Familjen – ett konservativt ideal

I centrum för det sociala livet enligt konservativt synsätt står familjen. En familj är normalt en släktbaserad social grundenhet av man och kvinna och deras barn. Den konstituerande faktorn för familjen som sådan är barnen – dessförinnan är det bara ett par, men i och med ett gemensamt barns tillkomst blir det: en familj. Ensamföräldrar boende med sina barn är en ”splittrad familj”. Naturligtvis står också mor- och farföräldrar, gudföräldrar och andra släktingar en mycket närmare än främlingar – ”blod är tjockare än vatten” är ett gammalt talesätt.

Familjen är en fundamental del i samhällsbygget och oerhört viktig för att vi människor ska kunna skapa oss ett tryggt samhälle. Det är i familjen som vi lär oss att leva, det är i familjen som vi lär oss vad kärlek är och innebär, vad som är rätt och fel och hur man bemöter andra människor. Det är inom ramen för familjen som den yttersta förutsättningen för samhällsgemenskapens fortsatta existens tar form, nämligen genom uppfostran av morgondagens medborgare och släktets framtid – våra egna barn.

Politiken bör ta sin främsta utgångspunkt i familjen såsom varandes samhällets minsta byggsten, och skydda och befrämja denna institution och naturliga gemenskap.

Familjen, den enskilde och hedern

Hedern, som fenomen, är nyckeln till livet som civiliserad människa. Utan förståelse för vad heder är, och med ett sådant förakt för fenomenet som idag råder (medias användning av begreppet ”hedersvåld” tyder t.ex. på att man helt har missförstått vad heder är), kan man svårligen nå högre civilisatoriska höjder i samhället. Den aktiva strävan att bli en bättre människa, en mer hederlig och redbar människa, måste alltid finnas där. Kort sagt: begär inte och räkna inte heller med ett hederligt samhälle, om du inte själv först förstår Dig på vad heder är.

Att ständigt eftersträva att värna sin egen heder, och att hedra sina föräldrar och sitt ursprung, är sålunda en fundamental del av en värdekonservativ livsstil. Detta är mycket viktigt, det är det första steget i riktning mot att kunna leva för någonting som är större och värdefullare än en själv – att man håller tillbaka sina ingivelser, inte ger efter för den omedelbara behovstillfredsställelsen, när det länder en till heder. Ingen ska behöva skämmas för min skull, och jag vill heller inte behöva skämmas även om jag inser att det finns tillfällen då jag borde skämmas. Den konservative ställer alltid högre krav på sig själv än på andra, och vi tror på styrkan i det goda föredömet.

Redan att bilda egen familj länder föräldrarna ifråga till stor heder. Det är att ta steget fullt ut att bli en vuxen, självständig människa som både kan ta ansvar för sig själv och för andra. Familjebildningen är vägen bort från människans ofullkomlighet (jfr ofullkomlighetstanken). Det gamla uttrycket ”min bättre hälft”, om ens respektive, är lika tydligt som talande. Familjen går alltid först – långsiktigt, och så ofta som möjligt även kortsiktigt. Spenderar man inte tid med sin familj är man kanske en individ, men inte en ”riktig man” eller en ”riktig kvinna”. Lojalitet är viktigt i samhällslivet, och familjen skapar en naturlig känsla för lojalitetens värde.

Äkta familjer

I den äkta familjen kompletterar man och kvinna varandra som personer inom ramen för deras ömsesidiga kärlek, manifesterat genom deras äktenskap. Att mannen och kvinnan är gifta när deras gemensamma barn föds, är lika mycket en hedersfråga som en trygghetsfråga, och lika mycket en tradition som ett ansvar. Äktenskapet är den yttersta garanten för ett tryggt och stabilt familjeliv, vilket också är ett oersättligt mänskligt värde som går igen på alla plan i samhällslivet. Samhället måste därför ge incitament till att undvika familjebildning på alltför lösa grunder. Jfr Burke: ”Äktenskapet är frivilligt men inte dess plikter.”

Varje civilisation sedan tidernas begynnelse fram tills idag har insett värdet av och vidmakthållit äktenskapet mellan man och kvinna som en särskild socialt erkänd och upphöjd konstruktion. Den äkta familjen ges i sunda samhällen särskilt laga skydd av framför allt ett direkt vitalt skäl – det är just denna institution som garanterar samhällets framtid genom födandet och uppfostrandet av barn. Att barnen växer upp utan en mor eller en far, eller uppfostras av staten, är två alternativ till främjandet av den äkta familjen som knappast leder till ett ur mänsklig synpunkt bättre resultat för individen. Det är en mänsklig rättighet att växa upp med både en mamma och en pappa. Anledningen till att äktenskapet har denna upphöjda ställning genom världshistorien kan i huvudsak förklaras så att å ena sidan när kvinnan är med barn behöver hon och barnet trygghet genom att mannen binds till dem genom äktenskap. Å andra sidan får mannen sin instinktiva svartsjuka stillad och sin beskyddarinstinkt tillgodosedd genom att bindas till den kvinna som föder deras gemensamma barn.

Den äkta familjen – i bemärkelsen en gift mamma och pappa och deras gemensamma barn – är ett ideal och ett självändamål ur konservativ synpunkt. Som norm skapar den de bästa förutsättningarna för ett sunt samhällsliv och en respektfull människosyn.

Visst är det absurt att det jag skriver här är så politiskt inkorrekt?

Läs även:

Jakob E:son Söderbaum

32 Responses to “Familjen – ett konservativt ideal”


  1. 1 Michaël Lehman maj 15, 2009 kl. 16:34

    Äktenskapet är den yttersta garanten för ett tryggt och stabilt familjeliv […]

    .

    Nja… Det är nog att taga i litet väl mycket. Om man skall vara krass, är äktenskapet blott ett privaträttsligt avtal, som stadgar om ett gemensamt hushåll m.m. Men avtalet kan upphävas. Den yttersta garanten för ett tryggt och stabilt familjeliv är kärleken — och den existerar ju oberoende av äktenskapets vara eller icke vara.

  2. 2 Söderbaum maj 15, 2009 kl. 16:41

    Lehman: ”Om man skall vara krass, är äktenskapet blott ett privaträttsligt avtal, som stadgar om ett gemensamt hushåll m.m. Men avtalet kan upphävas.”

    Du har naturligtvis rätt ur ett modernt juridiskt perspektiv. Att lagen numera behandlar en hel del olika levnadsformer under beteckningen ”äktenskap” förändrar dock inte min traditionella syn på äktenskapet, inklusive att detta är oupplösligt. Vet inte om den delen behöver förtydligas i artikeln. Tanken får mogna lite.

  3. 3 Michaël Lehman maj 15, 2009 kl. 16:44

    Min poäng är naturligtvis, att kärleken är det centrala. Att leva i ett äktenskap, i vilket kärleken har svalnat, är ingen garant för ett tryggt och stabilt familjeliv. Av den anledningen är en rigid syn på äktenskapets (religiösa) oupplöslighet djupt olycklig.

  4. 4 Söderbaum maj 15, 2009 kl. 16:48

    Att bilda familj handlar dock inte enbart om den enskildes lycka – eller sexuella tillfredsställelse. Men det är min rigida uppfattning, jag tror stenhårt på familjen.

  5. 5 Michaël Lehman maj 15, 2009 kl. 16:56

    Kom igen nu! Människor ofullkomliga och det är människor, som väljer att ingå äktenskap. Och den sexuella tillfredsställelsen har jag icke skrivit något om. Den lyfte du in i debatten. Den har som jag ser det inget med äktenskapet att göra alls. Och man kan också tänka sig, att parterna avtalar bort den sexuella exklusiviteten i äktenskapsavtalet. Vissa gillar ju parbyten. Men om vi nu skall diskutera, vad detta egentligen handlar om, nämligen trygghet och stabilitet (för presumptiva barn, antager jag), så kan man alltså välja mellan, att tvinga dem att leva tillsammans med två föräldrar, vars kärlek har övergått i djup ovänskap, eller vara mer flexibel utifrån insikten, att det är mänskligt att fela, och tillåta skilsmässa, för att barnen skall få just — en trygg och stabil hemmiljö. As simple as that.

  6. 6 Söderbaum maj 15, 2009 kl. 18:34

    Lehman: En man eller kvinna som inte lyckas hålla ihop sin familj, som inte kan ge tillräckligt av sig själv för att undvika söndringen, är en dålig man eller kvinna.

    Jag vet också att det finns familjer där det är bättre på alla vis om föräldrarna skiljer sig. Men jag anser att det då är fel på den ena eller båda av makarna, inte på äktenskapet. Och jag vill betona det personliga ansvaret framför de enkla lösningarna.

  7. 8 FredrikN maj 15, 2009 kl. 19:25

    Det hanlar om att gynna och underlätta för familjer (mamma, pappa, barn). Det betyder inte att man ska förbjuda andra konstellationer. Men likt andra här och t.ex. Dr. Phil tycker jag att många par skiljer sig alltför lättsamt. Inför sambeskattning!

  8. 9 Staffan Andersson maj 15, 2009 kl. 21:12

    ”Familjebildningen är vägen bort från människans ofullkomlighet (jfr ofullkomlighetstanken).”

    Jag förstår vad du menar men i sak blir det fel. Människan kommer inte bort från sin ofullkomlighet det är just vad ofullkomlighetstanken innebär. Sedan beror det ju på vilka moraliska egenskaper de äkta makarna tar emd sig in i äktenskapet. Även skitstövlar kan gifta sig och de utvecklar inte med nödvändighet någon högre moral för att de ingår ett äktenskap. Ibland snarare tvärtom. Du får skilja äktenskapliga ideal och äktenskaplig verklighet.
    Någon garant för ett tryggt och stabilt familjeliv finns egentligen inte men kärleken är det bästa skyddet mot de hot som finns. Äktenskapet har inte längre den funktionen annat än för en liten grupp religiösa som tar sina äktenskapslöften inför Gud på stort allvar.

    ”Politiken bör ta sin främsta utgångspunkt i familjen såsom varandes samhällets minsta byggsten”

    Nej, det är de enskilda människorna som är de minsta byggstenarna. För du kan väl inte mena att de som lever utan familj inte ingår i samhällsbygget? Kanske kan man säga att familjen är den minsta delgemenskapen i samhällsbygget.

  9. 10 Söderbaum maj 15, 2009 kl. 22:07

    Staffan Andersson: ”Nej, det är de enskilda människorna som är de minsta byggstenarna. För du kan väl inte mena att de som lever utan familj inte ingår i samhällsbygget?”

    Ett samhälle skiljer sig från t.ex. en konferens genom att det är en enhet som består över generationer och som reproducerar både sina invånare och sina normer. Barn föds inte av sig själva, och de kan inte uppfostra sig själva till goda samhällsmedborgare – för det behövs en familj, och på så vis är familjen samhällets minsta byggsten.

  10. 11 Michaël Lehman maj 15, 2009 kl. 22:55

    En man eller kvinna som inte lyckas hålla ihop sin familj, som inte kan ge tillräckligt av sig själv för att undvika söndringen, är en dålig man eller kvinna.

    Det är en icke-problematiserande syn å den mänskliga naturen. Ibland bliver en mänsklig relation omöjlig att hålla vid liv. Det vet du lika väl som jag. Där kan vi tala om enkla lösningar (fast från ett annat perspektiv)!

    Jag vet också att det finns familjer där det är bättre på alla vis om föräldrarna skiljer sig. Men jag anser att det då är fel på den ena eller båda av makarna, inte på äktenskapet.

    Du ser alltså varje äktenskap som något slags metafysisk entitet, som existerar oberoende av de människor, som har ingått avtalet. Det kan man ju göra. Själv betraktar jag ett äktenskap som just ett avtal mellan två (ofullkomliga) människor. Människor begår misstag och sådan måste kunna korrigeras.

    Och jag vill betona det personliga ansvaret framför de enkla lösningarna.

    Och var har jag förordat enkla lösningar? Jag har blott påpekat människans ofullkomlighet och förmåga att begå misstag, och de konsekvenser, som kan uppstå, om man icke får rätta dessa misstag.

  11. 12 Staffan Andersson maj 15, 2009 kl. 23:12

    Ett mycket oklart svar på min fråga. Sant är att barn inte föds av sig själva men när man är vuxen kan föräldrarna vara döda och man kanske inte längre har någon familj. Ska jag förstå dig så att du räknar in döda familjemedlemmar? det blir lite konstigt med tanke på vad som normalt menas med en familj, i alla fall i politiska och vardagliga sammanhang.
    Nej, jag tycker du går för långt i att tolka den enskilde som familjevarelse, det blir rent kollektivistiskt. Vad ska någon som kommer från en familj av mördare och tjuvar tänka? Är det bara genom sin familj han kan vara en byggsten i samhllet? Det blir mycket konstigt

  12. 13 Söderbaum maj 15, 2009 kl. 23:13

    Lehman: ”Och var har jag förordat enkla lösningar?”

    För mig är skilsmässa vad jag kallar för en ”enkel lösning” i det här sammanhanget.

  13. 14 Söderbaum maj 15, 2009 kl. 23:14

    Staffan Andersson: Jag ser helt enkelt inte individen/den enskilde som en byggsten i samhället. Att man är en del av samhället är en annan sak.

  14. 15 Michaël Lehman maj 15, 2009 kl. 23:15

    För mig är skilsmässa vad jag kallar för en “enkel lösning” i det här sammanhanget.

    Det är cyniskt, naivt, och oerfaret.

  15. 16 Staffan Andersson maj 15, 2009 kl. 23:27

    ”Staffan Andersson: Jag ser helt enkelt inte individen/den enskilde som en byggsten i samhället. Att man är en del av samhället är en annan sak.”

    Hur ser då de alternativa gemenskaper ut genom vilka den enskilde som är utan familj kan vara en byggsten? Sådana måste ju finnas, annars är han ju en parasit med ditt sätt och resonera. Finns dessa gemenskaper på en högre eller lägre nivå än familjen? De kan ju inte vara på en lägre, eftersom du säger att familjen är den minsta byggstenen.

  16. 17 TB maj 16, 2009 kl. 9:22

    Kärnfamiljen, i meningen kvinna-man-barn, är den samlevnadsform som genom årtusenden i de allra flesta kulturer visat sig vara den form som fungerar bäst. Vidare skall inte äktenskapets juridiska betydelse underskattas i synnerhet inte när det finns barn i familjen. Ur ett rent juridiskt perspektiv har parterna i ett samboförhållande, sambolagar till trots, inte samma rättsliga skydd som i ett äktenskap. Också av denna anledning måste äktenskapet ges en särställning.

    Att som diverse avgrundsfigurer på den politiska vänsterkanten hävda att kärnfamiljen är död är det samma som att säga att man saknar all kunskap om historien gång och vad denna lärt oss. Det man i praktiken propagerar för är rättslöshet.

  17. 18 Michaël Lehman maj 16, 2009 kl. 10:05

    Det man i praktiken propagerar för är rättslöshet.

    Det är en falsk slutledning. Den uppenbara premissen är nämligen, att lagen kan ändras. Däremot gives ingen premiss, att vänstern icke vill giva alternativa samlevnadsformer ett rättsligt regelverk.

  18. 19 Söderbaum maj 16, 2009 kl. 10:39

    Staffan Andersson: ”Hur ser då de alternativa gemenskaper ut genom vilka den enskilde som är utan familj kan vara en byggsten? Sådana måste ju finnas, annars är han ju en parasit med ditt sätt och resonera. Finns dessa gemenskaper på en högre eller lägre nivå än familjen? De kan ju inte vara på en lägre, eftersom du säger att familjen är den minsta byggstenen.”

    Vid sidan av de naturliga gemenskaperna är samhället fullt av konstruerade gemenskaper där var och en kan ingå efter eget bevåg. T.ex. föreningar, företag, höghus. Vare sig doktrinen om naturliga respektive konstruerade gemenskaper eller att familjen är samhällets minsta byggsten torde vara ny för dig som är så beläst på konservatismen. Liksom det inte är obekant för mig att det också finns många konservativa som har en (liberal) individualistisk grundsyn.

    TB: ”Ur ett rent juridiskt perspektiv har parterna i ett samboförhållande, sambolagar till trots, inte samma rättsliga skydd som i ett äktenskap.”

    Både föräldrarna och barnen har samma rättigheter i ett samboförhållande som om de vore gifta, med två undantag: makar ärver varandra, till skillnad från sambor – men samborna får mer statliga pengar när de skaffar barn.

  19. 20 Michaël Lehman maj 16, 2009 kl. 10:42

    Det är väl icke givet, att alla per definitionem ingår i samhället? Jag anser exempelvis mig själv icke vara en del av svenska samhället.

  20. 21 TB maj 16, 2009 kl. 11:16

    Michael Lehman:

    ”Det är en falsk slutledning. Den uppenbara premissen är nämligen, att lagen kan ändras. Däremot gives ingen premiss, att vänstern icke vill giva alternativa samlevnadsformer ett rättsligt regelverk”.

    Äktenskapslagstifningen är ett rättsligt skydd för samlevnad. Om vänsterns avgrundskrafter vill ge denna ett annat namn har egentligen inte med grundproblematiken att göra. Om två människor lever ihop och om de dessutom har barn är det oerhört viktigt att samtliga har ett likvärdigt rättsligt skydd. Sambolagstiftningen innehåller kryphål och det kan inte vara samhällets uppgift att förorda. Sedan finns i och för sig möjligheten att skriva samboavtal som ur ett rättsligt perspektiv i princip är samma sak som ett äktenskap med ett äktenskapsförord.

    Äktenskapet är något som överlevt alla historiens nycker. Därav kan slutsatsen dras att det är något värdefullt som fungerar. Om sedan socialister, kommunister och andra samhällsomstörtare för att nå sina mål vill rasera denna institution så är det en strid vi måste ta.

  21. 22 Michaël Lehman maj 16, 2009 kl. 11:21

    Du missade min främsta poäng: lagen kan ändras. Därföre är det fel att säga, att vänstern propagerar för rättslöshet, bara därföre att man påstår familjen vara död.

    När jag diskuterar statsskicket, brukar jag ofta få repliken: »Men vad skall vi med kungen till? Han har ju ändå ingen makt.» Mitt alltid givna svar är då: »Det är en konstitutionell fråga. Man kan ändra regeringsformen, om man anser maktfrågan vara avgörande.» Samma sak gäller här. Man får inte bland ihop äpplen och päron. Vad är det som säger, att vänstern icke kan tänka sig att giva alternativa samlevnadsformer som kollektiv m.m. samma rättsliga status som äktenskap nu har?

  22. 23 TB maj 16, 2009 kl. 21:06

    Vänstern kan säkert tänka sig en massa mer eller mindre genomtänkta samlevnadsformer, därom råder inget som helst tvivel. Gissar att du också obeserverat att organisationen Grön Ungdom, även detta en utpräglad vänsterorganisation, är för månggifte. Så visst finns det tokstolligheter…

    Bara för att socialister, kommunister och andra samhällsomstörtare, i det fall – Gud förbjude – skulle få en majoritet i parlamentet, genom lag kan definera andra samlevnadsmodeller diskvalificerar detta på inget sätt äktenskapet som den samlevnadsform som bevarats genom historien och i de flesta kulturer. För min del är det därför fortsatt värt att stå upp för denna institution.

  23. 24 Patrik maj 16, 2009 kl. 21:42

    Det fungerande äktenskapet handlar lika mycket om värderingar, uppfostran, goda förebilder och sunda förväntningar som om kärlek. Dessa ting råder det brist på i det moderna samhället och hos den moderna människan, och äktenskapet kan därför inte längre vara den samhälleliga klippa som det en gång var.

    När banden mellan generationerna bryts eller försvagas, när föräldrarnas auktoritet minskar och barnen lämnas att uppfostra sig själva eller finner högst tveksamma eller direkt skadliga substitut, när skilsmässa och ensamstående föräldrar är norm och när högt ställda förväntningar på den eviga kärleken inte visar sig stämma särskilt väl överrens med verkligheten så blir det svårt för människor att få äktenskap att fungera, och framförallt att hålla, livet ut.

    Jag är av den bestämda uppfattningen att det traditionella äktenskapet (tänk att det skulle komma en dag när till och med denna grundläggande mänskliga institution skulle vara i behov av ett förtydligande) utgör en ovärderlig institution i samhället och att förlusten av dess tidigare position och ställning har och kommer att fortsätta att ha, en mycket negativ påverkan på detsamma, men det går samtidigt inte att blunda för det faktum att spelplanen har undergått mycket kraftiga förändringar sett till förutsättningarna.

    Frågan är därför inte huruvida äktenskapet fortfarande har en roll att spela i samhället, vilket jag anser att det otvetydligen har, utan hur man ska kunna återskapa de förutsättningar som behövs för att de äktenskap som idag ingås ska kunna bestå modernismens erroderande verkan.

    Detta är vad debatten bör handla om enligt mig, en helhetssyn där äktenskap, familj, värdegrund och tradition ingår som självklara och oskiljbara ledord. Äktenskapets försvagade ställning beror på flera samverkande faktorer som alla har sin grund i det moderna samhällets idévärld.

    Det handlar i grund och botten om att vinna striden om värderingarna och om att få människor att hitta tillbaka till gamla beprövade ideal, att ompröva och omvärdera den moderna samhälls och människosynen till förmån för en mer traditionell sådan.

    Det moderna, socialliberala samhället har misslyckats med att erbjuda människor ett fungerande alternativ till den gamla ordningen, det traditionella samhället och den traditionella människan.

    Vi konservativa bär på det arv som följt människan sedan tidernas begynnelse. Vi har i vår ägo ett beprövat recept på mänsklig och kulturell framgång som tagit människan dit hon befinner sig idag, som ännu fungerar, och som har potentialen att än en gång vara till gangn för människan när hon fortsätter sin vandring mot en ständigt oviss framtid.

  24. 25 Söderbaum maj 16, 2009 kl. 23:29

    Patrik: Väl talat. Nästan poetiskt!

    (alltid kul med fina, kvalificerade kommentarer från läsare!)

  25. 26 Anarkokonservativ maj 17, 2009 kl. 9:42

    Det traditionella äktenskapet behöver samhällets och statens fulla stöd.

    De höga separtionstalen är en samhällelig fråga.

    En skilsmässa är ett personligt problem – tiotusentals är ett samhällsproblem.

    Som skilsmässa räknar jag även in alla samboseparationer – finns det barn med i bilden spelar det ingen roll om i fall man är formellt vigd eller inte.

    Konservatismen kan göra mycket för att stödja och hjälpa i detta.

    Månggifte bör absolut tillåtas – de facto månggifte är fullt tillåtet (leva med flera partners samtidigt kan ingen hindra vilket var möjligt förr).

    Dock tror jag relativt få kommer att leva i denna form.

    Månggifte har lång tradition och var tillåtet lång tid t o m inom kristendomen.

  26. 27 Söderbaum maj 17, 2009 kl. 10:09

    Anarkokonservativ: ”Månggifte bör absolut tillåtas – de facto månggifte är fullt tillåtet (leva med flera partners samtidigt kan ingen hindra vilket var möjligt förr).”

    Månggifte ska naturligtvis inte tillåtas, eftersom 1) det är ojämlikt, 2) det är en stor anledning till svartsjuka och osämja i samhället, 3) det ytliga inte ska få företräde framför ömsesidigheten i en parrelation och 4) barnen inte ska förvirras om sitt ursprung. Enligt kristen uppfattning har också 5) Gud skapat man och kvinna till att förenas i tvåsamhet och äktenskap – och oavsett om man är troende eller inte kan man inte undgå att detta är en hörnsten i den västerländska civilisationen. Detta leder till 6) att månggifte potentiellt är den yttersta värdenihiliseringen för västvärlden, någonting fruktansvärt ur konservativ synpunkt.

  27. 28 Anarkokonservativ maj 17, 2009 kl. 10:34

    Söderbaum:

    Jag håller med om att polygami är en svår institution att hantera. Kanske inget som har nummer ett prio heller.

    Polygami är inget för den som tror att det enbart handlar om sexuella utsvävningar (betänk att det blir fler svärmödrar).

    Den ”kristna” tolkningen om tvåsamhet är en anpassning av den tidiga kristna mellanösternuppfattningen om att polygami är i sin ordning till den romerska familjenormen.

    Med dagens situation med ca en halv miljon människor i Sverige som följer den andligt sanna vägen islam anser jag att det bör vara tillåtet.

    Det finns redan de som lever polygamt men utan lagparagraf.

    Månggifte som institution handlar om värderingar och ansvarstagande – motsatsen till värdenihilism.

    Värdenihilism är att hitta tillfälliga partners på krogar och ligga runt.

  28. 29 Anarkokonservativ maj 17, 2009 kl. 10:55

    Jag vill tillägga att seriepolygami är tillåtet sedan länge.

    De facto parallellpolygami existerar redan. Det är således bara juridiskt formell parallellpolygami som inte är tillåten.

  29. 30 Michaël Lehman maj 17, 2009 kl. 11:24

    Bara för att socialister, kommunister och andra samhällsomstörtare, i det fall – Gud förbjude – skulle få en majoritet i parlamentet, genom lag kan definera andra samlevnadsmodeller diskvalificerar detta på inget sätt äktenskapet som den samlevnadsform som bevarats genom historien och i de flesta kulturer. För min del är det därför fortsatt värt att stå upp för denna institution.

    Det har jag aldrig opponerat mig emot. Min kritik gäller, att din slutledning, att vänstern propagerar för rättslöshet, är falsk, ty den stödes icke av givna premisser.

  30. 31 Söderbaum maj 17, 2009 kl. 16:45

    Anarkokonservativ:

    ”De facto parallellpolygami existerar redan. Det är således bara juridiskt formell parallellpolygami som inte är tillåten.”

    Jag har också källor på att polygami verkligen förekommer i Sverige. Bara för att någonting förekommer och har viss utbredning är det knappast i sig ett skäl att tillåta det. Tvärtom har då inte det befintliga förbudet och dess sanktioner varit tillräckliga – så vi behöver helt klart hårdare tag mot polygami i Sverige.

  31. 32 Anarkokonservativ maj 17, 2009 kl. 18:29

    Söderbaum:

    Problemet är att det inte är olagligt med den polygami som förekommer. Fru nummer ett är vigd med papper övriga fruar är sambor. Helt lagligt således.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar