Om att kunna se våra broderfolk i ögonen

Landet på andra sidan havet

Estlands nationaldag firas idag i Stockholm, med bland annat tal av utbildningsminister Jan Björklund och Estlands liberalkonservative premiärminister Andrus Ansip. Estland firar egentligen sin nationaldag på tisdag, den 24 februari, till minne av självständigheten från Ryssland 1918, men firandet i Stockholm är förlagt till idag.

Hear no evil, see no evil

Det är minst sagt hög tid att vi i Sverige börjar uppmärksamma och högtidlighålla våra östra grannländers självständighet. Under allt för många år erkände vi inte ens deras rätt att existera. Från att under mellankrigstiden vidmakthålla en hjärtlig relation med de nyligen frigjorda baltiska länderna, liksom med Finland, bestämde sig Sverige i slutet av andra världskriget att helt sonika vända Baltikum ryggen. Detta ansågs vara priset för att hålla sig på god fot med Sovjetunionen, och den symboliska startpunkten på denna politik av ”hear no evil, see no evil” var naturligtvis baltutlämningen i januari 1946. Därifrån löper en röd tråd av mer eller mindre medvetet förträngande av att de baltiska folken över huvud taget existerar genom hela den svenska efterkrigstida utrikespolitiken.

Det är ett klassiskt svenskt syndrom att vi engagerar och för orättvisor och förtryck i länder som ligger på andra sidan jorden, på tryggt avstånd från vårt eget land, men att vi inte ens vågar se förtrycket på andra sidan våra gränser. Under hela efterkrigstiden talade Sverige med hög röst om solidaritet med Vietnam, Palestina, Nicaragua och de svarta i södra Afrika, men såg samtidigt inte de folk som levde i förtryck bara ett stenkast från Gotlands stränder.

Krypandet för Sovjet

Exemplen på smygandet inför det faktum att Sovjetunionen ockuperade tre grannländer, varav två tidigare hade varit en del av vårt eget land, och krypandet inför ockupationsmakten, är tallösa. Utrikesminister Sten Andersson (S) yttrade under ett besök i Tallinn 1988 att Estland inte var ockuperat, och om den baltiska frihetsrörelsen fällde han kommentarerna ”får deras otålighet fullt politiskt genomslag äventyras inte bara deras eget arbete utan också hela reformprocessen i Sovjetunionen” och ”det finns krafter i Baltikum som vill ha en snabb frigörelse från Sovjetunionen, men dessa är i kraftig minoritet”. Det sistnämna yttrades bara några månader innan de baltiska länderna frigjorde sig.

Exilbaltiska organisationer som verkade för demokrati och självständighet åt Baltikum, varav flera, t. ex. Baltiska Kommittén, var baserade i Stockholm, bemöttes med iskyla av svenska myndigheter och jagades med blåslampa såsom varandes högerextremister. Med Olof Palmes ord, ”vi sysslar inte med antisovjetism”. Även i de små sakerna kan man se den svenska inställningen; på svenska kartor över Norden placerades alltid teckenförklaringsrutan över Baltikum, vilket fick till följd att nästan inget visste något om baltländerna, knappt ens var de låg.

Historiens prov

Förhållandet till Estland, det land som firas idag och som ligger närmast Sverige inte bara geografisk utan även kulturellt och historiskt av de baltiska länderna, exemplifierar den mjuka svenska ryggraden. Estland är ett Finland som förlorade sitt vinterkrig. När vi motvilligt fick fördra att finnarna hade lyckats stå Sovjetunionen emot så hade vi inga problem att glömma Estland, trots att Estland var en del av vårt land från 1560 till 1721, att svenskar har bebott Estland och svenska har talats i Estland sedan 1200-talet och alltjämt gör det.

Så helt plötsligt föll muren, mycket fortare än vad Sten Andersson och det salongsradikala svenska politiska etablissemanget önskade, och vi var tvungna att förhålla oss till våra nya grannländer. I vår tid av europeisk integration och samarbete, när det talas om Östersjösamarbete och europeiska regioner, är det märkligt att svenska politiker vågar se sina estländska motparter i ögonen.

Som ett minne av den långa ockupationen har Estland idag mer än en fjärdedel ryska invånare, och dess grannländer ännu fler. Vi har nyligen sett hur Ryssland, liksom Nazityskland i Sudetenland, kan använda nationella minoriteter i sina grannländer som förevändning för militär aggression. Dessutom har tonen länge skärpts mellan det nyimperialistiska Ryssland och de baltiska länderna. Förvisso är läget mer gynnsamt än det var 1940, med Estland, Lettland och Litauen som medlemmar i såväl EU som NATO. Men det kan hända att historien upprepar sig och Sveriges förhållande till våra broderfolk återigen sätts på prov. Vi svek förrut, om det händer igen får vi inte svika.

Daniel Bergström

PS. Se organisationen Upplysning om Kommunismens sida om det sovjetiska förtrycket av våra grannländer, och omvärldens bortvända blick.

10 Responses to “Om att kunna se våra broderfolk i ögonen”


  1. 1 Anarkokonservativ februari 21, 2009 kl. 16:58

    Sorgligt skandalöst hur Baltikum behandlats – och hur det politiska sosseetablissemanget kunnat undkomma kritik för sitt medlöperi.

    ”Vi sysslar inte med antisovjetism” sade Olof Palme – You bet your ass some of us did!

  2. 2 Magister Nyman februari 22, 2009 kl. 1:05

    Hade nöjet att delta i det ovannämnda firandet. Jan Björklund nämnde också Sten Anderssons uttalande som ett exempel på sådant i Sveriges historia gentemot Estland som han skämdes för. Även Mats Johansson (M) höll ett bra tal på ett personligt och trevligt sätt.

  3. 3 Patrik M februari 22, 2009 kl. 9:30

    14ord: ”ryssarna är arvsfiender och bör tydligen utrotas som mindre värda”

    Jag vill bestämt ta avstånd från uttryck som dessa. Att tala om att utrota någon som mindre värd hör hemma i nazistisk och kommunistisk retorik, men är helt främmande för konservativa och alla anständiga och demokratiska människor överhuvudtaget.

  4. 4 Anarkokonservativ februari 22, 2009 kl. 10:45

    Det är skillnad på antisovjetism och det ryska folket.

    Det ryska folket led svårt under det sovjetiska oket och att vara emot Sovjet vara detsamma som att stödja flertalet förtryckta folk, som vi såg det när det begav sig under det kalla kriget.

  5. 5 Daniel Bergström februari 22, 2009 kl. 11:00

    14ord: Jag vet inte om du är sarkastisk eller om du faktiskt menar allvar. I båda fallen är det du säger dumheter och vulgariteter som inte hör hemma i ett civiliserat forum. Ryssland är ett betydande säkerhetspolitiskt orosmoment, men liksom Patrik och alla skribenter på Tradition och Fason tar jag kraftigt avstånd från dylika uttalanden. Precis som Anarkokonservativ påpekar, det ryska folket är i mångt och mycket det estländskas olycksbröder.

  6. 6 Patrik M februari 22, 2009 kl. 11:08

    AK: ”…att vara emot Sovjet vara detsamma som att stödja flertalet förtryckta folk, som vi såg det när det begav sig under det kalla kriget.”

    Exakt! Även det ryska folket tillhörde ju de som förtrycktes av bolsjevikerna, och vars befrielse vi kunde glädja oss åt samtidigt som ester, letter och litauer återfick sin frihet.

  7. 7 Vilhelm Skytte februari 22, 2009 kl. 22:46

    Med tanke på att ”14 ord” är en del av den nynazistiska symboliken så är det inlägget osmakligt på två sätt. Jag föreslår att det tas bort av redaktörerna.

  8. 8 dagelf februari 23, 2009 kl. 12:20

    Inlägget i fråga är nu raderat, vi ber om ursäkt för att vi inte gjorde det omedelbart.

    / Dag

  9. 9 Söderbaum februari 23, 2009 kl. 14:11

    Skytte: Jag såg att han länkade till en nynazistisk hemsida som jag tog bort direkt, men berätta gärna vad ”14 ord” betyder eller syftar på?

  10. 10 Patrik M februari 23, 2009 kl. 15:19

    Det lär anspela på ett i nynazistiska kretsar känt citat från en David Lane, som är just 14 ord långt.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/14_ord

    Begreppet var för mig okänt fram till dess att Vilhelm Skytte uppmärksammade det. Tack för det, förresten.🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar