Expressen om huruvida konservatismen finns

Det jag inte själv ser finns inte. Eller hur? Och har man lyckats hitta Sveriges enda parti som kallar sig konservativa, konstaterat att de har märkliga idéer och fick endast 29 röster i EU-parlamentsvalet 2004 och därefter gått under – ja, då är väl slutsatsen solklar att det inte finns någon grogrund för konservatismen i Sverige? Så resonerar i alla fall skribenten Karin Olsson på Expressens ledarblogg, där hon kommenterar en uppmärksammad ny opinionsundersökning om att 9% av svenska folket kallar sig för ”konservativa” (och bara 8% kallar sig för ”socialister”).

Tycka kan vem som helst, men av en journalist anställd vid en av de större svenska tidningarna borde man kunna vänta sig både mer research och källkritik bakom en slutsats. I sin bloggkommentar hänvisar Olsson alltså dels till en artikel hon skrev för fem år sedan i Lunds Universitets Studentkårers tidning Lundagård, och till en annan artikel hon skrev nu i höstas. Det är ju synbarligen ”hederligt” att sålunda redovisa vilken grund man står på, men hur ser då analysen ut i det underlag Olsson presenterar för sin slutsats att det är fel att det skulle finnas någon grogrund i Sverige för konservatismen?

I Lundagård nr 9 2004 intervjuar Karin Olsson två personer på temat svensk konservatism idag. Ingen av dem har koppling till något av riksdagspartierna. En av dem är representant för Högerpartiet de konservativa, en organisation som aldrig presterat ett partiprogram eller annan form av ideologiskt dokument och som alltså bara fick 29 röster i EU-parlamentsvalet 2004. Denna representant menar att ”allt gick snett efter franska revolutionen” och att en viktig reform om partiet kom till makten är att ”ståndsriksdagen ska återinföras”. Den andre som intervjuas har tagit ”djupt intryck” av den tyska adeln, är ”sex- och drogliberal, för fri abort” och tycker att Bayern är idealsamhället framför andra. Olssons Lundagård-artikel har i och för sig sina insikter, men det lika ringa som tvivelaktiga urvalet av intervjuobjekt för att belysa ”konservatismen i Sverige” gör att de verkliga poängerna mest får till funktion att artikeln på ytan verkar seriös. Då var hennes slutsats – till skillnad från nu – att det FINNS en grogrund för konservatismen i Sverige, och att det är i de gamla universitetsstäderna. Men man kan faktiskt inte bedöma en hel rörelse utifrån ett nedslag bland studenter, som t.o.m. saknar kopplingar till de etablerade konservativa inom journalistkåren och riksdagen. Varken då eller nu.

I Olssons artikel från i höstas (Expressen 14/10 2008) konstaterar hon med anledning av den konservativa kritiken mot nyliberalismen på Newsmill i finanskrisens startskede, att ”nykonservatismen” saknar grogrund i Sverige. Att döma av analysen den här gången tycks Olsson förvisso inte ha läst ”nykonservatismens lärofader” Russell Kirk. Men det är väl en småsak jämfört med att hon i denna artikel hänvisar till Göran Skytte och Elise Claeson, som inte kom att betrakta sig själva som konservativa förrän den socialdemokratiska Arenagruppen i höstas intervjuade dem just i egenskap av representanter för den nya konservatismen. Olssons ”analys” i denna artikel består i att de värden som Skytte och Claeson står för inte kan kopplas ihop med ”en bakåtsträvande rörelse”. Nej, det är nog en korrekt observation – men det tycks vara underförstått hos Olsson att konservatismen skulle vara ”en bakåtsträvande rörelse”, och då blir det ju genast tydligt att hon inte ens har satt sig in i konservatismen som ideologi. Konservatismen anser förvisso inte att förändring bort från det gamla är liktydigt med utveckling, utan att utveckling förutsätter kontinuitet (”man ska inte behöva uppfinna hjulet två gånger”) – men det har ingenting med bakåtsträvande att göra. Däremot är konservatismen alltid bakåtblickande, historiemedveten. Frågan är vad hon överhuvudtaget har för ideologiska kunskaper som grund för analysen, när hon skriver:

    ”Kärlek, familj, barn, en trevlig bostad och känsla av sammanhang och tillhörighet är kärnan för majoriteten, vilken politisk ideologi man än gillar. Det är dags att de konservativa förstår att deras patent på de här frågorna har gått ut för länge sedan.”

Vad Olsson egentligen konstaterar här, även om hon inte vill medge det, är att trots all hårdhänt anti-konservatism i Sverige under 1900-talet (som hon också lyfter fram i Lundagård-artikeln) så har genuint konservativa kärnvärden lyckats nästla sig in också hos företrädare för andra ideologier. Socialismen försöker på 2000-talet göra gällande att nu har minsann alla ideologier anammat jämlikheten, men i själva verket har konservativa värderingar anammats ända in i den moderna socialismen. Nej, inte bland de värderingar som socialistpartierna marknadsför, utan de idéer som ligger och gror bland deras gräsrötter och som skribenter som Karin Olsson menar är en förlust för konservatismen när det i själva verket är en jordskredsseger i det tysta. Hon fortsätter:

    ”Men bara för att svenskarna går på Bauhaus och ränner i bröllopsaffärer och babybutiker innebär det inte att en realpolitisk kursomvändning står för dörren. Det handlar snarare om en större acceptans av typiskt ”kvinnliga” frågor, som i takt med jämställdhetens utveckling blivit påträngande även för män.”

Korrekt igen i slutsatsen, men fel i den något absurt porträtterade analysen: nej visst innebär det inte en realpolitisk kursomvändning. Men vad t.o.m. Olsson visar att hon ser, men försöker gömma bakom avståndstagande formuleringar, är en förändring i folkdjupets värderingar, och det föregriper i regel den realpolitiska kursomvändningen.

Så till själva sakfrågan: finns det en grogrund i Sverige för konservatismen, och hur ska man förstå att 9% av svenskarna kallar sig för ”konservativa”? Även här ger Karin Olsson ett motsatt svar mellan raderna mot vad hon egentligen skriver i sitt inlägg på Expressens ledarblogg: i ett land där ordet ”konservativ” har fått så negativ klang och av de flesta förknippas med ”bakåtsträvande” och allt som är ”förlegat”, kommer man inte undan att det måste vara ett mycket medvetet ställningstagande att våga kalla sig själv för ”konservativ”. Och 47% av svenska folket instämmer enligt sagda opinionsundersökning med den genuint konservativa (d.v.s. enligt den ideologi som kallas för konservatism) ståndpunkten “det är viktigt att traditioner tas till vara och samhället inte förändras för snabbt”. Så visst finns det en betydande grogrund i Sverige för konservatismen.

    ”Men svenskarna har visat sig vara notoriskt ointresserade av att rösta fram konservativa alternativ.”

Som blogginlägget är skrivet, och givet Olssons tidigare analyser, är det lätt att tro att hon bygger denna ”avgörande” slutsats enkom på Högerpartiet de konservativas minimala valresultat. Det är som att konstatera att stödet för liberalismen i Sverige är obefintligt idag eftersom Klassiskt Liberala Partiet endast fick 202 röster i riksdagsvalet 2006.

Om Karin Olsson inte vill se att Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har kommit att bli Sveriges näst största politiska ungdomsförbund samtidigt som de blivit alltmer konservativa, borde hon åtminstone titta lite närmare på dem som blivit personvalda inom Alliansen. T.ex. Annelie Enochsson (KD), Mikael Oscarsson (KD), Lennart Sacrédeus (KD), Walburga Habsburg Douglas (M), Rolf K. Nilsson (M) och Hans Wallmark (M). De har alla en utpräglat konservativ läggning. Tänk vad som skulle hända om man ökade inslaget av personval i Sverige – det skulle åtminstone inte försvåra för denna typ av politiker. Tänk vad många fler riksdagsledamöter som skulle instämma i påståendet “det är viktigt att traditioner tas till vara och samhället inte förändras för snabbt”. Därefter kan vi förmodligen börja skönja den där realpolitiska kursomvändningen.

Jakob E:son Söderbaum

2 Responses to “Expressen om huruvida konservatismen finns”


  1. 1 Marcus Widgren mars 24, 2009 kl. 17:24

    Sitter man som journalist i Stockholms innerstad(Södermalm?) så förstår jag att man inte tror att det finns någon folklig konservatism.

    Eller så är det helt enkelt så att kulturradikalerna på Expressens ledarsida bara önsketänker. De hatar ju konservatismen mer än de hatar socialismen, de visar de i krönika efter krönika.

  2. 2 Ozymandias mars 25, 2009 kl. 2:37

    Bra skrivet Söderbaum!! Det är hemskt att själva nämnandet ”konservativ i Sverige är synonym med bakåtsträvande. Idag är konservativa åsikter till och med radikala i jämförelse med bekväma soffsossar eller krischockade nyliberaler.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar