Om Claes Ryn och värdecentrerad historicism – på förekommen anledning

rynPORTRÄTT | ”Jag ville jag vore i Heimdals grotta!” kunde man travestera Fröding – den ärevördiga föreningen i Uppsala som verkar för ”reformvänlig konservatism” får nämligen fint besök på onsdag. Statsvetarprofessorn och hedersledamoten i Föreningen Heimdal, som dess fullständiga namn lyder, Claes Ryn, kommer nämligen att föreläsa under rubriken ”Överlever demokratin? – Ett historiskt-filosofiskt perspektiv”. Ryns namn är knappast okänt för T&F:s trogna läsare( se exempelvis här och här) men tillfället tas ändå i akt för en närmare presentation.

Claes Ryn föddes i Norrköping 12/6 1943. Han studerade statskunskap och nationalekonomi vid Uppsala Universitet och statskunskap och filosofi vid Louisiana State University. Sedan 1974 verkar han vid The Catholic University of America, Washington D.C. Claes Ryn är gift med språkläraren Marianne Ryn och de har tre vuxna döttrar. På somrarna brukar de återvända till Sverige och sommarstället i St. Anna skärgård i Östergötland.

Västerländsk humanism i Göteborg, Norrköping, Uppsala och USA

Läroverksåren i Norrköping blev avgörande för hans vetenskapliga inriktning. En av hans lärare var lektorn i modersmål och filosofi, docenten Folke Leander (1910–81), en i USA uppmärksammad filosof med vilken Ryn samarbetade till dennes död. Genom Leanders undervisning fick han en inledande filosofisk skolning som gick på tvärs med den rådande filosofiska och statsvetenskapliga positivistiska ortodoxin i dåtidens Sverige. Från Leander övertog Ryn intresset för såväl Benedetto Croce som Irving Babbitt, vars tänkande Leander behandlat i en internationellt uppmärksammad doktorsavhandling, Humanism and Naturalism – A Comparative Study of Ernest Sellière, Irving Babbitt and Paul Elmer More (1937). En annan främmande fågel i den svenska akademiskt trånga miljön var Leanders professor vid Högskolan i Göteborg, Ernst Cassirer, den mest berömde filosof som verkat i Sverige under 1900-talet, landsflyktig tysk-judisk försvarare av de humanistiska vetenskaperna. Hans bok Myten om staten rekommenderas för övrigt varmt.

Under studietiden i Uppsala var Ryn aktiv inom Förningen Heimdal där han var styrelseledamot. Han var också med och grundade Konservativt idéforum tillsammans med bl.a. Carl-Johan Ljungberg, Tyrgils Saxlund, Bertil Häggman och Sven Lindgren. Efter ett stipendieår i USA skrev Ryn tillsammans med Bertil Häggman sin första bok, Nykonservatismen i USA (1971). Här fick svenska läsare en introduktion till den då aktuella amerikanska konservatismen. Vad titeln betecknade som nykonservatism ska hållas åtskilt från den idag aktuella neokonservatismen, som i Ryn har en av sina skarpaste kritiker.

I början av 70-talet växte motståndet på Skytteanum, och han fann för gott att fortsätta sina forskarstudier i USA då de akademiska möjligheterna med Ryns avsedda forskningsprofil ansågs begränsade i Sverige. Ryns tänkande är djupt förankrat i ett konservativt idéarv med tydlig utgångspunkt hos Edmund Burke. Därtill har han, om än inte utan att göra viktiga reservationer, anammat den italienske historicistiske filosofen och politikern Benedetto Croce (1866–1952) och den amerikanske nyhumanisten, litteraturvetaren och professorn i fransk litteratur, Irving Babbitt (1865–1933).

Ett europeiskt USA

Ryn erhöll doktorsexamen från Louisiana State University. Avhandlingen kom att publiceras 1978 som Democracy and Ethical Life: A Philosophy of Politics and Community och behandlade demokratins etiska villkor. En andra reviderad och utökad upplaga utkom 1990. Författaren ser på USA och dess demokrati med en europeisk konservativs ögon och vaskar fram ett klassiserande amerikanskt idéarv med djupa rötter i den europeiska myllan. Nationalistiska och ideologiska tolkningar av de amerikanska idéerna som i USA vill se en nation som kan omfatta något ursprungligt naturligt gott för att den är befriad från ”bördan av historien” hos de europeiska staterna har i Ryn en svuren fiende. I en recension av den första upplagan förklarade en ledande amerikansk konservativ, Russell Kirk, att Ryn liksom Alexis de Tocqueville förstått Amerika bättre än amerikanerna själva.

Demokrati för ofullkomliga

För Ryn är det självklart att i sin demokratisyn utgå från en etiskt och filosofiskt reflekterad syn på människan. I Babbitts efterföljd talar han om en lägre och en högre nivå hos människan och accepterar den kristna synen på människan med en såväl ond som en god sida. Han hänvisar också till den kristna arvsyndsdogmen. Den schweiziska 1700-talstänkaren Rosseau bröt radikalt med denna människosyn och enligt honom bör människan utvecklas i enlighet med sin natur som är god. Ryn betonar liksom sina lärofäder vikten av inre tyglar som hindrar människans lägre drifter från att ta överhanden.[1] I Ryns kritik av Rosseaus idéer drabbas såväl upplysningen som den av Rosseaus idéer inspirerade sentimentala idétraditionen och den ”lägre” romantiken. [2]

Ryn betonar skillnaden mellan två sorters demokrati, den majoritära eller plebiscitära demokratin och den konstitutionella demokratin. Liksom individen behöver inre tyglar behöver demokratin korrektiv till en otyglad ögonblicklig folkvilja, vilka kan erhållas i en konstitutionell demokrati med spärrar mot att tillfälliga majoriteter får igenom sin vilja. Konstitutionell demokrati betyder folklig styrelse under självpåtagna begränsningar och närvaron av ”representative, decentralized institutions.”

Det konkreta och det historiska

I sin andra större bok på engelska Will, Imagination and Reason- Babbitt, Croce and the Problem of Reality försöker Ryn harmonisera Babbitt och Croce och menar att Babbitt, vilken på flera sätt kritiserade Croce, i själva verket stod honom närmare än han själv förstod. Croce, Babbitt och Ryn delar med Burke motviljan mot det abstrakta och ahistoriska. Liksom Leander hämtar han från Croce motståndet mot aristotelisk antingen-eller-logik som inte förmår fånga in livet såsom liv, d.v.s. i ständig förändring. Historiens reservoar av mänsklig moralisk erfarenhet med dess nedärvda visdom ges prioritet över abstrakta moraliska teorier – det abstrakta är entydigt men livet är tvetydigt. Ingen rationalistiskt framställd moralteori kan ersätta historiens och människans moraliska erfarenhet. Filosofisk kunskap helt utanför den historiska erfarenheten är omöjlig och all kännedom om det goda och det vackra går genom dess konkreta former. Detta är också utgångspunkt för Ryns kritik av politiska doktriner som inte söker sin utgångspunkt i den konkreta historien utan i abstrakta principer. Kritiken av det abstrakta innebär också kritik av Platon, ja, även av Aristoteles och Thomas av Aquino som anses ha en alltför rationalistisk syn på det som ytterst är etiskt normerande.

Till den burkeska konservativa traditionen i allmänhet och kanske till Ryns tänkande i synnerhet kan man med rätta ställa frågan hur det går med de eviga värdena när historien betonas så starkt? Ryn har mött denna kritik och svarat, att tanken på högre värden som blott abstrakta, ideala storheter i själva verket står i vägen för en rätt uppskattning av det goda, det sanna och det sköna. Det är genom selektiv syntes mellan det universella och det partikulära, genom en sorts inkarnation i det konkreta, som de högre värdena framstår i sin fulla kraft. Han skriver i artikeln “Defining Historicism” att ”there is a historicist approach that is compatible with the notion of transhistorical order and probably even with the notion of transcendence, understood in a new way.”

Värdecentrerad historicism är det begrepp Ryn själv använt för att beteckna sin åskådning, ett  begrepp som ju lika gärna kan användas som beteckning på Burkes åskådning fastän eftervärlden kom att kalla den konservatism.

De neokonservativa – de nya jakobinerna

År 2003 utkom Ryn med två böcker. Den som fått störst uppmärksamhet är America the Virtuous – The Crisis of Democracy and the Quest for Empire vari Ryn grundligt kritiserar den neokonservativa ideologi som fått en så genomgripande betydelse under George W. Bushs presidentskap. Neokonservatismen förklaras ha grundligt fel i sin historieskrivning och i sin tolkning av det amerikanska idéarvet som ett revolutionärt frihetsarv som bryter med den gamla världen. Flertalet neokonservativa är, menar han, alls icke konservativa och han betecknar dem med en uppmärksammad metafor som jakobiner eller neojakobiner.

De franskrevolutionära jakobinernas brott med historien och deras vilja att med revolutionära metoder sprida sina ahistoriska, abstrakta frihetsideal jämförs med de neokonservativas dröm om en ”demokratisk revolution”, som nu i Mellanöstern. Båda står för global enhetskultur.

Neokonservatismen utgör, hävdar Ryn, en del av en kulturkris i USA och i hela den västerländska civilisationen. Det är de traditionella moraliska värdena som eroderat. Arrogans har fått ersätta ödmjukhet vilket han ser tydligt i den neokonservativt präglade politiken. Närheten hos de neokonservativa till de revolutionära jakobinska idealen visade sig när Condoleezza Rice talade i Paris 2005: ”The founders of both the French and the American revolutions were inspired by the very same values and by each other.”[3] Uttalandet finner Ryn historiskt oriktigt. Han vägrar rent av att tala om den “amerikanska revolutionen” utan talar istället om ett frigörelsekrig, men inte av ett slag som bygger på helt nya värderingar.

Universalism, partikularism och mångkulturell samlevnad

bab-col

Irving Babbitt (1865 – 1933)

Ett eget alternativ för internationell samlevnad framlägger Ryn i A Common Human Ground – Universality and Particularity in a Multicultural World (2003). Liksom i många tidigare arbeten intar Irving Babbitts tänkande en central plats. Babbitt var djupt engagerad i frågan om interkulturell samlevnad och hade studerat indologi i Paris och uttryckte beundran för såväl buddhism som konfucianism.

Ryn kritiserar två motsatta uppfattningar, dels en som menar att universella värden förutsätter en global enhetskultur, dels en postmodernistisk som helt förnekar universella värden och möjligheten till interkulturell kommunikation. Det går att hitta gemensamma värden mellan kulturer och det är i själva verket genom att på högsta nivå odla det bästa i sin kultur som representanter för olika folk kan förverkliga gemensamma värden. Men frågan om internationell samlevnad löser sig inte av sig själv genom globalisering eller demokratispridning utan kräver aktiv moralisk reflektion och handling.

I Kina utövade Babbitts tänkande inflytande under tiden före revolutionen 1948 och upplever idag en renässans. Ryn har, delvis såsom Babbittkännare, deltagit mycket i akademiska sammanhang i Kina. År 2000 höll han the Distinguished Foreign Scholar Lectures på Pekinguniversitetet. Han har också föreläst på bl.a. The Chinese Academy of Sciences i Peking. Han har utgivit två böcker och flera artiklar i Kina. Översättningen till kinesiska av America the Virtuous som kommit ut på ett kommersiellt förlag har enligt rapporter blivit ett hett samtalsämne i Kina och i julinumret av den i Kina ansedda opinionstidskriften Dushu fått en översvallande recension.

Undervisning och verksamhet

Förutom att ha verkat vid The Catholic University of America har Ryn också föreläst och undervisat vid bl.a. Uppsala universitet. Utöver sina uppdrag vid universitetet är han president för The Academy of Philosophy and Letters, grundare och ordförande för National Humanities Institute (Här hittar man också hans icke helt uppdaterade bibliografi varav en hel del går att hitta på internet). Han är också redaktör och flitig bidragsgivare till institutets tidskrift Humanitas. Han var för några år sedan president för Philadelphia Society, den äldsta och mest prestigetyngda amerikanska sammanslutningen för konservativa professorer, forskare, advokater, journalister och politiker.

Ryn har också skrivit The New Jacobinism: Can Democracy Survive? (1991), (ett kapitel finns här), editerat och skrivit långa inledningar till Irving Babbitts Character and Culture – Essays on East and West (1940/1995) och Rosseau and Romanticism (1919/1991), medredigerat Irving Babbitt in Our Time (1986) samt tillsammans med Folke Leander svarat för en revidering av den engelska översättningen av Croces Storia come pensiero e come azione / History as the Story of Liberty (2000). Nyutgåvan av Peter Vierecks Conservatism Revisited: The Revolt Against Ideology (1949/2005) består, på Vierecks begäran av två monografier, varav den ena är Ryns Peter Viereck and Conservatism. På svenska har han dessutom författat Individualism och gemenskap (1986) samt medverkat i Kämpande konservatism (1971), Rationalitetens gränser (1986) och Vänbok till Tage Lindbom (1999) samt medverkat i bl.a. Svenska Dagbladet. Han har skrivit inledningen till den engelska översättningen av Tage Lindboms Demokratin är en myt / The Myth of Democracy (1996) [4]. Ett mer fullständigt Curriculum vitae finns här.

När USA:s ledande konservativa akademiska tidskrift Modern Age firade 25 år och 50 år fick Claes Ryn ta temperaturen på den amerikanska konservatismen. En genomgående synpunkt från honom är att konservatismen blivit allt för ensidigt inriktad på politik, för ointellektuell och ointresserad politikens kulturella kontext.

Diskuterade med Nixon

Därtill har han förekommit i amerikansk radio och TV (allt oftare även i svensk radio och TV) och har genom sina böcker, i synnerhet America the Virtuous, som lästs även utanför de akademiska kretsarna, blivit en känd person. Han har goda kontakter med flera amerikanska politiker och träffade flera gånger Richard Nixon som han hade timslånga diskussioner med. Pat Buchanan är en icke okänd f.d. amerikansk presidentkandidat som medgett ett visst inflytande från Claes Ryn (Se Byrnes artikel nedan). De brukar båda identifieras som paleokonservativa (palaeo=gammal), icke att sammanblandas med svenskans ”gammalkonservativ” som är en översättning av tyskans ”Altkonservatismus” som betecknar en romantisk och feodalvurmande 1800-talskonservatism närmast förknippad med Adam Müller. Beteckningen paleokonservatism vill syfta på en återgång till Burkes reformistiska konservatism.

Paleokonservatismen beskrivs enligt Wikipedian som ” anti-communist and anti-imperialist right-wing political philosophy in the United States stressing tradition, civil society and anti-federalism, along with religious, regional, national and Western identity”. Utrikespolitiskt är man återhållsam, isolationism lyder den prejorativa beteckningen, och man är mer restriktiv än de neokonservativa beträffande statliga välfärdsåtaganden.

Ryn är inte odelat positiv till att kallas paleokonservativ, inte minst därför att det bland en del av dem som kallar sig så finns en dragning mot ett sociobiologiskt perspektiv (som i Europa återfinns inom den vildvuxna och ibland rasistiska floran av arvtagare till mellankrigstidens radikalkonservatism, exempelvis hos Alain de Benoist). Detta är främmande för Ryn som har en kulturell-andlig grundsyn . Detta ligger också bakom en brytning förra året inom The Academy of Philosophy and Letters då bl.a. Paul Gottfried, som tillskrivits myntandet av begreppet paleokonservativ, lämnade skutan.

Vidare läsning om Claes Ryn

En tidigare beskrivning på svenska av Ryns tänkande ”Claes G. Ryn och den konservativa filosofin”, som också omfattar en kritisk diskussion, är skriven av Jan-Olof Bengtssson och kan tillsammans med Ryns genmäle och Bengtssons slutreplik läsas här. Ryns tänkande är beskrivet av den framstående judaisten Jacob Neusner i American Conservatism – An Encyclopedia (2006) samt kritiskt analyserat av William F. Byrne i ”On Claes Ryn’s political philosophy.” En intressant blogdiskussion som tar upp kritik av Ryns kritik av Leo Strauss finns här. Christian Braw har också ett avsnitt om Claes Ryn i sin bok Vänner med ord (2008).

Staffan Andersson

[1] Angående Croces uppfattning i denna sak se Leander, The Inner Check. A Concept of Paul Elmer More with Reference to Benedetto Croce 1974. Bokens förord är skrivet av Russell Kirk.
[2] Jämför Babbitt, Rosseau and Romanticism 1919/1991; Leander, Nya synpunkter på romantiken 1944, nyutgiven som Romantik och moral 1980 med inledning av Claes Ryn.
[3] Condoleeza Rice, speech, Remarks at the Intitutes d’Études Politique de Paris Sciences Po (Paris. Feb. 2005). Citeras förutom i America the Virtuous också I Ryn, “Unleashing the Will to Power: Neo-Jacobin Exceptionalism as a Justificationfor American Global Supremacy”, University of St. Thomas Law Journal, vol. 3, no. 2, s. 218. Den där angivna länken till talet fungerar dock ej längre.
 [4] Det var när Heimdal deltog i Konservativa studentförbundets (senare Fria moderata studentförbundet) årssammankomst på Gimo herrgård som Ryn först träffade Lindbom. Lindboms demokratikritk påminner mycket om Ryns kritik av den plebiscitära demokratin men drabbar mer urskillningslöst och lämnar svårligen utrymme för ett positivt demokratiskt alternativ. För Lindbom är demokratin uttryck för den moderna tidsandans ”religion” där människan tagit Guds plats. Ryn ställer sig också i viktiga avseenden kritisk mot den mystiska och perennialistiska skola, inspirerad av platonism och sufism som antimodernisten och islamkonvertiten Tage Lindbom (1909–2001) tillhörde. Ryn är krititsk mot det statiska i denna tradition. Lindbom tycks för Ryn mer ha spelat rollen av profet och samhällskritiker än rollen av filosof.

27 Responses to “Om Claes Ryn och värdecentrerad historicism – på förekommen anledning”


  1. 1 Johan J augusti 10, 2009 kl. 20:13

    Tack för en mycket fin och läsvärd artikel om en person jag tycker mycket om!

  2. 2 essenonvideri augusti 10, 2009 kl. 20:23

    Jag kan inte säga att jag alltid håller med Ryns slutsatser, eller att jag ens klarar av att hänga med i alla hans resonemang, men på det hela taget verkar det vara en både klok och sympatisk man. Jag uppskattade hans ”A common Human Ground” mycket.

    Instämmer med Johan J. En trevlig artikel om en intressant person.

  3. 3 gautic01 augusti 10, 2009 kl. 20:56

    Det finns mycket att säga om presentationen av Claes här ovan. Han tillhör de paleokonservativa röster som under president George W. Bush administration bidrog till att Barack Obama och hans demokrater (socialdemokrater?) vann en seger år 2008. Det som kallas för grundlig kritik av neokonservatismen av Claes var till stor del ett lån från vänsterkritiker av den framåtriktade strategi USA förde 2001 – 2008.

    En betydelsefull del av det historiska amerikanska arvet är tron på Förenta Staternas speciella ställning i kampen för frihet och demokrati. Steget mot rollen som hegemon har tagits ett i taget. Den amerikanska revolutionen har sedan slutet av 1700-talet stått mot det franska terrorarvet från 1793. Att beteckna de neokonservativa som befryndade med den franska revolutionsterrorn är kränkande.

    Claes använder termerna jakobiner och neojakobiner på samma sätt som sovjetkommunisterna betecknade alla som inte var kommunister som ”imperialister”. Bristen i Claes skrivningar om aktuell politik är att han har svårt att förstå den stora geopolitiska bilden. Hans resonemang om idéarv passar bättre inom ramen för politisk filosofi.

    Min recension 2003 av boken ”America the Virtuos” rubricerade jag som A Political Idealist Lost in the Real World. Den återges nedan för att närmare beskriva hur fel Ryn gick år 2003.

    ”Introduction

    The attacks on the neoconservatives in the United States are usually coming from the left. In a new book Claes G. Ryn (born in Sweden but a university teacher in the United States), a traditionalist Conservative, attacks the American administration from the right (America the Virtuous – The Crisis of Democracy and the Quest for Empire, New Brunswick and London: Transaction Publishers, 2003).

    The attack is of course unfortunate as it is crucial that the conservatives in the United States are united in confronting the left (“liberalism” in American). Ryn is an idealist longing for another America but not very specific in what he wants. He is afraid of unending war and great disasters. A peaceful man he wants “strengthening and deepening of the life of individuals in families and communities”. The United States, he thinks, neglects grave domestic problems. Instead there should be “moral realism”. Ryn is afraid that strong defense means centralized government and longs for an America of local communities and regions, but forgets it takes a firm and well financed military to defend families and communities. And wasn’t it the United States that was attacked on November 11, 2001? Just as America fought against Nazism during World War II and against Communism in the Cold War, isn’t it allowed to confront and hunt down terrorists?

    Wishing for a Disaster?

    There are a few disturbing things in this book. The author regularly returns to ask if there is not a need for a great disaster to change present American policy. It is also problematic that he, with good Pentagon contacts, claims that the Armed Forces of the United States, the State Department and the Central Intelligence Agency are not supporting the present administration of President George W. Bush. The book fails, however, to mention that a military disaster for America would kill thousands of American servicemen and endanger Israel. “…, most American officers are still skeptical of the idea of American empire and interventionism” (p. 141). There is of course no American drive to establish a classical empire. The United States is fighting to protect American lives and the lives of allies. President Bush wants to introduce freedom and democracy in the Middle East. Dangerous Arab and other regimes have long threatened to destabilize the West (the sources of Saudi oil, Saddam Hussein, Iran and Syria with their support for terrorism).

    Where is Israel in Ryn’s Plan?

    The author does not mention Israel but once in the whole book. It is not in the context of the most important ally of the United States in the Middle East. A reader also must wonder about his vehement attack on the neoconservatives. The lack of support for Israel in his book and his contempt for “elites” in the United States makes for uneasy reading. The neoconservatives are known for their support of Israel and the survival of the Jewish state. Strong neoconservative networks aim to inform about Israel and the Jewish people is strongly supported in Congress. Yet, Ryn has nothing to say about the importance of Israel in the present struggle in the Middle East. He has only contempt for the neoconservatives, comparing them to Jacobins of the French Revolution and Marxists.

    One of many remaining questions in the new book is: Where does Ryn stand in relation to the State of Israel?

    The Peking Threat

    A special target is Deputy Secretary of Defense Paul Wolfowitz. Others under attack in the book are Leo Strauss, Norman Podhoretz, the magazine “Commentary”, and Richard Perle.

    Wolfowitz is singled out as target for being the author of a draft defense plan and for writing that America’s strength and influence in the world is “unprecedented” and “unequalled”. The report called for possessing such overwhelming military power as to discourage any other powers from challenging America or developing weapons of mass destruction. When one knows that Ryn has contacts with a regime university in the People’s Republic of China (PRC) one is not surprised. Ryn gave the Distinguished Foreign Scholar Lectures at Peking University in 2000. The Chinese authorities are also providing funds to translate Ryn’s books into Chinese.

    No doubt the present book will be welcomed by the regime in Peking. After all Ryn seems to want the United States to break off the war on terrorism and don’t threaten tyrannical Muslim regimes in the Middle East that seek to develop WMD and support terrorist organizations in the region. This is not to say that there is any official connection between Ryn and Peking. It should, however, be noted that PRC is not mentioned in the new book and the regime is not questioned.

    Conclusion

    The global perspective of the author is limited. This is his first move into the field of foreign policy and geopolitics. An earlier book of his is for example Will, Imagination and Reason – Babbitt, Croce and the Problem of Reality (1997) and it seems exactly in the field of reality that Ryn lacks vision.

    He has limited knowledge in the field of terrorism and the Middle
    East. Like many Europeans he seems more afraid of the United States than the international terrorist networks and the possibility that these one day will attack America and other targets with nuclear, biological and chemical weapons. The present war against terrorism in Iraq has rid the Middle East of one of the world’s most threatening dictators. America’s present pressure on the regimes in Damascus and Tehran is a great chance for democracy in a region that lacks liberty and freedom. Israel is the only genuine democracy in the area.

    As President George W. Bush said in his important speech on November 6, 2003:

    “Sixty years of Western nations excusing and accommodating the lack of freedom in the Middle East did nothing to make us safe – because in the long run, stability cannot be purchased at the expense of liberty. As long as the Middle East remains a place where freedom does not flourish, it will remain a place of stagnation, resentment and violence ready for export. And with the spread of weapons that can bring catastrophic harm to our country and to our friends, it would be reckless to accept the status quo.” This text could well relate to certain regimes in East Asia as well.

    Ryn, however, seems to lean towards status quo. Let regimes take care of their own problems (like in PRC, Syria, and Iran?). America has no business interfering. The new forward policy in the Middle East, it should be noted, is consistent with American strategy projects of the early 1960s (A Forward Strategy for America, Robert Strausz-Hupé, William R. Kintner, Stefan T. Possony, Philadelphia: Foreign Policy Research Institute, 1961).

    The Middle East is the last region in the world where liberty and freedom have not been introduced. Until 1989 the Cold War prevented the West from doing much about it but now, over a decade after the Cold War ended, it is time to change the status quo. Ryn admits that it won’t be easy to change the present route of the West, so he calls for dissenters to start working. It is no surprise that the left has greeted the new book with applause and positive reviews.

    While Ryn is regretting what he calls “the decay of the West” he should maybe bring out an atlas to take a look at the world of present conflict. At one point he admits that there is much to learn from Niccolò Machiavelli and Thomas Hobbes but he dismisses them: “Their perspectives are relevant to a world that remains full of conflict…” (p. 185) as if the post-Soviet world is not full of dangers: Israel’s fight against Palestinian terrorism, North Korea, the Taiwan Strait, India and Pakistan, Iran’s nuclear ambitions, the support of Damascus for terrorism, African civil wars, aids and other strategic threats.

    The new book is, finally, especially weak in suggesting alternatives to strong American reaction to the threats in the post-9/11 world. It seems to call for the retreat of the United States to a fortress in a West of decay.”

    ”Ahistoriskt, abstrakt frihetsideal” skulle enligt presentationen ovan vara kännetecknande för jakobinerna. Kanske i teorin men inte i verkligheten. Här rörde det sig om revolutionära terrorister. Kanske skulle man kunna acceptera om Claes jämförde jakobiner med kommunister och nazister. I stället angriper han en del av den konservativa rörelsen i Förenta Staterna och bidrar på så sätt till att försvaga den rörelsen. Det är självfallet omöjligt att betrakta neokonservativa som terrorister och revolutionärer. Då är det något som gått allvarligt fel i palekonservativt tänkande a la Claes.

    Claes betecknar de neokonservativa som arroganta. Särskilt katastrofalt är när han citerar ett uttalande av förra utrikesministern Rice som ett exempel på neokonservativt tänkande. Men presentatören av Claes ger inte någon närmare bild av professor Rice som neokonservativ. Meningen är kanske att en läsare mindre kunnig i neokonservatismen skall tro på felinformationen. Rice är självfallet inte någon neokonservativ och hennes politik i State Department kritiserades ofta häftigt i Weekly Standard och Commentary. Claes torde vara den ende eller en av de få som inte använder beteckningen revolution på det amerikanska upproret mot den tidens engelska tyranni. I stället väljer han den marxist-leninistisk beteckningen ”frigörelsekrig” (war of liberation).

    Det är till slut viktigt att komma ihåg att Claes har många kritiker i Förenta Staterna. Man kommer att tänka på panegyrik när man läser om Claes på Tradition och fason. Som tur är finns det mycket få möjligheter att hans version av konservatism får möjlighet att styra utrikespolitiken i Washington D.C. Det känns betryggande.
    I stället kommer USA:s geopolitiska och geostrategiska vision att gälla alltfort:
    en garanti för att landet förblir ”sheriff”, som det uttryckts av geopolitikern Colin S. Gray, en trygghet för den västliga civilisation. Man kan bara hoppas att Claes i framtiden inser vikten av att sluta sig till de fullvuxnas värld.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  4. 4 Staffan Andersson augusti 14, 2009 kl. 19:02

    En rapport från professor Ryns föreläsning på Heimdal finns på riksdagsman Hans Wallmarks blogg http://hanswallmark.blogspot.com/2009/08/claes-g-ryn-en-konservativ-tankare.html . Närminnet sviktar, föreläsningen var i onsdags inte i måndags!

    Några korta punkter från mitt eget minne:

    Varje tid har sina saker den tar för självklara. Saker som sedan visar sig alls icke vara självklara. I förbigående frågade Ryn ”Varför har Sverige inget försvar?” – Jo, därför att vi tar freden för självklar, svarade han. Att demokratin ska bestå är en annan självklarhet. Demokratin är det överlägset bästa systemet, men en fungerande demokrati ställer utomordentligt höga krav på aktiva och kritiska medborgare, inte minst moraliska krav. Uppfylls dessa krav i dagens samhälle?

    Platon var mycket kritisk till demokratin och beskrev hur den demokratiska människan och hennes värderingar såg ut. Ryn som har viktiga reservationer mot Platon menade ändå att hans beskrivning kan användas för att ställa kritiska frågor till vår eget samhälle. Medborgarna i Västerlandets demokratier lever för stunden framför teven på kvällen och bryr sig inte om att vidareföra vår kultur. Hos den demokratiska människan råder enligt Platon jämlikhet, och då inte bara mellan människor, utan mellan det högre och det lägre hos människan. Om Platon hade rätt så finns då inga moraliska incitament till att utveckla de dygder (och till att undertrycka lägre drifter) som krävs av medborgarna i en fungerande demokrati. För Platon själv fanns alls inget positivt demokratiskt alternativ, vilket bl.a. var Ryns kritik mot denne, men hans beskrivning av den demoraliserade demokratiska människan som banar väg för tyranniet ställer ändå allvarliga frågor till vår egen tid.
    Att det i Sverige idag (eller i USA) finns något som en fri debatt är löjligt. Stora ödesfrågor är tabuiserade och den som bryter tabut blir ifrågasatta och förpassade ut ur den allmänna debatten.

    ”Moderata vänsterpartiet” fick sig också en känga: De står till vänster om kommunistpartiet på 50-talet i många kulturella och moraliska frågor! (Naturligtvis har ju hela samhället gått långt till vänster under samma period kunde man tillägga.) Politikens möjlighet att förändra hade Ryn ingen stor tilltro till. Det är kulturen som formar människorna, inte politikerna. Kulturen (Film, litteratur, media osv.) skapar ramarna och handlingsutrymmet för politikerna. (Alltså tvärtemot vänsterns föreställning om politiken såsom drivande samhällsförändringar.) Det som behövs är alltså kulturell förnyelse, nya tankar och ett nytt fantasiliv. Om beskrivningen av demokratins utsikter i Västerlandet var mörk var den ändå inte defaitistisk.

    Flera av de tyvärr allt för få närvarande uttryckte stor uppskattning. När ska det svenska etablissemanget begripa att lyssna till Ryn? När får vi se denne statsvetarhumanist skriva understreckare i SvD? Inte heller har han som Roger Scruton blivit föremål för långa intervjuer i Axess-TV. Roger Scruton i all ära, men Ryn står honom inte efter såsom konservativ intellektuell, tvärtom. Ingen blir profet på hemmaplan som bekant. Ryn borde ha varit självklar talare vid de senaste Engelsbergsseminarierna – så om någon representant för Ax:son Johnson stiftelsen läser detta – gå inte över kanalen efter vatten nästa gång – gå över Atlanten!

  5. 5 Johan J augusti 14, 2009 kl. 23:13

    Tack Staffan för en intressant rapport. Jag tror Claes Ryn är något viktigt på spåren när han tar upp drifternas övertagande av jaget, för att tala med Freud. Överjaget håller på att försvinna hos den yngsta generationen. Hur går det då med demokratin och det öppna samhället?

  6. 6 gautic01 augusti 15, 2009 kl. 17:09

    Har med intresse läst rapporten om Claes föreläsning på Heimdal. Den inehåller ingenting om teserna om jakobinism och neojakobinism, men kanske har de aspekterna numera tonats ned. Det är viktigt att komma ihåg att Claes inte representerar en huvudfåra i amerikansk konservatism. Som paleokonservativ är han i samma grupp som till exempel isolationisten Buchanan. Huvuddelen av USA:s konservativa anser att Förenta Staterna bör föra en aktiv utrikespolitik.

    Om inte dagens amerikanska skydd av Europa hade funnits (liksom under det kalla kriget)hade den västliga civilisationen stått inför sitt slut. USA tar sitt säkerhetspoltiska ansvar men vissa europeiska konservativa med samma åsikter som Claes i många frågor saknar förståelse för detta.

    En stor förändring i debattklimatet har skett i USA sedan 2001. Konservativa publicerar numera både i tidningar som Washington Post och Los Angeles Times. En rad bokförlag som tidigare inte givit ut konservativa bokmanus har bildat särskilda förlag för utgivning av konservativ idélitteratur.

    De stora civilisatoriska frågorna debatteras kanske inte i Sverige. Mikrohistoria dominerar över makrohistoria. Någon komparativ civilisatorisk forskning finns knappast. De stor strategiska frågorna diskuteras mycket litet i Sverige men så är också vårt land ett litet land i den norra ytterkanten av Europa.

    Möjligen kan vissa finna det motiverat att ”sparka” på Moderata Samlingspartiet. Man får dock inte glömma att partiet med sina samarbetspartier tog makten i valet år 2006 och Alliansen har inlett det mödosamma arbetet att ändra Sveriges katastrofkurs som lagts in av vänsterpartierna. Självfallet spelar politiken roll. Man kan inte enbart förlita sig på kulturen. Inom europeisk konservatisms huvudfåra pågår ett omfattande försök till förnyelse. Det politiska kimatet är viktigt för detta arbete (och det arbete som görs av tankesmedjor som finansieras av de politiska partierna och näringslivet). Där har Claes inte hörts av. Han kör sitt eget race i ytterkanten av en fraktion inom den amerikanska konservativa rörelsen.

    Det är inte förvånansvärt att man inte lyssnar på Claes något udda teser i Sverige. Under perioden 2001 till 2008 framträdde han relativt ofta på SvD:s ledarsida men man misstänker att orsaken till att redaktionen öppnade sina spalter var att han kritiserade den republikanska administrationen i Washington D.C. Roger Scruton är en av de konservativa som arbetar aktivt i partnerskap med rörelser för förnyelse av europeisk kultur. Han förtjänar uppmärksamhet i Sverige men vad har Claes gjort för förnyelsen av europeisk konservatism? Han ägnar sig med sina paleokonservativa medkämpar främst åt splittring av den konservativa rörelsen i USA. Det viktiga är att ha i minnet att Claes inte företräder huvudfåran inom amerikansk konservatism. Hade han gjort det hade han möjligen förtjänat en plats i Engelsberg.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  7. 7 Staffan Andersson augusti 16, 2009 kl. 18:57

    Jag upptäckte nu en länk till Neusners artikel om Ryn, den kommer här: http://www.firstprinciplesjournal.com/articles.aspx?article=726&theme=home&loc=b

  8. 8 Anders Edwardsson augusti 16, 2009 kl. 19:37

    Det var som alltid ett nöje att bevista prrofessor Claes G Ryns föreläsning på Heimdal i veckan som gick. Hans – också det som alltid – initierade och provokativa anslag rörande en svår fråga (demokratins framtid) väckte många viktiga funderingar. Att han därtill använde sig av Platon som utgångspunkt för sin kritiska exposé förstärkte intrycken ytterligare!

    Ryns behandling av den lika brännande som spännande ämnet om vad demokrati egentligen är – dagens formella men i praktiken ganska betydelselösa rätt att byta ut regeringen vart fjärde år alternativt ordentlig makt över sitt eget liv och sin egen närmiljö – är verkligen centralt. Och jag tyckte han belyste detta på ett mycket bra sätt.

    Även Ryns inlägg om familjens allt mindre betydelse och lösare ställning i dagens samhälle var mycket bra. Som konservativ anser jag att denna instiutions urholkning är den allvarligaste utveckling vi i västerlandet står inför. För utan starka, självständiga familjer blir vi medborgare i praktiken bara atomiserade individer som saknar en nödvändig förankring och trygghet i tillvaron.

    Jag hoppas därför att Ryns sommarbesök på Heimdal kommer att fortsätta. De är en ljuspunkt i augustimörkret!

    Anders Edwardsson

  9. 9 Anarkokonservativ augusti 17, 2009 kl. 6:26

    Jag tackar för artikelns lästips. ”America -The Virtuous” är läsvärd och artikeln ger en bra i inblick i den för den som inte orkar ta sig igenom ännu en bok…

    När de neokonservativa först uppmärksammades var även min första tanke att de var liberaler med sin missionerande universalism.

    Att de kallar sig ”conservative” är väl för att undvika att bli sammanblandade med ”liberals” och ”neo” för att undvika att bli sammanblandade med libertarians.

    Att Ryn inte tar upp Israel behövs inte för att visa att neocons är liberala imperialister. Hade han tagit upp Israelpolitiken hade han ytterligare kunnat förstärka sin synpunkt samt dra på på sig israellobbyns vrede.

  10. 10 gautic01 augusti 17, 2009 kl. 12:03

    ”Anarkokonservativ” bör uppmärksamma att den konservativa rörelsen i USA idag består av tre huvudriktningar: traditionalister, neokonservativa och libertarianer. Bland traditionlisterna finns en ytterkantsgrupp kallad paleokonservativa, som Claes Ryn tillhör.

    De neokonservativa introducerade på 1960-talet politisk realism i Amerika. Likaså en konstruktiv kritik av den fria marknaden. Utrikespolitiskt stod de neokonservativa för en starkt antikommunistisk linje som kombinerade realism med nationellt självintresse och åsikten att demokrati var en överlgsen styrelseform med tanken att amerikansk militär makt gjorde världen säkrare och mer stabil.

    Amerikas speciella dygder och amerikansk fred och höga välstånd var garanter för att sprida demokrati i världen. Neokonservativt motstånd till tyranni och användning av amerikansk militär styrka för att ge stöd för frihet och demokrati i världen var andra viktiga punkter på den neokonservativa agendan.

    Henry Kissinger kom under tvekampen med Sovjetunionen att utsättas för häftig kritik av de neokonservativa. Han var inte främmande för att sluta avtal med diktaturer. Detta byggde på att Kissinger i grunden var en politiker som såg USA som en makt på nedgång. Neokonservativa som senator Daniel Patrick Moynihan (D – New York) och Norman Podhoretz tillhörde Kissingers skarpaste kritiker. De krävde en neokonservativ presidentkandidat på 1970-talet och tyckte sig ha funnit denne i senator Henry M. Jackson, en inrikespolitisk liberal och stor Israelvän som också starkt kritiserade Förenta Nationerna. Framförallt var han en kritiker av den utbredda viljan till samlevnad med den kommunistiska diktaturen i Moskva. Kring senator Jackson samlades en grupp yngre experter som sedermera kom att spela en betydelsefull roll i Reaganadministrationen och senare i Bush II-administrationerna. De neokonservativa lyckades få Kissingers samlevnadspolitik med Sovjetunionen att spåra ur.

    Nixon och Kissinger var rasande men det republikanska partiet hade sedan år 1964 utvecklats mot höger i amerikansk politik. Det var främmande för fredlig samlevnad med Sovjetunionen och det var presidentkandidaten Ronald Reagan som under år 1979 förklarade att USA under presidenterna Nixon och Ford hade blivit nummer två i en värld där det var farligt – kanske ödesdigert – att komma på andra plats. Ronald Reagan fick nu fullt stöd av de neokonservativa. Resten är historia, som man brukar säga.

    Sin andra storhetstid upplevde den konservativa rörelsen i USA under 1980- och 1990-talen och med president George W. Bush kom de neokonservativa att spela en roll som var mer inflytelserik än under Reaganeran. Efter år 2008 har den neokonservativa delen av den amerikanska konservativa rörelsen bibehållit mycket av sitt inflytande. Mycket talar för att när detta skrivs president Barack Obama bara kommer att sitta under en period. Hans statliga sjukvårdsreform håller på att gå i stå och hans popularitetssiffror dalar.

    Att betrakta de neokonservativa som en slags vänsterrörelse saknar helt grund.

    Med konservaiva hälsningar

    Bertil Häggman

  11. 11 Anders Edwardsson augusti 17, 2009 kl. 12:15

    Replik till Bertil Hägggman:

    Konstaterandet att ”Att betrakta de neokonservativa som en slags vänsterrörelse saknar helt grund.” stämmer inte. Studerar man den konservativa rörelsen historia i USA framgår det tydligt att många av den neokonservativa rörelsens ledande gestalter var/är sprungna ur 1960- och 1970-talens radikala vänsterkretsar. En hygglig (om än ofullständig) beskrivning av detta finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

    Anders Edwardsson

  12. 12 gautic01 augusti 17, 2009 kl. 16:18

    Svar till Anders Edvardsson

    En konservativ rörelse bestäms inte av vissa personligheters politiska bakgrund. Flera ledande konservativa i olika länder har till exempel ursprungligen varit kommunister. Jag vill här endast nämna James Burnham och Whittakers Chambers i Förenta Staterna. Beträffande Chambers kan här rekommendera Patrick A. Swans (utg) ”Alger Hiss Whittaker Chambers, and the Schism in the American Soul” (Wilmington, Delaware: Intercollegiate Studies Institute (ISI), 2003). ISI är en pålitlig amerikansk konservativ tankesmedja.

    Chambers var som väl bekant en amerikansk kommunist som arbetade för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han hoppade av och avslöjade hur CPUSA hade infiltrerat en rad amerikanska myndigheter. En ledande Sovjetagent, hävdade han, var Alger Hiss, en jurist som ledde arbetet från amerikansk sida vid bildandet av FN. Hiss dömdes senare i en rättegång för mened, men inte spioneri. En stor del av Richard Nixons karriär grundar sig på att han trodde Chambers, när kongressen undersökte Hiss.

    Den neokonservativa delen av den amerikanska konservativa rörelsen bygger delvis, det är riktigt, på avhoppade vänsterintellektuella, som röstade på och verkade för Ronald Reagan i slutet av 1970-talet. En av grunderna till de stora valframgångarna 1980 och 1984 berodde på att ”högerdemokrater” valde det republikanska partiet. Det är väl känt att de avgörande väljarna (i varje demokrati) finns i mitten.

    En förutsättning för att vara konservativ är inte att man föds in i eller börjar som konservativ. Man kan mycket väl engagera sig för konservativa idéer från att ursprungligen ha tillhört vänstern. Vänsterursprunget vad beträffar några neokonservativa gör inte rörelsen till en vänsterrörelse.

    Ingen som som ägnat de neokonservativa i USA vetenskapligt intresse från höger (undantaget är väl Claes) betecknar de neokonservativa som ”vänster”.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  13. 13 Anders Edwardsson augusti 17, 2009 kl. 16:34

    Till Bertil Häggman:

    Jag håller i princip med om allt du skriver i ditt senare inlägg. I synnerhet noteringen om att man inte behöver vara ”född” konservativ. Storheter som Ronald Reagan bevisar detta med all önskvärd tydlighet.

    Jag tyckte dock delar av anslaget i ditt förra inlägg ledde fel. Förutom att många neokonservativa var gamla radikaler så har detta faktum också lett till att många neokonservativa än idag har en ganska njugg inställning till andra helt avgörande konservativa värden och idéer; framförallt dess syn på den federala nivån och dess scale and scope s a s.

    Det tydligaste exemplet på detta är att många neokonservativa under 1990- och 2000-talet slöt upp bakom den ”big government conservatism” som blev det inrikespolitiska resultatet av GWB’s åtta år vid makten; med skenande budgetunderskott, stigande offentliga utgifter (inte minst för sociala frågor på federal nivå) och den hejdlösa ”pork barrel spending” som den republikanska majoriteten under (framförallt men inte enbart) Tom DeLay & C:o på sin tid ansvarade för.

    Jag är övertygad om att Republikanerna klarat sig mycket bättre, både kort- och långsiktigt, om de istället hållit fast vid Ronald Reagans och Barry Goldwaters mer traditionellt konservativa syn på Washington DC, drivit en hård fiskal linje och satsat på ”New Federalism” istället för, som det nu i praktiken blev, en ytterligare expandering av New Dealerans excesser.

    Mvh/Anders Edwardsson

  14. 14 gautic01 augusti 17, 2009 kl. 18:33

    Bäst Anders Edwardsson:

    Det att neokonservativa accepterar en högre nivå vad avser den federala staten, är, om det är riktigt (Du nämner inga exempel där Du knyter detta till någon neokonservativ tänkare)), är ett avsteg från traditionell amerikansk konservatism som oftast hyllar en reducering av statliga ingripanden. Skiljer man sig från Goldwatersynen innebär det dock inte att man i grunden inte är konservativ. Det kan ju faktiskt finnas sektorer inom vilken statlig verksamhet inte är bara negativ.

    När det sedan gäller grunden för neokonservativ kritik av den nuvarande ordningen skulle det kunna vara lätt att hänvisa till den existerande ekonomiska krisen, som ju också till viss del är kapitalismens kris. Vad de neokonservativa främst önskar är en revitalisering av borgerligt liv. Det var Rousseau som inledde attackerna från vänster mot borgaren. De neokonservativa hävdar att borgaren inte alls är så lågtstående som vänstern hävdar. ”Was he not, in fact, the living repository of the ”values” or virtues that enabled the capitalist system to persist? And were those values not, upon closer examination, morally preferable on their own terms to the relativism and even nihilism often embraced by his critics? Were the critics not, in certain repects, the material beneficiaries of the very values for which they had such contempt? And was our bourgeois not, therefore, worth defending against a pitiless assault on the moral legitimacy of his very existence? And if, in turn, the bourgeois type could be defended in such a fashion as to allow for the ”moral capital” of capitalism to remain sufficient for the operation of the system, then it became possible to envision a future for capitalism that was not quite so gloomy.” (citatet är hämtat ur Tod Lindbergs ”Neoconservatism’s Liberal Legacy” i boken ”Varieties of Conservatism in America”(ed. Peter Berkowitz), utgiven 2004 av Hoover Institution Press, ett pålitligt konservativt bokförlag i Kalifornien).
    Att neokonservatism hör till den konservativa rörelsen torde knappast råda någon tvekan om.

    Vad sedan gäller de federala utgifterna under de två Bush II-administrationerna kan man väl acceptera den kritiken till viss del men att den är resultatet av neokonservativ inrikespolitik måste Du nog leda i bevis. Är det inte snarare så att skulden bör läggas på de enskilda medlemmarna av kongressen och inte på de neokonservativa? DeLay var väl ändå inte neokonservativ?

    Vad som hade varit bäst för USA under de åtta åren kan man tvista om och om det går att dra en linje från New Deal till 2001 – 2008.

    Det är viktigt inför den nuvarande kraftsamlingen inom GOP, enligt min åsikt, att undvika interna konflikter inom den konservativa rörelsen. President Obama leder åt fel håll och möjligheterna inför 2012 är goda. Man måste i det läget akta sig för att från ytterkanterna kritisera de mer centristiska neokonservativa, som dock lägger huvudvikten vid ett starkt försvar och en amerikansk politik till försvar och utvidgning av västerländska värden, något som ligger inom den konservativa huvudfåran.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  15. 15 Anders Edwardsson augusti 18, 2009 kl. 10:23

    Svar till Bertil Häggman:

    En hel del av min kritik mot de neokonservativas är just deras ensidiga fokus på utrikes- och påföljande ointresse för amerikansk inrikespolitik. De verkar nästan helt sakna tänkare på området och präglas snarast av en låt gå-attityd. Den jag kan komma på som ibland väl försökt systematisera sitt tänkande på det inrikespolitiska området är Billy Kristol, vars funderingar i olika FoxNews-soffor´ dock inte direkt imponerat… Sägas skall dock här att jag mycket väl kan ha missat böcker och annat på området sedan jag flyttade från USA.

    Sedan är det ett faktum att de federala utgifterna under Bush II steg kraftigt, även oräknat krigskostnaderna. Jag tror de federala sociala utgifterna under GWB’s sista år i dollar hann bli DUBBELT så höga som under Bill Clinton, plus som tidigare sagts ökaande pork barrel spending och annat. Samt givetvis, icke att förglömma (men här ju Rep’s och Dem’s lika goda kolsupare), oförmågan att ta tag i den federala nivåns strukturella kostnadsproblem; främst Medicare/medicade-systemet, vars framtida finansiella åtaganden ju är astronomiska. Och för detta ansvarar givetvis både W själv 2001-2008 och ledarna för Rep’s i Kongressen fram till 2006, inkl. Tom DeLay. Uttrycket om att den som är oskyldig kan kasta första stenen torde här vara sorgligt aktuellt…

    Naturligtvis finns vidare ingen fix maximinivåsyn på staten för att få kalla sig konservativ (dess kräna är ju snarare flexibilitet och brist på dylika dogmer). Men den ”mjuka” inställning till framförallt den federala nivån och andra inrikespolitikens frågor som många neokonservativa visar gör att jag tycker de påminner mer om europeisk socialdemokrati/socialliberalism och för all del även klassisk kontinentaleuropeisk antiindividualistisk/statssocialistisk höger som jag har svårt att identifiera mig med, då jag ansluter mig till den anglosaxiska liberalkonservativa skolan, med dess betydligt hårdare, klassiskt minimalistiska syn på staten.

    I anslutning till det sista också: jag håller inte med dig om din bedömning att den nuvarande finanskrisen skulle vara en kapitalismens kris. Jag ser den tvärtom som (ytterligare) ett bevis på hur politiska ingrepp tillåtits förvrida och förskjuta marknader. Men det är ju en helt annan diskussion…

    Avslutningsvis: Även jag hoppas givetvis att den amerikanska högern och Republikanerna nu tar till vara och utnyttjar det momentum som Obamas snabbt växande problem skapar. Vare sig USA eller världen har råd med att det politiska livet i DC lamslås och domineras av denne mans huvudlösa socialiseringsförslag. Hoppet står först och främst till en republikansk seger i åtminstone en av Kongressens kamrar i nästa års mellanval.

    Bästa hälsningar,

    Anders Edwardsson

  16. 16 gautic01 augusti 18, 2009 kl. 14:17

    Angående neokonservativ inrikespolitik med mera

    En av grunderna till den neokonservativa skolan var just kritiken av the New Deal och hur vänstern i USA hade misslyckats kapitalt. I själva verket, hävdade de neokonservativa, hade vänstern gjort inrikespolitisk bankrutt för att inte tala om utrikespolitiken. Nathan Glazer, E.C. Banfield, James Q. Wilson och Sidney Hook publicerade uppmärksammade böcker som tog upp frågor om välfärdsstaten, brottsligheten, ”affirmative action”, jämställdhet och andra avgörande punkter där de konservativa skiljde sig från vänstern. The American Enterprise Institute blev en av de ledande tankesmedjorna som tog upp inrikespolitiska frågor från neokonservativ vinkel. Tanken att neokonservativa enbart ägnar sig åt utrikespolitik är således fel. Någon låt-gå attityd är det inte fråga om. Man bör dock söka sig tillbaka till 1970-talet för att finna de grundläggande neokonservativa idéerna på det inrikespolitiska området.

    Alla delar inom den konservativa amerikanska rörelsen har olika specialområden. Så är det till exempel svårt att tänka sig en omfattande libertariansk utrikespolitisk debatt. Det neokonservativa utrikespolitiska tänkandet formades under kalla kriget då vänsterns bristande uppmärksamhet på det existentiella hotet från dåvarande Sovjetunionen kom att dominera.

    Finns det nåon klar koppling mellan neokonservativa och de ökade federala utgifterna 2001 – 2008? Tror inte det. Snarare är det så att Förenta Staterna var i krig sedan 2001 och stor kraft lades under de aktuella åren på försvars- och utrikesfrågor. För övrigt kommer de riktigt stora underskotten om president Obama skulle lyckas genomföra sin statliga sjukvårdsreform.

    Du bör nog observera att jag inte skrev att den nuvarande ekonomiska krsen ÄR kapitalismens kris men det är tydligen så att det kan behövas vissa korrektioner. Det är betydelsefullt att USA bibehåller en stark ekonomi för att kunna spela rollen som ”sheriff” i en värld som efter det bipolära systemets sammanbrott kännetecknas av oro. Du kan ha rätt i att en stor skuld ligger i att den fria marknaden under en rad år inskränkts. Men det är som sagt en ekonomisk fråga. En hegemon har svårt att vidmakthålla sin ställning om inte ekonomin är i ordning.

    Sedan är det viktigt att Europa tar sitt ansvar och för det behövs det en förnyelse av europeisk konservatism som kan bidra till Västerlandets försvar. Nyligen publicerade Charles Grant (Centre for European Reform) en briljant analys i Financial Times (se nedan för ett kortare utdrag):

    ”Grant points out that, despite visible progress, the EU defence capabilities still lag behind what’s needed. Moreover, he underlines how the geopolitical realities of EU Neighbourhood are marked by an ‘arc of instability’ (Balkans-Caucasus region-Middle East) that EU powers should take seriously.

    The European Union is justly proud of its “soft power” – its prosperity, stability and commitment to multilateral institutions have won admirers the world over…

    These days, however, few governments elsewhere view the EU as a rising power. They regard it as slow-moving, badly organised and often divided. They are particularly scornful of its lack of military muscle. To be sure, some of the two dozen European missions have made a difference, such as the peacekeepers sent to Bosnia, Chad and eastern Congo, the judges helping to run Kosovo, and the flotilla combating pirates off the coast of Somalia. But one purpose of the ESDP was to generate significant new military capabilities, and in that it has failed. The mission to Chad was delayed by a lack of helicopters – until the Russians provided some.”

    Defence budgets have been slashed across Europe and only five member states spend more than 2 per cent of gross domestic product on defence (Britain, France, Poland, Greece and Bulgaria, but the latter two contribute very little to EU missions). In theory the EU can call on two “battlegroups” – rapid reaction forces available for deployment to a crisis zone – at any moment. But many battlegroups exist only on paper and none has ever been deployed.

    Vad sedan avser Dina slutliga synpunkter kan jag bara hålla med. Det behövs vinster för GOP i 2010 års val för att lägga grunden till seger i 2012 års presidentval. USA behövs som hegemon i en allt farligare värld. Problemen är väl kända och behöver inte räknas upp här. USA har visserligen Europa och Japan kanske Indien på sin sida. Dock är Europa en dvärg då det gäller hard power och Japan har fortfarande begränsningar i sitt försvar införda under tiden efter andra världskriget.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  17. 17 Anders Edwardsson augusti 18, 2009 kl. 17:01

    Svar till Bertil Häggman:

    Det finns som du påpekar neokonservativa ideologer vars inrikespolitiska idéer ofta sammanfallit med den övriga konservativa rörelsens målsätttningar i USA. Problemet är dock att neoconrörelsen som helhet har dominerats av utrikespolitiska aktvister, som bara ägnat/ägnar inrikespolitiska spörsmål lite tid och energi, vilket lett till problem. För som du också skriver måste en hegemon som USA ha en stabil ekonomisk grund att vila på på hemmaplan. Och det får man inte om man låter utrikespolitiska agendor tränga undan inrikespolitiska reformbehov. Och jag tycker här, i motsats till du, att det finns ett tydligt samband mellan de neokonservativas inflytande och många inrikespolitiska problem som fortsatt växa till sig under 2000-talet; framförallt det gigantiska budgetunderskottet.

    Den ”big government conservatism” som GWB-administrationen och republikanerna i Kongressen ofta kom att ägna sig åt tycker jag klart avspeglar den ofta klart avslappnade attityd genetmot politisk styrning/inflytande som jag skrev om i mitt förra inlägg. No Child Left Behind inom skolpolitiken och expanderingen av Medicare/Medicadprogrammen i mitten av 2000-talet är exempel på detta. De blev ty ”reformer” som bara fördjupade den federala nivåns inflytande på områden där detta istället (enligt en traditionell liberalkonservativ syn) borde ha rullats tillbaka.

    Vidare: Huvudfrågan är ju dock om USA alls bör sträva efter att vara en hegemon. Jag intar här positionen att USA (genom att få ordning på ekonomin och visa att ett samhälle kan fungera väl utan omfattande politisk styrning) skall sträva efter att vara ett ekonomiskt liberalt och socialt/kulturellt konservativt föredöme /”beacon on the hill”/, men inte ägna sig åt ”state building” i delar av världen som saknar förutsättningar för västerländsk demokrati och marknadsekonomi. Givetvis kan och bör demokratisk/kapitalistisk utveckling även i dessa delar av världen UPPMUNTRAS med diplomati och annat. Men att det är omöjligt att tvinga på länder med klart avvikande historiska och kulturella förutsättningar ett västerländskt politiskt-ekonomiskt system tycker jag exemplet Irak visar med all oönskad tydlighet. Demokrati och kapitalism måste – precis som en gång i Europa och USA – där få växa fram underifrån.

    Sedan avslutningsvis om USA, EU, Japan m.fl. Då jag anser att FN som politisk organisation enkom är ett dåligt skämt borde dessa och övriga demokratier satsa på att bilda en ”Leauge of democracy’s” som även skulle vara ett frihandelseområde och ställa hårda krav på både politisk demokrati och fungerande marknadsekonomi för medlemskap. På det sättet skulle hela den fria världen kunna bli en ”beacon on the hill” och folk och demokratiskt sinnande politiker i diktaturer få ett mål att sträva efter. Men jag är väl medveten om att detta nog bara kommer att förbli dagdröm…

    Hälsningar/AE

  18. 18 Anders Edwardsson augusti 18, 2009 kl. 17:51

    Tillägg till mitt förra inlägg: För att undvika missförstånd – då USA och andra västmakter redan gått in i Irak och Afghanistan anser jag att det är dess/vår skyldighet att nu stanna kvar tills någon form av stabila regeringar där hunnit bildas. Det är motsvarande framtida ”äventyr” jag åsyftar ovan.

    /AE

  19. 19 gautic01 augusti 18, 2009 kl. 23:16

    ”Utrikespolitiska aktivister”

    Det är möjligt att man kan beteckna neokonservativa utrikespolitiska tänkare som ”aktivister”. Att dessa ”aktivister” inte ägnat den amerikanska inrikespolitiken intresse är helt felaktigt. För att konstatera detta står det var och en fritt att konsultera tidskriften The Public Interests arkiv (en tidskrift som startades av Irving Kristol och Daniel Bell år 1965).

    Här nedan återges några exempel på frågor som togs upp av TPI:

    The Protestant Ethic, which emphasizes hard work, self-discipline, and achievement, is not moribund; in fact, it needs to be revived if the so called quality of life in our society is not to deteriorate from year to year.

    More and better progress in the domestic policy area has been made by state and local governments in the United States over the past decades than by the national government, contrary to liberal mythology.

    The multi-billion dollar aid to education policies of the federal government have created a mammoth bureaucratic empire which has little to show for the enormous expenditures of public monies since the Johnson era.

    Listan på frågor som tagits upp av The Public Interest kan göras mycket längre.
    Det går således inte att lägga skulden på de neokonservativa. Det är kongressen som lagstiftar. Du får nog ge en något mer detaljerad skildring för en skuldbelägging av de neokonservativa. Vilka skulle vara neokonservativa kongressmän och senatorer? Budgetunderskottet svarar huvudsakligen kongressen för.

    ”Big government conservatism” är en myt. Vad är traditionell liberalkonservativ? Det trodde jag var en traditionalistisk beteckning på de neokonservativa?

    Självfallet är det viktigt att USA är en hegemon. Givetvis har Förenta Staterna ett ansvar för frihet och demokrati i världen i avsaknad av hard power i andra västliga stater. Särskilt viktigt är det för ett land som Afghanistan, där det föreligger en risk att jihadistiska fundamentalister tar makten och upplåter landets territorium för angrepp på USA och övriga västvärlden. Talet om diplomati är riskfyllt. Det amerikanska utrikesdepartementet är givetvis en viktig del av amerikansk förvaltning men Obamadministrationens tal om betydelsen av ”soft power” visar föga förståelse för realiteterna i världen. Exemplet Irak har vidare visat att Mellanöstern behöver en parlamentarisk demokrati som förebild. Genom störtandet av tyrannen Saddam Hussein har ett orosmoment i Mellanöstern avlägsnats. Det har också visat sig att vänsterpåståenden om att kriget i Irak var förlorat för de allierade för några år sedan var felaktigt. Gjorda truppförstärkningar har förändrat situationen i Irak till det bättre. De amerikanska trupperna har nu kunnat dra sig tillbaka till förläggningar utanför de stora städerna.

    Tesen att demokrati och kapitalism skall sakta växa fram underifrån är en myt av samma slag som den att Sovjetunionen med tiden skulle liberaliseras genom en utveckling mot demokrati under beskydd av SUKP. Det var en myt nästan alla sovjetologer trodde på när Sovjetunionen kollapsade år 1989.

    När det gäller tanken på en världsdemokratisk liga är det givet att detta vore en tänkbar lösning som alternativ till FN. Men den bär i sig risken för isolationism och skapandet av en fästning Amerika eller en fästning västvärlden, som man bör undvika. Förenta Nationerna gör en hel del gott på det humanitära området men organisationen har politiskt år från år försvagats till vad som närmar sig obetydlighet. Globaliseringen har inte heller gått så långt som dess kritiker påstår. Som Du mycket riktigt slutar med är tanken på en demokratisk världsliga både orealistisk och kan vara riskfylld ur säkerhetssynpunkt.

    Vill tacka för en intressant debatt. Vi har inte samma syn på hur den konservativa politiken i USA bör utformas under de närmaste åren men vi har också flera gemensamma nämnare och önskan om konservativa framgångar. Själv är jag anhängare av ett EU i samarbete med USA men unionen kommer inte att bli trovärdig förrän man skaffar militär styrka. Till dess räcker det med NATO men fördubblade försvarsbudgetar i Europas lände är en nödvändighet. Vet dock att det inte är ett realistiskt önskemål utan den kantianska drömvärlden kommer nog att fortsätta i sin slummer.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  20. 20 Anders Edwardsson augusti 19, 2009 kl. 5:20

    Till Bertil Häggman:

    För att börja i slutet på ditt senaste inlägg: Också jag vill tacka för en intressant debatt som belyst både likheter (inte konstigt, då vi båda är anhängare av varianter av amerikansk konservatism) och skillnader (framförallt på synen på USA:s utrikespolitik). Uppfriskande!

    Sedan bara ytterligare några ord om två saker.

    Även jag anser att USA skall vara en hegemon, men i första hand en politisk/kulturell/moralisk sådan. Jag tycker vi skall skilja på den utrikespolitik som förespråkades av ex. Goldwater och Reagan, som syftade till att störta kommunismen och införa demokrati och marknadsekonomi i länder som ingick i den västerländska kulturkretsen och därmed ägde intellektuella och kulturella fundamenta för det vi menar med politisk och ekonomisk frihet. Och på den utrikespolitik som förespråkas av de neokonservativa som går ut på att (om nödvändigt med våld) införa demokrati och kapitalism ”ovanifrån” i länder som saknar liknande förutsättningar.

    Att demokrati och marknadsekonomi kräver ett minimum av västerländska (eller snarlika, typ konfusiansk) kultur ”i botten” tycker jag utvecklingen i Europa de senaste 20 åren visar. Länder som är protestantiska och katolska har ty klarat övergången från kommunism bra, ortodoxa dition över lag sämre.

    Här också en angränsande notering. Det har glädjande nog blivit mycket bättre i Irak på senare år. Men nota bena att detta skedde först då Bush insåg att de neokonservativas optimistiska förutsägelser slagit slint och mer traditionellt realistiska krafter (läs: försvarsminister Gates) gavs kontroll över utvecklingen. Om detta i längden räcker för att långsiktigt omvalda Irak till en traditionell kapitalistisk demokrati är dock likväl högst tveksamt. Låt mig säga att givetvis hoppas, men samtidigt tillåter mig tvivla…

    Vidare: Tyvärr är inte ”big government conservatism” en myt utan en väl vald beteckning på den inrikespolitiska linje som många republikaner kom att driva under GWB (igen, praktiska exempel är bristande budgetdiciplin, No Child Left Behind Act, pork barrel spending och expanderingen av Medicare/Medicade programmen) och som aktivt stöddes av många neokonservativa. Dess syn på den federala nivån är ergo positivare och mer ”aktivistisk” än traditionelt liberalkonservativas (min syn på denna ideologiska inriktning framgår i ett tidigare inlägg på denna plats https://traditionochfason.wordpress.com/2009/07/15/gastkronika-anders-edwardsson/ och i denna ledare http://www.kuriren.nu/ledare/artikel.aspx?articleid=5015686 ). Den historiska, idéhistoriska, statvetenskapliga och annan forskning på området skall visserligen sägas är ännu i sin linda, men jag tycker att det är uppenbart att bara skylla på Kongressen inte håller, utan att vi här har att göra med två starkt sammankopplade storheter.

    Bästa hälsningar,

    Anders Edwardsson

  21. 21 gautic01 augusti 19, 2009 kl. 9:56

    Tillägg

    Tack för det senaste inlägget. Vill enbart göra en avslutande kommentar om hegemoni. USA är utan tvivel världens starkaste supermakt sedan 1991. Som det inte vore nog med detta måste Förenta Staterna betraktas som världshistoriens främsta supermakt särskilt i militärt avseende. Visst sprids amerikansk och europeisk kultur över världen i ett system där den intresserade utanför den västliga sfären (med en amerikansk och en europeisk kultur) kan tillägna sig litteratur, konst, film och musik från väst. Det är givetvis inte frågan om medveten propaganda utan ett frivilligt val av konsumenten.

    Tror också Du har gått fel då det gäller de kommunistiska och jihadistiska hoten mot främst USA. Omkring 1980 hade Sovjet börjat överflygla USA då det gällde militär upprustning. Moskva förde krig världen över för att skapa kommunistiska diktaturer. Den svaghetsperiod Amerika befann sig i uppmärksammades av de amerikanska väljarna ofta genom neokonservativ upplysning på det utrikespolitiska planet. Reaganadministrationen deltog på ett avgörande sätt i störtandet av regimen i Moskva. Skillnaden mellan det jihadistiska hot som växte fram under slutet av 1990-talet utan att åtgärdas av Clintonadministrationen och Sovjethotet var inte så stor. De islamofascistiska terroristerna använde sig av en ny typ av asymmetrisk krigföring och slog till år 2001 och mördade omkring 3 000 amerikaner. Det var en krigsförklaring mot USA. Motangreppet mot Al Qaida skedde under hösten 2001. Afghanistan befriades men islamisterna gör fortfarande motstånd.

    Då det gäller Irak var de västliga underrättelsetjänsterna eniga om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen som kunde användas mot väst. Det ledde till invasionen av Irak under år 2003 och störtandet av tyrannen i Bagdad. Att sedan underrättelsetjänsterna hade fel innebär knappast att kriget mot regimen i Irak var irrelevant eller att angreppet kom plötsligt och oväntat. Det går inte att dra slutsatsen av Irak att USA plötsligt och utan orsak skulle angripa ett land för att införa demokrati och fritt näringsliv. Det finns givetvis ett hot med i bilden vars åtgärdande ingår i den amerikanske presidentens skyldigheter. Kriget i Irak hade stöd både av kongressen och FN. Resonemanget om införande av frihet och demokrati endast i länder inom den västerländska civilisationen är fel. Det finns en rad framstående demokratier i Asien utanför den västerländska civilisationen. Dessa stater i Asien kan med säkerhet anses ha haft ”intellektuella och kulturella fundamenta för det vi menar med politisk och ekonomisk frihet”. Och hur är det med Indien? Och varför skulle inte länder i Mellanöstern kunna ha de nödvändiga ”fundamenta”. Låt oss vänta och se hur det går för Irak innan de avslutande slutsatserna dras. Kanske blir det ett nytt Turkiet av Irak, ett annat exempel på ett land utanför västerländsk civilisation som är på väg mot en fullvärdig demokrati. Hur är det med de östslaviska länderna, som av de flesta komparativa civilisationsforskare betraktas som en särskild civilisation utanför den västerländska, av en del felaktigt kallad den ryska civilisationen.

    Har ägnat ovannämnda fråga rätt stort utrymme eftersom det finns en rad felaktiga föreställningar om USA:s speciella roll i spridandet av frihet och demokrati. Det har tagit århundraden för USA att uppnå ställningen som hegemon i världssystemet. Den militära segern i andra världskriget blev en stor framgång för frihet och demokrati och inledningen till USA:s marsch mot toppen. Under det kalla kriget bar USA huvudbördan i kampen för frihet och demokrati. Kanske kommer det att ta några århundraden till innan frihet och demokrati i världen är säkrade.

    Vänstern påstår att USA är ett imperium. Inget kan vara felaktigare. Mellanöstern var ett område som sedan det kalla kriget var i behov av demokratisering. Jihadistiska terrorgrupper gjorde år 2001 misstaget att utmana USA i ett Pearl Harborliknande angrepp. Med störtandet av regimen i Bagdad minskade hotet mot Israel och det enda stora, existentiella hotet mot den judiska staten är nu Iran. Kanske är efter inre motstånd regimen i Teheran tillräckligt svag för att gå med på förhandlingar om sina kärnvapen under framställning. Vi får se hur det går men alla lösningar på Iranproblematiken bör finnas på bordet.

    Resting my case.

    Med konservativa hälningar

    Bertil Häggman

  22. 22 Anders Edwardsson augusti 19, 2009 kl. 10:15

    Slutreplik: Bäste Bertil! Vi verkar vara överens både om vad vi är överens om och var vi skiljer oss åt, så låt även mig bara avrunda med några sista ord.

    Jag heller med om din syn på Sovjethotet och Reaganadministrationens framgångsrika bemötande av detta under 1980-talet. Men jag håller inte med om (vilket jag tror du menar) att de östkristna länderna skulle ha visat sig vara fixa och färdiga för västlig typ av demokrati och marknadsekonomi. Flera mindre ortodoxa länder kämpar förvisso tappert och stapplar åt rätt håll och både Rumänien och Bulgarien har lyckats kvala in för EU-medlemskap. Men de dras samtidigt med väldiga problem, på samma gång som utvecklingen i den ortodoxa ”arketypen” Ryssland under tsar Putin visar att utvecklingen antagligen kommer att ta mycket, mycket lång tid för de större länderna längre österut. Vilket jag anser understryker validiteten av den kritik jag här riktat mot de neokonservativas välvilliga men otåliga agenda.

    Tack för en god debatt!

  23. 23 JLRamírez februari 19, 2011 kl. 0:00

    Jag har noterat att det saknas en biografisk presentation av Folke Leander i Wikipedia.
    Det vore bran om någon satte ihop en sådan under Claes Ryn insyn. Han är den som känner bäst till Leander.

    Jag gav ut en av Folke Leanders bok i ny utgåva: Estetik och kunskpasteori. Dessvärre blev upplagan för liten. Hans änka verkade inte lita på en invandrare som jag och beviljade tillstånd till 50 ex. Annars kunde vi ha spridit 200. Jag klyckades få många intresserade för Leanders verk. Flera år senare förstod hon att hon gjort fel och beklagade att det var så liten upplaga. Hon verkade ha glömt att det var hon själv som satt gränsen. Jag var också lite ledsen eftersom hon förbjöd mig at sätta upp en presentation i boken. Jag fick inte tillägga någonting. Väldigt otacksam mot någon som ansåg viktig att låta Leander bli mer känd. Så fungerar familjen ibland.
    Hoppas någon gör denna Wikipediainsats. Det finns massor med obetydliga personer som syns i Wikipedia. Folke Leander förtjänar det verkligen.

  24. 24 Staffan Andersson mars 21, 2011 kl. 22:41

    JL Ramirez,

    En mycket god idé med en Wikipediaartikel om Leander. Tills vidare vill jag hänvisa till den presentation Claes Ryn skrev vid det nyliga återpublicernadet av en artikel av Leander här på bloggen https://traditionochfason.wordpress.com/2010/12/03/svensk-1940-talskonservatism-folke-leander/

    Estetik och kusnskapsteori är verkligen en bok med intressanta perspektiv. Tyvärr finns inga spår av din utgåva i Libris men ett berömligt initiativ var det.

  25. 25 J L Ramírez oktober 31, 2012 kl. 0:29

    Utan att ha träffat Claes G. Ryn personligen men jag hör till dem som försökt framhäva Folke Leanders kunskapsteoretiska insatser. Jag fick kännedom om Leander genom mitt intresse för Benedetto Croce. Jag undrar vad Claes G Ryn tycker om R G Collingwood, som ligger i samma linje som de två omnämnda. Mitt intresse för Ernst Cassirer (som räddade Leanders avhandling från den rådande Uppsala skolans anda) är av mycket gammalt datum och jag håller vänskap med hans barnbarn Peter Cassirer.
    Jag delar kanske inte Claes G Ryns inriktning, även om vi är någorlunda besläktade via Leander. Jag tolkar inte Aristoteles som enögd rationalist som CGR gör. Han bröt den platonska formalismen och influerade oss via de arabiska filosoferna i en riktning som ger kejsaren det som är kejsarens och Gud vad som är Guds.

  26. 26 radamiro november 8, 2012 kl. 13:39

    Till Staffan Andersson
    Ja, Staffan. Jag känner väl till denna artikel av Claes G Ryn om Folke Leander. Och Leander är inte den enda bland minnesvärda svenskar som är bortglömd. Det var på gång en aktion för att lyfta fram Leanders verk, men jag förstår att det är krävande i dagens allt mer förvirrande situation vad gäller svenska författare. Det finns flera exempel. Man uppskattar bättre det som är skrivit på engelska.

    (Hoppas jag lyckats nu skriva utan felstavningar. Hemskt att se fadäser sitta kvar utan att kunna göra något åt det. I nätet finns några som lägger större vikt vid dessa fel än vid innehållet, särskilt när de vill angripa en kommentator).


  1. 1 GÄSTKRÖNIKA: Claes G. Ryn « Tradition & Fason Trackback vid oktober 6, 2009 kl. 20:12

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar