Bygg om hela offentliga sektorn

Marianne Samuelsson har nyligen tvingats avgå som landshövding för Gotland. Men – vad ska vi överhuvudtaget med landshövdingar till? Slå ihop kommuner, landsting och län, menar artikelförfattaren.

Totalt omfattar vår offentliga sektor ca 60% av BNP. Det innebär att bara en dryg tredjedel av det svenska folket är sysselsatta med att skapa den ekonomiska tillväxt inom privata sektorn som är nödvändigt för hela samhällets utveckling och välbefinnande. Sverige har, enligt en rapport från Europeiska Centralbanken (ECB) 2003, västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. ECB konstaterar att inget annat EU-land skulle kunna spara så mycket i den offentliga sektorn som Sverige. Vi skulle kunna ha dubbelt så mycket välfärd för de skattepengar vi betalar in – vi skulle exempelvis kunna ha mer eller mindre klanderfri sjukvård, skola och äldreomsorg. Vi skulle också kunna ha samma välfärdsnivå som den vi har idag för hälften av skattepengarna. Problemet med att offentliga sektorn upptar så stor del av BNP som den gör har ytterligare en viktig sida att beakta utöver det rent samhällsekonomiska: en avtagande ekonomisk tillväxt försvårar den sociala rörligheten, alltså möjligheten att ”komma upp sig i samhället”.

Det är viktigt att riksdagen långsiktigt verkar för att skattetrycket sänks. Konkret handlar detta både om att en effektivisering måste till av den offentliga sektorn – och nedskärningar. Att upprätthålla en välfärd som garanterar de sämst ställda i samhället en dräglig tillvaro är långt ifrån detsamma som att ha en styrande välfärdsstat där skatteutjämning är så viktig att det inte spelar någon större roll om skattepengarna bara försvinner spårlöst i den veritabla labyrint som byråkratin i dagens svenska offentliga sektor utgör. Skattemässigt bör ett första mål vara en marginalskatt på högst 40%.

Ineffektiv regionindelning

I Sverige har vi inte mindre än tre olika regionnivåer: kommunerna (290 st), landstingen (20 st) och länen (27 st). En viktig skillnad är att kommuner och landsting styrs av folkvalda kommunal- respektive landstingsråd. Länet styrs av länsstyrelsen, vars funktion är att vara statsmaktens förlängda arm. Länsstyrelsen leds av landshövdingen, som agerar regeringens högste representant i länet. Någon insyn i tillsättningen av landshövdingar finns inte heller, och landshövdingeämbetet är i praktiken en reträttpost för avdankade eller oönskade toppolitiker.

Att vi har hela tre olika regionnivåer som överlappar samma landyta, kostar inte bara massvis av skattepengar – det leder också till att de försvagar varandra. Ansvarsfördelningen dem emellan är inte bara oklar för medborgarna, utan faktiskt i viss utsträckning också för dem som jobbar där. Medan somligt faller mellan stolarna så förekommer även motarbetande, medvetet och omedvetet, myndigheterna emellan. Detta sätter givetvis mycket av lokaldemokratin ur spel.

Slå ihop till en regionnivå

Rimligast vore att slå ihop landsting, kommuner och län till en enda enhet. Låt en ny form av regionaladministration, anpassad för Sverige i 2000-talet, ta över allt det ansvar och arbete som dagens kommuner, landsting och län idag sköter. En regionform där alla beslutsfattare är folkvalda. Låt därvid ordföranden i regionrådet vara en person som sitter på regeringens mandat, sköter regeringens representation lokalt och till exempel kallas för guvernör. Vi har också tidigare haft guvernörer i Sverige, senast i Skåne 1809.

Att införliva dagens landsting och län i nuvarande kommuner är förstås den snabbaste och smidigaste lösningen. Men sett till den svenska offentliga sektorns monumentala ineffektivitet, skulle en alltigenom ny struktur behöva ersätta den gamla, och gärna inspireras av kvalitetskontrollen av resursanvändning inom företagsvärlden. Eftersom de svenska landskapen är så djupt rotade i folkets identitet bör i någon mån den nya regionindelningen också ta hänsyn till detta.

Begränsat lokalt självstyre

Ett stort problem idag är vidare att den i svensk grundlag bärande tanken på kommunalt självstyre inte fungerar i praktiken. Staten utövar nämligen direktstyrning över den kommunala verksamheten inte minst genom ekonomiska medel. Den ekonomiska utjämningen mellan Sveriges olika delar är ingenting fel i sig – hela Sverige måste kunna leva, det ska absolut inte vara bara en tidsfråga innan alla har flyttat in till storstäderna för att de inte klarar livet ute i landet.

Men det lokala självstyret behöver bli mera påtagligt, ett betydligt större ansvar ska ligga på lokal nivå än vad som är fallet idag. När staten hela tiden förväntas ta det yttersta ansvaret hamnar man också i en situation där kommunerna medvetet överskrider sin budget – det är allt annat än att förfara ansvarsfullt med skattebetalarnas pengar. Ett viktigt led i att undvika dagens situation med djupt skuldsatta kommuner är att kräva kvalificerade majoriteter ifråga om budgetens utgiftsposter.

Den statliga förvaltningen

Vid sidan om den lokala delen av den offentliga sektorn måste givetvis också den statliga sidan ses över och effektiviseras. En allomfattande granskning av alla myndigheter, vilka i många fall har skapats för att ge jobb åt avdankade politiker, måste genomföras utifrån det verkliga behovet. Det rör sig idag om ca 500 statliga myndigheter med över en kvarts miljon anställda under ledning av politiskt tillsatta generaldirektörer. Plus ett större antal friställda generaldirektörer, som uppbär höga löner så länge förordnandena räcker – och det är oftast ganska länge.

Ett stort problem, som uppmärksammades inför valet 2006, är att socialdemokratin genom utnämningar åstadkommit en socialdemokratisk dominans också över den statliga förvaltningen. Att det är socialdemokrater som dominerar byråkratin är illa nog om en borgerlig regering kommer till makten, men strängt taget hade det varit samma problem om rollerna varit omvända. Det är alltså viktigt att själva förvaltningen förblir opolitisk, det är både en fråga om demokrati och byråkratisk effektivitet. Därför måste regeringens utnämningsrätt begränsas, och administrativa rutiner i syfte att upprätthålla en mångfald av partisympatier inom förvaltningen inrättas – detta kan efter att problemet i huvudsak avvärjts lösas utan kvotering, nämligen genom att anonymisera ansökningshandlingarna.

Slutligen behöver antalet riksdagsledamöter begränsas. De kan utan vidare skäras ner till 233 st (2/3 av vad vi har idag). (Nämnas kan i sammanhanget att Finland har 200 riksdagsledamöter, Danmark 249, Norge 165, Belgien 225 och Holland 225.) Under dagens förutsättningar skulle de i och för sig lika gärna kunna begränsa sig till en ordinarie och en vice ledamot per parti med viktade röster i riksdagen utifrån valresultatet. Men för demokratins del bör istället tonvikten i en sådan riksdagsreform ligga på att öka lokalperspektivet på bekostnad av Stockholms-perspektivet i rikspolitiken. Samtliga riksdagsledamöter ska givetvis ha närvaroplikt.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

10 Responses to “Bygg om hela offentliga sektorn”


  1. 1 Crillirc augusti 17, 2009 kl. 7:24

    Jag håller med. Men om jag inte blivit tokig så består väl Folketinget av 179 ledamöter och Stortinget av 169 ledamöter?

  2. 2 Populisten augusti 17, 2009 kl. 9:21

    Problembeskrivningen är riktig, men att lösningen skulle vara en total omstrukturering av landets administrativa indelning ställer jag mig klart tveksam till. Dylika radikala experiment vill åtminsotone jag slippa uppleva. Nog måste det finnas försiktigare metoder, mer konservativa i ordets enklaste bemärkelse. T.ex. kraftigt ökat kommunalt självstyre och införandet av federativa principer.

    Ska man alls ha demokrati så måste den byggas nedifrån och starta med ett vitalt lokalt självstyre.

  3. 3 TB augusti 17, 2009 kl. 20:59

    Inlägget tar upp och beskriver ett stort problem. Dock delar jag inte alla slutsatser. Det jag vänder mig emot är att slå ihop det statliga och det kommunala under en ”hatt”. Gör man detta gör man också våld på principer som jag anser har med rättsäkerhet att göra.

    Jag är helt med på att den lokala självstyrelsen måste stärkas. Lokalstyret har i vårt land en mycket lång tradition som betytt mycket för vår utveckling.

    Det man bör göra är att avskaffa landstingen. De delar som har med primärvård (vårdcentraler och mindre sjukhus) att göra bör hanteras av kommuner (…som givetvis kan lägga ut genomförandet på andra driftsformer) medan de stora specialistsjukhusen nog bör inlämmas under statens ansvar.

    Övriga uppgifter som ligger på landstingen kan förmodligen helt slopas utan att någon kommer att märka särdeles mycket av det. Kollektivtrafik kommer att finnas utan byråkratisk samordning och det finns ingen som helst anledning att landsting (…eller regioner) skall ägna sig åt utrikespolitk med egna kontor i Bryssel eller var det nu kan vara. Kulturlivet skulle förmodligen få en vitamininjektion om den ”politruckartade” regionala kulturpolitiken förpassades till historien. Sedan finns alltid friheten för kommunder att sluta sig samman i olika samarbetsformer där det krävs.

    Hela landstingssfären är för övrigt alldeles genompolitiserad och politiker petar i sådant som hör till den operativa nivån i verksamheten.

    När det sedan gäller det statliga så anser jag det ytterst viktigt att inte blanda ihop denna med det lokala. Staten skall ha sina definierade ansvarsområden precis som att kommunerna skall ha sina definierade ansvarsområden.

    Det som är statens ansvar skall gälla för hela landet och att blanda in det lokala här leder bara till att vi får olika tillämpningar och varianter på områden som bäst lämpar sig att hantera på statsnivån. Med detta inte sagt att det inte finns statliga ansvarsområden som skulle kunna överföras till den kommunala ansvarsområden.

    När det gäller länsstyrelser utgör dessa, vid sidan av andra uppgifter, också en del i vårt ganska komplicerade system för överprövningar. Överprövningar är till för att säkerställa att allt sker enligt de lagar och regelverk som vi kommit överens om. Överprövningen måste göras utifrån dessa lagar och regelverk och inte utifrån politiska ”för dagen tyckanden”, vilket vore förödande för rättsäkerheten. Finns det brister i lagar och regelverk är det en politisk uppgift att rätta. En politiserad förvaltningsmyndighet med guvenörer i spetsen skulle i detta avseende leda åt fel håll.

    Min egen åsikt är att vi kan hålla fast vid det av Axel Oxenstierna inrättade systemet med län och landshövdingar. Det finns här heller ingen större anledning att slå ihop och ändra länen. Snarare borde man ompröva sammanslagningar som gjort och till exempel dela upp det gigantiskt stora Västra Götalands län.

    Slutligen håller jag med om att antalet riksdagmän bör reduceras avsevärt. Jag tror det skulle fungera percis lika bra eller bättre med en halvering, d.v.s. 175 ledamöter.

  4. 4 Populisten augusti 18, 2009 kl. 11:24

    TB, vad gäller landstingens verksamhet så är det väl endast Stockholms läns landsting som har ett helt sjävlständigt ansvar för kollektivtrafiken. I övriga delar av landet drivs trafiken av bolag ägda av landstinget och kommunerna gemensamt. I praktiken är alltså landstingskommunerna endast ett slags vårdkommuner (med ett undantag då).

    Antagligen måste kommunallagen ändras eftersom kommuner idag inte får ha gemensam verksamhet med mindre än att de har gemensamma nämnder, men det kan ju inte vara en stor sak att ändra. Sedan torde det vara möjligt att tämligen rakt av överföra landstingens uppgifter till de regionala kommunförbund som redan finns (http://www.skl.se/artikel.asp?C=2854&A=5462).

    Du nämner de större sjukhusen och visst vore det naturligt att de hamnade hos staten, men personligen skulle jag ännu hellre se att åtminstone universitetssjukhusen gjortes till stiftelser. Något storsjukhus kan mycket väl bli kommunal också. Stockholms stad är ju stort nog att motivera att kommunen skulle driva t.ex. Södersjukhuset.

  5. 5 Populisten augusti 18, 2009 kl. 11:29

    En sak till TB, detta om länsstyrelsens uppgift vad gäller överprövningar. Vore det inte bättre att sådant sköttes i domstolarna?

  6. 6 TB augusti 18, 2009 kl. 17:30

    Populisten:
    Det du pekar på visar helt klart på att det finns alternativ varigenom en förändring skulle kunna genomföras utan alltför stora problem.

    Hur de stora sjukhusen drivs spelar egentligen inte så stor roll så länge det finns en grundtrygghet som garanterar var och en tillgång till vård med en bra kvalitet. Alternativa driftsformer kan här säkert vara ett sätt att hitta vägar som både höjer kvalitet och gör det hela kostnadseffektivare.

    Överprövningsfrågan är intressant och som jag ser det ganska komplex. Överprövning genomförs av ett antal instanser (länsstyrelse, länsrätt, kammarrätt m.m.) och jag har ingen riktigt klar bild av hur det fungerar i detlaj. Det kan vara så att de olika instanserna motiveras med att olika ärenden kräver olika kompetens.

    Dock, det ligger något intressant i din synpunkt att det skulle kunna hanteras av domstolarna. Syftet med överprövning är ju egentligen inte att ta ställning i sakfrågan som sådan utan att säkerställa att beslut fattats i enlighet med lagar och regelverk. I princip skulle ju detta kunna implementeras genom särskilda ”författningsdomstolar” för denna typ av ärenden.

  7. 7 Patrik Magnusson augusti 18, 2009 kl. 19:17

    Artikelförfattaren tar upp ett stort problem, eller snarare en knippe problem. Det handlar både om samhällsekonomisk effektivitet och demokrati. Med dagens system får vi varken eller.

    Jag håller med om att Riksdagen skulle kunna bantas, och vill tillägga att jag samtidigt tror att majoritetsval i enmansvalkretsar skulle på ett bättre sätt än idag tydliggöra ledamöternas ansvar för väljarna i ”sin” valkrets.

    Jag ser det också som önsvärt att minska den offentliga sektorns omfattning, genom att ett antal uppgifter lyfts bort från det offentliga och läggs på enskilda, företag och föreningar istället. En offentlig sektor som omfattar 40% av BNP skulle motsvara ungefär vad som andra länder i Västeuropa har. Det tror jag kunde vara rimligt för oss också.

    Där jag inte kommer till samma slutsats som artikelförfattaren är i frågan om den administrativa indelningen. Landstingen bör definitivt bort. Däremot tror jag att det är helt nödvändigt att det finns en självständig lokal nivå, och sannolikt även en regional.

    Däremot är det riktigt att ansvarsområdena bör göras mycket tydligare, att ansvar generellt bör flyttas nedåt i hierarkin (subsidiaritet, ni vet), och att högre nivåer skall hindras att lägga sig i vad lägre nivåer gör, utan låta dessa sköta ”sina” ansvarsområden efter eget gottfinnande. På så sätt får vi verklig lokal demokrati. I detta får inte glömmas att på nivån ”under” den lokala administrationen finns det civila samhället, och det är dit så många beslut och så mycket ansvar som möjligt skall flyttas.

  8. 8 Populisten augusti 18, 2009 kl. 20:00

    TB:

    Ang. sjukhusen så håller jag generellt sett med. Mitt tillägg om universitetssjukhusen har mer att göra med deras akademiska status.

    Ang. överprövning så är ju egentligen alla beslut som en myndighet (i generellt fattad betydelse) tydligt lagreglerade. Därmed blir det i praktiken ingen skillnad för en domstol att döma i sakfrågan eller ge ett mer principiellt utslag. Vad som kanske skulle behövas är mer kännbara sanktiponer mot de myndighetsutövare som bryter mot lagarna (många kommuner fälls regelmässigt för brott mot diverse rättighetslagar), men jag tror inte att det lönar sig att bötfälla organisationerna som sådana. Bättre då att utkräva personligt ansvar för tjänstefel av beslutsfattarna själva. Jag tror dock inte att det behövs några nya domstolar för att öka domstolarnas roll i prövandet av myndighetsutövningen, de förvaltningsdosmtolar vi redan har (länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt) duger gott.

    Patrik Magnusson:

    Man kan utveckla detta med vilka nivåer som behövs genom att fundera på om det inte också behövs fler nivåer i vissa fall. Här i storstockholmsområdet är det oerhört tydligt att det saknas en nivå som kan hantera de frågor som är gemensamma för ”tätorten Stockholm”. Länet är betydligt större och innefattar både landsbygd och helt separata orter och kommunen Stockholms Stad innefattar inte hela den sammanhängande tätorten. Likväl finns det gott om frågor som rör just den sammanhängande tätorten (t.ex. trafikplanering) men inte omgivande landsbygd. Olika delar av landet lär ha olika behov av nivåer. Vad som behövs är en flexibilitet som endast kan skapas genom att bygga underifrån.

  9. 9 essenonvideri augusti 18, 2009 kl. 20:12

    ”Olika delar av landet lär ha olika behov av nivåer. Vad som behövs är en flexibilitet som endast kan skapas genom att bygga underifrån.”

    Kunde inte ha sagt det bättre själv 🙂

  10. 10 TB augusti 18, 2009 kl. 20:48

    Populisten:
    Det är sant att alla myndighetsbeslut är tydligt lagprövade. Dock finns det en stor gråzon. Exempelvis finns det, kanske särskilt inom den kommunala värden, många beslut som fattas av politiskt tillsatta styrelser och nämnder där man har ett tydligt regelverk att följa men där man ibland tar beslut som strider emot dessa utifrån en politiskt motiverad utgångspunkt.

    Nu behöver inte detta ”lekmannainflytande” vara något dåligt eller negativt då det strikt reglerade alltid måste konfronteras med något mått av ”sunt förnuft”. Man kan i detta avseende göar en jämförelse med vår urgamla nämndemannainstitution i domstolarna.

    Jag tror att det främst är i ovanstående perspektiv man ska se frågan om överprövning. Om man sedan behöver specialiserade domstolar för detta eller inte kan man givetvis fundera över.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 956,198 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar