Liberal konservatism och konservativ liberalism

PÅ DJUPET | Konservativa ansatser att kritisera kapitalismen sker inte sällan i anknytning till eller inom ramen för en konservativ kritik av liberalismen. Detta är inte alldeles konstigt, då kapitalism kan betraktas som det ekonomiska uttrycket för den liberala ideologin. Det är med andra ord inte helt fel att beskriva kapitalism som liberal ekonomi. Eftersom kapitalism och liberalism är så pass intimt förknippade kommer en ansats att belysa konservatismens förhållande till kapitalismen med nödvändighet också att röra förhållandet mellan konservatism och liberalism. Jag kommer i det följande att använda den begreppsliga och idémässiga närheten mellan kapitalism och liberalism som min utgångspunkt, och söka ge några perspektiv på ämnet ”kapitalism och konservatism” genom att belysa hur en konservativ grundåskådning kan förenas med ekonomisk liberalism, eller för all del tvärtom; hur en liberal grundsyn kan utmynna i konservativa ställningstaganden. Ambitionen är att försöka ge ett kanske något annorlunda perspektiv på förhållandet mellan konservatismen och liberalismen än vad som hittills har givits här på T&F, utan att för den delen fjärma mig från konservatismens kärnvärden.

Att liberalismen och socialismen allt mer under efterkrigstiden har kommit att bli den politiska kartans enda poler är i och för sig inte bra. Medan socialismen alltid är den naturliga representanten för vänstern har liberalismen, kanske i brist på etablerade och välformulerade företrädare för konservatismen, kommit att överta konservatismens naturliga roll som representant för högern. Resultatet har naturligtvis varit att konservatismen har funnit sig alltmer utträngd från debatten. Med tanke på detta är det en positiv utveckling att liberaler och konservativa nu även debatterar mot varandra, vilket kan börja nyansera bilden av borgerligheten och borgerliga idéer. Jag tycker trots detta att man bör vara försiktig med att alltför starkt ställa liberalismen och konservatismen i ett motsatsförhållande till varandra. De liberala och konservativa idétraditionerna har många och stora gemensamma nämnare. Jag vill till och med mena, trots att jag är medveten om att det finns de som inte är beredda att ge mig medhåll på den här punkten, att liberalismen och konservatismen trots sina delvis annorlunda uttryck har en väsentligen gemensam grundsyn.

En lämplig ingång till ämnet kan vara konstaterandet att ekonomiskt liberala reformer under 1900-talet påfallande ofta genomdrevs av i både ord och handling konservativa politiker. De kanske bästa exemplen på övertygat konservativa politiker som har fört en utpräglat liberal ekonomiskt politik, utan att dagtinga med sin konservativa övertygelse, är Storbritanniens Margaret Thatcher och USA:s Ronald Reagan. I Sverige lanserades nyliberalismen under 80-talet inte av Folkpartiet, utan av Moderata Samlingspartiet under Gösta Bohman, inte heller han någon långhårig revolutionär utan en traditionell högerman. Faktum är att till namnet liberala partier och politiker har nästan aldrig legat bakom 1900-talets stora liberaliseringar. I den borgerliga fyrpartiregeringen i början på 90-talet var exempelvis Folkpartiet under Bengt Westerberg ofta den statssocialistiska bromsklossen.

Liberal politik av konservativa skäl

För att förklara varför det så ofta har varit konservativa politiker som stått för en ekonomiskt liberal politik, och för att närmare belysa konservatismens och liberalismens beröringspunkter kan man lyfta fram tre perspektiv. För det första kan man mena att klassiskt liberal politik med en liten stat, låg skatt och en restriktiv offentlig välfärdspolitik i själva verket är konservativ politik. Alltsedan Edmund Burke har en konservativ grundtanke varit den naturliga ojämlikheten mellan människor. Människor har ett okränkbart människovärde i kraft av att de är människor, men ingen människa är lik, eller likställd, med en annan. Konservatismen anser att utjämning av dessa naturliga skillnader är av ondo, eftersom det stör den naturliga ordningen och förstör samhällets organiska struktur. Inte bara erkänner man dessutom en naturlig ojämlikhet mellan människor, utan man betraktar den som varandes av godo. En aktiv statlig utjämningspolitik skulle därför enligt detta tankesätt gå på tvärs emot konservativa värderingar, och en libertariansk ekonomisk politik som tillåter inkomstskillnader som ett resultat av kapitalismens fria konkurrens skulle vara detsamma som konservativ ekonomisk politik. Detta är en tanke som har varit och är mycket framträdande i amerikansk konservatism. Den kanske främsta representanten för denna tanke var Barry Goldwater, som även kraftigt influerade Ronald Reagan.

För det andra kan man peka på att liberal politik främjar det konservativa samhället och konservativa dygder. En liten stat med låga skatter och stora incitament till ansvarstagande och arbete leder till självförsörjande och självständiga individer, vilket i sin tur leder till ett stärkt civilsamhälle. När staten och dess skyddsnät drar sig tillbaka så breder de naturliga, ursprungliga gemenskaperna som familjen och religionen ut sig. Snarare än, som vissa konservativa debattörer menar, ekonomiska avregleringar och kapitalism försvagar och bryter sönder det traditionella samhället menar jag därför att kapitalism och avreglering i normalfallet stärker de konservativa dygderna. Det var framförallt Margaret Thatcher som genom sin blå revolution 1979 förankrade dessa tankegångar i den europeiska högern. Det Thatcher genomförde som gjorde henne så stor, var att hon lyckades förena liberalism och konservatism på ett sätt som ingen hade gjort tidigare, och även tydligt förmedla styrkan och konsekvensen i hennes idéer. Hon kommunicerade helt enkelt på ett övertygande sätt sambandet mellan ekonomisk liberalism och ett starkt civilsamhälle.

För det tredje kan man mena att en ekonomiskt liberal politik, i form av marknadsekonomi och kapitalism, faktiskt är en integral del av det konservativa idéarvet, om man med konservatism menar en strävan att framåtskrida förnuftigt och bevara vad som har visat sig bra, eller kanske mer snävt definierat en strävan att bevara västerlandets värderingar. Liberalism, marknadsekonomi och i förlängningen också kapitalism är en produkt av 1600-talets naturrättsfilosofi och 1700-talets Upplysning. Vad de konservativa för 200 år sedan hade att invända mot de ofta radikala och blodiga avarter som Upplysningen fick, främst den franska revolutionen, är en sak. Men att Upplysningsidealen på 200 år har kommit att bli en central del av vad vi kan kalla västerländska värderingar, och därmed även det konservativa idéarvet, borde stå utom allt tvivel. Ingen kan heller mena annat än att marknadsekonomin och den ekonomiska liberalismen har bevisat sitt värde för vårt samhälle. Ekonomisk liberalism borde i kraft av detta värnas av en framstegsvänlig, västerländsk konservatism.

Konservativ politik av liberala skäl

Det går dessutom att vända på steken och peka på hur en konservativ politik och konservativa ideal främjar ett liberalt samhälle. Precis som det, som vi har sett ovan, är möjligt att vilja driva liberal politik utifrån en konservativ övertygelse är det också möjligt att villa driva en konservativ politik utifrån en liberal övertygelse. Bland andra chefen för Timbros mediainstitut Roland Poirier Martinsson har framhållit detta. Man kan börja med att ställa sig frågan vilka värderingar, vilka institutioner och vilka ideal som krävs för att överhuvudtaget realisera det liberala samhället med låga skatter, liten stat, liten offentlig välfärd och ett fritt näringsliv?

Svaret på frågan blir i mångt och mycket en spegelbild av konstaterandet att en liten stat föder konservativa ideal och institutioner. På samma sätt orsakar en stor stat, ekonomisk reglering och expansiv offentlig välfärd att det traditionella samhället upplöses och slås sönder. Det här är en utveckling som vi tydligt kan iaktta i Sverige under efterkrigstiden, som har varit ömsom medveten och ömsom omedveten och som har skett i eskalerande omfattning från 60-talet och framåt. Kontentan av detta är att ett statsindividualistiskt, värdenihilistiskt och hedonistiskt samhälle, där de vägledande idealen är ovillkorlig frihet från ansvar och omedelbar behovstillfredsställelse, kräver en omfattande stat. Resultatet kommer annars att bli katastrofalt. Vill man åstadkomma ett så fritt samhälle som möjligt, där medborgarna inte är statens slavar utan statens herrar, och den enskilde tillåts största möjliga frihet inom det ordnade samhällets ram, så krävs det därför vissa saker. Framförallt fordrar ett sådant samhälle en stark gemensam värdegrund. I klartext innebär det att staten måste ta på sig som sin uppgift att vara tydligt normerande i syfte att motverka nihilism och relativism. Det krävs vidare att staten främjar positiva, samhällsbevarande värderingar och att de naturliga gemenskaperna, t.ex. kärnfamiljen.

Den gemensamma grunden

Man kan således konstatera att liberalismen och konservatismen är i stånd att korsbefrukta varandra på ett för båda parter mycket gynnsamt sätt. Resultatet blir en skön helhet som under andra halvan av 1900-talet alltmer har framstått som högerns sigill, och som kan kallas för ”borgerliga värderingar”. Att liberalism och konservatism inte skulle gå att förena utan stora logiska luckor är en myt. Liberalkonservatismen är långt ifrån den oheliga allians eller tulipanaros som den ofta utmålas som, utan erbjuder en konsekvent och förnuftig syn på samhället och människan. Just denna konsekvens är liberalkonservatismens stora styrka.

Liberalismen och konservatismen har en bred gemensam bas och bygger på ett antal fasta, gemensamma övertygelser. Det är dessutom en värdegrund som sätter de båda ideologierna i skarp kontrast till socialismens världssyn. Liberalismen och konservatismen har till att börja med båda sin grund i den klassiska västerländska naturrätten, som i sin tur delvis har sin grund i kristendomen. De båda ideologierna delar därmed tron på att det finns en objektiv sanning, och därmed eviga värden, det vill säga motsatsen till relativism eller nihilism. Man har vidare en tro på att människan sina brister till trots har en fri vilja, och att med en fri vilja följer naturligtvis också ansvar för våra handlingar. Av detta följer att frihet och ansvar är oskiljaktiga ting, samt att personligt ansvar inte bara är någonting nödvändigt utan också någonting positivt. Ur övertygelsen att den enskilde genom sin fria vilja och det personliga ansvaret för sina handlingar är fri, följer att kollektivet inte utan vidare kan våldföra sig på den enskilde. Den enskilde har rättigheter att åberopa genom födslorätt även mot majoritetsviljan, av vilket följer att både liberalismen och konservatismen värderar negativa rättigheter högre än positiva dito.

Allt detta har liberalismen och konservatismen gemensamt, och allt detta skiljer både liberalismen och konservatismen. Skillnaden dem emellan kan nog uttryckas som så, att liberalismen drar dessa övertygelser till sin spets och gör dem till en utopi, medan konservatismen har en mera pragmatisk grundsyn och till sin natur är antiutopisk. Konservatismen erkänner, med den naturrättsliga värdegrunden i behåll, att människan är ofullkomlig medan individen för liberalismen är fullkomlig som hon är.

Vad är konservatism?

Liberalismen är liksom socialismen en utopisk ideologi. Den utgår från en önskebild och från abstrakta ideal som dras till sin spets. På vägen lägger sig dock verkligheten i vägen. Människan är väsenskild från djuren, men är trots detta inte enbart rationell och inte enbart god. Ett konservativt särdrag är att man erkänner denna människans dubbla natur. Av detta drar man sedan slutsatser, men man vidhåller likväl till skillnad från socialismen, övertygelsen att personlig frihet är någonting positivt. Skillnaden är den att när nyliberalismen vill skapa det totalt fria samhället så utgår den från en utopi som aldrig kommer att överensstämma med verkligheten. Det nyliberala samhället är i teorin helt fritt men kommer av nödvändighet att vara behäftat med stora brister. En nyliberal rycker antagligen på axlarna åt detta. Det gör dock inte konservatismen. Konservatismen erkänner behovet av att kunna bygga och upprätthålla ett fungerande och gott samhälle, och här ser jag den stora skillnaden mellan liberalism och konservatism: konservatismen har inget utopiskt anspråk.

Som vi har sett delar konservatismen i väsentliga avseenden liberalismens grundsyn, uppfattningen att människan är och bör vara fri, och jag vill dessutom mena att man strävar mot samma mål; det maximalt fria samhället. Detta låter säkerligen radikalt i många konservativa öron, men konservatismen anser samtidigt att det friaste möjliga samhället inte är ett samhälle helt utan normer och band. Det friaste möjliga samhället kan inte åstadkommas utan vissa ingrepp i människors mellanhavanden, bland annat för att det fria samhället kräver starka naturliga gemenskaper. I annat fall blir samhällsbygget omöjligt. Till skillnad från den utopiska liberalismen erkänner konservatismen att människan inte är en kontextlös varelse som inte kan existera i ett vakuum, frikopplad från sin kultur, sin historia, sin familj och andra betydelsefulla sammanhang. Människan är en social varelse och det är först i samspelet med andra människor som vi kan vara fullkomliga. Men är verkligen konservatismens mål det maximalt fria samhället? Här är jag medveten om att många konservativa inte skulle ge mig medhåll utan istället mena att konservatismens mål är det goda samhället. Men vad är egentligen det goda samhället? Kan man verkligen mena att det finns ett egenvärde i att bevara våra västerländska ideal, och att i allmänhet värna vad gångna generationer har byggt upp? Svaret måste bli nej. Det finns utan tvekan ett ovärderligt värde i detta, men värdet ligger naturligtvis i att det bygger och upprätthåller ett samhälle som ger den enskilde både trygghet och frihet.

Många vill säkert mena att skillnaderna mellan liberalism och konservatism är fler och mer djupgående än så. Även av andra skäl kan invändningar resas mot denna avgjort förenklade analysmodell. Faktum kvarstår dock att liberalismen och konservatismen i många väsentliga avseenden delar världs- och människosyn. Ofta ligger samma grundläggande värderingar till grund för radikalt annorlunda ställningstaganden, och lika ofta delar man problemformulering men skiljer sig i lösningsmodellen. Jag är övertygad om att de flesta skillnader mellan liberalism och konservatism till ingen liten del helt enkelt kan förklaras med att liberalismen är utopisk och konservatismen är antiutopisk och konservatismen därmed betraktar människan som ofullkomlig. Av detta följer att vi har behov av naturliga gemenskaper, trygghet och tradition. Det konservativa förhållningssättet till samhället är enligt mitt förmenande långt mer förnuftig. Det kan därmed sägas finnas åtminstone ett korn av sanning i påståendet att konservatism är pragmatisk liberalism. Man omfamnar samma grundsyn, men med ett pragmatiskt förhållningssätt. Jag är fullt medveten om att många konservativa inte alls skulle hålla med om detta, och anföra goda skäl för att så inte är fallet. Likväl menar jag att det ligger något i detta. Denna analys skall dock inte förstås som ett anspråk på att utgöra nyckeln till konservatismens väsen, utan endast ett perspektiv bland andra.

Vad är kapitalism?

Så kommer vi slutligen till själva frågan om vad detta har att säga om hur konservatismen bör förhålla sig till kapitalismen. Så här långt har diskussionen hållit sig till att behandla konservatismens förhållande till liberalismen på ett något mera generellt plan, men ännu inte direkt angripit frågan hur kapitalismen som isolerat fenomen bör bemötas från konservativt håll. Att konservatismen och liberalismen är nära besläktade och delar flera centrala värdemässiga grunder är nog en uppfattning som delas av många konservativa. De flesta konservativa vågar jag dessutom påstå är marknadsliberala och varma anhängare av marknadsekonomi. Trots detta är det många konservativa som inte utan stora reservationer vill sluta upp bakom kapitalismen. Det verkar med andra ord som om striden och kontroversen till stor del står kring själva ordet ”kapitalism”. Varför denna aversion mot ordet ”kapitalism”?

Kapitalism och marknadsekonomi är två begrepp med delvis olika innebörd som tar sikte på olika saker, låt vara att de ofta uppträder tillsammans. Faktum kvarstår dock att det är olika saker. Marknadsekonomi är motsatsen till planekonomi, dvs. en ekonomi där marknadsmekanismerna styr prissättning och produktion. Marknadsekonomi är med andra ord en följd av fri prissättning och fri konkurrens. Kapitalism å andra sidan handlar om ägarförhållanden. Kapitalism är inget mer och inget mindre än ett ekonomiskt system där enskilda tillåts äga och tjäna pengar på ägande. Kapitalismen är med andra ord en följd av den privata äganderätten. Så långt borde det inte vara någonting kontroversiellt, den privata äganderätten är om något ett konservativt kärnvärde. Många uppfattar dock kapitalismen, i motsats till marknadsekonomin, som per definition ”rå” och oreglerad. Man ser framför sig hedonism, kulturdöd och hänsynslös rovdrift. Konstigt nog talar ingen om ”rå” marknadsekonomi. Det finns inget som säger att kapitalism behöver vara oreglerad. Ingen konservativ, och knappt ens någon liberal, förespråkar totalt oreglerad kapitalism, liksom man inte förespråkar totalt oreglerad marknadsekonomi. Marknadsekonomi och kapitalism är båda utmärkta företeelser, men för att kunna bygga ett fungerande samhälle måste ibland andra värden tillgodoses. Kapitalism behöver således inte i sig själv vara mer extrem, mer ”rå” eller mer oreglerad än någonting annat. Att tillskriva kapitalismen som system allsköns elaka och hemska egenskaper är att falla i vänsterns och anti-globaliseringsrörelsens fälla.

Att kapitalism, liksom för den delen marknadsekonomi, de facto kan få negativa konsekvenser är väl ostridigt. De fria marknadskrafterna är förvisso inte alltid blida mot kulturarv och andra konservativa värden. Å andra sidan är det ostridigt att det också kan få negativa konsekvenser att låta människor röra sig fritt på gatorna. Friheten har alltid ett pris, och vilket pris är, som jag har försökt lyfta fram, avhängigt av vilka övriga värderingar som är förhärskande i samhället. Där lagar, regleringar och statlig kontroll inte finns måste det finnas starka civilsamhällen och personligt ansvar, annars går det åt pipan. Kapitalism i förening med osunda värderingar i övrigt kan vara en katastrofal kombination, men all frihet måste förenas med goda värderingar. Kapitalismens eventuella negativa konsekvenser kan med andra ord i mycket liten utsträckning lastas kapitalismen själv. Girighet och ansvarslöshet beror på sjuttio års nedbrytande av den västerländska moralkoden, och den nihilism som följt i dess spår, inte på den privata äganderätten.

Den kritik som riktas mot ordet kapitalism från konservativt håll härrör säkert till stor del från att ordet, som jag påpekade i inledningen, är intimt förknippad med den liberala ideologin. Kapitalism har, med all rätt, betraktas som liberalismens ekonomiska gren och därför betraktats som åtminstone delvis en främmande fågel av konservatismen. Det jag har försökt visa är dock att det är fåfängt att betrakta kapitalism som något unikt liberalt. Kapitalism, liksom marknadsekonomi och privat ägande, är en del av den breda gemensamma bas som liberalismen delar med konservatismen. För en modern konservatism, som har kunnat iaktta och dra lärdom av de 200 år som har passerat sedan Edmund Burke, borde den liberala ekonomiska politiken vara en så pass integral del av det konservativa idéarvet att det med rätta även kan beskrivas som konservativ ekonomisk politik.

En kritik som skulle kunna riktas mot ordet kapitalism är dock mot själva begreppet som sådant. Begreppet härrör från en marxistisk diskurs där ett samhälle definieras utifrån det ekonomiska produktionssystem som tillämpas. Detta kan aldrig vara den liberalkonservativa synen. Kapitalism är inget ”produktionssystem” i form av ett medvetet system för framställandet av varor och tjänster, utan det som kallas ”kapitalism” är helt enkelt resultatet av friheten att äga och arbeta. Precis som ateism är frånvaron av en trosuppfattning, inte ytterligare en trosuppfattning, är kapitalism frånvaron av ett av staten ordnat produktionssystem, inte ytterligare ett produktionssystem.

Den konservativa protesten

Avslutningsvis måste jag understryka att jag inte menar att vi konservativa snällt skall sitta still i båten och följa med den socialliberala malströmmen. Visst finns det ett värde i att vi konservativa höjer rösten och protesterar. Det är enormt viktigt att vi kan erbjuda en alternativ borgerlig bild vid sidan av en urvattnad socialliberalism eller en utopisk nyliberalism. En bild som dessutom är konsekvent och fast. Jag menar bara att vi aldrig får tappa fokus på vad och vilka värderingar (eller frånvaron därav) som är den verkliga fienden. Jag tror därför att vi måste vara försiktiga att utpeka liberalismen som en dödsfiende. Men även att skjuta in sig på kapitalismen är att göra den konservativa saken en björntjänst. Kapitalism är att äga och att äga är att ta ansvar, och det är inte de värderingar som vi borde bekämpa. Det må vara att kapitalismen kan ta sig destruktiva uttryck, men det beror i så fall på osunda värderingar i samhället i övrigt. Detta kan inte bekämpas genom att bekämpa kapitalismen, utan endast genom att propagera för personlig frihet och personligt ansvar.

Vidare skall det understrykas att den liberalism som är förhärskande i Sverige av idag har mindre gemensamt med den utopiskt frihetliga, naturrättsligt orienterade liberalism som jag har målat upp i föreliggande artikel än med marxismen och dess avläggarideologier. En ”liberalism” som kräver fler förbud, mer statligt förmynderi, könskvotering, straffskatter på alkohol och tobak, ”progressiv” kulturpolitik m.m. skall vi inte ha några som helst skrupler att angripa med alla till buds stående medel, för det är ingen verklig liberalism och ingen ideologi som vi delar någonting alls med. Dessa liberaler har närmare till socialismens relativism än den rakryggade liberalkonservativa tron på den fria viljan och den objektiva sanningen. Även om den sanna liberalismen även den kan vara som ett bråkigt lillasyskon till konservatismen, får vi inte glömma allt det som förenar oss. Vi får heller aldrig glömma, våra duster till trots, att vår gemensamma fiende är den relativistiska, värdenihilistiska vänstern.

Daniel Bergström

Annonser

17 Responses to “Liberal konservatism och konservativ liberalism”


  1. 1 Patrik M juni 16, 2009 kl. 21:42

    Mina hjärtligaste gratulationer!

    En mycket bra artikel, och utifrån mitt perspektiv fylld av klokskap. 🙂

  2. 2 Sten Storgärds juni 17, 2009 kl. 0:07

    Sammanfattning:

    Konservatism är att man vill bevara det som har visat sig fungera bra. Liberalismen har visat sig fungera bra. Därför är det konservativt att vara liberal. 🙂

  3. 3 Vilhelm Skytte juni 17, 2009 kl. 16:32

    Utmärkt!

  4. 4 Daniel Bergström juni 17, 2009 kl. 17:58

    Sten: Jag är ju i och för sig något av part i målet, men jag anser inte alls att det sammanfattar vad jag försöker säga. Formuleringen som du för fram är ju den klassiska modellen för att försöka förklara hur liberalism och konservatism hör ihop och beskriva liberalkonservatismens väsen, men som sådan är den ju ganska blodfattig. Jag berör visserligen även det perspektivet, men min stora poäng i artikeln var att liberalismen och konservatismen är förenade inte bara genom någon sorts historisk slump utan faktiskt genom sina grundläggande övertygelser och värderingar.

  5. 5 Staffan Andersson juni 17, 2009 kl. 22:30

    Liberalismen har kanske ”fungerat bra” om man bedömer den ur ett snävt ekonomiskt perspektiv. Men det finns ju andra värden.

  6. 6 Tvilling juni 19, 2009 kl. 1:09

    ”Liberalismen har kanske ‘fungerat bra’ om man bedömer den ur ett snävt ekonomiskt perspektiv. Men det finns ju andra värden.”

    Ja, inte minst när det handlar om social- och familjepolitik.

    Mvh

  7. 7 Flavian juni 19, 2009 kl. 8:21

    Vad gäller Röpke vore det bra om de ”konservativa antikapitaliserna” ville visa på vilket sätt den av Röpke förordade politiken står i motsats till klassisk liberalism.

    Jag tror att de får vissa svårigheter, men låter mig gärna överbevisas.

  8. 8 Flavian juni 19, 2009 kl. 15:12

    Jag menade förstås de ”konservativa antikapitalisterna” och ingenting annat.

  9. 9 G.G.M. juni 20, 2009 kl. 0:08

    Klockrent inlägg! 🙂

  10. 10 Socialkonservativa partiet juni 20, 2009 kl. 13:59

    Intressant och övertygande exposé. Familjen måste återfå sin naturliga roll i Sverige. Tänk om Schlingman et al kunde inse det…

  11. 11 S. O. Pettersson juni 20, 2009 kl. 19:47

    ”Vad gäller Röpke vore det bra om de “konservativa antikapitaliserna” ville visa på vilket sätt den av Röpke förordade politiken står i motsats till klassisk liberalism.”

    Jag tror inte det huvudsakligen är (den ekonomiska) politiken som är den avgörande skiljelinjen. Problemet är att den klassiska liberalismen inte säger något substantiellt normativt om någonting utanför politiken. För den konservative är inte politiken det viktigaste, utan privatlivet. Man måste först skaffa sig en uppfattning om etiken, samhället, historien, kulturen och verkligheten innan man kan säga något om politiken. Den klassiska liberalismen låter nöja sig med att anta att frihet är det högsta målet, och att – i allmänhet underförstått –anta att frihet är avsaknad av statliga ingrepp. Även om många konservativa också företräder en begränsad stat, så är skillnaden den, att konservatismen också har en realistisk teoretisk underbyggnad till stöd för sina slutsatser, och därtill på ett bättre sätt beskriver samhället utanför politiken. Att haka upp sig på vissa gemensamma åsikter i vissa ekonomiska sakfrågor leder fel; politiken omfattar mycket mer än ekonomisk politik och politiken är heller inte det viktigaste.

    Sedan har man vid olika tidpunkter också kunnat skönja skillnader också i den ekonomiska politiken. Ekonomiskt ineffektiva institutioner vilka bevisat sitt värde har historiskt försvarats av konservativa: protektionism, skråväsendet, ekonomisk paternalism t.ex. Att likheterna blivit större beror här på att det finns mindre att försvara. Den konservativa utmaningen är nu att förhålla sig till de nya institutioner som uppkommit under det föregående seklet — vilka har ett bestående värde och vilka skall avvecklas, och i vilken takt?

    Jag må ursäkta någon eventuellt mer begåvad klassisk liberal om jag schabloniserar något. Smith, Mill, Paine m. fl. är bättre än sina moderna uttolkare, och hade sannolikt inte trivts bland de nyliberala Timbro-killarna. Jag skall försöka ta och läsa dem litet bättre någon gång framöver – de förtjänar det.

  12. 12 Flavian juni 21, 2009 kl. 11:50

    Jag anser att man kan vara klassiskt liberal i samma mening som Adam Smith och anse att butiker genom lag skall tvingas hålla stängt under de tider det firas viktiga gudstjänster liksom att diverese sedeslösa parader givetvis skall upplösas av ordningsmakten.

    Jag kallar mig gärna gammalliberal.

  13. 13 Flavian juni 21, 2009 kl. 11:50

    Det heter förstås diverse och ingenting annat.

  14. 14 Flavian juni 21, 2009 kl. 12:18

    En gång för länge sedan skrev jag en text om vad jag då kallade traditionalistisk liberalism. Texten är inte så bra, men den har en viss poäng.

    http://flavianopolis.blogspot.com/2007/10/traditionalistisk-liberalism.html

    Jag tycker nästan alltid att sådant jag skrev nyligen är bra, men att sådant jag skrev för länge sedan är dåligt. Denna text är dock inte rakt igenom dålig.

  15. 15 Erik Herbertson juni 29, 2009 kl. 21:28

    Jag har en del anmärkningar på artikeln, varav några beträffande liberala och konservativa partiers drag av ekonomisk liberalism jag framlagt här tidigare i kommentar på bloggen.

    För det första undrar jag vilka (klassiska) liberaler som har hävdat att människan ”alltid är rationell och alltid god” och att hon är en ”kontextlös” icke-social varelse. Jag har inte sett några och denna återkommande karikatyr bland konservativa är minst sagt tröttsam. Det är ju för att människan har kapacitet att begå onda handlingar som det finns anledning att utveckla en liberal ideologi!

    För det andra uppvisar du en historielöshet, trots konservativas tal om historiens betydelse. Konservatism och konservativa tänkare och politiker skiljer sig från land till land på ett helt annat sätt än liberala och socialistiska dito, pga konservatismens förhållningssätt. Inget konstigt i det, men då borde du rimligen förklara skillnaderna. Visst var Burke mer frihetlig i sin konservatism än exempelvis de kontinentalt konservativa tänkarna, men inte ens den brittiska konservatismen var utpräglat ekonomiskt liberal förrän Thatcher blev partiledare för Tories. Benjamin Disraeli blev något av den socialkonservativa ideologen, som senare Tories förvaltade arvet från, i form av One Nation-konservatismen.

    Det liberala partiet kom visserligen tidigt på 1900-talet att anamma välfärdsstaten, men var åtminstone fram till 50-talets slut minst lika ekonomiskt liberalt som Tories, om inte mer (bl.a. frihandeln). På 1800-talet var det förstås liberala partiet som var pådrivande för ekonomisk och annan liberalism, medan Tories spjärnade emot.

    Storbritanniens valsystem har även gjort att personer som annars kanske hade hoppats på Liberals istället valt Tories för att komma fram politiskt.

    USA har en starkt liberal tradition, och när New Deal-anhängarna började kalla sig liberaler, kom försvararna av den amerikanska traditionen att kallas konservativa. Men flera av dessa, bl.a. Robert Taft, Goldwater & Reagan, betraktade sig egentligen som klassiska liberaler, Reagan även som libertarian i en intervju i tidskriften Reason 1976, även om jag tycker att han var mindre liberal än jag hade önskat. Och före New Deal betecknade sig anhängarna av individens ekonomiska och politiska frihet som liberaler även i USA.

    På den europeiska kontinenten har även i modern tid de till namnet liberala partierna varit mest ekonomiskt liberala, även om de inte har varit libertarianska. (I den nya ECR-gruppen finns f.ö. den libertarianska utbrytaren ur belgiska VLD, List Dedecker med) De kristdemokratiska partierna, som i regel har fyllt rollen som de konservativa där, har varit mer statsinterventionistiska, vilket också är en av orsakerna till att Tories inte gillade dem. Att sedan de liberala inte blivit så stora nere i Europa att de har kunnat driva marknadsliberala reformer som Thatcher, hänger samman med att just det, traditionen, har varit annorlunda där än i det i jämförelse mer frihetliga Storbritannien (historiskt sett), och andra, bl.a. kristdemokrater har kunnat dominera istället. I Danmark har vi annars Venstre, som tidigare var mer ekonomiskt liberalt, men som tyvärr har gjort en ”reinfeldtare” på sistone, likt många borgerliga överhuvudtaget, även Cameron i UK.

    Slutligen har vi påståendet, relaterat till Roland PM, att konservativa ideal främjar ett liberalt samhälle. Gäller det religion, vilken ofta är en oundgänglig del i konservatism, kan man konstatera att så inte alls är fallet, varken i Europa eller i Nord- och Sydamerika. Det är bara att kolla upp historia, dagspolitik och geografi. Och som jag har visat i denna trilogi om USA och religionen http://www.heureka.org/usa1.shtml , så var religiös iver ofta kopplat till ökat statligt engagemang.

  16. 16 JEK oktober 1, 2009 kl. 1:07

    Jag undrar om inte liberalismen saknar värdeomdömen. Dvs liberalismen anger inte vad som är rätt och fel ur moralisk synvinkel annat än om de bryter med de omistliga värden som naturrätten ger. Liberalismen skapar många värdegemenskaper, en mängd olika livstilsalternativ står öppna för liberalen. Några blir hippies andra blir mormoner utan att liberalen har några synpunkter.
    Jag ser en väldigt tydlig kunskapsteoretisk skillnad mellan liberalism och konservatism.
    Konservativa bygger på Hegels idealism som går tillbaka på Platons idélära. Där finns en stark andlig dimension och en tro på att genom tankens väg nå kunskap.
    Liberalismen bygger på Lockes empiricism och Humes sunda förnuft.De sensationer som sinnevärden ger oss är grunden till erfarenhet och kunskap och i vidare bemärkelse vad som är rätt och vad som är fel. Liberalismen motsätter sig inte genomgripande samhällsomvandlingar om de är i linje med vad erfarenheten ger oss. En sann liberal skulle stödja kapitalismen utifrån testad erfarenhet men han skulle inte tveka att förändra den om något gått snett. Tex om en monopolsituation uppstår.
    Idag hör man många liberaler tala om en valfrihetsrevolution. Konservatismen är skeptisk till valfrihet mest pågrund av dess något pessimistiska människosyn. Jag kan i viss mån ge konservatismen mitt stöd på denna punkt. Paternalism och tydlighet behövs ibland men inte missriktad sådan.
    Människan behöver vägledning som en båt på ett öppet hav.
    Att rösta är inte som att handla på snabbköpet som nyliberalerna säger. Ja snabbköpet ger oss fler alternativ och vårt alternativ vinner alltid kan nyliberalen säga. Konservativa skulle aldrig uttala sig så lättsinnigt.
    Människan är svag och kan gå vilse, därför behövs auktoriteter. Auktoriteter är en företeelse som liberalismen bekämpat och utkämpat strider mot konservativa i Tyskland och Dannmark på 1800-talet men även i Sverige.
    Liberalismen bygger vidare på en uttalad nyttomoral se Bentham och Mill.
    Det finns en uttalad nyttokalkylerng som jag vänder mig mot. Är det rätt att sätta någon i fängelse. Där ser liberalen endast till konsekvenserna medan den konservative lutar sig på en tydlig moralisk uppfattning och ett tydligt straff. Vilket av dessa alternativ ger oss bästa nytta i betydelsen njutning eller bristen på smärta. Det finns inga sanningar i hur samhället bör organiseras annat än att de kan testas empiriskt.
    Konservativa stödjer sig på hävd. Är det rätt att vi ska ha en monarki. Det kan motiveras med tradition, allmän popularitet och en tro på en hierarkisk samhällsordning som finns hos Platon och Hegel.
    Idag synes det mig som om ytterst få som försvarar en paternalistisk samhällsordning. Alla partier är i grunden liberala i så motto att dom misstror auktoriteter- med rätta. Auktoriteter bör testas, börd och rang ifrågasättas men kan bjuda på gammal kunskap och visdom.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,075 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar