Spretig debatt med splittrat vänsterblock

ANALYS | Igår kväll hölls den första direktsända partiledardebatten i TV sedan valet 2006, i SVT:s samhällsprogram Agenda (SvD, DN, Expressen, Aftonbladet). Medieintresset var naturligtvis stort på förhand, men med tanke på att vi befinner oss mitt i en valrörelse, och detta var vänsterblocket första verkligt bra tillfälle att visa upp en enig front mot regeringen var resultatet något av en besvikelse. Det vi fick var en bitvis hätsk men spretig debatt som saknade röd tråd, och som alliansen vann genom att bemästra den socialdemokratiska retoriken till perfektion. Dessutom försatte man helt ett givet tillfälle att väcka ett behövligt intresse för EU-frågorna.

Trots att debatten var spretig, svåröverskådlig och handlade om fel saker så gjorde alliansen ett bra intryck.

Från början var det tydligen tänkt att debatten enbart skulle kretsa kring det stundande EU-parlamentsvalet, men någonstans på vägen tycks producenterna på Agenda ha bestämt sig för att intresset inte var tillräckligt stort, och debatten förvandlades istället till en inrikespolitisk dito. Det är inte utan att det känns lite malplacerat så här två veckor innan EU-valet, ett år innan riksdagsvalrörelsen. Inget av partierna har ännu något konkret valmanifest, och resultatet blev en spretig debatt som kändes som om den saknade röd tråd och som flaxade fram mellan politikområden och sakfrågor utan att man fick någon egentlig känsla av att de hade något inbördes samband. Jag tror inte många väljare blev så mycket klokare av att se de sju partiledarna bara stå och pricka av sina åsiktsskillnader på område efter område.

Mycket skattehöjningar men lite EU

De frågor som avhandlades var till stor del givna. Finanskrisen och dess verkningar samt den stigande arbetslösheten fick givetvis stor plats. Olyckligt var dock att vänsterblockets beskyllningar att den borgerliga politiken ökar ”klyftorna” i samhället fick ta upp så stor plats i debatten, och att ingen på allvar ifrågasatte användandet av ordet ”klyftor”. Vad som helst som upprepas tillräckligt mycket blir till en sanning. Andra lågoddsare var fildelning, klimatpolitiken och skolpolitiken. På vägen hanns även skattepolitiken med. Något som jag tror i längden kommer gynna alliansen är att det under debatten blev tydligt att bakom allt tal om ”trygghet” och ”åtgärder” så har Mona Sahlin bara en universallösning på alla problem; skattehöjningar. Detta kommer sannolikt att bli ännu tydligare under valrörelsen. Om allt Mona Sahlin har att erbjuda är höjda skatter och en återgång till den gamla modellen med mindre incitament, mindre ansvar och högre skatter tror jag uppriktigt att de borgerliga har ett försprång, vilket om inte annat är ett exempel på framgångsrik långsiktig förändring av värderingar. Arbetande människor vill hellre behålla fler slantar för egen del i en lågkonjunktur än se trygghetssystemen byggas ut med höjda skatter.

Trots att man uppenbarligen inte bedömde att det fanns något intresse för EU-frågor så fick man pliktskyldigt göra plats för en kvarts EU-debatt på sluttampen. Dessutom klämde man för sakens skull in eurofrågan, som i det närmaste är en död politisk fråga i Sverige, med skohorn. Det är mycket tråkigt att EU inte tilläts ta större plats såhär två veckor innan val till EU-parlamentet, något som även alla partiledare är starkt kritiska mot. Om SVT verkligen ville leva upp till sitt public service-uppdrag hade man sett detta som en möjlighet att höja både medvetenheten och intresset kring EU-valet. Till SVT:s försvar kan man i och för sig säga att inte ens de politiska partierna verkar ta EU-valet på allvar, eller vilja driva EU-frågor i EU-valrörelsen. Härom dan skrev Per Gudmundson i SvD om hur socialdemokraterna går till val på en politik för högre sysselsättning trots att EU saknar verktyg att överhuvudtaget bedriva sysselsättningspolitik.  Gudmundson skräder inte orden när han kallar det bondfångeri, men det gör han rätt i. Det är dags att svenskarna börjar ta EU på allvar. 80% av all nationell lagstiftning härrör ytterst från EU-nivå, vi kan inte längre nöja oss med ett valdeltagande i EU-valen på nedemot 30%. Det är helt enkelt inte demokratiskt acceptabelt. Någonstans måste arbetet med att förmedla till väljarna att det inte bara är plånboksfrågorna som räknas börja.

Splittring till vänster

Jag sållar mig till de kommentatorer som anser att det blå laget tog hem debatten. Alla fyra partiledare presterade bra, men framförallt Fredrik Reinfeldt gjorde ett statsmannalikt intryck och kändes som en mycket naturlig samlande figur för de borgerliga partiledarna. Stadig blick, saklig argumentation och säker ton kontrasterade mot vänsterblockets mer koleriska framtoning. Jag tror att Reinfeldts lite avvaktande, ”lyssnande” stil börjar fastna hos väljarna. Statsministern framstår som säker och professionell. Den borgerliga alliansen som helhet fortsätter för övrigt att uppvisa en imponerande professionalism, och framförallt en samsyn kring vart man vill och hur man vill ta sig dit. Detta till skillnad från vänsterblocket, som för första gången skulle försöka uppträda eniga i TV men som trots detta framstod som ohjälpligt splittrad. Trots tappra försök från alla tre partiledare till vänster, till och med Lars Ohly verkade vilja spela med, ligger vänsterblocket hopplöst efter de borgerliga i regeringsduglighet och samspelthet. Jag vill mena att de ideologiska skillnaderna vänsterpartierna emellan inte är större än mellan de borgerliga partierna när allianssamarbetet påbörjades 2003, utan det handlar snarare om oförmåga att samarbeta och misstänksamhet mot varandra.

Överraskande var dock det stabila intryck som Maria Wetterstrand gjorde. Jag vågar säga att hon utan tvekan överskuggade Mona Sahlin under debatten, och på internet surras det nu om Wetterstrand som en möjlig statsministerkandidat. Detta är i och för sig är helt orealistiskt, men det säger om inte annat en hel del om det svaga ledarskapet i Socialdemokraterna. Maud Olofsson och Göran Hägglund släpptes fram en hel del i debatten, antagligen som ett svar på C:s och KD:s svaga opinionssiffror. Det är ingen orimligt gissning att moderaterna kommer att åtminstone försöka släppa fram sina allianskamrater ännu mer i valrörelsen, men hur utfallet av det blir återstår att se.

Dags för striden om värderingarna

Avslutningsvis ett litet aber, som jag som skribent på den här bloggen inte kan undvika att ta upp. Jag brukar prata mycket om att alliansen måste våga stå upp för ”den borgerliga berättelsen”, och samma kritik kan återigen riktas mot regeringen. Partiledardebatten var en uppvisning i vem som bäst kunde excellera i vänsterretorik. Jan Björklund visade bland annat prov på stilrent struktur- och grupptänkande när han anklagade vänsterblockets (i och för sig vansinniga) skolpolitik för att slå ut arbetarklassens barn. Och på Lars Ohlys anklagelse att de är de mest förmögna som har fått störst skattesänkningar borde Maud Olofsson ha påpekat att detta är fullt naturligt, eftersom de mest förmögna betalar mest i skatt till att börja med, istället för att harmset fråga om Lars Ohly räknade sjuksköterskor som höginkomsttagare. Underförstått; kom inte och säg att vi sänker skatten för de förmögna. Att det är moraliskt förkastligt att sänka skatten för de som bär och bygger samhället, som driver företag och faktiskt tjänar mycket pengar var det med andra ord ingen som öppet ifrågasatte.

Man vinner inga meningsfulla segrar genom att acceptera motståndarens världsbild. Ett pragmatiskt sätt att närma sig det politiska hantverket är utan tvekan bra (och nödvändigt), men man får aldrig glömma de bakomliggande idéerna. Alliansen måste våga sticka ut hakan, få väljarna att haja till och vända på begreppen. Politik är opinionsbildning lika mycket som beslutsfattande, och om alliansen vill förändra något långsiktigt gäller det att förändra värderingar och mentaliteter istället för att bara leverera vad väljarna beställer. Jag är övertygad om att den borgerliga regeringen har goda intentioner, men risken är att man i balansgången mellan pragmatism och idépolitik släpper den borgerliga värdegrunden.

Daniel Bergström

3 Responses to “Spretig debatt med splittrat vänsterblock”


  1. 1 TB maj 19, 2009 kl. 0:02

    Sida vid sida satt de, Mona Sahlin och Maria Wetterstand, sida vid sida med kommunistledare Ohly. Det är verkligen förnedrande för dessa två, som säger sig vara goda demokrater, att uppträda tillsammans med denne kommunist och marxist. Inte då så konstigt att man förlorar debatten så det skvätter om det.

    En allianssida som utstrålar lugn och ansvar mot företrädare för en rödgrön gegga där man inte ens dragit sig för att dra in kommunister i det domokratiska finrummet.

    Alliansen har ett stort ansvar i det demokratiska renhållningsarbetet där socialdemokrater och miljöpartister fullständigt givit upp.

  2. 2 Markus Jonsson maj 19, 2009 kl. 6:17

    Angående de borgerliga grundvärderingarna så känns det som att alliansen släppt dem för länge sedan. Min förhoppning är hursomhelst att man i det förra och kommande riksdagsvalet gått inåt mitten för att hämta med sig väljarna för att sedan gå åt höger. Jag hoppas som sagt. Men ofta känns det som att jag har stor anledning att tvivla.

  3. 3 Jacques Pot maj 19, 2009 kl. 8:41

    ‘Något som jag tror i längden kommer gynna alliansen är att det under debatten blev tydligt att bakom allt tal om “trygghet” och “åtgärder” så har Mona Sahlin bara en universallösning på alla problem; skattehöjningar.’

    Exakt! Vi tackar Mona Sahlin för detta klara och tydliga besked. Jag är förundrad. Höga skatter har vi haft i alla år och ändå har vi haft högvis med problem (eller orättvisor, som Sahlin skulle säga). Hon menar då att eftersom höga skatter inte funkar måste lösningen vara höga skatter. Underbart, det är som en trollkarl som börjat tro på sina egna konster.

    I dagsläget ryker mer än hälften av mina intjänade pengar i olika skatter och kommunala avgifter. Detta hjälper uppenbarligen inte, eftersom problemen kvarstår. Var går då gränsen? Vilket skatteuttag skulle göra att vi kom tillrätta med alla problem? 70 %? 75 %? 100 %?

    Ge tillbaks mina pengar, så fattar jag mina egna beslut.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar