Kulturen i vänsterpolitikens rustkammare

Modern konst: klotter i Stockholms tunnelbana vs. operasångaren Pavarotti. Om det finns en gradskillnad mellan dessa ur kulturell kvalitetssynpunkt, vilket är en kontroversiell fråga i dagens alltjämt vänsterdominerade svenska kulturdebatt, så lär det i alla fall inte vara till Pavarottis fördel.

ANALYS | Med de senaste turerna kring Konstfack där förstörelse av det offentliga rummet anses som konst (tillräckligt legitimt för att rendera ”konstnärsexamen”), känns det aktuellt att ta sig en närmare titt på hur vänstern i Sverige bit för bit har tagit över både kulturinstitutioner och själva formulerandet av vad som är att betrakta som ”kultur”. Genom detta har kultur kommit att anses liktydigt med provokation, helst provokation med vänsterpolitiska förtecken. Kulturskapande med högerpolitiska förtecken har formligen blivit utskällt i samhällsdebatten och den svenska kultur som bygger på folkets gamla traditioner har närmast ansetts vara högerextremismens kultur. I ljuset av den utveckling som varit på kulturområdet sedan 1970-talet är det inte märkligt att nu på 2000-talet när den svenska ungvänstern identifierar sig med kapuschongklädda gatstenskastare så upphöjs förstörelse av det offentliga rummet till ”konst”.

Efter 1968 när den statsbärande socialdemokratin kom att inse kulturens stora värde som maktredskap, har den socialdemokratiska regeringen närmast systematiskt exploaterat kulturen för dess ideologiska syften. Man har öst in pengar i ”den nya kulturen” och understött alla institutioner som man ansett befrämja denna. Det har dock inte skett såsom ett stöd till den andliga delen av människors vardagsliv, utan snarare som ett slags vaktslående om de kollektiva initiativens företräde i samhällslivet – och om det provocerande. Kulturen har omdanats till att bli ett vitalt hjälpmedel för att skapa den nya människan och det nya samhället.

Kulturpolitiken i socialdemokratisk tappning utger sig i själva verket inte ens för att erbjuda konstnärer och konst – utan istället ”kulturarbetare” som producerar ”kulturtillförsel” för ”kulturkonsumenter”. En mycket talande terminologi. Vänsterns totala övertagande av teaterscenerna, inklusive de stora riksscenerna, under 70-talet illustrerar på ett utmärkt sätt både hur övertagandet av kultursamhället gick till och vilka ambitionerna var. Radikala vänsterpjäser premierades och klassiker skulle tolkas på socialistiskt vis. Den av den socialdemokratiska regeringen tillsatte chefen för Dramaten Erland Josephson kommenterade den nya inriktningen på följande vis: ”Ingenting får lov att uppföras som talar emot det svenska samhällets förvandling”.

Förutom det statligt kontrollerade TV och övertagande av klassiska kulturarenor som byggnadsmarknaden och även Svenska Kyrkan, är det mycket lätt att föreställa sig vad vänsterns (både arbetarrörelsens och extremvänsterns) stora dominans bland bokförlagen från 1970-talet och framåt har inneburit för den svenska samhällsdebatten och det ”allmänna politiska medvetandet”. Spåren från dessa år består än idag. Enligt en undersökning på sortimentet hos stadsbiblioteken från Timbro (2004) är den liberala litteraturen markant underrepresenterad. En undersökning från Captus våren 2006 har på samma sätt konstaterat att den konservativa litteratur som dock utges, här och än mer utomlands, lyser med sin frånvaro hos de svenska stadsbiblioteken.

Det är ganska talande att det var först 1991 som Sverige fick ett separat kulturdepartement. Kulturfrågorna hade dessförinnan hanterats av utbildningsdepartementet/ecklesiastikdepartementet. Mediafrågorna hade hamnat i detta departement vid mitten av 1960-talet i samband med att Olof Palme blev ecklesiastikminister. Även mediafrågorna har alltså periodvis räknats till kulturpolitiken och sedan Palmes tid alltid hört till samma departement som kulturen.

Jag är mycket glad över att vi idag har en kulturminister – Lena Adelsohn-Liljeroth (M) – som kallar sig själv ”värdekonservativ, socialkonservativ och kulturkonservativ”. Det inger hopp om en betydligt ljusare framtid!

(Ett utvecklat perspektiv på hur socialdemokratin har tagit över i stort sett hela det svenska kulturskapandet finns i kapitel 11 i min bok Betongväldet – om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet.)

Jakob E:son Söderbaum

7 Responses to “Kulturen i vänsterpolitikens rustkammare”


  1. 1 beatmark februari 25, 2009 kl. 20:32

    Instämmer helt och hållet att det finns kvalitetsskillnader mellan kulturyttringar. Den konservative filosofen Roger Scruton har skrivit bra om detta i hans senaste bok ”Culture counts”. Han gör en jämförelse mellan estetik och humor. Vi kan uppfatta ett skämt på flera olika sätt: roligt, tråkigt, smaklöst m.m. Detta är inte kvaliteter som enbart finns hos den som lyssnar, utan ligger i själva skämtet. På samma sätt är en urinoar i en konsthall inte att betrakta som konst, utan som smaklöst och dåligt. Få skrattar åt skämt som är tråkiga, varför ska vi behöva se på konst som så uppenbart är ful och tråkig?

    Däremot vill jag invända mot att ”vänstern” klumpas ihop såsom du gör. Även om jag instämmer i attt dagens vänster är precis så löjligt ”radikal” att avföring i princip är att betrakta som stor konst. Det finns däremot inget inneboende i vänsterrörelsen som föranleder att bra kultur ska nedvärderas. Snarare tror jag gammalvännstern skulle ha mer gemensamt med kulturkonservativa än med liberaler. Vore inte en vännsteruppfattning att så många som möjligt ska ha tillgång till Pavarotti, snarare än att Pavarotti är dålig? Dagens förvirrade vänster har bar ärvt motståndet mot operan och annan ”borgerlig” kultur, inte anledningen. Tidigare berodde motståndet på att FLER BORDE ha tillgång till denna kultur, inte att denna kultur var dålig.

  2. 2 beatmark februari 25, 2009 kl. 20:36

    Vill bara tillägga att jag helt håller med om beskrivningen av SAP.

  3. 3 Josef Boberg februari 25, 2009 kl. 20:39

    För mig är det Wi kallar för demokrati – och alldeles oavsett vilken regering som innehar makten att styra – mera åt hållet demo(n)krati = motsatsen till FolkStyre, tyvärr tyvärr…😥

  4. 4 Olof februari 25, 2009 kl. 23:21

    Jag vet inte jag.

    Jag tror inte att den version av kultur som diskuteras i artikeln är särskilt väl förankrad. Det kanske är vänsterns vanliga feltänk att man kan styra något sådant uppifrån som ligger bakom, men jag tror att väldigt få svenskar skulle känna igen sig i tanken kultur = provokation. Det är en ovanförsvinkel, en elits tanke (både hyllandet och fördömandet). Och det är fel av er att hålla fram den som en slags deskriptiv definition av hur kultur förstås av människor i Sverige.

    Så mitt tips till bloggen: Sluta måla dystra demoner, börja tro lite mer på oss människor!

  5. 5 Olof - en annan än föregående februari 26, 2009 kl. 19:08

    Tradition&Fason tillhör nu en av de bloggar/hemsidor jag dagligen besöker, dels för att ni har den fantastiska smaken att väva in en Zornmålning i bloggtitelns bakgrund, huvudsakligen för att jag i mångt och mycket delar de värderingar man förmedlar här på bloggen. Det är nästan så att man funderar på att bli politiskt aktiv igen, fast den här gången blir det inte i ett parti vars enda väg är marknadens!

  6. 6 Markus Jonsson februari 26, 2009 kl. 23:20

    Bra skrivet Söderbaum, jag instämmer.

    Svensk kulturpolitik är sannerligen en soppa. Just det artikelförfattaren beskriver: vänsterns övertagande av kulturinstitutionerna har fått de allra flesta människor att känna en alienation mot ”kultur”.

    Som kulturintresserad humaniora student får man vaket vakta sin tunga när man diskuterar ämnet för att inte reflexmässigt förknippas med vänster.

    Kulturen är idag ett elitistiskt fåmannaprojekt där de ”intellektuella rödingarna” ska bilda folket. Äkta folklig kultur förkastas och förminskas tillsammans med klassiska moraliska och kulturella värden.

    I kölvattnet av detta lägger sig relativismens och nihilismens tunga slöja, i den utsträckning att de idag inte längre ”existerar” någon svensk kultur. (Samtidigt som allt svensk i sann nationalsocialdemokratisk anda ändå är bäst, ex. svenska kvalité)

    Det är insikten om vikten av kulturella och moraliska värden som fått mig att på senare tid övergå från att kalla mig nyliberal till kulturkonservativ nyliberal:)

    Fortsätt med den höga kvalitén på bloggen!

    /M

  7. 7 Fredrik februari 27, 2009 kl. 13:50

    Bra inlägg!

    Den kulturpolitiska utvecklingen hänger också intimt samman med skol- och utbildningspolitiken och det intellektuella klimatet som den skapar. Utbildningsväsendets roll som förmedlare av kultur och kvalitetsnormer för kultur kan knappast överskattas. Ju mer obildat och perspektivlöst ett folk är, desto lättare kan det luras på diverse talanglös smörja och substanslösa floskler. Således följer nu en liten utvikning inom skolhistoria.

    Om jag förstått saken rätt fanns ursprungligen två falanger inom arbetarrörelsen/SAP: den ena ville göra den traditionella högkulturen tillgänglig för så många som möjligt, den andra hatade allt vad högkultur hette och ville istället skapa en ny kultur.
    Länge dominerade den första falangen, som exempelvis tog sig uttryck inom ABF och i läroplanerna av år -62 och -65. Strax därefter tog den bisarre Ragnar Edenman och hans idéer över. Fokus flyttades från kunskaper och lika chanser till att skapa ”demokrati genom medborgaranda”. Genom nya läroplanen 1969 skapades ”flumskolan”. Därmed var det i särklass största sveket någonsin från de styrande mot de uppväxande släktena – inte minst de från mindre intellektuellt bemedlade hem – ett faktum.

    Läs mer om denna ödesdigra vändpunkt i Göran Häggs underhållande ”Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986”, som finns i pocket. Läs särskilt kapitlen ”Kampen om kunskapen” (sid. 171-180) och ”Hej Matematik!” (sid. 292-297).
    Dessa sammanfattar tydligt (av-)utvecklingen och bör läsas av varje borgerligt sinnad människa!!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,284 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar