DEBATT | Många konservativa, men knappast alla, håller i huvudsak med liberalerna om den ekonomiska politiken. Därför har det inte blivit någon egentlig debatt mellan konservatismen och liberalismen i Sverige under de senaste 60 åren, i det att vi har måst samla oss mot den gemensamma fienden socialismen. Jag för min del hör dock mer till den socialkonservativa sidan och ser Wilhelm Röpke som en föregångare ifråga om ekonomiskt tänkande, och jag ser liberalismen som ett minst lika stort hot mot konservativa värden som socialismen.
Jag tror också att den politiska högerns idébildning nu på 2000-talet skulle kunna njuta stora, betydelsefulla frukter av en fördjupad idédebatt mellan konservatismen och liberalismen. När det gäller det ekonomiska så är det förvisso av lika marginellt intresse för den konservativa åskådningen som det är centralt i den liberala – just därför är det rimligt att en sådan debatt tar sin början i de ekonomiska frågorna. I det följande vill jag därför teckna en bild av grunderna för en samhällsekonomi med utpräglat konservativa förtecken som står i kontrast till den liberala synen.
Marknadsekonomi – men inte oreglerad
Låt mig omedelbart slå fast att den socialistiska planekonomin är fullständigt förkastlig ur konservativ synpunkt. Vi konservativa utgår från människans ofullkomlighet, och en ordning där några få dikterar villkoren för alla strider helt enkelt mot vår människosyn. Kortsiktiga perspektiv, vilket fem- och tioårsplaner bland mycket annat är ett förskräckligt uttryck för, anser vi också vara någonting dåligt per se.
Konservatismen är otvetydigt anhängare av marknadsekonomin. Men en totalt fri och oreglerad marknadsekonomi leder till ett samhälle som strider mot många konservativa ideal – däribland att kulturen hotas, den starkes rätt råder och att det finns risk för att alla människor till slut blir till brickor i det ekonomiska spelet och förslavas i den vilda jakten på pluringen. Även den otyglade marknadsekonomin leder till att de långsiktiga perspektiven ”konkurreras ut” av de kortsiktiga.
Den fundamentala äganderätten
Att privat äganderätt finns är en grundläggande förutsättning för marknadsekonomin. Redan i synen på detta skiljer sig dock liberalismen och konservatismen åt: för en liberal handlar äganderätten om konsumtion och självförverkligande, för en konservativ handlar den om förvaltarskap och personligt ansvar. Givetvis något kategoriskt uttryckt, men för att göra poängen tydlig.
I den privata äganderätten ingår att kunna tjäna pengar på vad man äger. Jag för min del anser dock till skillnad från liberalerna inte att kapitalism – att tjäna pengar på pengar – är “Guds gåva till människan”, eller ens att det är någonting gott. Jag håller förvisso inte med socialisterna om att det är någonting alltigenom ont. Men kapitalismen inbegriper och medger onekligen negativa saker som girighet och spekulation, vilket har potential att skapa både sociala och individuella problem där den tvärtom borde öppna möjligheter – vilket både det marknadsekonomiska systemet och kapitalismen onekligen förmår. Följaktligen är kapitalismen ur min synvinkel mest en form av faktum som vi måste förhålla oss till. Dess negativa sidor bör därför mildras både genom lagar och genom taxeringsstrukturer, eftersom det erbjuder både ramar och incitament att forma handeln enligt moraliska och sunda normer.
Med detta sagt bör också tilläggas att skatt direkt på tillgångar givetvis är förkastligt ur konservativ synpunkt – man ska inte behöva betala för att utnyttja någonting man äger, vare sig det är fråga om en fastighet, en förmögenhet eller en TV-apparat.
Frihet och normer
De renläriga liberalerna anser att samhället bör bygga uteslutande på fri avtalsrätt. Den konservative för sin del tror på normer som vunnit legitimitet över generationerna och att den enskilde människan behöver dessa för att kunna leva i både fred och frihet med sina medmänniskor i ett civiliserat samhälle. Sådana normer – och lagar och regler – måste följaktligen inskärpas ovanifrån, genom uppfostran, genom skolan och genom de incitament som lagstiftningen frambringar. Endast så kan marknadsekonomin och kapitalismen vara till för människan, och inte människan till för marknadsekonomin och kapitalismen.
Ett samhälle som uppbärs helt och hållet av ekonomiska transaktioner är också alltför instabilt för att de sociala trygghetsbehoven ska kunna anses tillgodosedda. Ett dylikt samhälle påverkas alltför lätt av den moraliskt destruktiva massopinionen och hotas i grunden så fort storägarna gör någonting oväntat. Jag brukar också framhålla ”11 september” som exempel på hur instabilt vårt integrerade västerländska kapitalistiska samhälle är: Du och jag fick mindre pengar i plånboken den dagen bara för att ett par flygplan flög in i byggnader på andra sidan jordklotet.
Utbud, efterfrågan och personligt ansvar
En marknadsekonomi bygger på utbud och efterfrågan, men en mer konservativ än liberal inställning till marknaden är att inte vad som helst ska säljas på marknaden (utbud). På samma sätt har också den enskilde konsumenten liksom alla marknadsaktörer ett ansvar för sina preferenser (efterfrågan). Följaktligen kan vare sig utbud eller efterfrågan ohämmat tillåtas styra utvecklingen av marknaden. Vissa personliga önskemål ska aldrig tillåtas bli tillfredsställda, av moraliska hänsyn – ett socialt ansvarstagande samhälle kan t.ex. aldrig tillåta att pedofili, prostitution eller att narkotika legaliseras (för att nämna några dagsaktuella frågor).
Staten behöver både sätta ramar och reglera
Såsom redan framgått, behövs alltså statsmakten för att balansera intressen på marknaden, och för att värna högre värden mot den ensidiga materialismens strävanden. Detta inbegriper att upprätthålla etiken – på den fria marknaden står ju etiken i vägen för vinstmaximeringen. Det ska inte behöva vara så att det moraliskt riktiga väljs bort därför att det moraliskt oriktiga är billigare eller mer kostnadseffektivt. Det ska inte heller vara så att de omoraliska aktörerna vinner över de moraliska för att de omoraliska inte har några hämningar i sin strävan efter vinstmaximering. Eller för den delen att det omoraliska upphöjs till norm på basis av att majoriteten tycker det är kortsiktigt enklare att inte tänka moraliskt.
Regleringar är följaktligen bra. Även förbud är bra, eftersom varje samhälle behöver gemensamma normer för att kunna vara civiliserat. Dessa normer ska vara till för att gynna människorna, inte för att det ekonomiska systemet ska växa sig så starkt som möjligt och rentutav få ett eget liv som tvingar människorna till strömlinjeformning och att till slut enbart arbeta för att ekorrhjulet ska fortsätta att gå runt.
Läs även:
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Ett här glömt perspektiv är vår tids storleksfixering. I jakten på de gigantiska vinsterna förekommer allt fler av företagsfusioner, vilket minskar konkurrensen — en av idéerna med marknadsekonomien. Det senaste exemplet är en förestående fusion av Cervera och Duka (se här. Minskad konkurrens på marknaden för husgeråd och prydnadssaker är alltså att vänta.
Dagens utveckling är problematisk och måste ses över. Den lokale lille handlaren kan knappast konkurrera med stormarknaderna och samtidigt beskattas/betullas en hel del varor oerhört.
Ett annat bekymmer är ju det, som kallas EVM, id est egna varumärken. De stora detaljhandelskedjornas egna varor tränger mer och mer undan oberoende producenters varor. Cui bono? kan man med rätta fråga sig. Har EVM bättre kvalitet? Det är tveksamt. Är de billigare? Ja, det kan de vara, men ej sällan på bekostnad av kvaliteten.
ICA hotade för några år sedan att helt taga bort GB:s glass ur sitt sortiment, om GB icke sänkte priserna mer. Intressant sätt att tänka. Priser pressas genom konkurrens icke genom hot. Men så är ju ICA en av Sveriges dominerande aktörer inom detaljhandeln, så det där med konkurrens vet man nog inte så mycket om på det fina huvudkontoret.
Lehman: ”Ett annat bekymmer är ju det, som kallas EVM, id est egna varumärken. De stora detaljhandelskedjornas egna varor tränger mer och mer undan oberoende producenters varor. Cui bono? kan man med rätta fråga sig.”
Detta är också ett väldigt stort och utbrett problem. Speciellt eftersom som du säger de tränger bort andra märken.Hur är det att låta konkurrensen va till det bättre om man fyller hyllorna med egna sämre varor?
Lösningen på marknadsekonomins brister är knappast att gå in och detaljreglera. Visst finns det en grundläggande etik och moral men att översätta denna till detaljregleringar är inte görbart. Ju fler regleringar vi inför ju fler blir kryphålen, det leder ingenstans.
Utgångspunkten måste istället vara en bra lagsstiftning som snarare fångar normerna än detaljerna. Här ingår att sådant som uppenbart är skadligt för människan inte skall tillåtas. Här nämns i inlägget ” pedofili, prostitution eller att narkotika” som självklara exempel.
Ett annat oerhört viktigt regelverk är konkurrenslagstiftningen. Fungerar inte konkurrensen ja då fungerar heller inte marknadsekonomin. Alla måste kunna konkurrera på lika villkor vilket kan innebära att olika hänsyn måste tas. Miljö- och klimatproblem är exempel på detta och ett verktyg här är handeln med utsläppsrätter. Samma typ av angreppsätt skulle kunna behövas även på andra områden för att säkerställa att konkurrensen sker utifrån ett helhetsperspektiv.
TB: ”Ett annat oerhört viktigt regelverk är konkurrenslagstiftningen. Fungerar inte konkurrensen ja då fungerar heller inte marknadsekonomin. Alla måste kunna konkurrera på lika villkor vilket kan innebära att olika hänsyn måste tas. Miljö- och klimatproblem är exempel på detta och ett verktyg här är handeln med utsläppsrätter. Samma typ av angreppsätt skulle kunna behövas även på andra områden för att säkerställa att konkurrensen sker utifrån ett helhetsperspektiv.”
Du känner förstås till stordrivsfördelar. De leder till att mindre aktörer slås ut på marknaden, eftersom de inte kan konkurrera i pris. Detta är anledningen till att kvaliteten på allting sjunker i vårt samhälle – konsumtionskarusellen vill att vi hellre köper nytt än behåller någonting långsiktigt, så låg kvalitet premieras i det liberala systemet.
Utsläppsrätter, som du nämner, leder till att storföretagen gör en kostnadsbedömning och konstaterar att det är billigare att köpa utsläppsrätter och fortsätta släppa ut än att skära ner sina utsläpp. Vilket leder dels till att ”gammal teknik” består, och mindre aktörer har inte råd att utveckla ”ny teknik” eftersom de stora aktörerna redan har köpt de utsläppsrätter som sålts i bestämt antal. Ekonomi är som bekant inte enbart en fråga om likvida medel i ett företag, utan också om att bevaka sin marknadsandel och hålla nere konkurrenter.
Det hela kokar ner till att det finns två typer av ”fri konkurrens”. Det ena är socialanarkin där en stat ser till att ingen växer sig större än någon annan. Den andra är liberalanarkin där ”every man for himself” gäller, och där ett antal oligarker snabbt uppstår som börjar reglera marknaden till sin egen fördel för att behålla och stärka sina maktpositioner. I korthet: liberalismens utopi om en fri marknad är ouppnåelig.
Men vad är då alternativet? Vi kan inte reglera fram att vissa leverantörer gynnas framför andra. Det kommer att leda till snedvridning och säkerställer heller på intet sätt kvaliten. Om någon gynnas genom regleringar finns inte längre incitamentet att anstränga sig vilket då heller inte gynnar kvaliten.
Däremot är kvalitet i sig ett konkurrensmedel och något som jag tror kommer att öka i betydelse. Dock då är det den enskilde som avgör om denne vill satsa lite mer för att få en högre kvalitet. Det kan t.ex. gälla närproducerade livsmedel. Själv betalar gärna några kronor mer för detta.
Jo, apropå konservativ ekonomipolitik, vilken inställning har ni konservativa till euron?
David:
Som för det mesta när det gäller ekonomiska frågor har vi nog lite olika uppfattning. Själv tror jag att det vore bra om Sverige deltog fullt ut i EMU, och således införde Euro som valuta, men jag tror inte på att driva genom en svensk anslutning så länge som det finns ett starkt folkligt motstånd mot det.
Insikten om att tiden sprungit ifrån små valutor som den svenska kommer förr eller senare att sprida sig, och redan nu verkar något av ett skifte i opinionen vara på väg, så kanske om något år kan tiden vara mogen för Euro i Sverige.
Jag vet dock att det finns konservativa, bland annat bland skribenterna på denna blogg, som hellre vill behålla kronan.
Utifrån min syn är konservatismen främst ett förhållningssätt där det är frågan om att pröva det som fungerar bra och mindre bra i samhället. Grundtanken är att inte förändra något för förändringens egen skull och att hela tiden ta tillvara på de erfarenheter som finns.
Med detta förhållningssätt som bakgrund blir min slutsats att det nog inte på sikt fungerar så bra med att behålla den ”lilla valutan” kronan. Jämför vi växlingskursen vid folkomröstningen och växelkursen idag är den betydligt sämre. Våra svenska tillgångar har därför i någon mening minskat i värde.
Finanskrisen har också visat hur sårbar kronan är. Trots att Sverige är ett av de länder som ändå haft mest kontroll över situationen, mycket mer än i såväl Tyskland som USA, minskar ändå kronans värde då en liten valuta har svårt att få förtroende i en krissituation.
David: ”Jo, apropå konservativ ekonomipolitik, vilken inställning har ni konservativa till euron?”
Jag för min del ser inga rationella argument mot att vi skulle ha samma valuta i hela världen. Det tycker jag är en eftersträvansvärd vision, och Euron är ett viktigt steg i den riktningen.