Kulturell självbekännelse

DEBATT | Att tala om, försvara eller bekänna sin konservativa kulturuppfattning är att ge sig ut i ett ständigt föränderligt minfält. Minerat av såväl socialister som nyliberaler. Men jag tar chansen och ger mig ut på en sådan resa.

För att bekänna färg från början ser jag mig själv som kulturengagerad socialkonservativ.

Vänstern har till synes haft monopol på att driva kulturpolitiken i Sverige sedan 1968, och än värre haft ett egenproducerat facit på vad som är kultur. Ett facit som accepterats långt utanför kretsen av bokstavstrogna marxister. Varför har det varit så? Och varför har vi låtit vänstern få fritt spelrum när det gäller kulturen?

Även om vi hittar genuint kulturpositiva och kulturengagerade krafter inom konservatismen så har vänstern tack vare övervägande liberal media kunnat få övertaget. En liberal maktelit har funnit den socialistiska kultursynen och kulturtolkningen som ett bevis på den egna toleranta och progressiva inställningen. Istället har man gjort kulturen en otjänst genom att låta den bli politiserad på ett osunt sätt.

Den pågående kulturdebatten

Just nu pågår runt om i landet en diskussion om kulturen, om hur stat, regioner, län och kommuner ska vara med och finansiera kulturen eller om kulturen ska tvingas se sig om efter andra finansiärer. En diskussion som handlar om finansiering och inte om innehåll. En förvisso väsentlig och viktig diskussion men som inte får ersätta diskussionen om kulturens innehåll och betydelse.

Från vänsterhåll råder det ingen tvekan om att kulturen har ett värde ungefär som man på många håll inom borgerligheten försöker hitta ett ekonomiskt alibi för kulturen. På alla tänkbara sätt försöker man hitta ett sätt att tjäna pengar på kulturen, en metod så att kulturen finansierar sig själv och helst ger vinst år någon annan verksamhet, utövare eller ägare.

På allt för många seminarier och företagsrelaterade sammankomster ställs frågan: Hur kan vi använda kulturen? ”Vi” är då nästan alltid lika med näringslivet generellt och turistnäringen i synnerhet.

Den socialistiska kulturkampen

På vänsterkanten har man nått längre över spelplanen. Där har man hittat ett alibi för kulturen. Kulturen har ett värde eftersom den är en del av den politiska kampen, en del av den politiska existensen. Kulturen och därmed kulturpolitiken är en del i byggandet av socialismen.

Den socialistiska kulturagendan går ut på att kulturen ska gynna de politiska målen, att kulturen ska vara en del av den socialistiska existensen. Alltså inget egenvärde, utan ett värde för att uppnå ett politiskt mål.

Detta innebär dock inte att hela vänstern, att alla vänsterkrafter ser kulturen som en politisk byggsten. Och det är kanske här vi kan hitta en kulturell gemenskap mellan vänstern och högern, i den icke-politiserande kulturgemenskapen. En syn på kulturen där högern, eller borgerligheten om man så vill, inte hela tiden rättfärdigar kulturen med att den ger profit eller bidrar till det. Och en vänster som kan acceptera kulturen för vad den är och inte som ett instrument för att nå ett politiskt mål. Når vi dit har vi nått långt.

En kanske i sig motsägelsefull förhoppning eftersom en viktig, för att inte säga avgörande, del (dock inte den enda) av kulturutövandet är att utmana, tänja på gränser, att utmana det politiska etablissemanget, att utmana makten. Men kulturen har långt fler uppgifter för mänskligheten, den tidigare existerande, den existerande och den kommande, att uppfylla.

En konservativ kultursyn

Jag vill hävda att det finns en konservativ syn på kulturen där kulturen har ett eget värde. Kulturen, det kulturella utbudet, möjligheterna att själv utöva kulturell verksamhet är en del av den mänskliga naturen och behövs på alla nivåer för att vi ska bli kompletta människor.

Kulturen behöver inte något alibi. Kulturen behöver inte försvara sin existens med att den tjänar några ekonomiska eller politiska intressen. Kulturen behöver inte försvaras med ekonomiska argument eller nekas av samma skäl. Att säga nej till kulturen är att säga nej till en del av den mänskliga existensen. Därmed inte sagt att kultur och kulturutövande inte kan vara ekonomiskt lönsamt eller politiskt motiverat.

Att definiera ”kultur”

En fråga man måste ställa sig innan man börjar skriva om eller diskutera kultur är – vad är egentligen ”kultur”?

När jag för ett antal år sedan debuterade som kulturredaktör på, den nu nedlagda, Västernorrlands Allehanda i Härnösand minns jag att jag i min premiärkrönika förklarade kultur med ”något rört av människohand”. En enkel förklaring, men också en förklaring som betyder att man inte kan vara kulturfientlig. Kulturfientlig skulle i så fall betyda att man är fientlig mot hela mänskligheten.

Många, inte minst politiskt aktiva, är rädda för att diskutera kultur. Rädda för att bli betraktade som trångsynta, intoleranta och allmänt okunniga i vad som rör sig i den ”kulturella” världen. Därför är den enklaste vägen att gå att inte bry sig eller att hålla med.

Liberalismen har kapitulerat för den politiska vänsterns kultursyn.

Allt som kallas för kultur är inte bra kultur. Av den enkla anledningen att allt som människor förändrar inte är eller blir bra. Men vem är man eller kvinna att skriva ett facit över vad som är god respektive dålig kultur? Det är mer än känsla, en förnimmelse eller om man så vill en instinkt. Det känns – vad som är bra och vad som är dåliga kulturyttringar.

Viktigt att välja sida

För att navigera mig fram till en ståndpunkt om kulturen och var på den kulturpolitiska kartan jag ska placera måste jag utgå från något, måste ha en startpunkt.

Jag utgår från att ta avstånd från den nyliberala synen, eller den rent kapitalistiska, och i detta fall också den rent marknadsekonomiska synen på vilken kultur som har ett värde, vilken kultur som ska bevaras eller stödjas.

Jag tror inte att den bästa kulturen är den kultur som människor är mest beredda att betala för. Jag tror inte på det marknadsekonomiska tänkandet när graden av kultur ska mätas eller när kulturen ska bedömas.

Oftast är den kultur som går hem på marknaden, den alla rusar för att konsumera, flyktig, förförande och med ett bäst-före-datum som sällan ligger speciellt långt in i framtiden.

Så vad är ”bra” kultur?

Kan man redan här spåra en tanke till vad som är god litteratur? Vad som är bra musik? Vad som är god konst? Att den håller över en längre tidsperiod? Eller varför inte för evigt? Jag tror det. God litteratur håller. Den är lika ”bra” idag som den var när den producerades. Därmed också troligt att den är lika bra om lika många år in i framtiden.

Problemet är att när en kulturföreteelse presenteras, har premiär, är det svårt att där på plats slå fast om den ska hålla över en längre tidsperiod.

Vissa människor har förmågan, känslan, att kunna göra en sådan bedömning. Och personligen tror jag att det är just en känsla för vad som är god kultur som krävs för att kunna göra en någorlunda korrekt bedömning. Några regler eller handböcker i bedömning av god kultur går inte att författa.

Lika svårt är det att likt en lagbok slå fast vad som är bra och vad som är dålig kultur. Ofta vet vi vet när vi stöter på den, om den är bra eller dålig. Känslan finns där. Precis på samma sätt som vi vet vad som är rätt och vad som är fel. Vi behöver inte kunna lagarna utantill för att veta hur man ska bete sig och hur man inte ska göra. Men, och detta ställer till problem, det är inte alltid så. Ibland krävs en längre eftertanke och dragande av slutsatser för att komma fram till vad som är rätt. Samma sak för vissa kulturupplevelser. Det första intrycket kan behöva bearbetas, innan vi inser dess värde.

Vårt gemensamma ansvar

En stor del av det ansvarstagande kulturutövandet är att vi som är boende och verksamma i Sverige har ett gemensamt ansvar att förvalta vår del av det västerländska kulturarvet. Inte minst den del av arvet som är speciellt eller unikt för vår del av världen. Den kultur som har levt och varit en del av mänsklighetens historia i generation efter generation.

Kulturen, precis som vår värld i sin helhet, är något vi ska vårda och lämna över till kommande generationer. Men konservatismen är inte utvecklingsfientlig eller reaktionär. Den är framtidspositiv och ser utvecklingsmöjligheterna där de finns. Och här kan man pricka in en vedertagen konservativ sanning som gäller också för synen på kulturen – ”Förändra för att bevara”.

Läs även:

Rolf K Nilsson

4 Responses to “Kulturell självbekännelse”


  1. 1 emanuel. maj 28, 2009 kl. 8:10

    En bra utgångspunkt borde väl vara att kritisera modernismen (och dess derivat)? (I detta fall finns dock ingen möjlig enhet med radikalister.) Annars får någon gärna förklara för mig hur dessa tankar går ihop med konservatism.

  2. 2 David Högberg maj 28, 2009 kl. 18:34

    Mycket bra inlägg. Kulturfrågan kan inte normaliseras igen om vi inte inser att varken liberalernas pengafixering eller socialisternas politisering är till gagn för kulturen i sig.

  3. 3 TB maj 28, 2009 kl. 19:49

    Säkert har kulturen ett egenvärde. God kultur är sådan kultur som överlever tidens gång och som kan uppskattas generation efter generation.

    Detta innebär inte att inte nya kulturyttringar kan vara god kultur. Dock det tar tid innan det utkristalliserar sig vad som har bestående värde och vad som mer är modenycker som snart kommer att glömmas.

    Ur detta perspektiv är jag ganska säker på att delar av modernismen kommer att överleva.

    På konstens område kan jag tycka att en del modernister ,såväl Matisse som Picasso, är stora konstnärer som tagit sin plats i konsthistoriens för att stanna. Det samma gäller Grünewald i vår svenska konsthistoria. Uttrycksättet hos dessa konstnärer sätter fantasin på spel och ger reflektioner som leder in i nya dimensioner.

    På musikens område tror jag att modernister som Bartok, Stravinjski och Ravel är exempel på tonsättare som också tagit sin plats i musikhistorien. Personligen tycker jag denna musik mycket bra speglar mycket av 1900-talets tidsanda varför jag kan lyssna till dem med stor behållning.

    En konservativ kultursyn måste alltså även kunna ta till sig nya influenser för att bygga vidare på den kulturellt hållbara tradition som historien givit oss att förvalta.

  4. 4 David Högberg maj 28, 2009 kl. 21:02

    @TB: Så sant. Som Rolf skriver så är ett konservativt motto att förändra för att bevara.

    För egen del så anser jag det vara mycket mer relevant om ett konstverk kan skapa en känsla av skönhet eller någon annan känsloyttring, kan ge ett perspektiv eller nytt tänkande kring något, eller om den rent allmänt bidrar till en miljö som passar den tänkta placeringen eller framförandet av verket.

    Nytt eller gammalt är i sig inte så intressant, men dock är det värt att hålla en klassisk princip i huvudet: att sannolikheten att något blir bra är större om det följer etablerade principer än om det försöker bryta med dem. Vilket innebär att dagens närmast hegemoniska principer för kulturvärdering faller på sin egen orimlighet då de oftast värderar modernt (eller åtminstone modernistiskt) som definitionsmässigt bättre än traditionellt.

    Därmed som sagt inte sagt att nytänkande konstverk inte kan ha stor kvalité. Framförallt inom musikens område så tycker jag det blir tydligt att många moderna tonsättare kan bidra med perspektiv och alternativ som kompletterar de klassiska riktningarna.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar