Stating the obvious

Anders Klarström, Sverigedemokraterna partiledare 1991-1995 och tidigare aktiv i nazistiska Nordiska Rikspartiet, håller tal vid ett partimöte 1991 flankerad av partiets uniformerade säkerhetsstyrka.

Medierna gör stora uppslag om att P1:s Kaliber i programmet  ”Det dubbla ansiktet”  har avslöjat förekomsten av rasistisk jargong inom Sverigedemokraterna. Vid en tredjedel av alla möten som Kalibers reportrar besökte, i enlighet med grundkurs 1A i undersökande journalistik utrustade med dolda mikrofoner, uttrycktes rasistiska åsikter i stil med att invandrare bara lever på bidrag, begår brott och är osolidariska med samhället. Jag kan inte hjälpa att känna att nyhetsvärdet i detta är ytterst begränsat. Trots Jimmie Åkessons harmsna och febrila dementier är detta en tämligen bra sammanfattning av vad Sverigedemokraternas politik egentligen går ut på.

Hur mycket man än försöker skaka av sig bilden av att vara ett enfrågeparti så kommer man aldrig att lyckas bli något annat. SD addresserar i och för sig reella problem i samhället, och i vissa fall problem som de etablerade politiska institutionerna tyvärr har haft beröringsskräck med, men man gör det med en förenklad och populistisk förklaringsmodell. SD ser inte bara invandringen odelat som ett problem, utan även som problemet framför andra, politikens gordiska knut. Denna samhällsanalys är också Sverigedemokraterna existensberättigande. Partiet vänder sig till, och attraherar, väljare som känner igen sig i denna grunda och missvisande förklaringsmodell. SD kommer aldrig, delvis på grund av sin historia men också på grund av sina medlemmar och sina väljare, att kunna hitta en annan nisch än det främlingsfientliga, populistiska missnöjespartiets. Man kommer inte att kunna bli det nya folkhemspartiet och definitivt inte det nya konservativa partiet. Jag betvivlar därför starkt att dessa ”avslöjanden” om förhållandena i SD kommer att skrämma bort några större skaror potentiella SD-väljare, i så fall snarare tvärt om.

Nästa stora avslöjande kommer kanske att handla om att borgerliga sympatier är utbredda inom Moderaterna?

Daniel Bergström

15 Responses to “Stating the obvious”


  1. 1 Söderbaum mars 30, 2009 kl. 14:55

    Precis. Ingen borde heller vara förvånad över att det existerar människor med främlingsfientliga åsikter i Sverige, så mycket smygrasism som media jämt och ständigt ger uttryck för att det finns i samhället.

    Både media och det politiska etablissemanget borde istället inrikta sig på att bevisa att problemen inte hänger ihop med invandrarna själva. Så länge man inte tar tag i själva problemen riskerar man istället att släppa fram negativa krafter som slår mynt av de sociala motsättningar som följer i problemens spår.

  2. 2 Rune mars 30, 2009 kl. 19:28

    Hittade de verkligen inte mer rasistiska och främlingsfientliga uttalanden än i en tredjedel av sammankomsterna?
    Det kan ju inte vara mycket bevänt med Sverigedemokraternas främlingsfientlighet i så fall?
    Vart är vi på väg?

  3. 3 Joakim Larsson mars 30, 2009 kl. 22:24

    Jag är djupt förolämpad, Bergström. Vi får ta en diskussion i ämnet vid tillfälle. Vi är ju Uppsalabor båda två.

  4. 4 Carl mars 31, 2009 kl. 1:50

    Gör man samma granskning i vilket parti som helst så får man fram samma resultat. Jag är inte imponerad.

  5. 5 Marthin mars 31, 2009 kl. 6:14

    Jag är mer inne på Jimmie Åkesson:s linje (se länk sist i inlägget); annat vore beröringsångest, vilket dessvärre tycks vara vanligt här omkring.

    http://svtplay.se/v/1499917/gomorron_sverige/ar_sverigedemokraterna_ett_framlingsfientligt_parti

  6. 6 Patrik M mars 31, 2009 kl. 18:19

    Lite grann kan jag faktiskt tycka synd om Sverigedemokraterna. Otvivelaktigt är de hårt bevakade av media och tillåts inte komma undan med sådana här övertramp, som säkert i viss mån förekommer i andra partier också. Det skulle t.ex. vara intressant med en lika noggrann analys av vad som sägs om Lenin och Stalin på v:s partimöten.

    Sedan kan ju Åkesson dementera sig blå och gul, men det är klart att hans parti har ett problem. Det största problemet som jag ser det är inte att ett par stollar luftar sina rasistiska böjelser, utan att de tycks få stå oemotsagda. Alla partier har sina knäppgökar, inte minst på gräsrotsnivå, men då dessa går igång har mera uppsatta företrädare ett ansvar att visa ledarskap och tillrättavisa vederbörande.

    Jag har själv varit på ett möte i moderaterna en gång när en av deltagarna vräkte ur sig både det ena och det andra om invandrare, men han blev snabbt nedtagen på jorden av en riksdagsledamot som deltog i mötet och som tydligt förklarade att den typen av åsikter inte var ok i moderaterna, varefter en konstruktiv diskussion om integrationsproblematiken följde.

    Jag har tidigare varit av just den uppfattningen att SD har en ”officiell”, och en ”verklig” politik. Numera lutar jag åt att det nog är lite mera komplicerat än så. Förvisso finns nog en sådan skillnad, men jag tror att den stora avgrunden ligger mellan en stor del av partiledningen som faktiskt försöker vrida partiet i mera rumsren riktning, och en stor del av gräsrötterna som är mindre sofistikerade i sin tankevärld och har mer eller mindre rasistiska ståndpunkter. Partiet är på så sätt något av sin egen historias fångar.

    Jag skulle inte hålla det för omöjligt att SD om 10-20 år kan vara ett någorlunda accepterat riksdagsparti (jämför Dansk Folkeparti). Konstigare saker har hänt. Det tar förvisso tid att vända en skuta, men menar man allvar med att lufta ur rasismen, kommer så småningom de partimedlemmar som tenderar att bli ”radiokändisar” att fatta vinken och söka sig till mera extrema partier.

    Däremot kommer SD aldrig att bli ett konservativt alternativ. Det är helt enkelt inte deras ideologi, och innan SD (om någonsin) blivit så rumsrent att en konservativ skulle vilja förknippas med partiet (jaja, kalla det beröringsångest om ni vill…), så har antingen allianspartierna skärpt till sig, eller så har ett nytt borgerligt parti sett dagens ljus.

  7. 7 Daniel Bergström april 1, 2009 kl. 14:30

    Joakim Larsson, Carl: Att SD skulle vara lika goda kålsupare som vilket annat parti som helst, som givetvis också kan ha stolliga gräsrötter, är ett argument man hör ofta. Och när man påpekar Sverigedemokraternas minst sagt dubiösa historia och ursprung får man lika ofta höra att man kan titta på vilket riksdagspartis historia som helst och finna hur mycket skit som helst. Detta är båda två exempel på slapp och dålig argumentation, som jag uppriktig sagt blir förbannad av.

    Jag är tämligen väl bevandrad i riksdagspartiernas historia, och väl medveten om formuleringarna om rashygien som har funnits i såväl Centerpartiets som Socialdemokraternas partiprogram fram till 30-talet. Alla politiska partier talade under denna tid om vikten av att bevara ”folkstammens renhet” m.fl. liknande formulerigar, och visst fanns det protyska strömningar inom alla partier, exempelvis Högern. Det är dock en självklarhet som knappt behöver yttras att allt måste ses i sitt rätta historiska och samhälleliga sammanhang. Det är tidsperspektivet som är den stora skillnaden mellan de övriga riksdagspartierna ”rasistisiska förflutna” och Sverigedemokraterna. På 30-talet var vad vi idag skulle betrakta som rasistiska tankar samt sympati för Tyskland intellektuellt och politiskt allmängods, och lösryckta enstaka formuleringar ur diverse partiprogram från 30-talet kan inte på LÅNGT NÄR jämställas med det faktum att Sverigedemokraterna vid sitt grundande 1988 i princip uteslutande bestod av nynazister eller människor med nazistiska sympatier. För övrigt var den demokratiska halten i Högerpartiet 1934 långt högre än i Sverigedemokraterna 1991.

    Bara en sån sak som att partiets partiledare 1991(1989)-1995 Anders Klarström var organiserad nazist innan han engagerade sig i partiet torde väl avlägsna alla tvivel om att Sverigedemokraterna inte är ett parti bland andra. Och jag behöver knappast påminna herrar Larsson och Lischke om att Sverigedemokraterna uppstod ur Bevara Sverige Svenskt, och detta för endast tjugo år sedan. Jag kan inte tro annat än att ni själva måste begriper den milsvida skillnaden. Sluta låtsas som om Sverigedemokraterna bara är obekväma sanningssägare! Det är intellektuellt ohederligt och fegt. Sverigedemokraterna kan med rätta, åtminstone delvis, beskrivas som ett nynazitiskt parti fram till åtminstone 1995, för bara 13 år sedan, och det vet ni.

    Sedan är det säkert som Patrik Magnusson säger, att partiledningen faktiskt har en genuin ambition att reformera partiet och att partiet delvis är sin historias fångar. Men de är med rätta sin historias fångar! Man måste fråga sig när, hur och varför SD uppstod. SD uppstod ur nazistiska eller i vart fall odemokratiska grupperingar, inte på 20- eller 30-talen utan på 80-talet, med främlingsfientlighet som sin sammanhållande fråga. Detta kan ni knappast heller förneka. Möjligtvis vid sidan om MP och kärnkraften har inget annat parti uppstått kring en sakfråga på samma sätt som SD, och hur mycket Jimmie Åkesson än viftar med nyantagna program på allsköns politikområden ÄR och BLIR SD inget annat än ett enfrågeparti. Invandringsfrågan är nästan det enda som håller ihop partiet, vid sidan om denna fråga är åsiktsbredden enorm. SD ÄR invandringsfrågan.

    Ni måste själva kunna se skillnaden mellan en intellektuell konservatism och SD:s vedervärdiga och urbota korkade populism. Man spelar på vanföreställningar och förvrängningar av verkligheten. Man vinner genomgående väljare i områden där arbetslösheten är hög och utbildningsnivån är hög. Att välutbildade människor varken röstar på SD eller i någon högre grad är representerade bland partiets politiker borde väl tala sitt tydliga språk om SD:s politik. Vad står SD för utom en restriktiv invandring? I den ena kommunen röstar partiet på ett sätt och i den andra på ett annat, ifall man nu inte låter sina platser stå tomma därför att det inte finns tillräckligt många Sverigedemokrater som är kapabla att sitta i kommunfullmäktige.

    Det borde vara tydligt för var och en att SD är antitesen av en intellektuell konservatism och borgerliga värden. Jag blir förbannad och ledsen av att det faktiskt finns intelligenta människor som i, i och för sig välgrundad, förtvivlan över de traditionella värdenas ställning i Sverige har valt att ansluta sig till Sverigedemokraterna. Sverige behöver konservatism och traditionella värden, men att stödja Sverigedemokraterna är en väg som leder ut i öknen.

  8. 8 Daniel Bergström april 1, 2009 kl. 14:42

    Marthin: Nej, det här handlar inte om beröringsångest med integrationsproblemen i Sverige, som í allra högsta grad är reella och dessutom mycket allvarliga. Det är problem som måste bemötas utan ängsligt svansande runt politiskt inkorrekthet. Det svenska majoritetssamhället måste väga stå för en normerande kultur och normerande värderingar, det kan du höra vilken T&F-skribent som helst att säga. Ett samhälle måste bygga på en gemensam grund, en grund som är förankrad i historia och kultur. Utöver de värderingar och kulturella yttringar som är typiskt svenska finns det även den större ramen av det västerländska arvet, arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Exempelvis demokrati, rättstat, kristendom, peronligt ansvar och personlig frihet m.m.

    Men från att konstatera detta till att ansluta sig till SD:s ynkliga och korkade problemanalys och lösningsmodell är steget inte bara långt, det är oändligt.

  9. 9 Joakim Larsson april 1, 2009 kl. 15:12

    Ditt inlägg andas förakt, Bergström, och det kan jag naturligtvis inte göra något åt. Möjligen kan jag beklaga att föraktet inte enbart gäller SD som organisation utan också de samhällsgrupper där vårt stöd är starkast. Det här svaret var så långt att jag nog egentligen borde skriva något längre blogginlägg som svar själv, men hursomhelst – mitt erbjudande kvarstår. Vi bor båda här i staden och jag är beredd att ta en diskussion över en kaffe vid tillfälle.

  10. 10 Daniel Bergström april 1, 2009 kl. 15:51

    Joakim Larsson: Jag tror själv starkt på vikten av demokratisk debatt meningsmotståndare emellan, och att alla åsikter förtjänar att komma till tals. Jag blir tillika själv upprörd när SD förvägras mediautrymme i syfte att ”tiga ihjäl” partiet, vilket jag inte betraktar som värdigt en demokratisk debatt. Därför kan jag medge att tonen i min tidigare kommentar var något hätsk, vilket kanske inte var alldeles konstruktivt. Men jag står likfullt vid allt jag har sagt.

    Det som framförallt gör att jag blir arg är att jag erkänner de problem som SD adresserar, och förstår varför människor söker sig till SD. Därför tycker jag att det är tragiskt att många väljer ett så olämpligt utlopp för sitt missnöje som SD. Det var inte min mening att vända den föraktfulla udden mot de samhällsgrupper där SD söker sitt stöd, utan mot den politik SD använder för att attrahera dessa grupper. Utan att stigmatisera eller tillskriva en offeridentitet åt arbetslösa och lågutbildade står det klart att de utgör en svag grupp i samhället. Man kan vidare av historisk erfarenhet se att de är mycket mottagliga för förenklade och populistiska problemanalyser, vilket det är min åsikt att SD tillhandahåller.

    Jag vill trots allt gärna att du bemöter ett par av mina påståenden i sak. Av allt att döma är du intelligent, så du kan svårligen neka till att det trots allt ÄR mycket besvärande för Sverigedemokraterna att

    1. partiet hade en nazistisk/f.d. nazistisk partiledare fram till 1995
    2. partiet uppstod ur Bevara Sverige Svenskt, en under inga förhållanden demokratiskt orienterad organisation
    3. så pass få välutbildade människor delar Sverigedemokraternas samhällssyn/samhällsanalys.
    4. partiet, trots ett digert program, i prinicip hålls samman av en enda politisk fråga.

    Kan du verkligen neka till att SD för bara 20 år sedan organiserade en mycket stor mängd nynazister? Kan du verkligen med din intellektuella heder i behåll vara med i ett sådant parti, trots att personerna i fråga inte är aktiva i partiet längre?

    Jag sner att detta gör att det inte bara är en gradskillnad utan en artskillnad mellan Sverigdemokraternas och riksdagspartiernas rasistiska arv. Kan du ärligen vara av en annan uppfattning?

    /Daniel

  11. 11 Joakim Larsson april 3, 2009 kl. 18:47

    Jodå, det ska jag gärna svara på.

    1.Jag har aldrig träffat Klarström även om jag känner till hans förflutna och det är inget jag gläds åt. Det var en av anledningarna till att jag faktiskt strök hans namn när jag röstade på SD 1994 – det närmaste man kunde komma att göra ett personval då. Det går förstås inte att försvara något av det han gjorde. Däremot tog han avstånd från sina tidigare misstag och partiet betraktade hans snedsteg med hänvisning till detta som ungdomsförsyndelser, på samma sätt som alla övriga etablerade politiker som haft bakgrund i liknande grupperingar. Se t.ex.
    http://www.sdkuriren.se/expo.php?action=fullnews&id=1782

    2.Nja, jag skulle nog snarare säga att partiet uppstod 1988 ur resterna av Sverigepartiet, som i sin tur uppstod ur en sammanslagning av Framstegspartiet och BSS 1986. Fast det spelar ingen roll. I alla sammanhang sätts ändå likhetstecken mellan BSS 1979 och SD 2009, trots att det idag knappast existerar vare sig personsamband eller gemensam dokumentation. Vad ska man säga om BSS? Jag har läst såväl Lodenius/Larssons ”Extremhögern” som åtskilliga originalnummer av BSS-nytt och boken ”BSS – ett försök att väcka debatt”. BSS var inte ett politiskt parti utan snarare en enfrågerörelse som fokuserade på invandring. I deras led fanns utan tvekan personer som tidigare hade varit med i både det ena och det andra och BSS-nytt var inte en publikation som var mycket mer än ett hätskt propagandablad. Men än sen? Jag gick inte med i BSS 1979 utan i SD 1994. Det är inte samma rörelse, trots att en av rötterna finns däri. Man kan lika gärna hävda att SD är Centerpartiet eller Moderaterna, eftersom flera f.d. centerpartister och moderater sökt sig till SD. Dessa är oerhört många fler än det fåtal som kom från BSS. Idag är faktiskt mindre än 2% av medlemskåren kvar från tiden före 1991 och blott 10% från tiden före 1998.

    3.Verkligen? Jag förmodar att du menar att dessa grupper inte röstar på SD i lika stor utsträckning, vilket faktiskt inte är riktigt samma sak som att kunna avgöra vilken samhällssyn de har. Själv har jag alltid sett det som att det är hyggligt enkelt att argumentera för sina SD-baserade ståndpunkter i alla sammanhang så länge man inte säger att de är SD-baserade. För mig är det ett tecken på att vi är pariastämplade snarare än att folk inte är mottagliga för argumenten i sig. När jag får mothugg av konservativa så måste jag säga att jag ganska ofta uppfattar det som att huvudargumenten går ut på för det första att SD aldrig kan komma någonvart p.g.a. sitt rykte och för det andra att SD är alltför pöbelaktigt för fint folk, inte att man har särskilt mycket att invända i sak.

    4.Det är den viktigaste frågan, visst. Det är däremot inte den enda frågan. Så enkelt är det inte. För mig själv var EU-motståndet, försvarsfrågan och stödet för strängare straff viktiga punkter, liksom abortfrågan och nationalismen ( i vid mening ). Det existerar en värdegrund som håller samman partiet, även om jag vet att partiet under Åkesson har gjort ett medvetet val att inte tala ideologi utan endast profilera sig i enskilda sakfrågor. Det faktum att det är lätt att hitta företrädare som har svårt att tala för sig är snarare ett tecken på att många är politiskt oerfarna. En annan bidragande orsak är att vi har sugit upp ganska många av de små missnöjespartier som har funnits på olika håll ute i kommunerna. Ibland, men inte alltid, har dessa partiers företrädare varit mer av excentriska bråkmakare än genomtänkta ideologer.

    Så, SD och nynazisterna. Jag känner till bakgrundshistorien här. SD under Klarström satsade på stora, medialt omskrivna manifestationer för att få uppmärksamhet och kunna nå ut. För att få folk till dessa evenemang drog man in alla och deras kusiner, milt uttryckt. Alla som ville vara med fick vara med, medlemskap eller ej. Problemet blev uppenbart – de som ville gå på en manifestation där man kunde garantera våldsamma sammanstötningar och att bli uthängda som bergatroll i media var i regel inte bullbakande mormödrar eller universitetsprofessorer. Våldsamma skinnskallar som redan befinner sig på samhällets botten (och alltså inte har något att förlora) däremot… Det blev givetvis katastrof. Detta bekymrade mig djupt innan jag gick med (och det faktum att jag lägger en timme på det här inlägget borde visa att det fortfarande bekymrar mig).

    Jag gick med i partiet strax före Micke Jansson blev partiledare och han visade en genuin vilja att komma tillrätta med problemen. Hade jag inte sett att det fanns denna genuina vilja att göra något seriöst av SD så hade jag inte stannat kvar. Det betyder givetvis inte att allting trollades bort på en gång, men jag vill framhålla detta – vi slutade helt med yttre manifestationer under flera år för att komma tillrätta med problemen. Jag var själv med om att utesluta aktivister som betedde sig olämpligt. Men på en punkt har du fel: inte ens när det var som allra värst var SD ett nationalsocialistiskt parti. När det var som allra värst var SD ett parti som såg mellan fingrarna med uppenbart problematiska medlemmar och aktivister, eftersom partiet ansåg sig behöva varenda varm kropp som gick att stoppa in i rörelsen.

  12. 12 dagelf april 4, 2009 kl. 1:32

    Joakim:

    Hur mycket man en orerar om SD som rumsrent kommer man inte ifrån att partiet har det ursprung det har. Det handlar inte bara om klarström och davidson och allt vad de heter. Det är bara några år sedan partiet hade tydliga tecken av att fortfarande ha öar av sitt semi-bruna ursprung kvar. 2001 bröt partiet med tokstollarna i ND. 2001! Herregud, det är samtidigt som jag blev politiskt aktiv. Och jag är född 1986. Det är inte länge sedan. Och så sent som 2003 hade partiet en rasteoretiker som partisekreterare. Att försöka jämföra sådant med att centern var rasbiologisk på 30-talet är ju bara fånigt.

    Sen handlar det även om helt andra saker för min del, när jag kategoriskt avvisar SD. Partiet verkar vimmla av puckon(visst, jag kanske är fördomsfull men jag tycker allt man ser verkar peka på det) och har alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter. Ett riksdagsinträde kommer, utöver själva ledamöterna, kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte mottet.

    Sedan är partiet är helt uppenbart ett enfrågeparti, annars hade inte fd moderater kunnat husera i samma parti som fd vänsterpartister. Partiet hyllar ungsvenskarna samtidigt som de hyllar Per-Albin – det är ju totalt bizzart.

    Sen blir jag ju lite förvånad över ditt, Joakim, så tydliga avståndstagande från partiets tidiga år. Jag trodde du tillhörde de som kallades ”traditonalisterna” i partiet och vill återgå till den tiden? Om inte, vad är den minoritetsgrupperingen inom SD du själv tillhör vill ändra på? Som jag förstår det tyckter ni partiet var bättre för 10 år sedan än nu.

    Vänligen,

    Dag

  13. 13 Joakim Larsson april 4, 2009 kl. 2:37

    Tre snabba reflektioner (jag borde inte ens vara vaken så här dags):

    1. Windeskogaffären är långtifrån så enkel som den framstod i media.
    2. Du gör det för enkelt för dig om du tror att alla som någon gång varit med i M eller VPK var fullständigt lojala partianhängare av dessa partiers huvudfåror. Det är fullt möjligt två personer som tillhör dessa två partier kan stå närmare varandra än sina respektive partiledningar. Det finns fler dimensioner än en i politiken och skälen till partival är komplicerade saker.
    3. Folk tror en massa saker om SD:s internpolitik. Mycket är fel, annat är förenklat. Knappast konstigt, givet hur bysantinska motsättningarna har varit. F.n. gissar jag att antalet personer som kan ge en korrekt beskrivning av hur och varför partiet ser ut som det gör knappast överstiger ett tjog.

  14. 14 Daniel Bergström april 4, 2009 kl. 11:06

    Larsson: Jag kan inte annat än konstatera (föga förvånande) att vi helt enkelt har diametralt olika uppfattning i SD-frågan, även med alla fakta något så när på bordet. Jag tror inte att jag kan komma med ytterligare meningsfulla argument utan att upprpea mig, och jag tror inte att du kan komma med ytterligare meningsfulla motargument. Jag vill bara bemöta en sak i ditt tidigare inlägg; precis som många sverigedemokrater viftar du bort många tidiga SD-profilers nazistiska bakgrund med att det även i andra politiska partier finns personer med tveksam bakgrund (jag pratar om länken SD-kuriren). Men länken talar nästan uteslutande om förhållanden under 30- och 40-talen. Av skäl som jag redan har framfört två gånger är detta en löjligt haltande jämförelse. Jag kan inte tro annat än att du själv måste se skillnaden mellan (enstaka) nazistsympatisörer i ett parti på 30-talet och UTBREDDA nazistsympatier i ett parti på 90-talet.

  15. 15 Patrik M april 5, 2009 kl. 18:29

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/sd-ledare-sjong-vit-makt-texter-1.838532

    Hmm,

    Med en välvillig tolkning får man nog säga att sd:s partiledning visar sensationellt dåligt omdöme. En mindre diplomatisk slutsats, men för den skull inte nödvändigtvis felaktig, är att naziromantiken fortfarande har ganska starkt fäste långt uppe i partihierarkin.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar