Att skilja på religion och politik

kors125PÅ DJUPET | Jag är kristen och samtidigt politiskt aktiv. Som varandes båda dessa så finner man sig i en intressant sits, där krav reses från olika håll på hur man ska bete sig och tala. Från kristet håll vill en del att man ska ”våga” tala i religiösa termer om politiska frågor, och från icke-kristet håll vill en del att man inte ska blanda in några uppfattningar med religiös grund i politiken alls. Jag ser båda dessa ståndpunkter som orimliga.

I kommentarerna till ett inlägg på min privata blogg avkrävdes jag svar på vilket bibelcitat som jag (i egenskap av kristdemokrat och därmed antaget kristen) baserade min uppfattning, på vilket jag svarade att jag inte använder mig av bibeltexter för att resonera kring politik och att jag då mitt bloggande rör endast politik inte tänkte ge mig in i någon teologisk diskussion. Detta fick jag av kommentarsskrivaren ingen acceptans för utan han fortsatte kräva religiös motivation, och avslutade med att raljant deklarera att min ovilja till detta bevisade hans framförda tes om mitt hävdade hyckleri.

Vid andra tillfällen har jag möts av en otroligt föraktfull attityd från ateister över att jag som kristen har mage att ge mig in i politiken. Uppfattningar från kristna har inget i politiken att göra i en sekulär stat, utan uppenbarligen endast ståndpunkter från den som står fri från sådana metafysiska ståndpunkter.

Jag tänkte skriva en text om denna rågång mellan religion och politik, då det är ett ämne som talas mycket om men som jag anser allt för sällan definieras vad det innebär. Det får såväl till följd att vissa kan få för sig att kristna inte borde få lägga sig i politiken som att vissa troende, kristna såväl som muslimer och andra, bestämmer sig för att denna rågång inte kan hållas och istället bör förkastas. Själv försöker jag medvetet hålla en mycket tydlig linje i detta och anser att det idag mer än på länge är viktigt att diskutera var denna linje ska gå.

Självklart är det så att min tro påverkar min verklighetsuppfattning och vilka ingångsvärden jag har i politiken. Min tro innebär att jag har vissa metafysiska uppfattning om människans natur och hennes rättigheter/skyldigheter. Men detta gäller även sekulära liberaler och socialister. Jag har t.ex. en uppfattning om att människans liv är okränkbart, att människan har en rätt att styra sitt eget liv och ett ansvar för det samma, men även att alla människor har ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor. Dessa uppfattningar delar jag med människor av diverse trosuppfattningar såväl som sådana utan någon bestämd trosuppfattning.

Min tro säger mig att världen har vissa egenskaper som följer av att Gud har skapat den. Jag tror att det finns en objektiv verklighet att förhålla sig till och att denna på ett grundläggande plan är rationell och möjlig att med förnuftet lära sig mer om. Jag tror därför att det som man kan komma fram till är sant genom vetenskap med nödvändighet också är i enlighet med kristendomen, detta då sanning är sanning. Det vi lär oss den vägen säger något om det under som skapelsen är, och gör att vi på något plan lär oss mer om Gud och hans verk då världen är skapad av honom. I regel verkar Gud inte mot de verklighetens lagar som han själv har satt upp. Eftersom jag är övertygad om kristendomens sanningsanspråk så är jag därför inte heller rädd för att ta till mig ny kunskap som kan föra mig närmare sanningen, oavsett om denna kunskap kommer från kristet eller ickekristet håll.

Politik grundar sig i botten på metafysik, dvs uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad: har människan en fri vilja, kan människan ha inneboende rättigheter m.m. Min uppfattning där är klar. Det som kallas för den kristna etiken är i botten något allmänmänskligt. Man behöver inte vara kristen för att omfatta samma ståndpunkter som en kristen gör, och kristna har inget monopol på att förstå sig på moraliska spörsmål, utan detta är något som alla människor är skapade med kapaciteten till.

De uppfattningar som klassiskt omfattas av kristendomen är inget unikt, utan eftersom vi alla är skapade av samma Gud något gemensamt. Därför måste också alla politiska och moraliska diskussioner i princip kunna föras utan att blanda in tron eller Gud i resonemanget. Är något rimligt och sant för en kristen i de frågorna så måste det gå att komma fram till samma sak helt utan att dela utgångspunkten i tron.

Demokratin kräver som en grundläggande förutsättning att en diskussion kan föras mellan medborgarna, och den debatten måste då föras på en plan som alla kan dela. På samma sätt som vi kristna inte tolererar att vissa ateister vill kräva icketro av offentliga personer så kan vi inte räkna med att någon annan ska ta hänsyn till ett teologiskt resonemang vid ett politiskt beslut.

Staten har ingen rätt att påtvinga någon en religiös uppfattning eller att följa religiösa regler, på samma sätt som staten inte har någon rätt att försöka hindra någon från att tro en viss sak eller försöka göra så att någon ”slipper” märka att det finns de med en annan tro. Det innebär också att statens makt inte kan användas för att tvinga fram något som endast motiveras religiöst. Det som staten ska göra och som politiken ska besluta måste kunna motiveras på ett sådant sätt att alla, även om vi aldrig kommer vara eniga, kan föra den debatten tillsammans.

När jag resonerar kring en politisk fråga så går jag därför inte tillbaka till Bibeln för att komma fram till en slutsats. Den finns där vad gäller att skapa mina uppfattningar kring människans natur och rättigheter, men kan inte användas som argument i den politiska sfären. För att parafrasera Jesus så handlar det om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud. Politik och världslig makt är per definition sekulär, det är själva ordets betydelse, och den uppfattning som inte kan beskrivas och försvaras i sekulära termer kan inte heller räknas med att tas på allvar i det samtal som rör den sekulära politiska sfärens beslut och sysslor.

En del kristdemokrater kan utan tvekan ibland ha svårt att hålla denna rågång, och vi ska inte tala om den kristna högern i USA, men samtidigt har väldigt många andra utanför partiet enormt svårt med att förstå konceptet att kristdemokratin inte motiverar uppfattningar religiöst då det ofta, men verkligen inte så ofta som många tror, är kristna som är företrädare och aktiva i partiet. Båda dessa inriktningar är felaktiga, och i grund av samma anledning: de skiljer inte på politik och religion.

His taking responsibility as an ethical standpoint for Christians means you don’t call upon religion to sanctify or sanction what you’re doing. You really do take responsibility for your actions before God.

— Victoria Barnett om Dietrich Bonhoeffer

David Högberg

(inlägget tidigare publicerat på min privata blogg)

7 Responses to “Att skilja på religion och politik”


  1. 1 Vox celestis juni 3, 2009 kl. 15:52

    Det raljanta ateister som hävdar att troende inte ska blanda sig i politik ska bemötas som de antidemokrater de är – med förakt.

  2. 2 FredrikN juni 3, 2009 kl. 18:57

    Man kan fundera lite på sambandet mellan konservatism och katolicism. Om det finns nåt..

  3. 3 David Högberg juni 3, 2009 kl. 19:14

    @FredrikN: Till en börja med så ska jag klargöra min egen bakgrund, så att den delen är klar. Jag är uppvuxen frikyrkligt, pingst i släkten och för egen del främst evangeliska frikyrkan. Är idag svenskkyrklig även om jag sörjer för tillståndet i denna kyrka. Har alltså själv inga kopplingar till den romerska katolicismen, och anser att de i väldigt relevanta delar är helt ute och seglar rent teologiskt sett. Katolicism i meningen att man tror på en allmännelig kyrka som trancenderar samfundsgränserna, den stödjer jag dock.

    Jag skulle vilja hävda att det inte finns någon direkt koppling mellan konservatism och katolicism, åtminstone om man pratar om en anglosaxiskt eller germanskt insprirerad konservatism såsom den oftast har varit här i Sverige. I t.ex. frankrike så finns ju dock personer som de Maistre som driver sin rätt speciella form av konservatism, vilken jag personligen finner rätt osmaklig och vilken inte heller ligger i närheten av den typ av konservatism som framförs här på Tradition&Fason.

    De flesta ”klassiska” konservativa tänkarna har ju tillhört olika grenar av protestantisk kristendom, medan den svenska konservatismens grå eminens Tage Lindbom var sufisk muslim. Bland moderna tänkare som faller inom konservatismens ram så tycker dock åtminstone jag mig märka av en rätt stor endel katoliker.

    Jag tror att katolicismen har ett visst försteg att bibringa konservativa tänkare genom sin långa och tämligen stringenta filosofiska tradition, vilket också (i min mening) är anledningen att det är i det samfundet som kristdemokratin finner sin vagga. Men att hävda något direkt samband mellan konservatism och katolicism skulle jag mena är rent förfelat.

  4. 4 Jonas juni 3, 2009 kl. 20:37

    Uräskta en oinsatt,men vad skulle den latinska grenen av det konservativa trädet vara? Jag tänker direkt katolicism där nämligen.

    Mvh

  5. 5 minutz3 juni 3, 2009 kl. 20:48

    Ja, kristdemokratin såsom ideologi grundlades och myntades ju av påve Leo XIII i den påvliga encyklikan ”Rerum Novarum” och kristdemokrati bygger också på Sankt Thomas av Aquinos läror… så man kan säga att det i grunden är i sanning en katolsk ideologi. Sedan så torde Kyrkan i praktiken i det närmaste stödja konservatismen, då Kyrkan (när jag skriver Kyrkan menar jag för övrigt Katolska Kyrkan om någon inte förstod det) deklarerat såväl socialism såsom kapitalism och fascism såsom fel. Rent ekonomiskt är det ju distributismen som förespråkas.

    Sedan ska påpekas att även påven själv har varnat för att blanda ihop politik och religion.

    Däremot så bör politiken vila på sunda värderingar. Dessa kan vara kristna, men ingen religion ska liksom påtvingas medborgaren. Även utan en kristen grund så innebär moral och etik att man faktiskt försvarar de oföddas liv, förkastar sexuella perversioner (homosex, sex utanför äktenskapet, prostitution, osv.) osv.

    Utan moralen och etiken så faller ett samhälle ganska snabbt ihop. Jag nästan längtar lite grann efter att vi skall få muslimska ”domstolar” som ser till att moral och etik upprätthålls vilket kommer vara konsekvensen om inte moral och etik upprätthålls i landet, då redan många svenskar har sökt sig till islam just för dess ståndaktighet i moral och etik.

  6. 6 Skötkonung juni 4, 2009 kl. 18:15

    Nu handlade ju inlägget förvisso om politik och religion, men fick ändå lust att dela med mig av vad som står att finna i en blogg, författad av en präst i Svenska kyrkan. Det handlar om religion och nationaldagsfirande, och i synnerhet avslutningen är mycket förvirrande, samt säger ganska mycket om ”tillståndet i ex-statskyrkan”:

    ”Kristna och muslimer firar nationaldagen tillsammans i Rosengård. Jaha. Att kristna och muslimer gör icke-religiösa saker tillsammans är väl måttligt kontroversiellt, och i sig gott och uppbyggligt för samhällsgemenskapen. Men nationaldagen? Finns det något bra sätt att fira den?

    När jag var barn firades Svenska Flaggans Dag, som det hette då, med flaggan i topp och hemvärnet i givakt och tal av prästen och psalmsång. Den klassiska alliansen mellan nationen, kyrkan och militären således. Ganska läskigt om man tänker efter. Nationalismen och religionen i förening är historiskt sett en dödlig och inte så särskilt kristlig kombination. Nationalstaten borde inte ha något särskilt värde ur kristen synvinkel. Och absolut inte den barbariska sedvänjan att begå massmord i nationens namn, vare sig man kallar det krig eller försvar.

    Om nationaldagen ska firas under anständiga former måste det ske på ett inkluderande, gränsöverskridande och antimilitaristiskt sätt. Kanske då att en moské i Rosengård kan vara den lämpligaste platsen, trots allt.”

    Alltså, nationaldagen i en moské, hellre än i en kyrka. Dvs om man vill fira denna dag under ”anständiga” former. Hmmm..

  7. 7 Vilhelm Skytte juni 4, 2009 kl. 23:58

    Jag känner mig stolt och hedrad över att få dela de ”sexuella perversionernas” skampåle med homosexuella. Trevligt att vi heterosexualla också får känna på katolicismens avsky – de blir så tråkigt när bara de som är gay får ta skiten.

    Är det väldigt roligt eller bara otroligt otäckt att Minutz3 vill köra igång den spanska inkvisitionen igen?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar