Anledningen till Junilistans fall

ANALYS | Upp som en sol och ner som en pannkaka. Det är kanske ett lämpligt ordspråk i sammanhanget, eftersom Junilistans logotyp just är en orange cirkel. Junilistan var förra EU-parlamentsvalets stora vinnare. Jag röstade på dem då, självklart och entusiastiskt. Och jag röstade på dem nu – kryssade Björn von der Esch – utan att ens ha en förhoppning om att de skulle klara 4%-spärren.

JL började som ett blocköverskridande EU-skeptiskt parti, man är inte emot EU men man vill inte ha en EU-superstat och man vill återta makt från EU-parlamentet till den svenska riksdagen. Partiledare var den f.d. socialdemokraten Nils Lundgren som hade tröttnat på sosseriet och startade eget. Med stor framgång – för JL fick 14,5% av rösterna efter en stark spurt de sista dagarna innan valdagen.

Det är en sak att JL startats av en socialdemokrat som protesterar mot sitt eget parti, tillsammans med f.d. chefen för Sveriges Riksbank den borgerlige Lars Wohlin. Men det känns onekligen på ett annat sätt när en desto mera känd socialdemokrat – Sören Wibe – tar över partiledarskapet efter Lundgren. Det tycks rentutav som att det varit ett sätt för socialdemokratin dels att fånga upp EU-kritiska väljare genom en alternativ kanal, dels att eliminera en betydelsefull motståndare – vilket Nils Lundgrens Junilista uppenbarligen var. I allt väsentligt framstår JL:s fall som en seger för Socialdemokraterna, de har inte tagit några betydelsefulla röster den här gången och politiskt är de nu döda.

Wibes inträdande som JL:s nye partiledare efter Lundgren är dock inte den enda orsaken till partiets katastrofval igår. JL:s borgerliga EU-parlamentariker Lars Wohlins partibyte till Kristdemokraterna 2006 måste också av många ha uppfattats som en splittring av JL. Att partiets socialdemokrater och borgerliga inte kunde enas om någonting annat än motståndet mot EU och dessutom inte ens hålla sams i partiet, vilket experter upprepat närmast som ett mantra både före EU-parlamentsvalet 2004 och kontinuerligt därefter. JL har därefter mycket riktigt också gått klart åt vänster. När den konservative f.d. riksdagsledamoten Björn von der Esch inträdde som vice ordförande och tvåa på JL:s valsedel var det en nödvändig åtgärd inför valet, men det varken vägde upp den socialdemokratiska dominansen av partiet eller dess vänsterinriktade politik.

Allra viktigast för Junilistans fall från succén på 14,5% till gårdagens fiasko på 3,7%, är dock att man inte lyckats hålla kontakterna med väljarna under de fem år som gått sedan förra EU-parlamentsvalet. Lundgrens JL red på en våg 2004, vältajmat och välavvägt – men efter det har man egentligen inte hört någonting av Junilistan. Då blir de också bortglömda av väljarna.

Visst satsade man på att komma in i riksdagen, men man satsade inte tillräckligt seriöst. Man hade inte byggt upp vare sig internorganisation eller kampanjorganisation, och man hade inte gjort några ansträngningar att förvalta sitt varumärke – dessutom lyckades man inte presentera ett relevant rikspolitiskt program. Det var kanske inte att vänta heller med tanke på att JL från början varit en blocköverskridande organisation. Men hade man vågat sätta ner foten t.ex. i det borgerliga blocket där det inte fanns något EU-skeptiskt parti sedan tidigare, ja då hade det gått mycket bättre i detta EU-parlamentsval, det är jag övertygad om.

JL skulle ha utsett en borgerlig till Lundgrens efterträdare inför riksdagsvalet 2006. Lundgren hade ju redan kommit in som partiets representant i EU-parlamentet, därutöver behövde man en företrädare i svenska riksdagen. Hade huvudpersonen i JL:s riksdagsvalkampanj varit en borgerlig så hade man samtidigt markerat tydligt att partiet är fortsatt blocköverskridande. Då hade man också kunnat undvika den vänstersväng som skett inför årets EU-parlamentsval, vilket givetvis inte varit ägnat att locka några högerröster. JL:s oförmåga att lyckas i riksdagsvalet 2006 kan knappast överskattas. Är man emot EU eller skeptisk till EU:s utveckling, så är även den svenska riksdagen ett nödvändigt forum att driva sin politik i. Själva EU-medlemskapet avgörs i den svenska riksdagen, och det är på riksdagens mandat som regeringen agerar i EU-frågor.

Som det är nu, med 3,7 i valresultat, nära men ändå inte jättenära 4%-spärren, ser jag fram emot att JL inleder förhandlingar om samarbete med Libertas Sverige. Libertas är ett paneuropeiskt, blocköverskridande parti som startats inför detta EU-parlamentsval med systerpartier i många EU-länder, i reaktion mot Lissabon-fördraget och med en enligt min uppfattning oerhört sympatisk vision för EU och dess utveckling. Den svenska blocköverskridande EU-skepticismen kommer åtminstone inte att förvaltas vidare inom Junilistan.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

3 Responses to “Anledningen till Junilistans fall”


  1. 1 Marthin juni 8, 2009 kl. 15:17

    Wibe (jl) var ärlig med sig själv och sitt parti efter misslyckandet, det skall han ha. Rakt ut säger han att det saknas organisation och karismatiskt folk.

    Är det återaktualiserat med samarbete mellan Libertas & JL efter att Ganleys bud fick nej tack..?

  2. 2 Patrik M juni 8, 2009 kl. 20:37

    Junilistan var nog ganska tidigt dömda till undergång. Medan den politiska mitten är ganska enigt för EU, så finns det största motståndet mot EU längst ute till vänster och längst ute till höger. Att skapa ett blocköverskridande parti som förenar EU-motståndarna på båda flankerna måste leda till stora inre spänningar så snart andra frågor kommer på tal.

    Hade junilistan valt att renodla sig som ett borgerligt EU-kritiskt parti, så hade man kanske kunnat överleva, eftersom det är en nisch som är ”ledig”. När man nu i stället valde att nischa in sig åt vänster istället (von der Esch får ursäkta, men han blev och upplevdes nog som ett genomskinligt högeralibi) så högg man i sten. För EU-kritiker med hjärtat till vänster finns redan flera alternativ, som är ”pålitligare”.

    Nåväl, jag sörjer inte Junilistans hädanfärd. Istället gläds jag åt att alliansen lyckades bli större än den rödgröna axeln. Kanske kan Libertas istället komma att bli ett EU-kritiskt alternativ för borgerliga. Det är inte säkert att jag som Europavän kommer att finna mig hemma där, men det är uppenbart att ett sådant parti behövs.

  3. 3 TB juni 8, 2009 kl. 22:24

    Det går inte att komma ifrån att den viktigaste dimensionen i politiken är höger – vänster, individen unika värde – kollektivismens anonymitet, marknadsekonomi – planekonomi, ja de frågor som skiljer i grunder är många.

    Med dessa grundläggande skillnader i bakgrunden är Junilistan en politisk omöjlighet. Det leder ingenstans att mixa ett parti med socialister, liberaler och konservativa.

    Frågan om EU’s vara eller icke vara som varit den enda sammanhållande länken för Junilistan har också blivit allt mer akademisk. EU är här för att stanna och då gäller det att göra något bra av det. Någon gjorde en jämförelse mellan EU och det tyskromerska riket. Det senare varade i 900 år och i detta perspektiv har EU ännu inte lämnat ”småbarnsåldern” vilket innebär att det finns mycket kvar att forma.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,082 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar