Jarl Hjalmarson – en högerledare med medvind

Jarl Hjalmarson (1904-1993), ordförande i Föreningen Heimdal 38:e verksamhetsåret och ordförande i Högerpartiet 1950-61. I likhet med andra heimdaliter genom åren bar han alltid fluga.

Jarl Hjalmarson (1904-1993), ordförande i Föreningen Heimdal 38:e verksamhetsåret och ordförande i Högerpartiet 1950-61. I likhet med andra heimdaliter genom åren bar han alltid fluga.

PORTRÄTT | Jarl Hjalmarson (1904-1993) är på många sätt en av de mest legendariska högerpolitikerna som Sverige begåvats med. Hjalmarson är ett unikt fenomen på många plan. Exempelvis är han helt ensam bland 1900-taltes svenska partiledare att vara ihågkommen för sin klädsel. Han bar nämligen alltid fluga, vilket även på 1950-talet var att se som aningen udda.

Studenttiden: från radikal till konservativ

Hjalmarson började sin politiska bana under sin tid som juridikstuderande vid Uppsala universitet. 1924 var han med om att bilda vänsterrörelsen Clartés Uppsala-avdelning. Hans vänstersympatier blev dock korta och Hjalmarson letade sig snabbt fram till den ledande kretsen av medlemmar i Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU). Hjalmarson anslöt sig även till den konservativa studentföreningen Heimdal, som också strax efteråt anslöt sig till SNU. Han blev ordförande för föreningen Heimdal under dess 38:e verksamhetsår.

Under större delen av sin studenttid var Hjalmarson öppet kritisk mot demokratin som överbryggande samhällsåskådning. Detta gav han inte minst uttryck för i tidsskriften Det Nya Sverige, som han var en mycket flitig skribent i. Idéutvecklingen inom ramen för Det Nya Sverige har bland annat behandlats av historieprofessorn Rolf Torstendahl. I Torstendahls doktorsavhandling, mellan nykonservatism och liberalism, återges en artikel där Hjalmarson skriver att konservatismen måste vara en reaktion mot ”den demokratiska frossan” och att ”konservatismen inte är något för den som när sig vid demokratins köttgrytor”. Hjalmarson menade vidare att konservatismen skulle mala sönder ”den demokratiska ideologin” och ersätta den med ”sina egna positiva begrepp”. Vad dessa positiva begrepp egentligen bestod i är aningen luddigt. Men klart var att han ville ha ett system som säkerställde inflytande från samhällets naturliga och organiskt framväxta institutioner.

I kretsen kring Föreningen Heimdal kom Hjalmarson att lära känna Gunnar Heckscher. Det sägs att Hjalmarson i långa dialoger med Heckscher kom att ändra uppfattning om demokrati. Jag låter Heckschers inverkan härom vara osagt men klart är i vart fall att Hjalmarson förändrades. Det pratas ofta om den yngre och den äldre Hjalmarson (ergo den demokratiske och den mindre demokratiske Hjalmarson).

Den som vill fördjupa sig i Jarl Hjalmarsons politiska resa rekomenderas att läsa Stig-Björn Ljungrens politiska biografi över Hjalmarson: En konservativ i skjortärmarna (Hjalmarsson & Högberg 2004).

Snabb partikarriär

Efter avslutad jur. kand. rekryterades han till Arvids Lindmans ministär 1929, som Lindmans personlige sekreterare. När ministären Lindman upplöstes 1930 blev Hjalmarson istället ombudsman vid Högerns riksorganisation.

Under 1930-talets första år rådde stor turbulens kring SNU och dess relation till Högern. SNU hade under 20-talets senare hälft kraftigt radikaliserats och fortsatt än längre ut på den demokratikritiska väg som Hjalmarson själv lämnat. Men Hjalmarson innehade ett stort förtroendekapital såväl hos SNU-ledningen som hos högerledaren Lindman och kom att agera medlare mellan parterna. 1933 kom Hjalmarson att bli ordförande och initiativtagare till Konservativ Ungdom, som var tänkt att vara en mer partilojal ungdomsorganisation till högern. Hjalmarson var dock tydlig med att det var ett komplement och inte en konkurrent till SNU. Projektet med Konservativ Ungdom lades ner när SNU bröt med högern och Ungsvenskarna bildades 1934.

Som riksombudsman kom Hjalmarson även att arbeta nära Arvid Lindmans ersättare Gösta Bagge. 1937 tog Hjalmarson ett politiskt avbrott, med diverse sysslor inom näringslivet och försäkringsbranschen, men gjorde en comeback redan 1944 när han lät sig väljas som vice partiordförande för Högerpartiet. 1947 blev han riksdagsman i andra kammaren, där han snabbt blev känd som en lysande retoriker.

Framgångsrik partiordförande

Vid en extra partistämma i Stockholms konserthus i början av januari 1950 valdes Jarl Hjalmarson enhälligt till Fritiof Domös efterträdare som partiordförande för Högerpartiet. Det var knappast något dukat bord Fritiof Domö lämnade efter sig, valresultaten för Högerpartiet var rekordlåga. Speciellt andrakammarvalet 1948 hade sugit musten ur partiorganisationen. Redan i sitt inledningstal kom Hjalmarson att gå hårt åt den reglerings- och socialiseringsiver som präglade socialdemokraterna. Denna kritik kom att bli högerns huvudfråga under hela 50-talet. Hjalmarson lyckades också där Domö misslyckats. Under hans tid som partiordförande ökade partiet från rekordlåga 12,5 procent till 19,5 procent. Vid extravalet 1958 blev Högerpartiet det största borgerliga partiet.

Hjalmarson har också blivit känd för att lansera begreppet ägardemokrati, vilket levde kvar i partiet ända in i Bohmans partiordförandeskap (1970-81). I en radiodebatt från tidigt 1950-tal förklarade han för lyssnarna innebörden i ordet ägardemokrati:

    – Vårt partis främsta mål är en egendomsägande demokrati, där så många som möjligt är ägare. En förutsättning för detta är att vi gör rent hus med den kommunistiska synen på äganderätten med staten som ensam ägare. Folket kan lita på högern, och alldeles särskilt i vårt motstånds mot den kommunistiska politiken.

Socialdemokraterna menade att borgerligheten ville lägga produktionsmedlen i händerna på några få bemedlade, men Hjalmarson vände på argumenten och framhävde att det tvärtom var socialismen som ledde till fåtalsvälde.

Hjalmarson fortsatte och briljera retoriskt. I en av hans mest kända replikväxlingar med statsminister Tage Erlander svarade Hjalmarson på Erlanders påstående om att en planhushållning är nödvändig för välfärden enligt följande: ”Regeringen kallar sin politik planhushållning, men i själva verket har den varken plan, hus eller hållning”.

Hjalmarsonaffären

Jarl Hjalmarson begåvades också med att få sitt efternamn som prefix till ordet affär, vilket också utmärker honom som politiker. Som alla högermän av sin tid var Hjalmarson en manisk motståndare till öststaterna och kommunismen. När den svenska regeringen 1959 bjöd in sovjetdiktaturens regeringschef Nikita Chrusjtjov till ett Sverigebesök gick Hjalmarson ut hårt och fördömde regeringens oförmåga att visa klar front mot öststatskommunismen. När debatten om Chrusjtjovs förestående besök blossade upp valde nämnde regeringschefen att ställa in sin Sverigeresa. Erlander svarade med att utesluta Hjalmarson ur den svenska FN-delegationen, vilket fullt naturligt frambringade en häftigt politisk strid.

Avgång och fortsatt engagemang

Högerpartiets valframgångar vände i riksdagsvalet 1960. Hjalmarson och hans ständige vapendragare partisekreteraren Gunnar Svärd fick hård intern kritik vilket ledde till att de båda annonserade sin avgång. Arbetet med att välja Hjalmarsons efterträdare blev känslosamt. Den försiktige och kompromissvillige akademikern Gunnar Heckscher ställdes mot den mer långtgående och principfaste Leif Cassel. Hjalmarson tog ställning mot sin gamle Heimdal-kompis Heckscher, vilket inte kan ha varit det lättaste. Gunnar Heckscher avgick emellertid med segern trots den avgående partiledarens ogillande.

Efter sin partiledartid hann Hjalmarson bland annat med att vara landshövning i Gävleborg och ordförande för Röda Korset. Jarl Hjalmarson dog i sitt hem på Lidingö 1993 vid en ålder av 89 år.

Dag Elfström

14 Responses to “Jarl Hjalmarson – en högerledare med medvind”


  1. 1 TB april 17, 2009 kl. 17:21

    En av våra absolut främsta politiker och mycket tydlig och sann motståndare till kommunismen för vilket han är värd mycket stor heder och respekt.

    Socialdemokraterna vågade inte vara tydliga mot kommunismen, en attityd som fanns kvar ända tills kommunismens fall.

    Statsministern O. Palme sa vid något tillfälle ”vi skall inte ägna oss åt antikommunism”.

    Sedermera talmannen B. Dahl gjorde på sin tid oerhört tvivelaktiga uttalanden om Pol Pots folkmordsregim i Kambodja.

    Statministern I. Carlsson gjorde mycket tvivelaktiga uttalanden i samband med de baltiska staternas frihetskamp.

    Ja, detta är endast några av exemplen som visar på socialdemokraternas kryperi för den kommunistiska våldsideologin. För detta har de all anledning att skämmas intill denna dag.

  2. 2 Staffan Arnér april 17, 2009 kl. 21:29

    ”Hjalmarson anslöt sig även till den konservativa studentföreningen Heimdal, som vid tidpunkten var ansluten till SNU. ”

    Anslutningen till SNU 1928 skedde dock först efter Hjalmarssons inval i Heimdal. Han var en av förespråkarna till detta medan Heckscher var motståndare och t.o.m. lämnade styreslen i protest. Flera lämnade föreningen då de uppfattade inträdet som en indirekt partianslutning. Hjalmarsson övertalade Heckscher att återvända. När sedan SNU spårade ur var Heimdal snabb med att lämna. Här lär Hjalmarsson spelat en viss roll i att uppmärksamma Lindman om vad som höll på att hända inom SNU och partiet bröt med SNU.

  3. 3 dagelf april 17, 2009 kl. 22:41

    Staffan: Tack för synpunkten. Har ändrat formuleringen.

  4. 4 Marcus Widgren april 18, 2009 kl. 8:34

    Dag

    Såna här artiklar gillar jag.

    Hoppas du fortsätter att skämma bort oss med högerhistoria

  5. 5 Markus Jonsson april 18, 2009 kl. 12:01

    Bra jobbat Dag!

  6. 6 Staffan Arnér april 18, 2009 kl. 18:17

    ”Arbetet med att välja Hjalmarsons efterträdare blev känslosamt. Den försiktige och kompromissvillige akademikern Gunnar Heckscher ställdes mot den mer långtgående och principfaste Leif Cassel. Hjalmarson tog ställning mot sin gamle Heimdal-kompis Heckscher, vilket inte kan ha varit det lättaste.”

    Detta att Heckscher var lagd åt det kompromissvilliga hållet och detta till skillnad från Hjalmarson upprepas ganska ofta men det är inte den uppfattning jag fått. Jag skrev därför och frågade Gustaf Björck och återger med tillåtelse hans svar:

    ”Elfströms bedömning är som Möllers (eller helt enkelt tagen från Möller?). Till Föreningens 85-årsjubileum höll Gunnar H ett lysande ideologiskt anförande som är tryckt in extenso i jubileumsskriften [Föreningen Heimdals skrift 1976, min anm.]. Jag tror att detta på pricken visar Hs inställning. Han var inspirerad av engelsk konservatism, icke av kontinental. Den kompromissvillige H är en konstruktion i efterhand, sedan han förlorat ett riksdagsval 1964 på ett förslag om att spara in det första barnbidraget, tror jag. Rättsteoretiskt var han tyvärr i huvudsak av uppsalaskolan och positivist, vilket visades i den utredning om rättigheter i vår författning, som han till sossarnas belåtenhet ledde på 1980-talet. En av hans sista politiska insatser. En gentleman i alla stycken hur som helst.”

    Kan för övrigt också rekommedera Heckschers tal vid jubiléet, trots att han felaktigt uppger att Dag Hammarskjöld lämnat Heimdals styrelse efter SNU-inträdet. D.H. satt aldrig i styrelsen men han lämnade Heimdal.

  7. 7 Johan J april 18, 2009 kl. 21:27

    Mycket intressant!Framförallt det om egendomsägande demokrati. Detta synsätt verkar mycket långt från vår nuvarande regering. Jag ser likheter med den katolska distributismen.

  8. 8 Dag Elfström april 19, 2009 kl. 13:48

    ”Detta att Heckscher var lagd åt det kompromissvilliga hållet och detta till skillnad från Hjalmarson upprepas ganska ofta men det är inte den uppfattning jag fått.”

    Inte minst Leif Cassels memoarer beskriver Gunnar H på sådant sätt. Men jag har även hämtat min uppfattning från Möller, Ljunggren, Hylén samt södertörn statsvetaren Torbjörn Nilsson.

  9. 9 Gustaf Åkerman augusti 26, 2010 kl. 16:16

    Hej! Jag googlade runt när jag såg din artikel. Den är mycket bra och det är tur att det finns personer som förmedlar äldre svensk politisk historia.
    Om jag vill forska vidare om Moderata Samlingspartiets historia, har du några bra tips på hur jag bör gå till väga?
    Tack för en skarp artikel.
    Gustaf Åkerman

  10. 10 Dag Elfström augusti 26, 2010 kl. 16:40

    Gustaf:

    Roligt att du gillade artikeln.

    Ja, det finns numera en hel del litteratur att tillgå om högerns historia. Södertörns Högskola genomförde 2004, med anledning av Moderaternas 100 års jubileum, ett forskningsprojekt om partiet. Vilket resulterade i flera böcker och avhandlingar varav speciellt ”Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004” av Torbjörn Nilsson bör nämnas. Det är det bästa översiktliga verket om partiets historia utgiven på senare år enligt min bedömning.

    Sen finns det ju en hel drös doktorsavhandlingar som på olika sätt berör partiets historia. Stig-Björn Ljunggrens ”Folkhemskapitalismen” från 92 är rätt bra. Sen kan man ju börja läsa biografierna om/av de olika högerledarna, om man verkligen vill gotta ner sig i en speciell epok. Här är Gösta Bohmans båda biografier i en klass för sig.

    Du är välkommen att maila om det är något speciellt du är intresserad av, elfstrom@kdu.se.

    Vänliga Hälsningar,

    Dag Elfström

  11. 11 Gustaf Åkerman augusti 28, 2010 kl. 17:09

    Tack för tipsen, jag ska se till att följa upp dem.

    Tillåter du mig (och andra läsare) att använda din artikel på andra hemsidor? Självklart med all kredit till dig för artikeln och dessutom en länk till orginalhemsidan för artikeln (denna sida).

  12. 12 Dag Elfström augusti 30, 2010 kl. 19:16

    Det går utmärkt så länge det framgår var texten är hämtad och vem som är författare.

  13. 13 Olle Pesonen mars 16, 2011 kl. 8:39

    Är det sant att Hjalmarson sagt att SVERIGE behöver ha en viss procent sjuka kriminella och utslagna för att ekonomin ska gå runt ? Om så är fallet ! Då undrar jag , är det etiskt moraliskt försvarbart att en liten klick ett antal familjer den svenska finanseliten skor sig på denna missär . Dags att låta budkaveln gå ???


  1. 1 Yngve Holmberg och hans tid « Tommy Hanssons Blogg Trackback vid november 3, 2011 kl. 14:32

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,540 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar