GÄSTKRÖNIKA: Tobias Harding

UTOPIERNA I PERSPEKTIV

utopiaskyltSociologerna Ronald Inglehart och Christian Welzel gör iakttagelsen att de stora utopierna framträdde före industrialismens genomslag. Thomas More skrev Utopia 1516. Marx utopistiska föregångare skrev på 1800-talet i industrialismens gryningsskede. Kanske är det så att utopisterna har mer gemensamt än man vid första påseende kan tro, med de mer reaktionära romantikerna, de som uttalat tog avstånd ifrån industrialismen och istället såg sitt ideal i de organiskt autentiska agrara – för att inte säga pastorala – idyllsamhällen som ansågs ha föregått den. Konservatismen tar traditionellt avstånd ifrån utopier, men det är också därför som man blickar bakåt: man visar på det bevaransvärda i det förflutna istället för att inbilla sig att man kan förutsäga eller detaljplanera framtiden.

Oavsett ideologisk tillhörighet finns det ändå någonting väldigt likartat över de flesta av Västerlandets utopier. De idylliserar ett samhälle som föregick vad Marx beskrev som alienationen: människans förfrämligande inför sitt eget arbete och dess frukter, tendensen att inte uppfatta arbetet som ett egensyfte eller som en skapande process, utan som ett medel för att tjäna pengar. Samhället gick från en inställning där alla förväntades vara stolta över sin arbetsskicklighet och veta sin plats i den större helheten till en där alla istället förväntades kämpa för att ta sig uppåt i hierarkin genom att tjäna mer pengar (därmed inte sagt att dessa förväntningar i någotdera fallet skulle ha varit realistiska).

Vänstern blickade istället fram emot ett Utopia där alla på nytt kunde fylla en plats i en helhet där alla kunde känna sig delaktiga. För Marx skulle detta bli möjligt genom att avskaffa själva egendomsrätten och därigenom göra instrumentalisering för att tjäna pengar omöjlig.

alan-lee-051

Fylke, där hobbitarna bor i Sagan om ringen, har ibland betecknats som en typ av konservativ utopi - även om konservatismen i egentlig mening avvisar utopin som idé. Kanske det rättare kan betecknas som en utopi för romantiskt reaktionära?

Konservativa har sällan uppfattat Utopia som en möjlighet. Inte ens i sitt idealiserade förflutna har de varit överens med marxisterna på denna punkt. För konservativa är äganderätten till det egna arbetets produkter och medel en av förutsättningarna för stoltheten över arbetet. I den meningen handlar det verkligen om en idealisering av ett förindustriellt samhälle där hantverkare och självägande bönder ägde sina egna arbetsmiljöer och styrde sitt eget arbete.

För Inglehart och Welzel är industrialismen med nödvändighet kollektivismens period: den period då människan blir en kugge i maskineriet. Det Utopia som den tidiga industrialismens människor såg framför sig förefaller i mina ögon ha varit samhällen där varje enskild människa betydde någonting och kunde förverkliga sig själv, gärna i harmoni med sin omgivning, någonting som måste ha tett sig avlägset i en tid av snabb urbanisering, långa arbetstider och små möjligheter till individuell framgång för gemene man.

Den senare industrialismen har fått se nya utopier. Istället kan 1900-talet läsas som en historisk kamp mellan ideologier som mer eller mindre löst bygger på 1800-talets Utopia. Litterärt sett har dystopin – d.v.s. mardrömssamhället – varit en betydligt mer framgångsrik genre än utopin. Den enda egentliga Utopiabeskrivning jag har läst som varit skriven på 1900-talet är faktiskt Atlas Shrugged av den libertarianska författarinnan Ayn Rand. Där skildras ett Utopia i form av en gömd dal i Klippiga bergen dit eliten av kreativa människor dragit sig tillbaka från en allt mer hämmad och byråkratiskt kollektivistisk värld för att istället bygga ett exilsamhälle helt baserat på personligt ägande och ansvar för de egna handlingarna där de till fullo kan få utlopp för sin kreativitet.

Nu går vi emellertid, enligt Inglehart och Welzel, mot en ny historisk period: en tid där individen inte längre förväntades tillbringa sitt liv som tjänare i storskaliga industriföretag eller gigantiska offentliga serviceorganisationer. Vågar man hoppas att också de ärkekollektivistiska ideologierna skall ge vika för en ökad individualism?

Så tycks det onekligen. Däremot kan man fråga sig vilket slags individualism. Här går trenderna isär. Vi går knappast mot ett samhälle där individerna på nytt känner sin plats. Frågan är snarare om detta förebådar ett samhälle där individernas förmåga till eget ansvar återuppväcks just för att den individuella friheten tilltar. Jag anser personligen att möjligheterna till detta är större än tidigare i historien. Vi har i stort sett alla materiella förutsättningar på vår sida. Däremot har jag inget intryck av att det är ditåt vi är på väg.

    Tobias Harding är fil. dr. vid Tema Kultur och Samhälle, Linköpings Universitet, där han numera forskar om demokrati, kultur och civilsamhälle. Han har  tidigare varit politisk aktiv i Fria Moderata Studentförbundet och bloggar på Akademiska synpunkter.

1 Response to “GÄSTKRÖNIKA: Tobias Harding”



  1. 1 Dystopiens Følger « Vignettes Trackback vid juli 5, 2009 kl. 1:47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar