Sagittarius om… kulturradikalism

SAGITTARIUS | Nu är det åter tid för en dos Gunnar Unger. Denna gång är det Gunnar Ungers alter ego Onkel Heliogabalus som i en konversation med sin brorson diskuterar kulturradikalismen. Publicerad i Svenska Dagbladet någon gång i slutet av 50-talet eller början av 60-talet och sedan publicerad ånyo i samlingsverket ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” ( Cavefors, 1964).

Om Kulturradikalism

– Hörde onkel H. på diskussionen om kulturradikalismen i Tidsspegeln häromdagen, sade jag med spelad oskuld. Jag vet nämligen mycket väl att Heliogabalus, den gamle folkhemsfienden, aldrig försummar något radioprogram, som han hoppas skall kunna uppreta honom till den vrede, vilken enligt skalden gör manen skön.

Mina ord förfelade inte sin verkan. Knappt hade jag uttalat dem förrän onkel H. företedde en anmärkningsvärd likhet med sin gamle vän draken Fafner i ”Siegfried”, akt. 2. Hans ögon glödde, det mullrade i hans inre och han en expektorerade ett ohyggligt moln av cigarrök.

– Kulturradikalismen, fnös han slutligen när han återvunnit talförmågan, varje gång jag hör det ordet vill jag…

– Osäkra min revolver? Föreslog jag lömskt.

– Vill jag kräkas, sade onkel H. med sin sedvanliga rättframhet. När man hör kulturradikalernas utgjutelser skulle an kunna tro att man levde i Strindbergs nya rike, och inte i ett samhälle styrt av idel rangerade kulturradikaler. Det är som om vederbörande glömde bort att vi har en kung, som är mer demokratisk än flertalet presidenter, att vi har en statsminister som är förutvarande pamp i DYG, och att vårt kulturliv på det hela taget domineras av en samling halvgamla salongsradikaler, som sedan decennier tutat i oss att det är kulturellt att vara radikal.

– Det var visst Stig Ahlgren, som gjorde den träffande reflexionen att kulturradikalismen är död, men kulturradikalerna lever, insköt jag för att lägga bränsle på elden.

– Ja, och det är inte måttligt vilket liv de för! skrek onkel H. Man bör dock betänka att kulturradikalerna i detta land under gott och väl trettio års tid utövat en sorts intellektuell terror, som småningom lett till att praktiskt taget alla yngre författare, skådespelare, konstnärer, musiker och arkitekter har ansett det som en professionell skyldighet att vara radikala. Kulturradikalismen har under senare årtionden alltmer fått karaktären av en mental yrkessjukdom hos konstutövare av olika slag.

– Onkel tar då i, sade jag, men nu stod den fruktansvärde åldringen inte att hejda.

– När det efter hand kunnat konstateras att kulturradikalismen mist innehåll och mening har denna utveckling självfallet blivit till en verklig fara för hela vårt samhällsliv. De mera intelligenta kulturradikalerna har också ställts inför ett svårt problem i och med att deras vänner och meningsfränder kommit att sätta sin prägel på vår andliga odling i sin egenskap av statsråd, ambassadörer, generaldirektörer, professorer, statssekreterare, sakkunniga och kommittéledamöter. De har ju nämligen måst säga sig att kulturradikalismen spelat ut sin roll och att allting är tråkigare, gråare, dummare, mer standardiserat, nivellerat, kollektiviserat och halvbildat än förr.

– Nej men onkel! Inte får man säga så!

– Tyst, pojke och låt mig tala! I en sådan situation kan man reagera på olika sätt. Några vänder resolut sin ungdoms åskådning ryggen och avancerar i motsatt riktning, mot höger, medan andra föredrar att dra ut dess konsekvenser in absurdum och hamnar än längre till vänster. Men hur ska det bli med det stora flertalet, för vilka situationens allvar aldrig gått upp, den med respekt till säjandes kulturradikala fänaden, som alltjämt tror att kulturradikalismen är något annat än ett tomt skal och att det är fint att vara kulturradikal? De representerar ett mentalhygieniskt problem av första ordning. Man måste nämligen göra klart för sig att kulturradikalismen efterlämnat ett slags intellektuellt vakuum i vårt kulturella liv och det börjar bli på tiden att fråga sig vad som ska komma i dess ställe.

– Ja vadå, till exempel?

– Svaret förefaller tämligen givet. Antingen kommer det att bli någon av de bägge i grunden likartade åskådningar till radikalism i dagens läge naturligt leder, dvs. tredje ståndpunkten resp. kommunism. Det är med i andra ord de åskådningar som indirekt, resp. direkt bereder väg för den sovjetisering av vårt land, som för vårt vidkommande skulle betyda slutet på allt vad vi menar med västerländsk kultur. Eller också måste det bli den åskådning, som sätter som sitt mål att bevara och försvara den europeiska civilisationens arv och den västerländska livsstil, vilken inte kan existera utan detta arv; den åskådningen för vilken det är svårt att finna någon bättre benämning än kulturkonservatism.

– Vad är det? Frågade jag.

– Av s.k. radikalism har vi haft nog och övernog i vår tid, svarade onkel H. otåligt. Det gäller inte att förneka den västerländska kulturens stora traditioner utan att bejaka dem så sant som de utgör förutsättningen för den västerländska gemenskap, utan vilken Europa inte kan ha någon framtid. Den enda räddningen för vår kulturkrets – om det finns någon räddning – ligger i att vi förstår att sammansmälta den västerländska livsformens två grundläggande element: traditionalism och individualism, och ingen åskådning är klarare inriktad på detta mål än konservatismen. Vad vi därför behöver, här i Sverige som annorstädes, är en aktiv, en kämpande konservatism, kulturell likaväl som politisk, Det är hög tid att den intar den avdankande kulturradikalismens plats!

(..)

– Onkel är alltid en riktigt reaktionär, sade jag med en rysning.

Onkel Heliogabalus snoppade belåtet en ny cigarr.
– Tacka tusan för det min gosse. Vad annat kan en anständig människa vara i dessa dagar?

–Sagittarius

Redaktionen

2 Responses to “Sagittarius om… kulturradikalism”


  1. 1 Bo I. Cavefors juni 30, 2009 kl. 10:54

    godmiddag…
    …verkligen trevligt att onkel h än en gång får göra sin auktoritära stämma gällande inför allvarliga samhällsproblem…
    – – – när jag gav ut boken ”Onkel H:s hädelser” skrockade gunnar unger belåtet över att bli publicerad på samma förlag som josef stalin…

  2. 2 Frederick juli 1, 2009 kl. 12:25

    Underbart! Onkel H:s hädelser är en klassiker.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar