Monarkin är helt överlägsen republiken

Hans Majestät Kung Carl XVI Gustaf. Enligt urgammal tradition Svears, Götes och Vendes konung, men vid trontillträdet 1973 fråntog socialdemokraterna honom denna titel.

”Det finns inga intellektuella argument till försvar för ett ärftligt kungadöme. Inte ett enda.” Detta försäkrar Ulrika Knutson i en artikel i Göteborgs-Posten den 28 februari, om paradoxen i att det stundande giftermålet mellan Kronprinsessan Victoria och herr Westling kommer att stärka monarkin. Min bedömning är rakt motsatt, på alla punkter. Men det brukar ju också låta precis sådär från dem som INTE gillar monarkin. För dem finns redan per definition inga argument för monarki. Men den intellektuella hederligheten kräver mer – man måste vara blind för att som journalist ha kunnat missa den böljande debatten om detta efter kungens famösa Brunei-uttalande för fem år sedan. Men låt mig hjälpa Knutson, och andra, på traven med ett antal ”intellektuella argument” som inte är helt nya.

Så länge Sverige har funnits, d.v.s. i 1001 år, har riket varit en monarki. I ungefär halva den tiden har Sverige också varit en arvsmonarki. Redan detta gör förstås att den svenska monarkin har ett egenvärde, som den kulturbärande institutionen framför andra i Sverige. Inte minst är detta viktigt i ett tidevarv där socialdemokratiska regeringspolitiker under 88 års tid (sedan regeringen Branting 1921) har vinnlagt sig om att rusta ner hela det svenska kulturarvet och kasta ut det ur det offentliga rummet. Kungahuset är själva kärnan i vår svenska kultur.

Vid sidan om den kulturella aspekten har vi det faktum att konungen (eller regerande drottningen) av Sverige smäller mycket högre utomlands än presidenten för ett lilleputtland högst uppe i norr. Monarkens nytta som ambassadör för svensk industri går omöjligen att ersätta med en aldrig så snygg eller karismatisk president – i synnerhet inte en president med så lite makt som den svenske kungen idag har. Det handlar om miljarder och åter miljarder i värde för den svenska ekonomin och statsfinanserna.

Detta är inte några känslomässiga – ”ointellektuella” – argument, det handlar om samhällsgemenskapen och samhällsekonomin. Vid sidan om dessa mycket tunga argument bör i god intellektuell ordning också monarkins demokratiska berättigande kommenteras. Jag kommer i det följande att sätta likhetstecken mellan arvsmonarki och monarki, eftersom det är ärftlighetsprincipen som nuförtiden skiljer monarkin från republiken som för sin del bygger på valprincipen. Det är också den konstitutionella monarkin som jag under alla omständigheter förordar.

Man kommer inte ifrån att förutsättningarna för maktdelning spelar stor roll, när man diskuterar formen för demokrati. Som jag skrivit strax ovan kan en president helt enkelt inte ha så lite makt som den svenske monarken har idag. Presidenten måste ha makt för att överhuvudtaget kunna fylla en funktion, till skillnad från monarken. Det betyder att den konstitutionella monarkin utgör en säkrare form av maktdelning. I monarkin fördelas makten inom den folkvalda regeringen, i republiken koncentreras och centraliseras makten ännu mer, till en enskild president. I själva verket finns det inget konstitutionellt hinder mot maktcentralisering i en republik – men i en konstitutionell monarki är den politiska maktdelningen inte hotad förrän den konstitutionella monarkin måste upplösas. Att det behövs ett “tak” för den politiska makten har 1700-talets absolutism och 1900-talets diktaturer lärt oss (men kanske inte republikanerna?). Det taket kan inte garanteras av den parlamentariska – eller folkliga – majoritet som tillsätter/väljer presidenten i en republikansk stat. Det är följaktligen inte alltid innehållet som räknas, men alltid resultatet. Väl att märka har de europeiska länder som varit monarkier under 1900-talet också varit de stabilaste demokratierna: Belgien, Danmark, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige.

Det finns ett stort värde både i att statschefsämbetet går i arv och att det inte medför någon politisk makt. Det innebär nämligen att det inte kan gripas av en politisk karriärist eller notorisk maktmänniska. I en monarki uppfostras den blivande statschefen redan från tidig ålder i hur han/hon ska sköta sina representativa och ceremoniella uppgifter som rikets statschef och kunna företräda alla medborgare i en folklig och nationell gemenskap. Om man istället väljer statschef är denna säkert lika kompetent som ministrar i allmänhet brukar vara, men har i motsatts till monarken inte uppfostrats och utbildats för ämbetet under hela livet. En monark är född och uppvuxen för att representera folket, en president är vald av en viss politisk gruppering för att stärka just den politiska grupperingens position. Medan en monark äger sin legitimitet genom att stå över de dagspolitiska besluten måste presidenten alltid, liksom statsministern idag, gå in för att påverka folkviljan. Så länge som syftet är att statschefen verkligen ska representera folket, är alltså monarken en bättre representant än presidenten – inte bara utifrån att vara fostrad till att göra detta, utan i att inte ta politisk sida.

Som Edmund Burke skrev år 1790 i Reflektioner om den Franska revolutionen: det är lättare att inympa fördelarna med republik i monarkin, än fördelarna med monarkin i republiken. Driftskostnaderna för republiken med sina personvalskampanjer överstiger också vida det kungliga apanaget. Frågan är närmast om det finns några intellektuella argument för att införa republik? D.v.s. utöver att vi därmed får ytterligare en folkvald person i den gigantiska svenska statsapparaten. Men för mig, och tror jag det flesta, är detta inte alls något argument – det är en dålig ursäkt.

Jakob E:son Söderbaum

16 Responses to “Monarkin är helt överlägsen republiken”


  1. 1 Vilhelm Skytte mars 19, 2009 kl. 12:19

    Poeten Robert Frost sa en gång att ”a liberal is a man too broadminded to take his own side in an argument”. Liberalerna försöker sälja sig som fördomsfria och öppna för andras idéer och åsikter. Detta ska, enligt de själva, gå hand i hand med deras generella syn på samhället – tolerans, öppenhet bla bla bla bla.

    Men jag märker, precis som Söderbaum här, att så inte är fallet alls. Snarare är de ofta så otroligt arroganta att de inte tror att det ”inte finns ett enda intellektuellt argument” för den andra sidans åsikter.

    Jag står till 110 % bakom den svenska monarkin. Men det betyder inte att jag inte kan medge att det finns intellektuella argument för en republik. Till exempel, så erkänner jag gärna att monarkin är ett undantag från vår övriga syn på demokrati (givetvis ett nödvändigt och berättigat undantag).

    Slutligen undrar jag vilken form av republik den Republikanska föreningen vill införa. En tysk-israelisk republik med en president utan makt som främst utför icke-politiska uppgifter? Eller en fransk-finsk med en komplicerad maktdelning mellan president och statsminister? En amerikansk-inspirerad republik borde väl ändå vara omöjligt? Dessa frågor tar de inte tag i för Republikanska föreningen är inte främst för en republik utan först och främst är de mot monarkin och kungafamiljen.

  2. 2 Jonatan mars 19, 2009 kl. 16:04

    Bra artikel, men bara en liten kommentar.
    Du skriver att ”de europeiska länder som varit monarkier under 1900-talet också varit de stabilaste demokratierna”. Kan det inte lika gärna vara så att de länder som varit stabila demokratier har kunnat behålla sina kungahus till skillnad från länder där fascister eller kommunister avskaffat monarkin?

  3. 3 Anarkokonservativ mars 19, 2009 kl. 16:58

    Föga förvånande stödjer även jag monarkin. Inte minst har folk från andra länder påpekat för mig anledningen till att Sverige är ett stabilt och fredligt land: ”För att ni har en kung som kan ena folket. Politiker tänker bara på sig själva och vill ha makt och bli president. En kung står för alla.”

    När jag för länge sedan först hörde det insåg jag inte visdomen i dessa och liknande ord men nu gör jag det. Inte minst i dessa integrationstider behövs en symbol som står över allt politiskt tramsande.

  4. 4 Patrik M mars 19, 2009 kl. 18:20

    Jonatan,

    En viss poäng har du säkert. Det handlar väl lite om hönan och ägget. Ändå tror jag man måste beakta vad Söderbaum skriver. Jag tror att konstitutionell monarki kan fungera som spärr mot extremism och diktatur.

    För att ta några exempel ur 1900-talets historia:

    Efter första världskriget infördes republik i Tyskland, inte konstitutionell monarki. 15 år senare var landet en nazistisk diktatur. Naturligtvis går det inte att hävda att detta aldrig skett om vi haft en tysk kejsare 1933, men det går att peka på vissa förhållanden som varit annorlunda.

    Hitler hade aldrig kunnat ta och befästa makten utan ett visst mått av stöd från den preussiska militäraristokratin. Detta stöd kom dock mycket motvilligt i många fall. Generalerna föraktade den ”Böhmiske korpralen” och hans radikala politik. De flesta hade sin lojalitet hos det fallna kejsardömet.

    Hade detta reformerats och bevarats är det sannolikt att armén aldrig ställt sig bakom Hitler. Då hade det funnits ett alternativt lojalitetssystem att sluta sig till. Samma resonemang kan gälla för många ämbetsmän och akademiker som ställde sig i nazismens tjänst.

    Låt oss hoppa till det tidiga 60-talets Frankrike. Liksom grannen på andra sidan kanalen, det förenande kungadömet, brottades Frankrike med tillbakarullandet av dess koloniala imperium. Till skillnad från i UK ledde detta till våldsamma politiska konvulsioner i den fjärde republiken, så våldsamma att militärkupp hotade, och det hela kunde lösas endast genom drastiska åtgärder, och skapandet av den femte republiken.

    Annars var 30-talet det decennium då republik efter republik gick från någon slags demokrati till någon slags diktatur. Detta skedde i praktiskt taget hela öst- och centraleuropa. Bland republikerna utgjorde Finland och Schweiz undantagen.

    Ironiskt nog har varken kommunister eller fascister avskaffat någon monarki, i alla fall i Europa. Tsaren störtades ju av liberala och socialistiska krafter, som sedan störtades av kommunisterna. Tyskland har jag redan nämnt. I Italien lät Mussolini kungen sitta kvar, och i slutändan blev det kungen som avskaffade Mussolini istället.

  5. 5 Anarkokonservativ mars 19, 2009 kl. 19:33

    Välskrivet Patrik M!

  6. 6 Vilhelm Skytte mars 19, 2009 kl. 20:19

    Patrik M: Det är tyvärr fel att kommunister aldrig har avskaffat någon monarki. I Bayern 1918 avskaffades monarkin av Kurt Eisner och hans pack, vilket ledde till bildande av ”Rådsrepubliken Bayern”. Och efter andra världskriget låg en kombination av lokala kommunister och sovjetiska trupper bakom störtandet av både Simeon II av Bulgarien och Mihai I av Rumänien.

  7. 7 essenonvideri mars 19, 2009 kl. 21:13

    Vilhelm Skytte:

    Jag har med intresse väntat att någon historiskt kunnig skulle nappa på min förenkling😉

    Du har såklart rätt i dina exempel. Bayern är ett solklart fall, om man bortser från de konstitutionella märkligheter som innebar att det Kejserliga Tyskland var ett land, men ändå flera, och Bayern således är ett gränsfall mellan egen stat och tysk delstat. I och med att Bayern i huset Wittelsbach hade ett eget kungahus ger jag dig dock rätt på den punkten.

    Rumänien och Bulgarien uppfattar jag mer som Sovjetrysk export av kommunismen med bajonetten, än inhemsk regimförändring, vilket var vad jag avsåg, men visst – jag förstår vad du menar.

    Vill man, kan man också diskutera Jugoslavien och Albanien som möjliga exempel. Där var det fascister (Tyskland respektive Italien) som störtade monarkin genom invasion, vilket i förlängningen gav kommunisterna makten.

    Det går säkert gräva fram ytterligare något exempel, men huvudregeln är ändå att totalitära regimer tenderar att lura i vassen när andra först raserat traditionella politiska strukturer, ofta monarkier. I den oreda och det kaos som uppstår så passar man på. Franska revolutionen är egentligen ett tidigt bra exempel på detta, och historien uppvisar många fler än de här nämnda, t.ex. Ungern 1918-19.

  8. 8 Jonas Hasselqvist mars 21, 2009 kl. 1:10

    Svar från en republikan.

    Vist finns det intellektuella eller åtminstone ekonomiska argument för monarki. Men jag är nog inte villig att riktigt köpa (den konstitutionella) monarkin som garant för demokrati. Det har ju om inte annat varit allt för vanligt att fram för allt farciter har använt monarkin/monarken som del i sin propaganda och legitimering av staten. Ta bara Italien, Japan och Spanien som exempel.

    För mig är ändå diskussionen Monarki vs. Republik i första hand Ideologisk och har inte så mycket att göra med hure vida kungen ger bra pr för svenska företag eller inte. Utan det handlar om att vår statschef; representanten för landet, inte är val utan ärver sin post.

    Sedan till diskussionen om vilken typ av republik vi ska ha så är det helt klart en befogad kritik av republikanska föreningen att de inte har något uttalat förslag.

    Jag tror på ett system där talmanen är formel statschef med vissa ceremoniella uppgifter men där den politiska makten ligger hos regering och riksdag.

  9. 9 Patrik M mars 21, 2009 kl. 8:36

    Jonas Hasselqvist:

    Jag tror att din inställning är ganska representativ för republikanerna. Det handlar om en ideologisk princip, som värderas högre än praktiska konsekvenser, eller snarare där praktiska konsekvenser inte tillmäts något värde alls.

    Principiellt tycker jag faktiskt att ni har rätt. Ur demokratisk synvinkel är monarkens ställning en avvikelse. Ändå förespråkar jag monarki.

    För mig handlar det om en avvägning. I den ena vågskålen står principen. I den andra står tradition och praktisk funktion. Med tanke på monarkens i huvudsak ceremoniella roll tycker jag principerna väger ganska lätt. Hade vi talat om ett ärftligt statsministerämbete hade saken kommit i en helt annan dager.

    Traditionen står ju självfallet på monarkins sida, och den tillmäter jag, till skillnad från de flesta republikaner misstänker jag, ganska stort värde. Viktigast är dock som jag ser det de praktiska konsekvenserna, som talar för monarkin.

    Monarken är en samlande nationell symbol som står över politiskt käbbel och rackarspel. Ekonomiskt/marknadsföringsmässigt tror jag t.o.m. många republikaner inser monarkins värde. Sedan har vi frågan om monarkin som spärr mot totalitär diktatur.

    Självfallet kan inte monarkin ge absolut garant mot diktatur. Det kan inget system. Tittar man på de historiska erfarenheterna går det inte komma ifrån att de konstitutionella monarkierna lyckats mycket bra. Visst kan man se t.ex. fascismen i Italien som ett gigantiskt misslyckande, men ställer man den i relation till nazismen i Tyskland, så kan man se att monarkin kanske ändå satte vissa gränser för hur tokigt det kunde gå.

    Förföljelser på politisk, etnisk eller annan grund var i Mussolinis Italien en västanfläkt jämfört i Hitlers Tyskland. Sannolikt utgjorde både kyrkan och monarkin ett hinder för mera radikala övergrepp. 1943 kunde slutligen Konungen med arméns stöd avsätta diktatorn, något som armén i Tyskland aldrig lyckades med.

  10. 10 Joakim Oldmark mars 21, 2009 kl. 23:32

    I artikeln har jag absolut inget att kommentera,jag gillar Söderbaums förklaringar till varför Kungahuset är viktigt att bevara, då jag är Rojalist. Däremot så ser jag grundläggande demokratiska problem i att ha en monarki, men jag vill ändå inte ha en statschef som är politiker av överstående inläggs kommentarer.

    Det finns dock några historiska fel som jag inte kunde undvika att påpeka, det första är väl Frankrike enligt övergången från fjärde och femte republiken. Fjärde republiken bildades endast 10 år innan den föll, fjärde republiken innebar att presidenten De Gaulle fick mer befogenheter (vilket han ställde som krav för att ta över presidentskapet en andra gång) som gammal general att föra krigsmaskinen Frankrike i ett krig mot Algeriet som ville bryta sig loss. Han lyckades däremot inte och när kriget var förlorat ansåg De Gaulle själv att han inte längre behövde dessa utökade befogenheter. Då De Gaulle ansåg risken för en totalitär regim skulle kunna ta över makten överhngande med fjärde republikens deklaration och på så vis lade De Gaulle grunden själv för den femte republiken som lever i Frankrike idag. Lite kortfattat

    Tyskland har alltid varit ett småstatsland där slutet på 1700-talet Preussen var den största och således inofficiell ledare. Kungahuset Hohenzollern genom sin tidiga delning i två hus gjorde att denna familj hade huvudkontrollen i både Preussen och i Sydvästra Tyskland. sent 1800-tal enades alla stater till ett kjeserligt kungadöme där det i princip var den Preussiska ledaren fortfarande huset Hohenzollern som ledare och Kejsare (båda gångerna) som absolut makt var det Preussen som styrde om man gick i krig eller inte. Kungen i Bayern vr således inte mer än en representant för sitt eget områdes intressen vilket kan kallas som delstatsguvernör i Tyskland idag samtidigt som det var ett starkt katolsk kyrka där vilket omöjligjorde en stark kung i Tyska Bayern. Vilket jag då vill komma till att när upproret av vänsterkrafter kom, så var detta ingen egen stat med en egen kung även om det kanske såg så ut på papperett.

    Denna insikt kan självklart bestridas om någon så skulle vilja, det kommer också från en Preussisk patriot vars familj härstammar från detta land, vilket min ärlighet skulle kunna ifrågasättas. Även om detta är vad jag har lärt mig genom mina statsevetenskapliga studier.

  11. 11 Patrik M mars 22, 2009 kl. 5:56

    Joakim Oldmark:

    Jag måste medge att jag står lite frågande inför dina historiska ”rättelser”. Din beskrivning av Bayerns konstitutionella ställning är förvisso riktig, men jag kan inte se att någon annan uppfattning gjorts gällande vare sig i artikeln (som f.ö. berör varken Frankrike eller Bayern) eller i några kommentarer.

    Vad gäller Frankrike så tycker jag inte att din beskrivning av den fjärde och femte republiken är särskilt klargörande, utan dessvärre innehåller betydande faktafel.

    Den fjärde republiken varade 12 år (1946-1958). Dess kännetecken var svag exekutiv makt och många svaga regeringar. Den femte republiken, som fortfarande existerar, skapades sedan militären revolterat och De Gaulle för att tillträda som president krävt en ny konstitution, med ett starkt presidentämbete.

  12. 12 Joakim Oldmark mars 22, 2009 kl. 10:02

    Att artikeln berör inte dessa delar är sant men svaren som kommer under artiklen gör detta. det ser ut som att jag har blandat ihop fjärde och femte republiken, och där har du aldelles rätt och detta beklagar jag.

    Vad gäller klargörandet av Tysklands ställning kännde jag mig manad då vi snackade om vilka monarkier som hade eller inte hade störtats av vänsterrörelsen eller fachismen.

    allt gott

  13. 13 Josef Dlouhy mars 31, 2009 kl. 17:59

    Helt rätt, Jakob. Det är en onödig dubblering med en vald statsminister och en vald president, när båda agerar i det politiska systemet på samma sätt och ofta mot varandra. Hälsningar, Josef Dlouhy


  1. 1 Väljer du ett äpple eller ett golden delicious? « Kunskap * Bildning * Tradition Trackback vid mars 29, 2009 kl. 10:20
  2. 2 Kungahusets varumärkesvärde och apanaget « Tradition & Fason Trackback vid april 14, 2010 kl. 12:50
  3. 3 En kung av folkets nåde « Svenska visioner Trackback vid juni 14, 2010 kl. 0:29

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar