Konservativa reformförslag för ekonomisk tillväxt

DEBATT | Frågan vad som är ”en konservativ lösning för ökad tillväxt” är nog så viktigt att fundera kring i tider av finanskris och lågkonjunktur. Liberalerna menar att patentlösningen på alla problem är fler avregleringar, socialisterna för sin del anser att allt är den fria marknadens fel och deras patentlösning är att bygga ut den offentliga sektorn. Jag vet att det finns många konservativa som i huvudsak håller med liberalerna om den ekonomiska politiken, men då jag själv hör mer till den socialkonservativa sidan och ser Wilhelm Röpke som en föregångare ifråga om konservativt tänkande om en ”social marknadsekonomi”, resonerar jag i andra termer. Följande är mitt recept på reformer för en sund, stabil ekonomisk tillväxt och samhällsekonomisk utveckling med utpräglat konservativa förtecken, d.v.s. enkelt motiverade utifrån en mer konservativ än liberal grundsyn:


  • Ett allmänt rejält sänkt skattetryck. Därför: större valfrihet för de enskilda, ger utrymme för mer familjeliv och så ökar konsumtionen och sparandet.

  • Premiera sparandet. Därför: hushållning, långsiktighet och tillgången på riskkapital ökar.

  • Reformera skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att arbeta. Därför: man ska alltid ha incitament att jobba framför att inte jobba, och framtidens samhällsutveckling ligger i spetskompetensen.

  • Satsa på och underlätta så mycket det bara går för småföretagandet, framför allt minska regelkrånglandet. Därför: får kreativiteten att flöda, och samhällsekonomin blir familjebaserad med ty åtföljande inslag av förvaltarskap och långsiktigt tänkande.

  • Lön ska utgå efter ansvar. Därför: rättvist, och incitament till personligt ansvar.

  • Avskaffa arbetsgivaravgifterna. Därför: ökar företagens möjlighet att expandera och nyanställa nationellt.

  • Gör Sverige till ett skatteparadis för företag. Därför: bättre att locka företag till Sverige, än att företag flyttar ifrån Sverige p.g.a. det rådande alltigenom näringslivsfientliga tillståndet.

  • Gynna den småskaliga närhandeln. Därför: Tysk, fransk och svensk kultur är inte värd någonting om den inte produceras hemmavid. Vidare är det mer miljövänligt och håller uppe lönerna nationellt, än om en svensk måste konkurrera med t.ex. en kines om att utföra samma arbete. Dessutom är det bra med självförsörjning, och medför stabilitet.

  • Höj ministrarnas och riksdagsledamöternas löner. Därför: då blir det inte så mycket mer tjat om höga direktörslöner (egentligen är de ganska låga). Dessutom skulle det ge incitament för fler att engagera sig i politiken, vilket skulle öka den genomsnittliga kompetensen bland våra folkvalda.

  • Propagera för att det inte är fult att tjäna mycket pengar. Därför: människor som gör betydelsefulla insatser för samhället, t.ex. skapar tillväxt och arbetstillfällen och för teknikutvecklingen framåt, ska tjäna så mycket att de fortsätter göra det – i Sverige.

  • Inför ett avdragssystem istället för ett bidragssystem. Därför: bidragssystemet har en passiviserande inverkan på människor, personligt ansvar måste uppmuntras och den statliga byråkratin skulle minska rejält om var och en själv får administrera hur mycket pengar man ska få tillbaka på skatten.

  • Höj lönerna för lärare på grundskole- och gymnasienivå. Därför: då söker sig kvalificerade personer till lärarutbildningarna, och med bättre lärare gör eleverna bättre ifrån sig. Hela samhället gynnas av en hög bildningsnivå, både demokratiskt, ekonomiskt och kulturellt.

  • Befria forskningen. Därför: så länge som forskningen, som idag, är beroende av statliga medel för sin överlevnad leder det till att akademin går i statens ledband istället för att kunna agera högkvalificerad självständig granskare som bereder medborgarna fler perspektiv att ta ställning till än dem som statsmakten har godkänt.

Jakob E:son Söderbaum

38 Responses to “Konservativa reformförslag för ekonomisk tillväxt”


  1. 1 Andreas L maj 16, 2009 kl. 16:00

    Wow! bara wow! Det är det här som Reinfeldt bör proklamera som moderaternas parti program! Enkelt, möjligt och sunt för alla!

  2. 2 TB maj 16, 2009 kl. 16:33

    Här finns många tänkvärda slutsatser men också sådant som nog kräver viss ytterligare eftertanke då jag i vissa av slutsatserna anar protektionistiska undertoner.

    Att vårt land måste ha ett mycket bra företagsklimat är en självklarhet. Detta kräver en rimlig beskattning samt kraftiga incitament som gynnar företagande. En naturlig följd av detta är att lönespannet måste öka. Den som riskerar något måste kunna få något extra igen. Just bristen på incitament är en av orsakerna till att alla planekonomiska experiment totalt misslyckats.

    Lönenivån för lärare är också en oerhört betydelsefull fråga. Idag tjänare en snickare med sina 26000kr mer än en gymnasielärare med 25000kr om man får tro den statistik som finns på http://www.lonestatistik.se. Detta är fullständigt absurt och en konsekvens av socialdemokraternas djupt misslyckade utjämningspolitik som i sina konsekvenser steg för steg försämrat förutsättningarna för vårt land.

    Även tanken om avdrag istället för bidrag är mycket viktig. I princip borde inte en enda krona utgå i bidrag så länge någon betalar skatt. Detta blir bara en rundgång som kostar administration men också, och det är värre, ger attityden att det alltid finns någon annan som betalar och att det därför finns föga anledning till extra ansträngning. Även detta är en konsekvens av socialdemokraternas katastrofala politik.

    Dock det där med konkurrens med en kines förstår jag inte. Hur är tanken att gynnandet av närhandel ska ske? Med tullar? Över tiden har frihandeln visat sig överlägsen protektionismen då den senare alltid slår tillbaka på ena eller andra sättet. Samtidigt tror jag det är en nyttig injektion till innovatiosnkraft att vi nu också måste konkurrera med de gigantiska tillväxtekonomierna i Asien. På sikt, och med bl.a. med tanke på klimathot och dyrare bränseln, tror jag transporter kommer att bli dyrare vilket kommer att gynna närproduktion. Även kostnadsfördelarna hos tillväxtekonomierna kommer att bli mindre i takt med att lönerna ökar även här. T.ex. har inflatiosntakten i tillväxtekonomin Indien stadigt hållit sig över 10 procent medan vi i Västeuropa har hållit oss på några procent.

  3. 3 Ludvig maj 16, 2009 kl. 17:00

    Gott, fast jag anser de flesta punkter (bortsett att gynna den småskaliga handeln) vara tämligen ekonomiskt liberala.

  4. 4 Jonas maj 17, 2009 kl. 10:07

    Några tankar om finansieringen? Ett reformprogram av det här slaget torde rimligen resultera i ett betydande budgetunderskott, och förslagen har ju knappast karaktären av tillfälliga stimulansåtgärder.

  5. 5 Söderbaum maj 17, 2009 kl. 10:18

    Jonas: ”Några tankar om finansieringen? Ett reformprogram av det här slaget torde rimligen resultera i ett betydande budgetunderskott, och förslagen har ju knappast karaktären av tillfälliga stimulansåtgärder.”

    När socialister talar om ”finansiering” av skattesänkningar etc. tar de sin utgångspunkt i att den offentliga sektorn ska vara minst lika stor som idag. Jag vill alltså krympa den offentliga sektorn, d.v.s. skattesänkningar m.m. finansieras genom att det inte längre finns en massa onödig offentliganställd personal som får sin lön från skattepengar. Därmed inte sagt att den offentliga sektorn i sig är onödig! Men enligt en undersökning från Europeiska Centralbanken 2003 har Sverige västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. Vi skulle kunna ha lika mycket välfärd och betala bara hälften så mycket i skatt. Läs gärna min publicerade artikel Sanera maktens hus. Att höja lönerna för ministrar, riksdagsledamöter och lärare är faktiskt en ganska marginell kostnad i jämförelse med att hälften av våra årliga skattepengar inte går till någonting alls.

  6. 6 Andreas L maj 17, 2009 kl. 10:58

    Jonas:”Några tankar om finansieringen? Ett reformprogram av det här slaget torde rimligen resultera i ett betydande budgetunderskott, och förslagen har ju knappast karaktären av tillfälliga stimulansåtgärder.”

    Ett reformpaket av detta slaget skulle innebära en helt ny form av välfärdsmodell för Sverige som Söderbaum säger. En som inte skulle lägga restriktioner på företag i den mån som finns idag.

    Söderbaum: ”När socialister talar om “finansiering” av skattesänkningar etc. tar de sin utgångspunkt i att den offentliga sektorn ska vara minst lika stor som idag. Jag vill alltså krympa den offentliga sektorn, d.v.s. skattesänkningar m.m. finansieras genom att det inte längre finns en massa onödig offentliganställd personal som får sin lön från skattepengar. Därmed inte sagt att den offentliga sektorn i sig är onödig! Men enligt en undersökning från Europeiska Centralbanken 2003 har Sverige västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. Vi skulle kunna ha lika mycket välfärd och betala bara hälften så mycket i skatt. Läs gärna min publicerade artikel Sanera maktens hus. Att höja lönerna för ministrar, riksdagsledamöter och lärare är faktiskt en ganska marginell kostnad i jämförelse med att hälften av våra årliga skattepengar inte går till någonting alls.”

    Det vi betalar för är mycket bland annat facken som är högst politiserat.Att skära i utgifterna skulle innebära att man skulle kunna bota även detta på långsikt.

    Även högst diskuterbara projekt får pengar vilket sätter press på skattetrycket, vilket missgynnar alla.

  7. 7 TB maj 17, 2009 kl. 11:22

    När det gäller finansieringen bör poängteras att förslaget också innehåller avdrag istället för bidrag. Detta kommer att få stopp på rundgången och därmed effektivisera administrationen varigenom medel kan sparas.

    Just högskattesystemet i kombination med bidrag är den egentliga kärnan i socialdemokraternas försåtliga socialistiska politik. Man har i princip gett upp att socialisera företagen (…då man trots allt verkar ha lärt sig något av historien) för att istället socialisera människors inkomster och sedan ge tillbaka dessa i form av bidrag utifrån diverse kriterier, en del behjärtansvärda och andra mindre genomtänkta.

    Att tro att nån annan vet bättre än den enskilde är alltså en grundbult i socialismen och detta finna all anledning att kämpa emot. Socialister, kommunister och andra samhällsomstörtare saknar respekt för den enskilda människan vilket gör att dessa ideologier är så destruktiva.

  8. 8 Michaël Lehman maj 17, 2009 kl. 11:31

    Höj ministrarnas och riksdagsledamöternas löner. Därför: då blir det inte så mycket mer tjat om höga direktörslöner (egentligen är de ganska låga). Dessutom skulle det ge incitament för fler att engagera sig i politiken, vilket skulle öka den genomsnittliga kompetensen bland våra folkvalda.

    Hellre då att vi återgår till den gamla ordningen, då riksdagsuppdraget var ett icke-arvoderat deltidsuppdrag i stället för som nu ett arvoderat heltidsuppdrag. Det skulle hålla de outbildade utanför riksdagen.

  9. 9 Michaël Lehman maj 17, 2009 kl. 11:37

    Några tankar om finansieringen? Ett reformprogram av det här slaget torde rimligen resultera i ett betydande budgetunderskott, och förslagen har ju knappast karaktären av tillfälliga stimulansåtgärder.

    Man man ju exempelvis lägga ned några hundratal av våra helt vansinnigt onödiga myndigheter. Det är bara att välja och vraka här. Varföre är exempelvis ILO-kommittéen en myndighet? Dess arbete borde rätteligen finansieras av LO!

  10. 10 emanuel. maj 17, 2009 kl. 11:41

    ”Hellre då att vi återgår till den gamla ordningen, då riksdagsuppdraget var ett icke-arvoderat deltidsuppdrag i stället för som nu ett arvoderat heltidsuppdrag. Det skulle hålla de outbildade utanför riksdagen.”
    Det har också en rad andra fördelar. Hedersuppdrags-känslan borde öka, och det skulle vara lättare att offra sin politiska karriär i trots mot partipiskan, vilket i längden kan ge riksdagen ett verkligt inflytande.

  11. 11 TB maj 17, 2009 kl. 12:04

    Att inte ha något arvode för ett riksdagsuppdrag är väl ändå att ta i. Det måste finnas förutsättningar för alla att kunna arbeta i riksdagen – det kräver mångfalden.

    Däremot är det ytterst tveksamt att ha 350 riksdagsledamöter. En tredjedel skulle var nog och med arvoden, färre resor, mindre lokalbehov och annat skulle detta innebära besparingar på flear 100-miljoner kronor.

  12. 12 Andreas L maj 17, 2009 kl. 12:21

    TB: ”Däremot är det ytterst tveksamt att ha 350 riksdagsledamöter. En tredjedel skulle var nog och med arvoden, färre resor, mindre lokalbehov och annat skulle detta innebära besparingar på flear 100-miljoner kronor.”

    Hur ska då representationen vara rättvis?

  13. 13 Michaël Lehman maj 17, 2009 kl. 12:25

    Att inte ha något arvode för ett riksdagsuppdrag är väl ändå att ta i. Det måste finnas förutsättningar för alla att kunna arbeta i riksdagen – det kräver mångfalden.

    Nej. Jag vill icke styras av outbildade idioter som fru Sahlin och andra. Jag tager det som en personlig förolämpning.

  14. 14 TB maj 17, 2009 kl. 13:25

    Andreas L: Även med 117 ledamöter tror jag nog vi skulle få en godtagbar representation. För att ge ett perspektiv kan nämnas att jättelandet Indien med 128 gånger fler invånare än Sverige har 543 ledamöter i sitt parlament.

    Michael Lehman: Vi diskuterade igår om människans unika värde. Även Mona Sahlin, om vars kapacitet jag tror vi har en mycket lika syn, har ett människovärde och i en demokrati också en röst. Detta är en demokratisk grundvärdering.

    Sedan är det inte genom att utestänga någon som vi skall vinna den politiska saken utan genom att presentera den bästa lösningen. I det perspektivet kan vi nog leva med en och annan ”outbildad” även i riksdagen.

  15. 15 Michaël Lehman maj 17, 2009 kl. 13:30

    Vi diskuterade igår om människans unika värde. Även Mona Sahlin, om vars kapacitet jag tror vi har en mycket lika syn, har ett människovärde och i en demokrati också en röst. Detta är en demokratisk grundvärdering.

    Jag stöder icke det oklokratiska systemet (och ej heller den allmänna och lika rösträtten). Jag vill ha ett monarkiskt statsskick med ett aristokratiskt (meritokratiskt och elitistiskt) styrelseskick. Var man på sin plats. Skomakare, bliv vid din läst. Jag har i minnet ett citat, som har tillskrivits Platon, men jag har varken kunna belägga eller vederlägga citatets ursprung. Det är för visso ovidkommande, ty citatet är lika bra oavsett.

    Inom politiken förutsätta vi, att den, som vet, huru man vinne ett val, också vet, huru man styre en stat. När vi är sjuka, gå vi icke till den vackraste läkaren eller till den, som talar bäst.

  16. 16 Andreas L maj 17, 2009 kl. 13:38

    Lehman: ”Jag stöder icke det oklokratiska systemet (och ej heller den allmänna och lika rösträtten). Jag vill ha ett monarkiskt statsskick med ett aristokratiskt (meritokratiskt och elitistiskt) styrelseskick. Var man på sin plats. Skomakare, bliv vid din läst. Jag har i minnet ett citat, som har tillskrivits Platon, men jag har varken kunna belägga eller vederlägga citatets ursprung. Det är för visso ovidkommande, ty citatet är lika bra oavsett.”

    Men aristokratiska stater har genom tiderna genomsyrats av inkompetenta dårar utan någon som helst utbildning. Hur ska de meritokraiska principerna styra ett land utan att korrumperas och hur ska de ställas tillsvars?

    Demokratins svar är ju enkelt: rösta bort de inkompetenta.

    Platons idé var ju att avskaffa äganderätten för de styrande och att utbilda alla i en uniform skola till drönare åt samhället.

  17. 17 Michaël Lehman maj 17, 2009 kl. 13:54

    Demokratins svar är ju enkelt: rösta bort de inkompetenta.

    Med det väldigt generösa demos-begrepp, som vi har i västerlandet idag, har vi övergått från demokrati till oklokrati. Så de inkompetenta röstas icke bort, enär väljarna också är inkompetenta.

  18. 18 TB maj 17, 2009 kl. 14:01

    Michael Lehman: Även om jag är monarkist i den meningen att jag tror kontiniutet och balans är omistliga delar för ett väl fungerande samhälls system. Men därifrån till steget med ett monarkistiskt styrelseskick där en verktställande makten ligger hos monarken, dit är steget långt, väldigt långt.

    Kärnan i min i grunden konservativa övertygelse är att vi måste lära av historien och bygga vidare utifrån den kunskap vi då får. Historien lär oss att autokratiska monarker inte är någon bra lösning.

    Titta på Vilhelm II och hans era som ledde fram till första världskriget. Vilhelm II var en lynnig person med stora svängningar och som dessutom hade för vana att omge sig av ”ja-sägare”. Detta gjorde honom lämpad att ta ansvaret för den direkt verkställande makten.

    Samma sak gäller Ryssland där tsar Nicolaus II i grunden nog var en ganska svag person mycket i händerna på sin viljestarka hustru. Inte heller Nicolaus var lämpad att för den direkt verkställande maketen.

    I båda dessa exempel blev följderna som historien visat katastrofala.

    Hade det istället monarkien i både Tysland och Ryssland förändrats i mer konstitionell riktning, likt den utveckling som skedde i Västeuropa, ja då tror jag att historien hade tagit en helt annan väg. Då hade den kontiniutet och balans som monarkin ger kunnat bidragit till att undvika världshistoriens värsta katastrofer.

  19. 19 Michaël Lehman maj 17, 2009 kl. 14:06

    Ett elektivt styrelseskick är ingen garanti för en balanserad politik. Se på kolonierna i väster (de så kallade »Förenta Staterna») under den skjutgalne Texas-cowboyen George W. Bushs tid…

  20. 20 Söderbaum maj 17, 2009 kl. 17:10

    TB: ”Vi diskuterade igår om människans unika värde. Även Mona Sahlin, om vars kapacitet jag tror vi har en mycket lika syn, har ett människovärde och i en demokrati också en röst. Detta är en demokratisk grundvärdering.”

    Självklart. Men steget från att ha ett existensberättigande och en röst till att styra över hela Sverige är mycket långt.

    ”Sedan är det inte genom att utestänga någon som vi skall vinna den politiska saken utan genom att presentera den bästa lösningen. I det perspektivet kan vi nog leva med en och annan ”outbildad” även i riksdagen.”

    Sverige hade under Göran Perssons (S) tid som statsminister de två folkvalda församlingar i hela EU som hade allra lägst utbildningsnivå: den svenska riksdagen och den svenska regeringen. Det handlar inte om att leva med en och annan outbildad i riksdagen, utan om att leva med en och annan utbildad – och det är ett demokratiskt problem. Se gärna min artikel Måste en ledare vara en av folket.

    Andreas L:

    ”Demokratins svar är ju enkelt: rösta bort de inkompetenta. ”

    Tyvärr fungerar det ju i praktiken tvärtom. Den politiker som har formulerat världens bästa politiska reform skulle inte ha en chans att få igenom denna, eftersom den självfallet är alltför sofistikerad för att medelsvensson skulle kunna förstå den – och istället väljer medelsvensson att rösta på den politiker som på ett kort och koncist sätt kan formulera någonting som låter bra för stunden. De enkla lösningarna vinner alltid över de sofistikerade, utom i snäva akademiska sammanhang där det alltjämt kan räcka med att 2-3 personer håller med om en viss idé för att den ska uppnå status av ”sanning” och ”enda rätta vägen” (givet att de 2-3 är erkända som världens främsta experter på området). För att citera Edmund Burke:

    ”Om någon … skulle framlägga en plan för friheten, nyktert begränsad och definierad med erforderliga reservationer, så kommer han omedelbart att bli överbjuden av sina medtävlare, som kommer att framlägga någonting mer strålande populärt. Misstankar kommer att väckas om hans trohet till saken. Återhållsamheten kommer att utpekas som den feges kännemärke; och kompromissen som förrädarens klokhet; tills den folklige ledaren i hopp om att bevara ett förtroende som ger honom möjlighet att vara försiktig och moderat vid några tillfällen, tvingas bli aktiv för att förespråka läror och grunda maktpositioner, som efteråt kommer att besegra alla förnuftiga mål som han ursprungligen kan ha syftat till.” (Reflektioner om Franska revolutionen, s. 236)

  21. 21 Andreas L maj 17, 2009 kl. 17:26

    Söderbaum: ”Tyvärr fungerar det ju i praktiken tvärtom. Den politiker som har formulerat världens bästa politiska reform skulle inte ha en chans att få igenom denna, eftersom den självfallet är alltför sofistikerad för att medelsvensson skulle kunna förstå den – och istället väljer medelsvensson att rösta på den politiker som på ett kort och koncist sätt kan formulera någonting som låter bra för stunden.”

    Må så vara men som herr churchill en gång sade:”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.”

    Utifrån denna premiss är det vi får arbeta, reformer och attityd förändring tar tid.Det betyder inte att alternativ som absolut monarki eller en diktatorisk republik är bättre.

  22. 22 Söderbaum maj 17, 2009 kl. 19:03

    Andreas L: ”Utifrån denna premiss är det vi får arbeta, reformer och attityd förändring tar tid.Det betyder inte att alternativ som absolut monarki eller en diktatorisk republik är bättre.”

    Framför allt är demokratin det bästa sättet att undvika revolution, och det bästa sättet att befrämja personligt ansvar. Det är dock viktigt att undvika den socialdemokratiska versionen av demokrati som vi idag lever i (jfr min bok Betongväldet), där det personliga ansvaret både är utraderat och aktivt motarbetas. Det hela kokar ner till att vi konservativa behöver inrikta oss på FORMEN för demokratin, och folkbildning kommer alltid att vara en central del i vår demokratisyn liksom ståndscirkulation/meritokrati (åtminstone enligt mitt synsätt).

  23. 23 Andreas L maj 17, 2009 kl. 19:37

    Söderbaum: ”Det hela kokar ner till att vi konservativa behöver inrikta oss på FORMEN för demokratin, och folkbildning kommer alltid att vara en central del i vår demokratisyn liksom ståndscirkulation/meritokrati (åtminstone enligt mitt synsätt).”

    Den här synen kan jag skriva på, men man ska inte glömma att allas röster räknas. Det är hur den används som behövs ändra inte själva rätten att rösta.

  24. 24 TB maj 17, 2009 kl. 19:57

    En av vår tids stora statsmän, Winston Churchill, sa följande:

    ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra”.

    Betänk detta!

  25. 25 Patrik maj 17, 2009 kl. 22:53

    Demokratin är i sanning inget perfekt styrelseskick. Om vi blickar tillbaka till tiden för den allmänna rösträttens införande i Sverige och socialdemokraternas därpå följande makttillträde så kan en del observationer göras så här i efterhand.

    Socialdemokraterna bars fram till regeringsmakten av väljare som främst önskade se ekonomiska reformer för de yrkesgrupper som började växa i betydelse på den svenska arbetsmarknaden i och med industrialiseringens framväxt i Sverige. Ekonomiska frågor dominerade, då liksom nu, i den politiska debatten men de var långt ifrån de enda frågor som de olika partierna hade på sina respektive agendor. Vid sidan om den ekonomiska politiken så hade socialdemokraterna naturligtvis även en social politik, en politik tydligt präglad av socialistisk ideologi och som skulle komma att rendodlas än mer när partiet väl hamnat i regeringsställning och i takt med generationsskiften inom rörelsen beredde vägen för en mer radikal politik. Därtill så fanns det inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet redan från början en betydande radikalism.

    Var vill jag nu komma med detta? Jo, socialdemokratin kom till makten tack vare sin ekonomiska politik, det mandat som dem hade fått av sina väljare var främst ett mandat för ekonomiska reformer. Men, det demokratiska systemet är uppbyggt så att det parti som får en majoritet av rösterna och därmed också en majoritet av ledamöterna i riksdagen/parlamentet inte enbart får ett mandat för att driva de frågor som gav dem segern, utan också ett generellt mandat för att genomdriva förändringar på samtliga områden i samhället.

    Vari består då själva problemet? Jo, problemet är detta: om min hypotes stämmer, att ekonomiska frågor spelade en avgörande roll i att ge socialdemokraterna regeringsmakten i valen efter 1921, så innebär det att socialdemokraternas inte kan sägas ha fått ett folkligt mandat för att bedriva en socialistiskt präglad politik på det sociala området. Mandatet, om man ska gå efter vad väljarna faktiskt röstade för, gällde ekonomiska reformer. Men i och med det demokratiska systemets utformning i Sverige vid denna tid, så innebar en röst på socialdemokratin att socialisterna gavs ett generellt mandat som möjliggjorde för socialisterna att genomdriva förändringar av den svenska samhällsordningen som den vanlige socialdemokratiske väljaren inte nödvändigtvis ställde sig bakom.

    Kontentan av detta blir detta: det politiska system som vi har idag och som var i bruk vid tiden för den allmänna rösträttens införande i Sverige är enligt mig otillräckligt för att på ett korrekt sätt representera väljarnas åsikter och värderingar. På grund av bristen på alternativ i Sverige så finns det ingen idag som representerar den väljargrupp som är både värdekonservativ och ekonomiskt vänster på en och samma gång (till skillnad från exempelvis USA där det finns såväl republikanska som demokratiska och oberoende konservativa, och på samma sätt finns det även republikanska, demokratiska och oberoende liberaler).

    I och med detta så har uppdelningen mellan höger och vänster i Sverige allt sedan den allmänna rösträttens införande varit onaturligt skarp och utan de nyanser som naturligen finns bland väljarna.

    Om vi hade haft ett system som bättre tillvaratog väljarnas skiftande uppfattningar i ekonomiska visavi sociala frågor (med ett annat uttryck: värdefrågor) så hade vi, tror jag, befunnit oss i en helt annan sits idag än den vi nu befinner oss i. Vi hade inte sett samma kulturmarxistiska excesser ifall värdekonservativa väljare, oaktat deras ekonomiska preferenser, hade kunnat göra gemensam sak och agera som motvikt mot de socialliberala väljarna, samtidigt som de må ha stått på motsatta sidor i ekonomiska frågor. Detta är en av de största bristerna i det svenska politiska systemet och i den svenska demokratin som jag ser det.

    Ett annat problem som jag ser det är det faktum att ett parti i detta system kan tillåtas att genomdriva en radikal politisk agenda när detta parti understödjs av blott en enkel majoritet, om ens det. Socialdemokraterna har, med stöd av knappt hälften av de röstberättigade medborgarna, bedrivit en radikal social politik som med åren har eskalerat i sin radikalism.

    Därtill tillkommer det faktum att denna knappa majoritet knappast ens bland dem själva har varit överrens om denna politik, det mandat som socialdemokraterna har fått från sina väljare gäller i första hand deras ekonomiska politik. Ekonomiska frågor är och har alltid varit överordnade alla andra frågor i den politiska debatten.

    Alltså har socialdemokraterna i realiteten haft stöd från en mycket liten andel av den svenska väljarkåren för sin radikalism, men detta har inte hindrat dem från att uppnå en position av moralisk överhöghet i den politiska debatten, en position utifrån vilken alla andra politiska alternativ kommit att bedömas för hur nära dessa står i relation till dem själva ideologiskt, vilket ju är helt absurt. Jag som konservativ blir i och med detta jämförd och bedömd i den allmänna debatten utifrån kriterier och ideologiska käpphästar som mina ideologiska motståndare själva på förhand har fastställt.

  26. 26 Patrik maj 17, 2009 kl. 22:59

    Tillägg till mitt föregående inlägg.

    Socialdemokraterna har alltså, med denna de facto MINORITET som stöd, lyckats genomdriva stora och djupgående förändringar i det svenska samhället, och på ett demokratiskt tvivelaktigt sätt om ni frågar mig.

  27. 27 Söderbaum maj 17, 2009 kl. 23:40

    Patrik: ”Vari består då själva problemet? Jo, problemet är detta: om min hypotes stämmer, att ekonomiska frågor spelade en avgörande roll i att ge socialdemokraterna regeringsmakten i valen efter 1921, så innebär det att socialdemokraternas inte kan sägas ha fått ett folkligt mandat för att bedriva en socialistiskt präglad politik på det sociala området.”

    Du behöver inte söka så djupa argument. Socialdemokraterna har regerat under 75 av de 88 år som gått sedan första socialdemokratiske statsministern Branting 1921. Endast två mandatperioder under 50-talet hade de majoritet. D.v.s. under större delen av 1900-talet har folket röstat MOT socialdemokraterna, och ändå är det helt och hållet socialdemokratisk politik som format Sverige sedan 1921.

    Jag håller med din verklighetsbeskrivning om att folket inte röstade fram just socialdemokraterna 1921, utan att det var specifika frågor man önskade. Men högerregeringen dessförinnan hade just genomfört parlamentariska reformer som var ägnade att gynna sittande regering, och med minsta möjliga marginal placerade sig socialdemokraterna i regeringsställning – och lät sig sedan gynnas i 55 år innan det första riktiga regimskiftet ägde rum och en borgerlig regering tillträdde (dock utan att politiken ändrades).

    ”så finns det ingen idag som representerar den väljargrupp som är både värdekonservativ och ekonomiskt vänster på en och samma gång”

    Det finns garanterat ingen konservativ eller värdekonservativ väljargrupp som är för planekonomi.

    Se f.ö. gärna mina tidigare artiklar Det demokratiska underskottet i Sverige och Den nutida parlamentarismens problematik.

  28. 28 Patrik maj 18, 2009 kl. 8:19

    ”Socialdemokraterna har regerat under 75 av de 88 år som gått sedan första socialdemokratiske statsministern Branting 1921. Endast två mandatperioder under 50-talet hade de majoritet.”

    Du har naturligtvis rätt, det var ett tag sedan jag tog en titt på de faktiska valresultaten. Det gör ju det hela än värre.

    ”Det finns garanterat ingen konservativ eller värdekonservativ väljargrupp som är för planekonomi.”

    De väljare jag syftade på var socialdemokratiska väljare, inte bolsjeviker. De som ville ha ekonomiska reformer men som samtidigt hade vad som kan kallas för värdekonservativa sympatier (utan att man uppfattade sig själva som sympatiserandes med den konservativa ideologin, man var helt enkelt som folk var mest vid denna tid) och en traditionell moraluppfattning.

  29. 29 Jonas maj 18, 2009 kl. 10:06

    Söderbaum, jag antar att du syftar på det working paper (Afonso et al) som väckte viss uppmärksamhet när det publicerades 2003. I så fall är idéen om att hälften av våra skattepengar inte går till något alls ett felslut.

    Det finns för det första allmäna, och numera väl uppmärksammade, problem i alla de jämförande studier som gjorts rörande den offentliga sektorns prestation (eng: performance) och effektivitet i olika länder. Enkelt uttryckt kan roten till det största problemet beskrivas som svårigheten, eller kanske omöjligheten, i att enas om ideologiskt neutrala definitioner för så grundläggande begrepp som ‘stat’, ‘offentlig sektor’ samt dennas ‘prestation’. Denna osäkerhet fortplantar sig sedan med nödvändighet i valet av indikatorer och därtill kommer allmäna problem med datakvalitet, som är svåra att komma runt. I slutändan landar man i osäkra mätningar av väldigt specifika delfunktioner inom offentlig sektor. Resultaten varierar således kraftigt mellan olika studier. Som exempel kan nämnas en av världsbankens löpande rapporter rörande ‘government effectiveness’ som kom för några år sedan (2006?) där Sverige om jag inte missminner mig hamnar på en förhållandevis hedrande tredjeplats bland EU-länderna, vilket naturligtvis står i skarp kontrast till centralbankens working paper för 2003.

    Man kan mer specifikt titta på vilka indikatorer som används för att bestämma den offentliga sektorns prestation i detta ECB-paper. För hälsa/sjukvård tar man då exampelvis enbart hänsyn till spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd, vilket naturligtvis är helt otillräckliga kriteria för att uttala sig om den allmäna hälsonivån eller sjukvårdens kvalitet, då de ur effektivitetssynpunkt ger en kraftig slagsida till fördel för stater som endast tillhandahåller den mest grundläggande sjukvården för sina medborgare, vilket också är en av anledningarna till att rapportens indikatorer beskrivits som partiska till fördel för ‘small government’. Liknande problem hittar vi även i urvalet av indikatorer för prestationen inom andra områden, såsom administration, utbildning och infrastruktur.

    Dessa svårigheter ignoreras mer eller mindre av författarna, som dock tar upp en rad andra osäkerhetsskapande faktorer, som de väljer att bortse från eftersom de inte kan elimineras, varpå de fortsätter med vad vi vid det här laget måste anse vara ett djupt hypotetiskt resonemang. I den verkliga världen är således de slutsatser vi kan dra från rapporten extremt osäkra och, vad beträffar möjligheter till effektivisering, i princip triviala. Att baserat på detta tänka sig att det vore möjligt att på kort eller medellång sikt kraftigt minska de offentliga utgifterna enbart medelst effektivisering är följaktligen, dessvärre, rent önsketänkande.

    Därmed är det inte sagt att den offentliga verksamheten inte kan effektiviseras, men det torde realistiskt sett att vara fråga om förhållandevis små framsteg över relativt lång tid. Det konservativa reformpaket som presenteras ovan skulle således inte, som Andreas L hävdar, innebära en helt ny form av välfärdsmodell, utan mer troligt ett avskaffande av välfärdsmodellen. Om det kan man naturligtvis tycka vad man vill, men man bör då vara beredd att ta konsekvenserna, som till exempel att en betydande del av befolkningen inte längre kommer att ha möjlighet att tillgodogöra sig så grundläggande saker som god utbildning, sjukvård eller äldreomsorg.

  30. 30 Patrik M maj 18, 2009 kl. 19:18

    Lehman: ”Ett elektivt styrelseskick är ingen garanti för en balanserad politik. Se på kolonierna i väster (de så kallade »Förenta Staterna») under den skjutgalne Texas-cowboyen George W. Bushs tid…”

    Nej, det har du så klart rätt i. Men jag har svårt att se hur situationen varit bättre om President George W Bush, istället hade varit den absolute monarken George II Bush, eller partiordförande Kamrat Georgij Georgevitj Bush.

    Som det nu är kan ju inte en och samma Cowboy sitta i mer än åtta år i Vita Huset, och som ditt exempel fått erfara – skickar man kavalleriet efter för mycket rödskinn och får för många kavallerister skjutna, så blir det i längden svårt att få väljarna med sig.

    I detta ligger en av de stora fördelarna med demokrati ur ett konservativt perspektiv. Det går att byta ut makthavare som mist folkets förtroende, utan att gripa till vapen och ställa till med revolution, med allt elände det brukar medföra.

    Sedan är ju inte demokratin utan problem, men som redan påpekats ovan – det är ändå bättre än alternativet.

  31. 31 Söderbaum maj 18, 2009 kl. 22:41

    Jonas: Ser du något hinder mot att genomföra samma typ av revision i offentliga sektorn som inte minst storföretagen i den privata sektorn är så utsatta för – i syfte att effektivisera sin resursanvändning? ISO 9000 och dylikt.

    Den rapport jag hänvisar till refererades i en TT-artikel från 2003-07-29 som jag har i elektronisk form:

    – – –

    Dyr offentlig sektor inte effektiv
    Av Olle Lindström

    Sverige har västvärldens mest ineffektiva offentliga sektor. Samtidigt ligger Sverige i topp när det gäller utjämning av inkomstskillnader, enligt en rapport från Europeiska centralbanken (ECB). Inget annat EU-land skulle kunna spara så mycket i den offentliga sektorn som Sverige. Svenskarna skulle kunna få lika mycket ”välfärd” för nära på hälften så mycket skattemedel om offentliga sektorn blev effektivare, enligt rapporten. ECB-ekonomerna konstaterar att även andra länder med stor offentlig sektor har problem med effektiviteten.

    USA och Japan effektiva
    Frankrike, Tyskland och Italien med offentliga utgifter på runt 50 procent av bruttonationalprodukten (BNP) har liknande problem som Sverige med världens största offentliga sektor. USA har, enligt rapporten som publicerats i Dagens Industri, tillsammans med Japan och Luxemburg den mest effektiva offentliga sektorn.

    Ekonomerna betonar dock att beräkningarna ska tas med en nypa salt och snarare ses som indikatorer på vad som kan göras bättre.

    Höga kostnader
    ECB har genom 15 olika indikatorer mätt den offentliga sektorns resultat i 23 OECD-länder. Utbildning, arbetslöshet, hälsa och förmåga att utjämna inkomstskillnaderna är några av indikatorerna. Där hamnar Sverige över snittet, men i förhållande till kostnaderna rasar Sverige i effektivitetsligan. Sammantaget visar rapporten att de olika ländernas offentliga sektorers resultat inte skiljer sig särskilt mycket åt. Det som skiljer är hur mycket pengar som stoppas in. Det är alltså effektiviteten det kommer an på.

    Samtidigt som länder med liten offentlig sektor får de högsta resultatpoängen lyckas länder med stor offentlig sektor, som Sverige, bäst med att utjämna inkomstskillnaderna. USA är sämst i västvärlden på att utjämna inkomstskillnader.

    (TT)

  32. 32 Jonas maj 20, 2009 kl. 13:00

    Utmärkt, då talar vi otvivelaktigt om samma paper.

    Jag ser inga hinder alls för att utsätta den offentliga sektorn för revision i syfte att effektivisera resursanvändningen, förutsatt att revisionsprocessen är väl anpassad för den verksamhet man avser utvärdera. En effektivare resursanvändning är naturligtvis alltid önskvärd.

    Min poäng är helt enkelt att detta ECB-paper, av de anledningar jag redogjort för ovan, inte kan tas som intäkt för att det finns betydande effektivitetsvinster att göra. Ett reformprogram av det slag som presenterats ovan skulle således, realistiskt sett, behöva finansieras genom rejäla nedskärningar inom offentlig sektor. Därför saknar jag i förslaget en diskussion om hur man förhåller sig till de lätt insedda konsekvenserna av sådana nedskärningar.

  33. 33 Söderbaum maj 20, 2009 kl. 13:52

    Jonas: ”Ett reformprogram av det slag som presenterats ovan skulle således, realistiskt sett, behöva finansieras genom rejäla nedskärningar inom offentlig sektor.”

    Absolut!

    ”Därför saknar jag i förslaget en diskussion om hur man förhåller sig till de lätt insedda konsekvenserna av sådana nedskärningar.”

    Nu är ju inte detta något partiprogram, utan en illustration av ett konservativt tänkande kring behövliga ekonomiska reformer för att närma sig ett samhälle som ter sig mera sympatiskt ur konservativ synpunkt.

    Som du förstår ser jag det som både absolut möjligt och önskvärt att skära ner på den offentliga sektorn.

  34. 34 Jonas maj 20, 2009 kl. 18:40

    Tack för det förtydligandet! Detta tar oss dock tillbaka till min ursprungliga fråga: Har du några tankar om finansieringen? Alltså: Eftersom det inte finns anledning att tro att betydande effektivitetsvinster kan göras vore det intressant att höra om du har några specifika förslag rörande hur de nedskärningar du förespråkar skulle kunna utformas samt något kort resonemang kring de konsekvenser detta skulle medföra.

    Om du inte har det, eller vill spara dem till ett senare inlägg, så är det naturligtvis helt i sin ordning. Jag håller absolut med dig om att man för diskussionens skull måste få lov att sätta budgetbalansen åt sidan och filosofera kring vad man idealiskt sett skulle ha velat satsa på ekonomiskt. Men det blir onekligen lite väl blodfattigt för ett ”recept på reformer för en sund, stabil ekonomisk tillväxt och samhällsekonomisk utveckling.”

  35. 35 Patrik M maj 20, 2009 kl. 19:09

    Jonas,

    Att det inte skulle gå göra betydande effektivitetsvinster i offentliga sektorn är ditt antagande. Att de undersökningar som pekar på detta är behäftade med osäkerheter är inte detsamma som att det gåt att sluta sig till att de är helt felaktiga.

    Uppenbart finns det många industrialiserade länder som klarar sig med betydligt mindre offentlig sektor än Sverige, och levererar en nog så god, om inte bättre, service till sina medborgare än den svenska.

    Med den reservationen har du naturligtvis rätt i att det knappast går att räkna med att eventuella effektiviseringar kan stå för hela kostnaden för ett reformpaket av den omfattnig Söderbaum skisserar. Självklart är det så att rejäla indragningar i olika områden av den offentliga sektorn måste till.

    Jag tror dock att både vi till höger och de till vänster överskattar skillnaden i ett sådant system. De tjänster som utförs av offentlig sektor i Sverige saknas oftast inte i länder som UK & USA. De utförs av privata aktörer istället, och bekostas av brukarna själva. Det innebär att de skattesänkningar som vi vill uppnå delvis äts upp av ökade kostnader för den enskilde, men också att den samhälleliga service vänstern oroar sig för inte försvinner i den utsträcking man tror.

    Den stora skillnaden ligger i att makt flyttas från politikerna till medborgarna, och att många tjänster kommer att utföras mera effektivt när de befrias från den offentliga sektorns byråkratiska kolosser. Det är vad jag tror i alla fall. Om detta stämmer får väl framtiden utvisa, om vi får chans att testa det.

    Tills vidare skulle jag vilja se mycket mera av studier hur andra länder löst allt från sjukvård, till skola, polis, och socialt skyddsnät. Kanske finns en del att lära? Vi har allt för länge i detta land levt med en självbild av oss själva som höjden av utveckling, och stöddigt förutsatt att andra skall lära av oss, och vi inget har att lära av dem.

  36. 36 Jonas maj 22, 2009 kl. 15:59

    Patrik M,

    Jag påstår inte att det skulle vara omöjligt att göra betydande effektivitetsvinster inom offentlig sektor, utan konstaterar helt enkelt att det saknas skäl att tro det. Med skäl syftar jag naturligtvis på tillräckligt goda sådana för att de ska vara relevanta för utformningen av den ekonomiska politiken. Man kan ju annars ha alla möjliga skäl för att tro alla möjliga saker, men de hör inte nödvändigtvis hemma i den politiska debatten.

    De undersökningar som arbetat med de här frågorna är inte bara behäftade med stor osäkerhet, utan också med så pass stora konceptuella problem att det i princip inte går att dra några övergripande politiska slutsatser ur dem alls, vilket rimligen också är orsaken till att de ger så olika resultat. Man bör till exempel inte heller åberopa världsbankens rapport som drar slutsatsen att den svenska offentliga sektorn är bland de mest effektiva i Europa som bevis för att ytterligare effektivisering är en omöjlighet. Att det inte finns anledning att tro att betydande effektivitetsvinster kan göras är således inte ett antagande jag gör, utan en slutsats jag drar efter en kritisk granskning av det källmaterial som finns tillgängligt.

    Däremot har du en god poäng i att det är väl värt att studera hur andra länder arbetar med de här frågorna.

    Så till huvudpoängen i ditt inlägg, där du har ett liknande problem, nämligen att det saknas belägg för att privatisering av välfärdssektorn skulle leda till större effektivitet. Det exempel som du tar upp, USA, ger oss snarare goda skäl att sluta oss till det motsatta. Den totala kostnaden för sjukvården i USA uppgår till en avsevärt större andel av BNP än i Sverige, trots att täckningen är betydligt sämre. Som exempel kan nämnas att runt 18 procent av befolkningen under 65 står helt utan sjukförsäkring, enligt de senaste siffrorna från U.S. Census Bureau som jag har sett. Om man nu tvunget vill beröva en stor del av befolkningen tillgång till adekvat vård finns det alltså betydligt mer kostnadseffektiva sätt att göra det på.

    Den ofta upprepade trossatsen att privatisering av offentlig verksamhet per automatik leder till effektivisering är, och ser ut att förbli, just detta: en trossats.

  37. 37 Patrik M maj 22, 2009 kl. 18:15

    Jonas,

    Jag tror jag förstår hur du menar. Problemet är att det handlar om så komplexa frågor att det praktiskt taget är omöjligt att med säkerhet kunna uttala sig om effekten av olika åtgärder.

    Det man har att falla tillbaka på är resonemang om orsaker och verkan, samt observationer av olika exempel. Utifrån det formar man en uppfattning, eller trossats om man så vill.

    När jag säger att jag tror att privata aktörer ofta gör ett bättre jobb än offentliga när det gäller att producera välfärd, så är det ett resultat av just en sådan avvägning. Men det är min slutsats. Baserat på dina data och utifrån dina förklaringsmodeller drar du andra slutsatser. Det är helt i sin ordning.

    Jag kanske också bör förtydliga att jag inte ser USA som en självklar förebild. Det finns mycket mellan vår extremt offentliga modell, och deras mera privata modell.

    Jag vill också åter betona att jag instämmer i att politiska reformer som de här skisserade inte kan baseras på förhoppningar (även om de är välgrundade) om olika dynamiska effekter, som effektivisering och ökad tillväxt. Naturligtvis måste alla reformer vara finansierade. Om sedan de positiva effekterna infaller så är ju det en bonus.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar