Om problemen med reformer i sosseland

Fil:Raffael 058.jpg

Skolan i Aten av Rafael, sinnebilden av det västerländska bildningsidealet. I fara i dagens Sverige?

Regeringens studiesociala kommitté tycks läcka som ett såll. Trots att de inte ska lämna sitt slutbetänkande förrän den 30 mars dryftas redan vad som verkar bli huvudpunkterna i betänkandet i media. Man skall givetvis vara försiktig med att dra för stora växlar på läckta uppgifter, vi vet inte ännu exakt vad förslaget kommer att innehålla men vissa saker förtjänar ändå att kommenteras. Vi har redan hört från annat håll att kårobligatoriet ser ut att gå mot ett avskaffande, vilket är mycket bra. Nu möts vi av ytterligare god nyhet, en mycket god nyhet och en delvis problematisk nyhet.

Höjt studiemedel

Dels skall studiemedlet höjas med 500 kr. Detta är inte mer än rimligt. 1988 var studiemedlet 6900 kr, idag är det ca 7400. Hur mycket mer kostar en studentlägenhet idag än 1988? Sedan kan man naturligtvis inte blunda för det problematiska i att landets studenter försörjs med statliga bidrag. Detta är i grunden naturligtvis fel och icke önskvärt. Bidrag skapar beroende och osjälvständiga individer som resten av sitt liv står i ekonomisk och moralisk skuld till staten. Problemet är bara att med den samhällstruktur som har byggts upp under 80 år av socialdemokratiskt styre idag finns det ingen möjlighet att finansiera heltidsstudier på annat vis. Högt skattetryck och ogynnsamma förutsättningar för arbete, sparande och långsiktigt tänkande gör att samhället förutsätter att man under alla skeden i livet skall ta emot bidrag från staten och i motsvarande mån bidra med skatt till det allmänna.

Arbetslinjen även på högskolan

Den väldigt goda nyheten är att fribeloppet, dvs. den summa som man får tjäna per halvår innan studiemedlet minskas, skall höjas. Detta är mer än rimligt. Reglerna om fribelopp har tidigare tvingat studenter att leva i fattigdom, och dessutom effektivt motverkat alla incitament att arbeta. Vad skickar det för signaler egentligen? Vidare skall föreslås att ett överskridande av fribeloppet i framtiden endast skall beröra bidragsdelen av studiemedlet. Detta är också mycket bra. Har man gott om pengar bör man inte få statliga bidrag, men hur mycket man lånar borde vara upp till var och en.

Bildningens egenvärde

Till sist, och mest problematiskt, föreslås att gränsen för rätten till studiestöd skall kortas från sex till fyra år, men möjlighet till två års förlängning om man kan uppvisa ett tydligt mål med sina studier. Detta baseras i grund och botten på en god tanke. Tydligen tar fyra av fem som läser ett utbildningsprogram examen för tre års heltidsstudier först efter i snitt sju års studier, vilket naturligtvis är ett problem, inte minst när det som i Sverige utgör en avsevärd samhällsekonomisk belastning. Reformen torde inte heller påverka möjligheten att läsa ett masterprogram eller program som juristprogrammet och läkarprogrammet, som är längre än fyra år, då man i dessa fall kan visa på ett tydligt mål. Men som vanligt bortser man dock från ett viktigt perspektiv i debatten. Jag talar om något så reaktionärt som den klassiska bildningens egenvärde. Vi riskerar att gå mot ett alltigenom ekonomiserat samhälle, där allt, inklusive våra studieval, styrs av vinstmaximering. Fler och fler kommer att ha en yrkesexamen från högskolan och vara specialister i sitt ämne, men inte kunna mycket mer. Jag är övertygad om att samhället inte bara behöver specialister, utan även generalister. Renässansmänniskor som har förmåga att se den stora bilden och har en bred bas att stå på.

Välfärdsstatens plockepinn

Förr var det legio att läsa en kandidatexamen innan man påbörjade sin yrkesexamen, exempelvis jurist, läkare eller ingenjör, och jag tror att man bör akta sig noga från att ta bort möjligheten att läsa dubbla examina, eller för den delen bara komplettera sin examen med allmänbildande ”strökurser”. Det är i och för sig lovvärt att staten inte ska behöva bekosta människors planlösa självförverkligande, men problemet är, precis som jag har tagit upp ovan, att systemet inte erbjuder många vettiga alternativ till statligt stöd för de som vill studera. På grund av hur vårt samhälle ser ut (hela lönen utom levnadsomkostnaderna försvinner i skatt, långsiktigt tänkande och individuellt ansvar premieras inte etc.) lever de flesta svenskar efter principen ”ur hand, i mun”. Ytterst få föräldrar har råd att med egna medel bekosta sina barns högskolestudier, som är vanligt i t.ex. USA, och på grund av CSN:s dominerande ställning finns ännu ingen privat marknad för studielån.

Det nuvarande systemet med statlig finansiering av högskolestudier är djupt orättfärdigt, med det är det enda system vi har för närvarande. Om inte annat så får detta illustrera hur svårt det är att åstadkomma meningsfulla reformer i ett land som Sverige, vars samhälle från grunden är uppbyggt enligt välfärdsstatliga principer. Man kan för all del likna det vid ett plockepinn, drar man i en ände så rasar något annat. Systemet måste förändras eller bytas ut, men vi kan inte ta bort möjligheten att bilda sig vid våra universitet. Först av allt måste vi dock erkänna att det inte bara är kuferi att komplettera sin examen i nationalekonomi eller juridik med en kandidatexamen i idéhistoria eller antikens kultur och samhällsliv, det har ett viktigt samhälleligt värde.

Daniel Bergström

3 Responses to “Om problemen med reformer i sosseland”


  1. 1 Markus Jonsson februari 28, 2009 kl. 18:15

    Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Äntligen! Så in i h-vete bra Bergström!

    Kan vara bloggen mest klockrena inlägg.

    ”Sedan kan man naturligtvis inte blunda för det problematiska i att landets studenter försörjs med statliga bidrag. Detta är i grunden naturligtvis fel och icke önskvärt. Bidrag skapar beroende och osjälvständiga individer som resten av sitt liv står i ekonomisk och moralisk skuld till staten. Problemet är bara att med den samhällsstruktur som har byggts upp under 80 år av socialdemokratiskt styre idag finns det ingen möjlighet att finansiera heltidsstudier på annat vis.”

    Har tänkt just såhär många gånger, men aldrig lyckats formulera det så mitt i prick.

    Jag har själv ett mycket bisarrt exempel på ”bidrag eller svält” temat. En av min kära mors arbetskamrater, en medelålders kvinna med trettio år inom den offentliga förvaltningen drabbades nyligen av cancer.
    Tyvärr för hennes del fick försäkringskassan för sig att hon var frisk nog att arbeta, förutom vid operation. Annars skulle hon inte få några pengar.
    Ställda inför denna absurditet; att någon empatiskadad socialingenjör på f-kassan inte vill stödja ens en cancersjuk, ser de flesta lösningen i att ytterligare gödsla de allmänna trygghetssystemen med skattepengar.
    Men kvinnan har jobbat heltid i trettio år. Trettio år! Och har trots det ändå inte pengar nog sparade att kunna rå om sig själv. Det var visst någon som tog pengarna…

    ”Men som vanligt bortser man dock från ett viktigt perspektiv i debatten. Jag talar om något så reaktionärt som den klassiska bildningens egenvärde. Vi riskerar att gå mot ett alltigenom ekonomiserat samhälle, där allt, inklusive våra studieval, styrs av vinstmaximering. Fler och fler kommer att ha en yrkesexamen från högskolan och vara specialister i sitt ämne, men inte kunna mycket mer…Renässansmänniskor som har förmåga att se den stora bilden och har en bred bas att stå på.”

    och

    ”Först av allt måste vi dock erkänna att det inte bara är kuferi att komplettera sin examen i nationalekonomi eller juridik med en kandidatexamen i idéhistoria eller antikens kultur och samhällsliv, det har ett viktigt samhälleligt värde.”

    Ja utbildningsnivån i dagens Sverige är historiskt hög. Tyvärr finns det många tecken som tyder på att bildningsnivån är historiskt låg. Åtminstone med tanke på vad den borde vara i ett högt utvecklat samhälle som, i alla fall, säger sig premiera ”kunskap” och ”livslångt lärande”.

    Men historielösheten är så utbredd i Sverige idag att folk inte bara är okunniga om sin historia, de tror sig inte heller behöva den. Men med historielösheten försvinner förståelsen för nutiden, för kulturell och moralisk gemenskap och allt gammalt blir dåligt och allt nytt och allt som hör framtiden till blir per automatik bra. Det är ingen slump att ”slit och släng” är ett positivt laddat ord i Sverige och har så varit ett par decennier.

    När jag berättar för andra svenska studenter att jag läser historia möts jag på min höjd av ett ”vad blir man då då?” men allt som oftast av ”jaha”.
    Utländska studenter (och förövrigt människor vars härkomst inte är skandinavisk) är till motsats inte sena med att deklarera sin vördnad för historieämnets betydelse.

    Förnekandet av historia och kultur låter människan glömma att hon existerar i en kontext större än sig själv och att det finns en tid både före och efter hennes nästa handling. Hon blir ett offer för sin samtids navelskådande egenglorifierande.

    Tyvärr är det exakt sådana undersåtar socialismen önskar.

  2. 2 Daniel Bergström februari 28, 2009 kl. 23:36

    Jonsson: Jajamensan, bidrag eller svält, det är det som det handlar om. Börjar man syna det socialdemokratiska välfärsstatsbygget i sömmarna framstår det tydligt skrämmande med vilken målmedvetenhet man har utrotat den självständiga, fria individen genom att beroendegöra henne och skjuta alla de naturliga gemenskaper som utgör det civila samhället i sank. Till slut återstår bara staten, och även om vissa i den gamla generationen klamrar sig fast vid föråldrade idéer så kommer den uppväxande generationen att födas till att tänkas socialdemokratiskt. Hur kan de göra något annat? Men jag ska inte lägga ut texten om detta, för det är ungefär det här som hela Tradition & Fason handlar om, så det kan skrivas spaltmil i ämnet.

    Men det är helt riktigt som du påpekar, att det är sådana undersätar socialismen vill ha. Detta är det djävulska med socialistiska system, när de når en kritisk massa så reproducerar de sig själva.

    Jag tycker att din poäng om att utbildningsnivån i Sverige är historiskt hög, medan bildningsnivån är historiskt låg är mycket träffande. Och jag håller helt med dig då du kopplar den svenska historielösheten till detta.

    Allt gott, och välkommen till Tradition & Fason!

  3. 3 Patrik M mars 1, 2009 kl. 9:29

    Instämmer med Markus Jonsson.

    Mycket bra artikel! Du sätter fingret på kärnan i vårt problem med sossestaten. Samma mekanismer som fjättrar studenterna vid statens välvilja styr arbetslösa, sjuka och föräldrar. Istället för frihet att stå på egna ben och göra sina egna val, så får man gå med mössan i hand till en tjänsteman som beslutar hur du skall leva ditt liv för att få del av ”statens” pengar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar