Amerikansk konservatism vid vägskälet

Ronald Reagan, salig i åminnelse, skulle inte ha känt sig särskilt hemma vid Rush Limbaughs sida på CPAC

Den kontroversielle radioprataren Rush Limbaugh tonar fram som den reelle ledaren för det republikanska partiet i USA, vilket framför allt tydliggjordes på den konservativa konferensen CPAC (som T&F har skrivit om här). Limbaugh framstår för många som en stark gestalt i ett republikanskt parti som har skakats i grunden av de dubbla valförlusterna 2006 och 2008 och som skriker efter ledarskap och ideologisk riktning.

Kapat parti

Detta är dock långt ifrån oproblematiskt. Limbaughs frammarsch i partiet har utlöst en djup schism, och på den andra sidan skiljelinjen står bland andra David Frum, f.d. talskrivare åt George Bush. Som jag ser det representerar David Frum en sund och modern amerikansk konservatism, som inte skräms av framsteg men som bestämt knyter an till den amerikanska konservatismens stolta idétradition. Detta behövs desperat som en motvikt till den inskränkta kristna höger som under ledning av TV-predikanten Pat Robertson kapade republikanerna i mitten av 90-talet. Denna kristna höger, som allt mer får definiera republikanerna, har mycket lite gemensamt med republikanernas frihetliga ideal och politiker som Barry Goldwater och Ronald Reagan (som Rush Limbaugh ironiskt nog tillskriver helgonstatus). David Frum skriver i Newsweek att det inte är nödvändigt att överge grundläggande republikanska principer för att återställa förtroendet för republikanerna. Tvärtom. Det är Limbaugh som vill leda republikanerna bort från sin ideologiska kärna och sitt frihetliga arv och mot en, vågar jag säga, intolerant, inskränkt och auktoritär förvrängning av amerikansk konservatism.

Konservatism är ödmjukhet

George W Bush uppvisade under sina åtta år ett påfallande ointresse för att bedriva klassisk republikansk politik, och hans parti lät honom hållas. Det som George W Bush tillförde amerikansk politik var en explosionsartad tillväxt av stat, offentlig sektor och skatteuttag, därtill växte både statsskulden och oordningen i statsfinanserna samtidigt som den enskilde amerikanens frihet kringskars markant. Reagans kamp för en mindre stat, mer personlig frihet och en statsmakt som hålls i strama tyglar tycks helt bortglömd, och för att göra detta etter värre vill Limbaugh förvandla republikanerna till ett auktoritärt, konfessionellt parti.

Rush Limbaugh är en djupt osympatisk människa och politiker, och symboliserar snarast antitesen av de konservativa värdena. Limbaugh är en översittare och skrävlare, en ointelligent slugger som kallar samhällets utslagna för ”losers” och över huvud taget inte accepterar avvikande uppfattningar. Den ”compassionate conservatism” som Bush stod för känns långt borta hos Limbaugh. Se gärna Andreas Braws inlägg om att konservatism är ödmjukhet. Limbaugh vill gärna framstå som en seriös och vettig konservativ röst, men hans tal under CPAC kan inte beskrivas som annat än ett ovärdigt spektakel. Sedan finns det givetvis mycket av det Rush Limbaugh säger som många konservativa kan ställa upp på, men tonen såväl som helhetsintrycket är vedervärdigt.

Stora faror

Det finns två stora faror med att Rush Limbaugh och hans anhängare vinner mark inom republikanerna. För det första kommer det att leda till att republikanerna inom ett par decennier förpassas till den amerikanska politiska historien, vilket vore dåligt inte bara för USA, utan för resten av Västvärlden. Europa är beroende av politiska impulser från USA, och amerikanska politiker med en sund värdegrund som kan föra den amerikanska supermakten framåt. USA är förvisso inte Sverige, andra värderingar är förhärskande på andra sidan Atlanten, men ett parti som obstinat sätter sig på tvären mot modernitet och förnuft kan i längden inte överleva ens i den djupaste Södern. Om republikanerna profilerar sig som ett kreationistiskt, antiintellektuellt parti så kommer man obönhörligen att marginaliseras.

För det andra så blir det kulturella banden mellan USA och Sverige allt tätare, vilket leder till att en allt större del av svenskens världsbild hämtas från USA. Om konservatismen skall ha en chans till renässans i Sverige är det av yttersta vikt att vi inte kopplas samman med en rörelse som föraktar svaghet, som menar att evolutionsteorin är kätteri och på fullt allvar tror att USA är skickade av Gud att härska över jorden.

Daniel Bergström

9 Responses to “Amerikansk konservatism vid vägskälet”


  1. 1 Söderbaum april 6, 2009 kl. 22:54

    Jag tror du har helt rätt i att det vore olyckligt om Rush Limbaugh blev republikansk toppolitiker, eller rentutav presidentkandidat. Han är en slugger, en kompromisslös popkonservativ – eller, om man så vill, en amerikansk Magnus ”knölpåken” Bettnér i hundra gånger bättre högerutförande. Han är lika duktig som han har karisma, och åsikter som får vem som helst att känna sig mesig. Just därför bör han förbli opinionsbildare snarare än politiker.

  2. 2 Michaël Lehman april 6, 2009 kl. 23:49

    För det andra så blir det kulturella banden mellan USA och Sverige allt tätare, vilket leder till att en allt större del av svenskens världsbild hämtas från USA.

    Att kalla amerikanska yttringar ‘kultur’ är väl generöst. Förenta Staterna har ingen kultur. De har en icke-kultur. Så det faktum, att svenskar får allt fler influentia från Förenta Staterna betyder icke, att det är frågan om ‘kulturella band’.

    Om konservatismen skall ha en chans till renässans i Sverige är det av yttersta vikt att vi inte kopplas samman med en rörelse som föraktar svaghet, som menar att evolutionsteorin är kätteri och på fullt allvar tror att USA är skickade av Gud att härska över jorden.

    Den intelligente förstår konservatismens kontextberoende och därmed också, att amerikansk konservatism icke har några gemensamma värdegrunder med svensk konservatism. Revoke the independence!

  3. 3 Daniel Bergström april 7, 2009 kl. 17:03

    Jakob: Att Rush Limbaugh skulle bli presidentkandidat betraktar jag som helt uteslutet, likaså att han skulle bli yrkespolitiker. Det har jag heller inte antytt i inlägget. Det som bekymrar mig är att Limbaugh allt mer framstår som republikanernas ideologiska ledare, vilket är katastrofalt. Förvirrade och förbittrade republikaner tar till sig hans svammel, och Rush Limbaugh börjar mer och mer bli affischnamnet för vad det innebär att vara ”konservativ” i USA. Häri, inte att han skulle hamna i senaten eller (hu) Vita Huset, ligger det frö till katastrof som jag talar om.

    Jag vill inte ha något att göra med Rush Limbaugh och jag vill inte förknippas med honom. Limbaugh gör enligt mig inte en positiv gärning, jag tror inte att han skruvar mainstream-debatten åt höger utan´snarare åt vänster. Vem vill vara i samma parti som honom? Han äventyrar republikanernas framtid. Nu låter jag som en gråtmild nymoderat, men Limbaugh ÄR INTE BRA. När jag hör Limbaugh bräka vulgariteter blygs jag för att kalla mig konservativ.

  4. 4 Söderbaum april 7, 2009 kl. 20:23

    Bergström: Min enda erfarenhet av honom är förvisso det där CPAC-talet, och det råder ingen tvekan om att Limbaugh är en person man bör känna till som konservativ. Men som du kanske vet är jag personligen helt emot neokonservatismen och ställer mig skeptisk till amerikansk konservatism per se. Jag anser inte att den har i stort sett någonting att bidra med till svensk konservatism. När det gäller Limbaugh specifikt så skulle listan bli ganska lång om jag satte mig att skriva ner vilka åsikter han uttrycker i CPAC-talet som jag inte ställer upp på eller rentutav ogillar. Däremot har jag förståelse för att han erbjuder underhållning i en politisk samhällsdebatt som alltför ofta handlar om otydliga ståndpunkter och urvattnade kompromisser.

  5. 5 dagelf april 7, 2009 kl. 21:44

    Bergström:

    Förstår inte detta oresonliga ogillande av Rush. Hans popkonservatism har faktiskt betytt VÄLDIGT mycket för den konservativa rörelsen i USA. Han är som en mer framgångsrik amerikansk version av Hakelius. Att han är lite oresonlig och tvär, lite väl svart-vit, det menar jag hör till mediet. Precis som när Roland PM uttryckte att ”mittentjafset är en myt”.

    Sen tycker jag hans motståndare många gånger är värre. Michael Steele kändes bara löjlig när han ballade ut efter Rush tal till CPAC.

  6. 6 Söderbaum april 7, 2009 kl. 22:36

    Haha, fast Hakelius är ju verkligen ödmjuk i både framtoning och åsikter medan Limbaugh är oödmjuk i både framtoning och åsikter.😉

  7. 7 dagelf april 7, 2009 kl. 22:48

    nja, det vill jag kanske inte hålla med om. Han krönika om ipred och ”jolt-cola pundare” var knappast ödmjuk😛

  8. 8 Daniel Bergström april 8, 2009 kl. 11:51

    dagelf: Att Limbaugh har ett visst underhållningsvärde är väl snårt att neka till, men jag vill peka på problemet att Limbaugh inte bara har blivit en obekväm röst på högerkanten som skänker perspektiv till debatten, utan att han har blivit så pass central inom republikanerna.

    Om Limbaugh bara hade varit en rätt vulgär men populär radiopratare hade jag väl inte brytt mig, men det är inte bra om han blir ”Mr Republican”, vilket håller på att hända. Sen gör ju både Hakelius och Roland PM ett långt mer sympatisk intryck än Limbaugh. Manbehöver inte vara slätstruken och undvika att sticka ut hakan, snarare tvärtom, men Limbaugh är (tycker jag) genuint osympatisk. Det kanske ännu mer handlar om ”kemi” än om ideologi, but I just don’t like the guy.

  9. 9 Giulia G.M. april 8, 2009 kl. 13:57

    Klockrent inlägg. Precis mina tankar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar