GÄSTKRÖNIKA: Anders Edwardsson

SVERIGES HISTORIA UR ETT LIBERALKONSERVATIVT PERSPEKTIV

Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har kommit bort i debatten. Det politiska klimatet i Sverige kommer härför heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen, skriver Anders Edwardsson.

Den marxistiska och materialistiska historiesynen har alltför länge varit alenarådande i Sverige, menar artikelförfattaren.

Under 1900-talet kom historieämnet i Sverige att ridas av två maror. Först positivistiska ambitioner att producera en strikt opartisk historieskrivning. Och sedan historiematerialismen, som bottnade i det marxistiska antagandet att den historiska utvecklingen styrdes av järnhårda lagar och att det förflutna därför kunde kart- och klarläggas i detalj. Båda dessa irrläror är numera förpassade till historiens askhög. Men dess politiska och kulturella skador består.

Socialister av alla de slag lyckades nämligen under tiden förflacka utbildningsväsendet så pass, att många svenskar har så dåliga kunskaper om både sitt eget lands historia och omvärlden att de idag lever med en falsk själv- och verklighetsuppfattning: att allt i Sverige efter 1932 blivit så mycket bättre både i förhållande till situationen tidigare och i omvärlden, att landet bör betraktas som skapelsens krona och svenskarna som det utvalda folket.

Den borgerliga reaktionen på detta har varit att tiga still, eller, såsom mången socialliberal, jamsa med. Och av dem som protesterat har många tyvärr ägnat sig åt en meningslös skönmålning av det oskarianska Sverige, som vänstern i sin tur lyckats vinna ytterligare poäng på genom att kunna förlöjliga. Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har därför kommit bort i debatten. Och sossarna regerat vidare. För varför rösta emot ett tillsynes så bra och vinnande koncept?

Det politiska klimatet i Sverige kommer beroende på detta heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen. En herkulisk uppgift kan tyckas. Det räcker dock, som vi skall se nedan, med att presentera kalla fakta. För att borgerligheten skall kunna göra detta med kraft och trovärdighet måste emellertid först den svenska högern göra upp med delar av sin historiesyn.

Högerns svaga självbild idag

Att högern skulle ha det förflutna som framtidsvision är förvisso en myt. Problemet är bara att den är så allmänt spridd att ”höger” och “konservatism” i svenskan blivit synonymer med reaktionär. Samt att den – som de flesta myter – innehåller ett korn av sanning. För det finns som sagt en tendens inom svensk höger att se det ”gamla” Sverige som ett förlorat paradis, vars traditioner och realiteter många försvarar in absurdum. Och detta är vare sig historiskt korrekt eller politiskt givande. Varje ögonblick i historien är ty unikt. De flesta väljare har också blicken riktad mot framtiden och skulle därför aldrig acceptera en regress.

Vi konservativa måste därför punktera nidbilden av oss som dagdrömmare genom att bevisa att det är högern och inte vänstern (inklusive socialliberalerna) som vill ha en genomgripande förändring av Sverige. Och detta görs enklast genom att anta beteckningen liberalkonservativ. Detta är som bekant sedan länge beteckningen på den anglosaxiska konservatismen, som gjuter ihop ekonomisk liberalism med social och kulturell konservatism. Och jag vet att många mer traditionellt kontinentaleuropeiskt konservativa instinktivt reser ragg inför den. Dessa bör dock tänka ett varv till och reflektera över vad historien faktiskt säger oss.

Verkligheten visar nämligen entydigt att det närmaste en optimal samhällsorganisation homo sapiens någonsin lyckats kravla sig är länder som USA, Storbritannien, Australien och Kanada. Genom att kombinera ekonomisk frihet med sociokulturell måtta har de lyckats (för)bli rika och väl fungerande samhällen. Och även Sverige är faktiskt ett exempel på denna samhällsordnings styrka! För det oskarianska Sverige (d.v.s. under Oskar II) många konservativa tenderar att beundra föll naturligtvis inte fixt ned från himlen, utan var resultatet av en lång reformprocess som kombinerade konservativa drag med liberala idéer.

Det gamla Sverige: uppgång och fall

Sverige hade under 1500- och 1600-talet utvecklats till en absolutistisk, hyperortodox och merkantilistisk stat där befolkningen utsattes för hjärntvätt och ekonomin lamslogs av så mycket skatter, lagar och regleringar, att ett liv på gränsen till absolut fattigdom var den absoluta majoritetens råttgråa vardag. En brittisk besökare skrev så sent som 1799 under ett besök förfärad hem om att svenskarna ”såg ut som en skara sörjande kväkare.”

Efter stormaktens fall 1718 hade förvisso viss opposition mot rikets eländiga tillstånd börjat uppträda. Skiftesrörelsen bredde ut sig och fritänkare som Anders Chydenius hade på 1760-talet kläckt visdomsord som ”Wi wilje befrämja Industrien; men lägga likwäl hinder i wägen för den idoga at få föda sig.” Det mesta satt dock då fortfarande fast i det gamla och rikets resurser öddes, istället för på utveckling, på en rad förtappade krig ämnade att återupprätta stormakten. För allt skulle, trodde man, bli bra bara allt blev som förr.

Denna reaktionära ådra fick sig också en ny, rejäl blodtransfusion när Finland förlorades 1809. Sverige präglades därför en bra bit in på 1800-talet av romantiker, som i väntan på den östra rikshalvans återerövrande krävde att svenskarna ”inom Sveriges gränser skulle vinna Finland åter”. Det var dock inte nytänkande, företagande och framsteg som utgjorde kärnan i denna pittoreska samhällsdiskurs, utan isolationism, neutralitet och självtillräcklighet.

Den borgerliga omvandlingen av Sverige

karl_xiv_johanEfter den reformfientlige Karl XIV Johans död 1844 fick emellertid denna elit vika för en ny borgerlighet, som genomdrev en ekonomisk omvälvning. Efter skråväsendets avskaffande 1846 följde ty en rad kloka beslut om skattesänkningar, avregleringar och annat, som på bara några få decennier omvandlade Sverige från en i grunden medeltida och merkantilistisk stat till ett modernt land med en kapitalistisk, på gränsen till ren laissez faire ekonomi.

Århundraden av undertryckt energi kunde därför, efter mitten på 1800-talet, blomma ut och svenskarna från omkring 1870 genom hårt arbete, flitigt sparande och finurligt uppfinnande snabbt göra Sverige till ett alltmer välmående land. Faktum är att övergången från en ”Tänk om…”- till ”Nu jävlar…”-ekonomi, tack vare en klok politik och befolknings självdisciplin, fungerade så väl att Sverige skulle bli ett av världens rikaste länder redan på 1920-talet.

Omvälvningen var alltså både genomgripande och snabb, men den skedde samtidigt i ordnade former. Landets nya, liberala elit – som till icke ringa del inneslöt ättlingar till den gamla aristokratiska gräddan – slog nämligen vakt om många gamla goda attribut och traditioner. Så ock gjorde folket. De flesta svenskar insåg nämligen att luthersk arbetsmoral, laglydighet och pliktkänsla var både nödigvändiga och lönsamma dygder i den nya situationen, där friheten att lyckas åtföljdes av skyldigheten att ta vara på sig själv.

Vid 1900-talets begynnelse åtnjöt det existerande samhället kännetecknande nog också ett brett folkligt stöd. Många yppade visserligen diverse politiska krav och socioekonomiska önskemål. Men svensken i gemen – vare sig han bodde på gods eller i koja – förblev konungen trogen och skydde skatter och byråkrati med samma buttra passion som han föraktade revolutionära fridstörare och andra delinkventer.

Symtomatiskt nog var också en av tidens populäraste politiker högerledaren Arvid Lindman. Likt en gång Edmund Burke och senare Ronald Reagan personifierade han det gällande läget, där frihet och tradition gick hand i hand. Och han kunde, trots en tidstypisk svaghet för tullar och statssocialistiska experiment, förnöjt konstatera att ”Frihet för företagsamhet och framstegsvilja att bryta ny bygd, grunda nya företag, utnyttja landets naturliga hjälpkällor, bereda nya arbetstillfällen och utkomstmöjligheter!”

Socialdemokratin hade misslyckats utan konservatism

När Arvid Lindman dog 1936 hade dock vinden vänt och Sverige beträtt en lång dags politisk färd mot ekonomisk natt, kulturell skymning och social upplösning. Socialdemokratin hade sedan slutet på 1800-talet idogt verkat för en total samhällsomvälvning. Befolkningen i stort förblev emellertid negativ till detta upplösningsarbete. Så efter ett svidande nederlag i ”kosackvalet” 1928 valde därför den då nytillträdde partiledaren Per Albin Hansson att slå till reträtt genom att snida ihop en kvasikonservativ ”folkhemspolitik”.

Förödelsen av Sverige skulle härför ta sin tid. Grundtrygghetslinjen i välfärdpolitiken behölls ända tills 1960-talet och både skattehöjningarna och ingreppen i marknadsekonomin förblev lika länge ganska modesta. Och den lutherska andan och strävsamma kulturen levde vidare. Det socialdemokratiska ”samhällsbygget” kom därför i grunden att utformas för – och bli beroende av – en befolkning som jobbade hårt, betalade sina skatter utan knot, inte fuskade och nästan aldrig protesterade mot överhetens påbud och påfund.

I takt med att tiden gick tog dock klådan att få göra upp med det gamla, borgerliga Sverige sakta men säkert åter överhanden. Men då svenskarna envisades med att avvisa riktigt radikala planer valde ”den tredje generationens socialdemokrater” (vars ledare skulle bli Olof Palme) länge att tala tyst om sina ambitioner. Målet för politiken sades tvärtom bara vara att fixa till kvarvarande brister i samhällsbygget och göra det mer rättvist.

Detta lät ju bra. ”Rättvisa” blev dock under 1960-talet ett kodord för en rad reformer som på alla områden, från skol- och familjepolitiken via psyk- och kriminalvården till grundlagen på rekordtid omdanade Sverige näst intill oigenkännlighet. Reformerna stärkte nämligen samtliga politikers makt, minskade medborgarnas inflytande och expanderade byråkratin. Och i takt med att förbud, skatter och bidrag travades på varan gick dynamiken i ekonomin förlorad, samtidigt som svenskens moral och laglydighet började urholkas.

Från det mörka 1970-talet till idag

Resultaten lät heller inte vänta på sig. Ekonomin vände, efter hundra framgångsrika år, efter 1970 nedåt i samma snabba takt som skattetrycket började stiga upp emot och snart nog också passerade 50-procentstrecket. Varpå mygel, skatteflykt och bidragsmaximering bredde ut sig bland folk och Sverige som nation påbörjade en håglös resa ned från platsen som världens tredje rikaste land mot, som sämst i mitten på 1990-talet, plats tjugo.

Sveriges position har sedan dess något förbättrats. Och orsaken till detta är uppenbar: att en rad förbättringar genomförts som återskapat en del av det samhällsklimat som gick förlorat i sextio- och sjuttiotalens haschdimmor. Antalet monopol räknas exempelvis numera på ena handens fingrar, valfrihet har införts inom vård, skola och omsorg, etcetera.

Mycket återstår dock att göra. Däribland en rejäl sänkning av skattetrycket, en modernisering av näringslivspolitiken, en avreglering av arbetsmarknaden och en sociokulturell kontrarevolution som stärker familjen och höjer arbetsmoralen. För målet måste vara att återskapa Sverige till en fri, kapitalistisk ekonomi och ett samhällsklimat präglat både av framåtanda och traditionell västerländsk moral och etik. Annars kommer resan utför fortsatta.

En diskussion om hur detta praktiskt skall kunna realiseras får här tyvärr anstå. Påpekas kan dock att den liberalkonservativa traditionen är mycket rik på användbara idéer och förslag. Och att då den svenska (social)liberalismen sedan länge på så många områden i praktiken tillhör vänstern, så åligger det högerns företrädare att sluta drömma om svunna tider och ta ledningen. Förslagsvis under parollen Tillbaka till framtiden!

    Anders Edwardsson är frilansjournalist, debattör och författare till boken En annorlunda historia (Timbro 2009), som är en uppgörelse med den socialdemokratiska historieskrivningen om Sverige under 1900-talet.
Annonser

11 Responses to “GÄSTKRÖNIKA: Anders Edwardsson”


  1. 1 S. O. Pettersson juli 15, 2009 kl. 23:33

    Initiativet, att söka fjärma sig från den självförhärligande bild som SAP och dess apologeter inom historikerskrået velat måla upp, är naturligtvis berömvärd; Peder Röd har tillåtits skriva alltför länge på sin krönika. Frågan är emellertid om inte Peder Blå här gör sig skyldig till en annan historieförenkling, där 1800-talsliberalismen ersätter SAP – i vad som skull kunna beskrivas som en ateistisk soterologi.

    Det förefaller märkligt att man som konservativ skall behöva vara slav just under denna (radikala) tidsepok, och helt och fullt anpassa sig till det ekonomiska system som där föddes – i full ovetskap om den krämaranda, kulturnivellering och kommersialism som därifrån kom att emanera. Bliver man inte just då till ett sådant släpankare, som en skojfrisk nyliberal velat få konservatismen till; man kan erinra om Chestertons ord: ”The whole modern world has divided itself into Conservatives and Progressives. The business of Progressives is to go on making mistakes. The business of the Conservatives is to prevent the mistakes from being corrected.”

    En kämpande konservatism kan inte stå handfallen inför modernismen. Ett kärnfullt program formulerades en gång av – hör och häpna! – Sven Delblanc. Raderna som hämtats från hans dagboksroman Åsnebrygga (och som jag uppmärksammades på under läsning av Wretös underbara, uppskattande biografi över Rääf), lyder såhär: ”Men det finns ingen riktig konservatism längre, bara impotent gnäll eller förflackat medlöperi. Vad vår tid behöver är en ny Leonard Fredrik Rääf. Jag ser med saknad tillbaka på denne store värdekonservative tänkare: Leonard Fredrik Rääf i Småland. I sin kritik av planerna på järnvägsbygge förutsåg han på ett genialt sätt alienationen i det moderna tekniska samhället. Hans ensamma kamp mot den liberala kapitalismens värdeutarmning var heroisk. Att vår moderna historieskrivning betraktar som bakåtsträvande bydåre säger mycket om historieskrivningens förfall.
    Ge oss en konstruktiv och kämpande värdekonservatism! Dessa slätkammade ombudsmän för Wallenberg kan vi vara helt utan.
    Ge oss Leonard Fredrik Rääf i Småland tillbaka!”

  2. 2 TB juli 16, 2009 kl. 8:17

    Här finns mycket tänkvärt.

    Det finns en annan reflektion man kan göra kring socialdemokratins oblyga skryt att det var de som byggde det ”moderna” Sverige.

    I en jämförelse med andra västeuroeiska länder är det knappast så att Sverige skulle vara särdeles mycket bättre än andra länder inom denna sfär. Alla västeuropiska länder har byggt upp samhällen, som trots sina brister, problem och kriser av olika slag, nog ändå är samhällen där de stora flertalet lever under förhållanden som i ett historiskt perspektiv är bättre än någonsin.

    Har då också alla våra västeuropiska grannländer under långeliga tider varit styrda av socialdemokratiska och socialisanstrukna regimer? Svaret är givetvis NEJ. Även länder där borgligt sinnade regeringar varit de dominerande har byggt samhällen som ger goda levnanadsförhållanden. Varför tas inte detta mer upp i debatten och sätts framför ögonen på de självgoda socialistanstrukna historieskrivarna?

    Sanningen är att de levnadsförhållanden vi har i Västeuropa endast är möjligt genom de resurser som det marknadsekonomiska systemet ger kombinerat med demokratiska styresskick som utvecklats under lång tid.

    Jag delar fullt och fast bilden att 70-talet var ett mörkrets årtionde där det började gå utför på många områden alltså inte bara inom ekonomin.

    Inom utbildningens område är 70-talet en mörk tid. Respekten för kunskap försvann till förmån för vänsterflum där läroplanerna avlöste varandra.

    Inom utrikespolitikens område, och som en följd av irrlärorna från 68, försvann också mycket av respekten för grundläggande demokratiska värden. Långt in i socialdemokratin uttalades stöd för obskyra kommunistregimer och, jag tror det var Olof Palme som vid något tillfälle sa ”vi ska inte vara antikommunister”. Sedermera talmannen, Birgitta Dahl, uttryckte från sin sida beröm för Pol Pots röda khmerer.

    Exemplen från 70-talets fall är många fler men det får räcka med ovanstående.

    Alltså. och som inlägget propagerar för, är det hög tid att göra något åt den förfallna historieskrivningen.

  3. 3 Patrik M juli 16, 2009 kl. 8:25

    Intressant och välskrivet. En del formuleringar är rent lysande. Det råder inget tvivel om att artikelförfattaren har en viktig poäng i att vi måste återerövra vår historia. Jag tillhör ju också de som tror att lösningen ligger i gränslandet mellan liberalism och konservatism, så slutsatserna i övrigt känns naturligtvis mig tämligen bekanta också.

  4. 4 Anarkokonservativ juli 16, 2009 kl. 17:43

    Mycket bra artikel!

    Sveriges befolkning är annars hjärntvättad till uppfattningen att Scerige på 1920-talet tillhörde Europas fattigaste länder tills detta korrigerades från 1932 och framåt av socialdemokraterna som ville bygga det kommunistiska samhället via valurnorna.

    Tyvärr har de till stor del lyckats…

  5. 5 tarningskastaren juli 18, 2009 kl. 9:41

    Jo tack, en ganska bra artikel! Dessvärre är vänsterns destruktiva härjande i allra högst grad relevant även idag. Framförallt inom vårt sociala liv. Skam!

  6. 6 Erik S juli 19, 2009 kl. 22:20

    Den ekonomiska tillväxten under 1900-talet skall rätteligen tillskrivas utvecklingen av det finansiella systemet, tillkomsten av kompetenta och framgångsrika innovatörer samt för Sveriges del gynnsamma makroekonomiska händelser i omvärlden. Grunden för vårt fördelaktiga utgångsläge lades under början av seklet och skedde, som artikelförfattaren påpekar, under borgerliga premisser.

    SAP’s roll har som regel förskönats genom hela historien; deras politik tillskrevs felaktigt som lösningen till 30-talskrisen medan ansvaret för deras destruktiva politik under 70-talet avsevärt förringades.

  7. 7 TB juli 20, 2009 kl. 19:17

    Erik S:
    Lite tillspetsat skulle man kunna säga att den ekonomiska tillväxten skett trots och icke tack vare socialdemokraternas regerande.

  8. 8 Erik S juli 21, 2009 kl. 7:16

    TB:

    Jag tror att SAP vid tiden fyllde ett för Sverige gott syfte, men deras betydelse skall sättas i korrekt kontext och att tala i termer av ‘upphovsmän till Sveriges framgång och utveckling’ utgör definitivt inte det. Snarare har man, på sin höjd, förbättrat möjligheterna för arbetstagare att plocka frukten av deras produktivitet.

    Allt sedan dess har deras politik förändrats avsevärt och de har sedan länge spelat ur deras roll; för dagens samhälle kan de inte erbjuda något annat än falsk trygghet, något som i slutändan dessutom stjälper oss. Jag drar mig inte heller för att påstå att de till och med som oppositionsparti är en kolossalt destruktiv kraft för det svenska samhället.

  9. 9 Inge Johansson september 28, 2010 kl. 8:43

    Jag var ivrig anhängare av di röde under 70 och 80 talet. Trots att jag utbildade mig inom samhällsekonomiska ämnen genomskådade jag inte den politik som fördes.
    Först när jag under senare delen av åttiotalet blev mer intresserad av politik och började förstå sammanhangen mellan stagnation och den våldsamma utbyggnaden av den offentliga sektorn började tvivlen växa. Och inte minst de nödvändiga upprepade devalveringarna som än idag syns i kronans värde gentemot danska och nosrska kronor.
    Kjell Olof Feldts bok ”Alla dessa dagar” blev den definitiva vändpunkten. Finns det en bättre beskrivning hur den svenska ekonomin gick från en av världens mest framgångsrika till en nära kollaps.
    Ofta framställs det i debatten som om den borgerliga regeringen i början av nittio talet var orsaken till den växande statsskulden. Gick det att föra en annan politik i det samhällsklimat som då rådde? Tur att det kom en ny soc regering med Göran i spetsen som kunde ta i tu med den offentliga sektorn och delvis börja återställa ekonomin utan demonstrationer från arbetarrörelsen. Nu får vi hoppas att arbetslinjen får råda i många mandatperioder framåt och att skattetrycket kan komma ned till 40%.
    Det finns en hel del onödiga poster i den svenska statsbudgeten och framför allt en reformering av kommunernas svällande byråkrati för att inte tala om den ineffektiva sjukvården.
    Slopa stödet till kommunerna (90 miljarder). Halvera försvaret (20 miljarder). Stäng AMS (80 miljarder). Halvera biståndet och för över den andra hälften till projekt som ”Hand i Hand”. Sälj Vattenfall m fl statliga företag och minska statsskulden.

  10. 10 Thomas februari 21, 2011 kl. 10:47

    Anders Edwardsson m fl;

    ”… den liberalkonservativa traditionen är mycket rik på användbara idéer och förslag. Och att då den svenska (social)liberalismen sedan länge på så många områden i praktiken tillhör vänstern, så åligger det högerns företrädare att sluta drömma om svunna tider och ta ledningen. Förslagsvis under parollen Tillbaka till framtiden!”

    Tack för en ytterst läsvärd gästkrönika! Utifrån denna finns sannerligen mycket att såväl lära sig, som att hämta inspiration ifrån.
    I detta sammanhang undrar jag försiktigt hur många liberal-konservativa yrkespolitiker som läser texter som denna, och som djupare funderar över vilken ideologisk ansats de egentligen representerar?
    I värsta fall är det nästan inga alls, och här hittar vi möjligen en delförklaring till varför det inte sker mer av dynamisk, ideologisk, utveckling inom det svenska, borgerliga, fältet.

    Ett är säkert; det vänsterparadigm som fortfarande gäller – alldeles oavsett en s k borgerlig regering alltsedan år 2006 – lär knappast försvinna utan att det utmanas rejält och tvingas bort.
    För att detta ska ske, måste som Anders framhåller, högerns företrädare sluta med nostalgi, och börja agera i nuet. I annat fall förändras inget.

    Mvh


  1. 1 Vänsterpartiets mörka förflutna. Och svårigheten att ta avstånd från sina kommunistiska värderingar. « Thomassdkarlsen's Blog Trackback vid augusti 22, 2010 kl. 16:45

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar