Norden – en naturlig gemenskap

PÅ DJUPET | Såhär i tider av EU-parlamentsval tänker man kanske lite mer än vanligt kring det här med naturliga gemenskaper. I alla fall har jag gjort det. Europa är en naturlig gemenskap, som bygger på arvet från Aten, Rom och Jerusalem och som konstituerar en egen civilisation. Inom denna civilisation finns ett antal mindre naturliga gemenskaper, kulturer med regional särart – faktum är att Europa är världens mest kulturellt kristalliserade kontinent. Bland dessa särskiljer sig Norden som ett eget kulturområde. De svenska, danska, norska (etc.) kulturerna uppvisar klara olikheter, men likheterna är betydligt större mellan oss än jämfört med t.ex. Spanien, Italien, Bulgarien, Ungern, Tyskland eller England. Inom EU-politiken är heller inga länder så samspelta som de nordiska.

Nu är det i och för sig så att Norden som enhet, utöver vår geografiska placering i norr på Europakartan, knappast existerar i etablissemangets bild av tillvaron. Den uppfattning som gäller är att det aldrig har funnits något sådant som en ”nordisk gemenskap” – Norden har aldrig varit enat, för tusen år sedan när alla nordbor var vikingar reste danskar, norrmän, islänningar och svenskar åt helt olika håll med sina skepp och i helt olika syften, och därefter har vi legat i krig med varandra i 1000 år.

Men det stämmer inte, och även om etablissemanget gör vad det kan för att glömma bort det nordiska perspektivet, så är de facto Norden ett eget sammanhängande kulturområde. Ur kulturellt hänseende kringgärdas de nordiska länderna av en betydligt tydligare gräns än de inomnordiska gränser som framvuxit historiskt, nämligen gränsen mot Östeuropa och gränsen mot Västeuropa. Även om Sverige och Danmark är gamla arvsfiender så är det mer som bröder som slåss om allting – Sveriges relation till Ryssland är av ett ganska annorlunda slag, liksom Danmarks relation till Tyskland genom historien.

Faktum är att om man vill så kan man se Nordens historia som ett 1000-årigt försök till enande, där striderna framför allt har handlat om huruvida det ska ske under den danska eller svenska kronan. I det följande vill jag ge ett så utförligt perspektiv som möjligt på den 1000-åriga nordiska gemenskapen. En gemenskap som är av ett annat slag och på en närmare nivå än den europeiska gemenskapen.

Historien om Nordens försök till enande

Vi kan utan vidare betrakta både vikingatiden och den katolska medeltiden som en komplett kulturell samhörighet mellan de nordiska länderna. Vi talade i huvudsak samma språk – danskan, norskan och svenskan är än idag världens mest lika systerspråk och det är i stor utsträckning under de senaste 500 åren som de har glidit isär. I slutet av medeltiden förenades också de nordiska länderna under en kungamakt. Denna union, Kalmarunionen kallad, kom att bestå under 126 år från 1397 till 1523. För att mycket kortfattat redogöra för dess blodiga splittring så uppskattade inte Sverige villkoren i samband med maktskiftet genom arv till danske kungen Christian II och Gustav Vasa bröt ur Sverige ur unionen. I samband med dessa händelser kom hela Norden att bli protestantiskt, och skiljde därigenom ut sig ytterligare som religiös gemenskap inom Europa.

Nordens länder har alltid haft varandra som främsta handelspartners. I själva verket är det endast Danmark som har haft något mera varaktigt kulturellt utbyte med Västeuropa under de senaste 1000 åren, och Danmarks politiska fokus har ändå legat i Norden hela tiden. Mot Östeuropa har en skarp linje gått längs nuvarande Finlands östgräns och något kulturellt utbyte mellan Norden och Östeuropa kan man inte ens tala om efter vikingatiden. Medan Sveriges krig med Danmark gällt dominansen i Norden, så har krigen med Ryssland handlat om att hålla ryskt inflytande borta från Norden. Om vi sedan ser till skeendena i Norden efter 1523 så är det mest påtagliga att Sverige vid 1600-talets början framträdde som stormakt, under rådande omständigheter delvis på Danmarks bekostnad. Detta påverkade givetvis Norden som samfälld ytterligare – de inre förhållandena förändrades, men de yttre förhållandena bestod och befästes runtikring de nordiska intressena. Både Danmarks och Sveriges politiska och kulturella fokus förblev det nordiska sammanhanget, även om också vissa intryck från franskt och tyskt håll gjorde sig gällande vid själva hoven.

I större delen av Nordens historia har Sverige och Finland varit ett och samma land, liksom Danmark och Norge varit förenade under en kung. Sverige-Norge är också en konstellation som varade en inte oansenlig tid under en övergångsfas mot det framåt 1800- och 1900-talen i småstater uppsplittrade Norden. Redan i sin egenskap av historiska stormakter har Sverige och Danmark en hel del gemensamt, och Norge och Finland för sin del har – de facto av samma historiska skäl – en utpräglat patriotisk överideologi som gör det ganska lätt för norrmän och finnar att förstå och känna sympatier inför varandras intressen. Den nordiska samförståelsen består alltså än idag, och ligger mycket djupt. Och väl att märka: om Norden historiskt kan sägas ha delats upp på det vis som blivit, huvudsakligen på basis av Danmarks och Sveriges respektive relationer till varandra och till utomnordiska länder, så har trots allt både Danmark och Sverige var för sig genom historien verkat just för att ena Norden – om än under danskt respektive svenskt flagg. Först Danmark på den dansk-svenska Kalmarunionens bekostnad, och därefter Sverige med gott resultat fram till… ja just det, vad var det egentligen som hände ödesåret 1809? I år högtidlighåller vi 200-årsminnet av detta för Sverige och även Norden så oerhört viktiga årtal.

Ödesåret 1809 och utvecklingen därefter

I det sista (senaste?) kriget som Sverige utkämpade, vilket började som ett krig mot Danmark 1809, besegrade Sverige som bekant Danmark. Likafullt utsågs i samband med att fredsfördraget undertecknades den danske prinsen Kristian August till svensk kronprins. Bara något år senare omkom Kronprins Karl August, som han på förekommen anledning hade ändrat namn till, under en ridövning i Skåne. Detta visar dock mycket tydligt, tycker jag, den broderlighet som ändå fanns mellan Danmark och Sverige – en dansk prins var inte den siste tänkbare att bli kung av Sverige, utan den förste. En ren tillfällighet förhindrade alltså år 1810 ett mycket viktigt steg mot närmare nordisk gemenskap 287 år efter Kalmarunionens upphörande.

Men historien tar absolut inte slut där. Från mitten av 1800-talet tilltog det nordiska politiska samarbetet – vi inledde t.ex. ett lagstiftningssamarbete som pågår än idag. I själva verket räknas Norden som ett eget rättsområde bland världens olika rättsystem (där det franska respektive engelska är de dominerande), och det har mer sina rötter i medeltiden än det påverkats av det nordiska lagstiftningssamarbetet fr.o.m. 1800-talet. Vidare infördes vid 1800-talets slut kronan som valuta i Sverige, Danmark, Norge och Island.

Så kom 1900-talet, och med det första och andra världskrigen, varvid Norden på ett helt annat sätt än tidigare drogs med i händelserna på den europeiska kontinenten. I spillrorna av världskrigen har EU rest sig, och kommit att sätta den politiska agendan för Norden. Men likafullt inrättades Nordiska ministerrådet 1971, och under 2000-talet har vi både fått en nordisk fotbollsliga – Royal League – och en nordisk-baltisk börs. De nordiska länderna har alla idag alltjämt varandra som viktigaste exportländer. På den kulturella sidan har vi t.ex. sedan flera decennier också utvecklat ett nära samarbete ifråga om produktion av film och TV. Det är alltså bara att konstatera att Norden har integrerats ytterligare såväl politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt sedan början av 1800-talet. Att svenskarna idag är sämst av de nordiska folken på kunskap om de nordiska grannländerna säger betydligt mer om svenska politikers framförhållning under de senaste 50 åren, än om den nordiska gemenskapen som sådan.

Förutsättningar inför framtiden

Det är inte för inte som de nordiska länderna har likadana flaggor med kors på. Faktum är att Norden utgör en naturlig social och kulturell enhet. Vi har snarlika språk, utgör ett avgränsat kulturområde, utgör ett eget rättsområde, har samma trosinriktning (den protestantiska), snarlika inrikes- och utrikespolitiska intressen, är välfärdsstater och har i väsentliga avseenden gemensam historia. De nordiska länderna skulle på denna grund utan vidare kunna utveckla en starkare politisk gemenskap i 2000-talet, och jag är övertygad om att mycket vore vunnet om vi gjorde det.

På den större globala arenan tror jag de realpolitiska förutsättningarna är större än vad det politiska etablissemanget i de nordiska länderna öppet vill erkänna. Jag tror nämligen att utvecklingen i världen leder mot ett allt större behov av en gemensam agenda för det sociokulturellt tämligen homogena Norden. Vi lever nu i globaliseringens tidevarv, med formerande av allt större intressegemenskaper och ett tilltagande tryck från omvärlden vad gäller såväl internationell terrorism som asiatiska tigerekonomier och en växande rysk stormakt vägg i vägg med oss. Att det sistnämnda är en anledning för Nordens länder att visa varandra större stöd och solidaritet är också en uppfattning som uttryckts av de nordiska försvarsministrarna nyligen.

Låt oss alltså, som inser och uppskattar den nordiska gemenskapen, göra vad vi kan för att lyfta diskussionen om vad som faktiskt går att göra för att stärka våra gemensamma intressen. Inte minst så här i samband med EU-parlamentsvalet kunde den frågan vara aktuell. Väl att märka behöver inte ett starkare norden vara ett hot mot europeiska intressen – förmodligen är det snarare till fördel, starkast är alltid den som också har starka vänner vid sin sida.

Jakob E:son Söderbaum

Annons