent bestraffar dem när det behövs. Det handlar alltså om en långsiktigt investering som också gynnar de icke-kriminella.

    Jag vet dock (tyvärr) inte hur man skulle kunna åstadkomma detta utan att hamna i den klassiska socialistiska fällan att urskillningslöst ge för mycket till de som inte förtjänar det. Därför har jag fortfarande inget bra svar till följande kloka, skarpa invändning:

    Men de förtjänar inte ett bättre liv, vilket verkar vara den allmänna uppfattningen i Sverige idag.

    Jag ska fundera på saken!🙂

    Vänstern har redan sedan länge vunnit folket, så vi konservativa måste konfrontera vänstern och försöka “egga folket” att stötta vår inställning istället. Så fungerar opinionsbildning…

    Premissen är att jag inte vet särskilt mycket om opinionsbildning. Med det sagt, kan jag bara gissa att man borde anpassa sin argumentering till den målgrupp som man försöker att nå och övertyga. Jag tror också att de flesta välutbildade människor föredrar ett nyanserat, omfattande resonemang framför en passionerad, avskräckande eggelse och ett hätsk, populistisk incitament. Med tanke på den nutida massutbildningen verkar det
    klokare/effektivare att föredra den första strategin framför den sistnämnda, vilket du redan har gjort genom att skriva detta intressanta inlägg.

    PS: Tack för Din vänliga uppmuntran, som glädjer och hedrar mig.🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar