Norden – en naturlig gemenskap

PÅ DJUPET | Såhär i tider av EU-parlamentsval tänker man kanske lite mer än vanligt kring det här med naturliga gemenskaper. I alla fall har jag gjort det. Europa är en naturlig gemenskap, som bygger på arvet från Aten, Rom och Jerusalem och som konstituerar en egen civilisation. Inom denna civilisation finns ett antal mindre naturliga gemenskaper, kulturer med regional särart – faktum är att Europa är världens mest kulturellt kristalliserade kontinent. Bland dessa särskiljer sig Norden som ett eget kulturområde. De svenska, danska, norska (etc.) kulturerna uppvisar klara olikheter, men likheterna är betydligt större mellan oss än jämfört med t.ex. Spanien, Italien, Bulgarien, Ungern, Tyskland eller England. Inom EU-politiken är heller inga länder så samspelta som de nordiska.

Nu är det i och för sig så att Norden som enhet, utöver vår geografiska placering i norr på Europakartan, knappast existerar i etablissemangets bild av tillvaron. Den uppfattning som gäller är att det aldrig har funnits något sådant som en ”nordisk gemenskap” – Norden har aldrig varit enat, för tusen år sedan när alla nordbor var vikingar reste danskar, norrmän, islänningar och svenskar åt helt olika håll med sina skepp och i helt olika syften, och därefter har vi legat i krig med varandra i 1000 år.

Men det stämmer inte, och även om etablissemanget gör vad det kan för att glömma bort det nordiska perspektivet, så är de facto Norden ett eget sammanhängande kulturområde. Ur kulturellt hänseende kringgärdas de nordiska länderna av en betydligt tydligare gräns än de inomnordiska gränser som framvuxit historiskt, nämligen gränsen mot Östeuropa och gränsen mot Västeuropa. Även om Sverige och Danmark är gamla arvsfiender så är det mer som bröder som slåss om allting – Sveriges relation till Ryssland är av ett ganska annorlunda slag, liksom Danmarks relation till Tyskland genom historien.

Faktum är att om man vill så kan man se Nordens historia som ett 1000-årigt försök till enande, där striderna framför allt har handlat om huruvida det ska ske under den danska eller svenska kronan. I det följande vill jag ge ett så utförligt perspektiv som möjligt på den 1000-åriga nordiska gemenskapen. En gemenskap som är av ett annat slag och på en närmare nivå än den europeiska gemenskapen.

Historien om Nordens försök till enande

Vi kan utan vidare betrakta både vikingatiden och den katolska medeltiden som en komplett kulturell samhörighet mellan de nordiska länderna. Vi talade i huvudsak samma språk – danskan, norskan och svenskan är än idag världens mest lika systerspråk och det är i stor utsträckning under de senaste 500 åren som de har glidit isär. I slutet av medeltiden förenades också de nordiska länderna under en kungamakt. Denna union, Kalmarunionen kallad, kom att bestå under 126 år från 1397 till 1523. För att mycket kortfattat redogöra för dess blodiga splittring så uppskattade inte Sverige villkoren i samband med maktskiftet genom arv till danske kungen Christian II och Gustav Vasa bröt ur Sverige ur unionen. I samband med dessa händelser kom hela Norden att bli protestantiskt, och skiljde därigenom ut sig ytterligare som religiös gemenskap inom Europa.

Nordens länder har alltid haft varandra som främsta handelspartners. I själva verket är det endast Danmark som har haft något mera varaktigt kulturellt utbyte med Västeuropa under de senaste 1000 åren, och Danmarks politiska fokus har ändå legat i Norden hela tiden. Mot Östeuropa har en skarp linje gått längs nuvarande Finlands östgräns och något kulturellt utbyte mellan Norden och Östeuropa kan man inte ens tala om efter vikingatiden. Medan Sveriges krig med Danmark gällt dominansen i Norden, så har krigen med Ryssland handlat om att hålla ryskt inflytande borta från Norden. Om vi sedan ser till skeendena i Norden efter 1523 så är det mest påtagliga att Sverige vid 1600-talets början framträdde som stormakt, under rådande omständigheter delvis på Danmarks bekostnad. Detta påverkade givetvis Norden som samfälld ytterligare – de inre förhållandena förändrades, men de yttre förhållandena bestod och befästes runtikring de nordiska intressena. Både Danmarks och Sveriges politiska och kulturella fokus förblev det nordiska sammanhanget, även om också vissa intryck från franskt och tyskt håll gjorde sig gällande vid själva hoven.

I större delen av Nordens historia har Sverige och Finland varit ett och samma land, liksom Danmark och Norge varit förenade under en kung. Sverige-Norge är också en konstellation som varade en inte oansenlig tid under en övergångsfas mot det framåt 1800- och 1900-talen i småstater uppsplittrade Norden. Redan i sin egenskap av historiska stormakter har Sverige och Danmark en hel del gemensamt, och Norge och Finland för sin del har – de facto av samma historiska skäl – en utpräglat patriotisk överideologi som gör det ganska lätt för norrmän och finnar att förstå och känna sympatier inför varandras intressen. Den nordiska samförståelsen består alltså än idag, och ligger mycket djupt. Och väl att märka: om Norden historiskt kan sägas ha delats upp på det vis som blivit, huvudsakligen på basis av Danmarks och Sveriges respektive relationer till varandra och till utomnordiska länder, så har trots allt både Danmark och Sverige var för sig genom historien verkat just för att ena Norden – om än under danskt respektive svenskt flagg. Först Danmark på den dansk-svenska Kalmarunionens bekostnad, och därefter Sverige med gott resultat fram till… ja just det, vad var det egentligen som hände ödesåret 1809? I år högtidlighåller vi 200-årsminnet av detta för Sverige och även Norden så oerhört viktiga årtal.

Ödesåret 1809 och utvecklingen därefter

I det sista (senaste?) kriget som Sverige utkämpade, vilket började som ett krig mot Danmark 1809, besegrade Sverige som bekant Danmark. Likafullt utsågs i samband med att fredsfördraget undertecknades den danske prinsen Kristian August till svensk kronprins. Bara något år senare omkom Kronprins Karl August, som han på förekommen anledning hade ändrat namn till, under en ridövning i Skåne. Detta visar dock mycket tydligt, tycker jag, den broderlighet som ändå fanns mellan Danmark och Sverige – en dansk prins var inte den siste tänkbare att bli kung av Sverige, utan den förste. En ren tillfällighet förhindrade alltså år 1810 ett mycket viktigt steg mot närmare nordisk gemenskap 287 år efter Kalmarunionens upphörande.

Men historien tar absolut inte slut där. Från mitten av 1800-talet tilltog det nordiska politiska samarbetet – vi inledde t.ex. ett lagstiftningssamarbete som pågår än idag. I själva verket räknas Norden som ett eget rättsområde bland världens olika rättsystem (där det franska respektive engelska är de dominerande), och det har mer sina rötter i medeltiden än det påverkats av det nordiska lagstiftningssamarbetet fr.o.m. 1800-talet. Vidare infördes vid 1800-talets slut kronan som valuta i Sverige, Danmark, Norge och Island.

Så kom 1900-talet, och med det första och andra världskrigen, varvid Norden på ett helt annat sätt än tidigare drogs med i händelserna på den europeiska kontinenten. I spillrorna av världskrigen har EU rest sig, och kommit att sätta den politiska agendan för Norden. Men likafullt inrättades Nordiska ministerrådet 1971, och under 2000-talet har vi både fått en nordisk fotbollsliga – Royal League – och en nordisk-baltisk börs. De nordiska länderna har alla idag alltjämt varandra som viktigaste exportländer. På den kulturella sidan har vi t.ex. sedan flera decennier också utvecklat ett nära samarbete ifråga om produktion av film och TV. Det är alltså bara att konstatera att Norden har integrerats ytterligare såväl politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt sedan början av 1800-talet. Att svenskarna idag är sämst av de nordiska folken på kunskap om de nordiska grannländerna säger betydligt mer om svenska politikers framförhållning under de senaste 50 åren, än om den nordiska gemenskapen som sådan.

Förutsättningar inför framtiden

Det är inte för inte som de nordiska länderna har likadana flaggor med kors på. Faktum är att Norden utgör en naturlig social och kulturell enhet. Vi har snarlika språk, utgör ett avgränsat kulturområde, utgör ett eget rättsområde, har samma trosinriktning (den protestantiska), snarlika inrikes- och utrikespolitiska intressen, är välfärdsstater och har i väsentliga avseenden gemensam historia. De nordiska länderna skulle på denna grund utan vidare kunna utveckla en starkare politisk gemenskap i 2000-talet, och jag är övertygad om att mycket vore vunnet om vi gjorde det.

På den större globala arenan tror jag de realpolitiska förutsättningarna är större än vad det politiska etablissemanget i de nordiska länderna öppet vill erkänna. Jag tror nämligen att utvecklingen i världen leder mot ett allt större behov av en gemensam agenda för det sociokulturellt tämligen homogena Norden. Vi lever nu i globaliseringens tidevarv, med formerande av allt större intressegemenskaper och ett tilltagande tryck från omvärlden vad gäller såväl internationell terrorism som asiatiska tigerekonomier och en växande rysk stormakt vägg i vägg med oss. Att det sistnämnda är en anledning för Nordens länder att visa varandra större stöd och solidaritet är också en uppfattning som uttryckts av de nordiska försvarsministrarna nyligen.

Låt oss alltså, som inser och uppskattar den nordiska gemenskapen, göra vad vi kan för att lyfta diskussionen om vad som faktiskt går att göra för att stärka våra gemensamma intressen. Inte minst så här i samband med EU-parlamentsvalet kunde den frågan vara aktuell. Väl att märka behöver inte ett starkare norden vara ett hot mot europeiska intressen – förmodligen är det snarare till fördel, starkast är alltid den som också har starka vänner vid sin sida.

Jakob E:son Söderbaum

9 Responses to “Norden – en naturlig gemenskap”


  1. 1 FredrikN juni 10, 2009 kl. 15:57

    Jag vill påpeka att Finska kriget inte är Sveriges senaste krig. Vinterkriget var Sverige inblandat i till stor del. Kongokrisen deltog Sverige i helt klart. (Att det skedde under FN-flagg är helt ointressant, det gjorde USA också under Koreakriget.)

  2. 2 Michaël Lehman juni 10, 2009 kl. 16:14

    Detta är ju en oerhört förenklad historieskrivning, som tarvar några kommentarer.

    Att Sverige och Danmark är arvfiender är på grund av framgångsrik propaganda av Erik XIV. Dessförinnan förekommer icke Danmark som Sveriges arvfiende i källmaterialet.
    Dansk-svenska kriget åren 1808 14/3-1809 10/12, efter vilket Kristian August utvaldes till Sveriges kronprins, är icke detsamma som Finska kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808 21/2-1809 17/9. Ehuru Danmark (av lätt begripliga skäl) stödde Ryssland, är detta två olika krig, som icke skall sammanblandas. Kristian August utsågs alltså till Sveriges Kronprins vid freden i Jönköping 1809 10/12, medan Storfurstendömet Finland förlorades till Ryssland i freden i Fredrikshamn 1809 17/9.
    Hertig Kristian August av Augustenborg, sedermera kortvarigt Sveriges Kronprins Karl August, var son till Hertig Kristian Fredrik av Slesvig-Holstein-Sønderborg-Augustenborg och dennes gemål Hertiginnan Charlotta Amalia av Holstein-Ploen. Karl August var sålunda aldrig Kronprins av Danmark. Vid denna tid regerade i Danmark Konung Fredrik VI, vilken vissa försökte få utvald svensk kronprins. Detta misslyckades emellertid. Vid denna tid torde Arvprins Fredriks son Kristian, efter Fredrik VI:s död år 1839 Konung Kristian VIII, ha varit närmast i den danska successionen.

  3. 3 Michaël Lehman juni 10, 2009 kl. 16:15

    Nähä. Koden för listor fungerar tydligen icke.😦 Nå väl! Jag hoppas, att det går att begripa ändå.

  4. 4 Max juni 12, 2009 kl. 16:46

    Det senaste kriget som Sverige utkämpade torde väl ändå vara 1814/15 mot Frankrike/Danmark? I samband med detta fick Sverige Norge som ”kompensation” för Finland.

  5. 5 FredrikN juni 13, 2009 kl. 8:19

    Under kongokrisen i tidigt 1960-tal skickade Sverige både mark- och lufttrupper till Kongo. Båda grenarna var inblandade i strider (flera soldater fick Vasamedaljen). Således deltog Sverige i detta krig.

  6. 6 Max juni 14, 2009 kl. 13:34

    Definitionsfråga. Många hävder exempelvis att vi är i krig i Afghanistan och med din definition av krig som ”inblandade i strider” så räknas även Afghanistan dit, och jag är nog beredd att hålla med. Officiellt skulle jag dock säga att ”Napoleonkrigen” som avslutades 1815 bör definieras som vårt senaste ”krig” då Sverige deltog som aktiv krigförande part med flera tusen man.

    Men detta kan man nog tvista om i oändlighet🙂

  7. 7 FredrikN juni 14, 2009 kl. 19:02

    Max: visst kan man hålla sig till officiella lögner eller tankeslapphet, men varför skulle man det? Sverige lät 8 000 personer åka till finska vinterkriget utan att försöka stoppa dem, snarare uppmuntrades de. Msn skickade en tredjedel av flygvapnet. Jag skulle nog säga att Sverige deltog i det också.

  8. 8 Söderbaum juni 14, 2009 kl. 20:07

    Att Sverige haft frivilliga eller t.o.m. officiella styrkor med i andra länders krig, är naturligtvis inte detsamma som att Sverige då har legat i krig.

  9. 9 FredrikN juni 15, 2009 kl. 6:38

    Kan du förklara dig Söderbaum? Vad är det för skillnad?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar