Ett manifest om grunderna för min politiska syn

IDEOLOGI | Detta skriver jag med anledning av Johan Ingerös förklaring till varför han har skrivit om och intresserat sig så mycket för konservatism och kristdemokraterna det senaste året. Även om han har en lite annan utgångspunkt än jag själv och därför uttrycker sin analys i aningen mer instrumentella termer så har han rört vid något av det som jag känner är kärnan för min egen politiska självuppfattning, det sansade och tämligen icke-ideologiska perspektivet som motvikt till de radikala politiker som till varje pris ska förverkliga vad de har kommit fram till är det bästa för människorna.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av min ideologiska hemvist, jag anser mig höra till såväl kristdemokratin som konservatismen (utöver vilket jag även brukar tillfoga att jag är frihetlig), två idétraditioner som fungerar bra tillsammans, mycket för att de har vissa mycket fundamentala grunder gemensamma, men även för att båda i mångt och mycket stammar och växer inom samma tanketradition, låt vara att det finns konservativa tanketraditioner som inte är förenliga med kristdemokrati och kristdemokratiska politiker och politiska förslag i diverse länder som inte rimligen kan hävdas vara förenliga med konservatism.

Två kompletterande idéströmningar

Men viktigare för mig är att kristdemokratin säger mer om vad som är ett gott liv och vilket håll som samhället bör utvecklas åt, men i sin mer politiska form relativt lite om hur detta ska gå till. Konservatismen å sin sida har mycket klarare perspektiv över hur politiken bör arbeta och vilken typ av praktisk verksamhet som är moralisk att använda för att sträva mot den önskvärda riktningen (jfr social ingenjörskonst). En del blir tyvärr väldigt provocerade av att man som jag stödjer båda dessa när partiet jag är aktiv i bara hävdar en av dem som sin grund.

Etiketterna är egentligen i allra högsta grad irrelevanta för mig. Jag bryr mig inte i grunden nämnvärt om vilka jag ska klassas under, men har givetvis som alla andra att förhålla mig till dem och i viss mån arbeta inom dem. Just detta är nog dock ett av mina mest markant konservativa drag. Jag läser med intresse och vilja att förstå böcker och texter skrivna av de mest olika människor just eftersom jag inte tror på perfekta ideologiska system eller åsiktspaket. Till skillnad mot många radikala nyliberaler och socialister så är jag inte egentligen intresserad av ”vinst” för ”min” ideologi eller att med alla medel få fram ett samhälle i enlighet med någon tänkt idyll som jag har. Jag ser hellre att jag får igenom lite reformer jag önskar så länge det sker med respekt för människorna som påverkas av dem än att jag får igenom många om det kräver att jag tvingar fram förändringarna med varje medel.

För samhällsutvecklingen

Jag är därmed också mycket mer intresserad av en god och balanserad samhällsutveckling där människors liv förbättras enligt det bästa jag kan utröna om hur detta kan ske utan att försöka tvinga fram ”en ny människa”, än vad jag är av att försöka främja acceptansen av ett epitet eller stödet för enskilda partier och rörelser. Kortfattat är mitt engagemang i ett parti (kristdemokraterna) något jag sysslar med för att främja en god utveckling, inte för partiets egen skull. Om jag vid någon tidpunkt skulle känna att mitt parti är viktigare för mig än anledningarna att jag var aktiv där så skulle jag avsluta mitt engagemang. Men då jag känner att kristdemokratin harmoniserar mycket väl med mina (må vara ickefinitiva) politiska mål och i sin grund innefattar en hälsosam ödmjukhet inför den egna förträffligheten så känner jag mig väl hemma där.

Mer intressant finner jag dock vara fundamentan för politiken och åsikterna. Jag bryr mig om de idéströmningar som leder fram till olika politiska indelningar, om moraliska fundament för politik, verklighets- och förnuftsbaserade ståndpunkter, att politiken och politiker ska grunda sin verksamhet från en välförankrad och internaliserad moralisk kompass som inte är teoretiserande utan sprungen ur livet och samvetet själv,  samt den mycket enkla grunden att människor och deras liv är grunden för all politik, inte det offentliga, inte ideologier och inte storstilade abstrakta ideal över nya samhällen som politiker vill skapa.

Kritik mot det abstrakta

På grund av min stora skepsis till abstrakta ideologiska tankekonstruktioner och ideal om människan som är mer grundade i hur hon borde vara än hur hon är så är jag både väldigt frihetlig, jag tror att vi måste ge den enskilda människan, den enskilda familjen och de små gemenskaperna större utrymme att skapa sig ett gott liv efter eget huvud då dessa med största sannolikhet kommer lyckas bättre än om vi på ett gemensamt och abstrakt plan försöker skapa det åt dem. Men även naturligt väldigt avig till alla, oavsett hur lovvärda deras målsättningar må vara, som är så övertygade om att de kommit fram till korrekta sanningar om samhället och människan att de kan använda näst intill alla medel för att uppnå det.

Jag tror inte på att människor skapar något som ens kan liknas vid ett perfekt samhälle under en minarkistisk stat och avskyr nyliberalismen såväl för denna tanke som för dess abstrakta ideologiserande och, i realiteten, hänsynslöshet till de som hamnar i kläm mellan ”det fria samhällets” stolar. Men jag tror verkligen inte heller på att politiker och ideologer kan skapa nya bättre människor eller ett perfekt samhälle. Den som försöker med det kommer alltid bli tvungen att förtrycka den enskilde, tvinga den till liv och livsmönster som den inte önskar och därigenom motverka allt vad ett gott liv heter. Jag tror därmed på hög grad av frihet men att den totala friheten (särskilt om den innehåller även frihet från allt vad normer heter) är totalitär.

Generella principer

Missta dock inte allt detta för att jag skulle vara subjektivist, nihilist eller någon annan -ist som inte håller höga ideal för viktiga. Jag tror utan att skämmas på att det finns en objektiv moral och att rättvisa (även om det i hög grad är något mycket kopplat till egen upplevelse) är ett tydligt ideal att sträva mot och ha för ögonen som i någon mån kan fångas och beskrivas. Jag har även klara och tydliga tankar om hur man från ett politiskt eller filosofiskt perspektiv kan försöka definiera vad som är ett gott liv. Jag tror bara inte att detta goda liv har så mycket att göra med att några abstrakta principer är uppfyllda eller att livet eller samhället är strukturerat enligt ett exakt diagram för hur det ”borde” vara. Jag tror även att detta goda liv såväl skiljer sig markant från människa till människa som att det är förknippat med gemensamma drag och i diskursen kan beskrivas och sammanfattas genom diverse relativt generella principer.

David Högberg

(även publicerat på min privata blogg)

Annonser

3 Responses to “Ett manifest om grunderna för min politiska syn”


  1. 1 Staffan Andersson juni 22, 2009 kl. 22:05

    Ingerö skriver bl.a.

    ”För mig är inte konservatismen en egen ideologi. ”

    Många konservativa brukar använda ”ideologi” i en negativ och retorisk mening. Se exempelvis Quintin Hoggs The Case for Conservatism (1947) vari han beskriver ideologierna som en slags nya religioner. Ett underbart utdrag finns översatt i antologin ”De politiska ideologierna” (olika upplagor, red. Reidar Larsson). Detta gäller också Eric Voegelin som gick till storms mot ”ideologierna”. Han var ointresserad av etiketter och kallade sig heller inte konservativ fast han i praktiken var det. Se hans ”Vetenskap, politik och gnosticism”.
    Detta betyder dock inte att konservatismen inte har ett idéinnehåll som kan systematiseras eller teoretiskt analyseras.
    Konservatismen gör inte anspråk på några nya värden och idéer såsom ideologierna. Istället innebär den ett försvar den beprövade kristendomen.

    Ingerö: ”Socialismen och liberalismen kan teoretiseras fram i ett vakuum, vilket konservatismen inte kan.”

    Också mitt i prick. Konservatismen gör precis det som den anklagas för att inte göra – utgår från den konkreta historiska verkligheten. Vi antar inte aprioriska rättigheter. Det hävdvunna framför spekulativa rättigheter och politiskt projektmakeri. Det beprövade framför det oprövade. Där det behövs förändring, reformer framför revolution. Att bygga vidare på det nedärvda istället för att som ideologierna gör, börja om från början utifrån obevisade premisser.

    Ingerö: ”Om något skulle jag kalla konservatismen för en ”kombinationsideologi”. Den kan inte stå på egna ben…”
    Nej, den sitter ödmjukt på historiens axlar.

    David,
    Kristedemokraterna har ju lagt ned stora ansträgningar på att få kristedemokratin erkänd som ideologi. Jag har väl inte blivitr helt övertygad om att den är tillräckligt ”egen” för det. Just därför går det utmärkt att var både och. Däremot kan jag se vissa utvecklingar av vad kristedemokrati är som kommer i strid med konservatismen. Får säkert tillfälle att utveckla det mer vid annat tillfälle..

  2. 2 David Högberg juni 22, 2009 kl. 23:25

    @Staffan: Den stora anledningen att betrakta kristdemokrati som en egen ideologi är väl ändå inte att det svenska kristdemokratiska partiet har drivit för den saken, då detta enligt vad jag kan märka främst har kommit sig av att det självt först har anammat den ideologin utifrån under 80- och 90-talet.

    Den stora anledningen att göra det är snarast att kristdemokratin har etablerat sig som en i relevanta avseenden separat ideologisk strömning genom den epok under vilken den har varit bärare av det politiska styret i stora delar av främst Europa. Men nog är det som du, indirekt, säger att den i stora delar är fallande inom konservatismens råmärken.

    Men jag ser fram emot dina tankar i ämnet. Det är ett intressant ämne att reflektera över när man betraktar ideologierna och andra tankeströmningar i jämförande sken.

  3. 3 Staffan Andersson juni 23, 2009 kl. 13:43

    ”Den stora anledningen att betrakta kristdemokrati som en egen ideologi är väl ändå inte att det svenska kristdemokratiska partiet har drivit för den saken”

    Naturligtvis är det inte de svenska kristdemokraternas ansträngningar som ska få avgöra om kristedemokratin är en ideologi eller inte.
    Kanske kan man säga att är det en ideologi så är det en blandideologi. Det förefaller inte riktigt som att den innehåller så mycket unikt. Alla huvudideologier tycks ha givit sitt bidrag och därtill andra tankeströmningar och katolsk sociallära.

    ”Men nog är det som du, indirekt, säger att den i stora delar är fallande inom konservatismens råmärken.”

    Det jag väl sa var att det gick ”utmärkt” att vara både konservativ och kristdemokrat (i ”ideologisk” mening). Kanske var utmärkt en överdrift. Kristdemokatin faller inom konservatismens råmärken i dess respekt för kristendomen och i dess moralkonservtism (även om den saken kan skifta inom konservatismen och som det synes även bland många som kallar sig kristedemokrater.)
    Sedan kan man väl säga att kristdemokratin tänker mer rationalistiskt och aprioriskt där konservatismen tänker skeptiskt/historistiskt – man går till historien för att den har testat vad som fungerar. Man hittar inte så mycket om människovärdet i konservativ tradition. Detta är skissartat, jag är inte färdig att göra en mer utförlig analys.

    Med att ”det går att vara både och” menade jag inte att det skulle vara friktionsfritt men att just deras respektive ideologiska ofullständighet gör att de är mer öppna för annat tänkande än de mer slutna ideologierna socialism och liberalism. Samt att de männsikor som tagit intyryck av konservativ tanketradition inte är allt för störda av att deras tänkande är utan spänningar. Livet, samhället och männsikan är helt enklelt för komplexa för ett rationalistisk betraktelsesätt. Därför står det beprövade över det oklanderligt uttänkta.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,224 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar