Lovande strategiskifte i Afghanistan

faktarutaafgANALYS | Det torde knappast ha undgått någon att kriget i Afghanistan inte går något vidare. Trots flera års allierad truppnärvaro tycks talibanerna inte vara brutna. Tvärtom tycks det som de nu trappar upp sin verksamhet, och oron sprider sig till hittills ganska lugna regioner, däribland de områden i norr där Sverige har sin styrka.

Nu har de allierade styrkorna fått en ny befälhavare, den amerikanske generalen Stanley McChrystal. Han har inlett sitt befäl med att göra en grundlig översyn av den allierade strategin i Afghanistan, och han förordar genomgripande förändringar. Hans nya koncept går ut på att skydda den afghanska civilbefolkningen och vinna deras stöd, snarare än att som nu likt en tjur rusa efter det röda skynke som Talibanerna viftar med, och på vägen trampa ned de som man vill skydda.

Västerländsk krigskonst

Västerländsk krigskonst har sedan antiken präglats av strävan att nå ett avgörande. Medan andra kulturer ofta i sin krigföring tenderat att undvika en avgörande drabbning så har västerlänningarna allt sedan de grekiska falangerna sökt just denna drabbning. När västerländska arméer drabbat samman har segern allt som oftast gått till den part som förmått hålla sin formering till dess att fiendens brutit samman, och den kallblodiga och organiserade offensiven övergått i panikartad flykt.

När västerländsk krigskonst mött annan, har denna approach ofta medfört förkrossande segrar mot arméer som, tekniskt underlägsna eller ej, fört krig på ett mycket mera indirekt sätt. Dessa motståndare har förmått utdela nålstick, men inte på allvar bjuda allvarligt motstånd mot en beslutsam västerländsk motståndare. Att västerländska arméer gärna håller fast vid ett så framgångsrikt koncept är inte så konstigt.

Utmaningen från Revolutionär Gerilla

Under andra halvan av 1900-talet inträffade dock något. Revolutionära gerillaarméer i främst Asien började nu nå framgång med indirekta strategier som tidigare inte fungerat, men som nu gav fältherrar som Mao Tse Tung och Vu Ngyen Giap segrar mot västerländska arméer.

Framgången hade till stor del sin förklaring i förändringar som skett i de västerländska stater man mötte på slagfältet. Under tiden efter andra världskriget hade nämligen dessa länders tolerans för militära förluster kraftigt urholkats. Detta utnyttjades skickligt av gerillornas strateger. Plötsligt blev det möjligt att förlora alla slag, men ändå vinna kriget.

Nålstick blev under dessa förhållanden en hållbar strategi. Eftersom man själv föga besvärade för enskilda människoliv kunde man acceptera att förlora tio eller kanske hundra av sina egna för varje dödad fiendesoldat. Med tiden kom ändå de västerländska förlusterna att upplevas som oacceptabla, och än värre, den västliga opinionen adopterade även det moraliska ansvaret för gerillans förluster. Lika oacceptabelt som de egna förlusterna blev, lika oacceptabla blev de man tillfogade fienden.

Den västerländska jakten på det definitiva avgörandet spelade här gerillan i händerna. I Vietnam försökte amerikanarna söka upp fienden för att förgöra honom med sin överlägsna eldkraft. Gerillan utnyttjade dock terräng och lokalkännedom till att glida undan. Den amerikanska eldkraften drabbade inte bara de gerillakrigare som fångades, utan ofta även civilbefolkningen. På så sätt tillförsäkrades gerillan ständigt nya rekryter som blivit förbittrade på de amerikaner som inte förmådde skydda civilbefolkningen mot gerillans raider, och samtidigt ställde till med en hel del egen förödelse.

General McChrystal aviserar ny strategi

General McChrystal aviserar ny strategi

Ungefär så tycks situationen i Afghanistan vara. Talibanerna bedriver nålsticksattacker mot allierade trupper, hjälparbetare och mot civila funktioner och personer i landet. De allierade svarar med flyganfall och ”Search and destroy”-uppdrag på talibankontrollerat område. För varje taliban de allierade lyckas dräpa, så strömmar tio nya rekryter till. Den allierade närvaron tycks ha misslyckats med att erbjuda invånarna säkerhet, samtidigt som inte heller befolkningens materiella villkor märkbart förbättras.

Skall vi vinna kriget i Afghanistan måste vi vinna folkets förtroende och stöd. Vi måste se till att skydda befolkningen mot Talibanerna, samtidigt som vi med bistånd ser till att deras materiella villkor radikalt förbättras. Vi måste sluta jaga talibanerna runt Afghanistans bergstrakter, och vi måste se till att den krigföring som ändå är nödvändig inte i onödan kräver civila offer, eller inkräktar på befolkningens vardagsliv.

Det är detta som McChrystal nu föresatt sig att göra. Det är ingen enkel uppgift. Den strider mot den djupt rotade västerländska strävan att nå ett snabbt och definitivt avgörande. Det innebär att vi måste ge upp hoppet om en snabb seger, och i stället inrikta oss på att utkämpa ett lågintensivt krig i Afghanistan under åtminstone ett decennium, sannolikt längre.

Malaya – En förebild

Den goda nyheten är att om man gör så finns det en god chans att man i slutändan lyckas. Den närmaste historiska förebilden torde här vara de brittiska operationerna mot den kommunistiska gerillan i Malaya 1948-60. Nu är det självfallet vanskligt att dra allt för stora slutsatser från en operation som utfördes i en annan tid, med andra etniska, politiska och religiösa förutsättningar och i en annorlunda terräng, men vissa lärdomar torde vara mera generella.

Field Marshal Sir Gerald Templer KG GCB GCMG KBE - Arkitekt bakom den brittiska segern i Malaya

Field Marshal Sir Gerald Templer KG GCB GCMG KBE - Arkitekt bakom den brittiska segern i Malaya

För den som inte är bekant med den framgångsrika gerillabekämpningen i Malaya kan jag kort redogöra för den strategi som britterna så småningom utvecklade där. Grundpelarna var att skilja gerillan från folket och att vinna befolkningens stöd. Förutsättningarna var att gerillan nästan uteslutande stöddes av den kinesiska minoriteten som var både förhållandevis fattig och politiskt diskriminerad. Istället för att jaga gerillan i djungeln så satsade man de militära resurserna på att försvara ekonomiskt viktiga anläggningar och befolkningskoncentrationer.

Ett av de mera kontroversiella inslagen var att man flyttade stora mängder folk, främst kineser, från områden som var svåra att försvara och där det var svårt att isolera befolkningen från gerillan. Genom att de förflyttade erbjöds bättre materiell standard i de nya byar som anlades, och genom att de slapp den kombination av propaganda och hotelser gerillan tidigare utsatt dem för så vann detta ändå till slut acceptans.

För gerillan innebar detta problem. Man var beroende av att få tillgång till befolkningen och dess resurser. Det var där man fick sina underrättelser, rekryter och livsmedel. Utelämnade till sig själva i djungeln avtog snart det romantiska skimret kring revolutionen. Istället övertog hunger och tristess vardagen. När administrationen så småningom fann tiden mogen att erbjuda amnesti så lommade de flesta gerillakämpar hem.

Överhuvudtaget genomfördes en rad åtgärder för att skapa förtroende för och lojalitet med administrationen. Olika missförhållanden rättades till, både av politisk och ekonomiskt slag. Britterna hade aldrig tillgång till stora truppstyrkor och massiv eldkraft. Däremot ägnade man stor möda åt att utbilda sina styrkor väl för att verka i den aktuella terrängen, att skaffa underrättelser, och att knyta kontakter med lokalbefolkningen. Genom belöningssystem uppmuntrades befolkningen att ange gerillan. Sedan gerillan väl trängts bort från befolkade områden kunde den bekämpas utan risk för civila offer när den väl visade sig.

Lärdomar till Afghanistan

Detta liknar på många sätt tankegångarna i det recept McChrystal tecknar i sin rapport. Han visar på en djup insikt om att detta inte är ett konventionellt krig där man vinner genom att nedkämpa fienden. Detta är ett krig om förtroende där man vinner genom att visa befolkningen att man bättre än gerillan kan erbjuda befolkningen trygghet och välstånd.

Lika mycket som det handlar om att göra rätt saker, att knyta kontakter, distribuera hjälp och organisera utveckling, handlar det om att undvika att göra fel saker. Det handlar om att inte tillåta att civila blir offer i striderna mot talibanerna. Det handlar om att inte komma klampande med våra västerländska värderingar och tvinga dem på en befolkning som är föga mogen för dem, utan att lyssna på befolkningen, sätta sig in i deras situation och respektera deras traditioner och värderingar.

Förhoppningsvis lyckas McChrystal omsätta sin framsynta strategi i praktiken, för då finns det gott hopp att våra soldater kan komma hem som vinnare inom ett decennium eller så. För detta är ingen strategi för otåliga. Det kommer att ta tid, men vad är alternativet? Vi kan välja en strategi som gör oss till vinnare på lång sikt, en som gör oss till förlorare på lång sikt, eller så kan vi ge slaget förlorat redan nu. Att vinna snabbt finns inte på menyn. Det är strävan efter detta som leder på vägen mot förlust på lång sikt, den väg som ISAF dessvärre, i alla fall delvis, tycks vandra just nu.

Kanske bör dock ett sista varningens ord tillfogas om att inte alltid lita på den negativa bild media presenterar. Svenska journalister har ju varken gjort sig kända för sin militära sakkunskap eller några pro-västliga böjelser. Jag har en känsla av att många inslag i den kloka strategi generalen föreslår är precis vad många ISAF-förband redan nu försöker leva upp till. Tyvärr räcker det att en del av dem inte lyckas med detta, för att allas ansträngningar skall spolieras.

General MCChrystals rapport finns att läsa i sin helhet här.

Patrik Magnusson

Annonser

7 Responses to “Lovande strategiskifte i Afghanistan”


  1. 1 Mats september 7, 2009 kl. 16:07

    Templer sa förvisso att ”lösningen ligger inte i att hälla mer trupper in i djungeln, men i själ och hjärta för folket”. Trots denna retorik, så lyckades den brittiska politiken och kriget främst eftersom de var grovt repressiv, egentligen handlade allt om att etablera kontroll över den kinesiska befolkningen, med alla medel.

    I centrum för detta var ”Briggs Plan”, som inleddes år 1950 efter Templers vackra ord glömts. . .en plan som handlade om vidarebosättning och omfattade avlägsnandet av över en halv miljon kinesiskiska malajer till ”nya byar”. Kolonialengland hänvisade till sin politik som ”en stor del social utveckling”.

    De nya byarna var dock omgivna av taggtråd och befolkningen tvingade att jobba på anvisade plantager och fabriker. . .till allt annat än marknadsmässiga löner.

    Vidare så var en viktig British krigsåtgärd att leka med kollektiv bestraffning i byar där invånarna ansågs hjälpa rebellerna. Under 1952 införde Templer regelbundet 22 timmars utegångsförbud, förbjud att lämna byn, stängde skolor, stannade bussservice och ransonernade riset för 20.000 människor.

    Bevare det Afghanska folket för denna typ av strategi och hoppas få lite fason från de traditionella bloggarna på denna sida.

  2. 2 TB september 7, 2009 kl. 19:27

    Ett mycket intressant inlägg.

    En fråga som inte berörs är varifrån talibanerna får sina vapen. Även om de är ”primitivt” beväpnade är det knappast troligt att de är självförsörjande. Kommer vapnen från en ”svart marknad” med skrupelfria vapenhandlare eller finns det stater bakom.

    I fallet med de kommunistiska gerillorna som härjade under 1900-talet, i syfte att sprida kommunismen, hade dessa direkt eller indírekt sin försörjning säkrad genom antingen Sovjetunionen och dess allierade eller genom Kina.

  3. 3 Samuel september 9, 2009 kl. 21:52

    Mats

    Nja men poängen var väl att hitta en bättre militär strategi än den nuvarande i afghanistan?

    Krig är alltid en smutsig historia. Alltid så drabbas oskylidiga civila. Britterna i Malaya var trots sin omänsklighet långt mer (om nu kan säga så) humanare än USA:s search och destroy-strategi i vietnam.

    Finns det ändå inte någon poäng i det Patrik skrev om att hitta nya sätt att bekämpa talibanerna i Afghanistan? Tex att erbjuda befolkningen säkra talibanfria bosättningar?

    /Samuel

  4. 4 Mats september 10, 2009 kl. 3:08

    Samuel.

    Förehåller mig rätten att vara skeptisk. McChrystals avsikt är att ”rensa, hålla och bygga” i talibanernas fästen, som du påpekar. . .”säkra” för Talibanfria enklaver.

    Men vad exakt betyder ”säkra”? Om det innebär att döda, måste amerikanska marinkårssoldater skilja mellan talibanerna och civila afghaner för att undvika att fler civila offer. Detta är en nästan omöjlig uppgift. Talibanerna bär medlemskort. De bär vapen, men det gör en övervägande majoritet civila afghaner också, för att skydda sina familjer. De amerikanska trupperna har ju allt att förlora: sitt eget liv och minskade goodwill hos det afghanska folket om de skjuter fel. . . tyvärr har den afghanska civila förbittring byggts upp under de senaste tre åren, och förgås inte enbart för att den amerikanska militärens strategi officiellt förändras.

    De amerikanska trupperna har alltså, oavsett vacker tanke bakom ”säkra”-idén, fortfarande endast två alternativ: riskera att låta talibanerna fly eller döda talibanerna även om det innebär att döda även civila i processen och därmed bryta mot de nya reglerna. Båda scenarierna leder ändå till att talibanerna segrar.

    Kanske ”säkra” betyder fånga? Men det ger upphov till fler svåra frågor: Var kommer de att sätta fångarna, och vilken sorts rättvisa kommer att erbjudas? Kommer USA använda Bagram som ett större Gulag än Guantanamo? Fängsla krigare har samma uppenbara effekt som om du dödar dem: ökad fientlighet och förbittring mot ockupationen.

    Kanske ”säkra” betyder att trycka tillbaka talibanerna från områden där de enbart varit verksamma i närliggande områden? Vi såg ju under sommaren hur talibanerna har undgått den pågående offensiven, helt enkelt drar de sig in i de västra och norra delarna av landet och dödar dussintals amerikanska soldater och civila på vägarna och som svar har McChrystals fallit tillbaka på den misskrediterade strategin flygräder. . .som inkluderar att döda dussintals människor som de påstår är ”militanta”, men sannolikt mest civila.

    Att ”säkra” områden i Arghanistan är en evig katt-och råttalek för att trycka upp talibanerna mot gränsen så de inte kan infiltrera. Men Afghanistan är inte ett litet land och denna strategi för att ”säkra” innebär för USA en långsiktig ockupation av landet, något som afghanerna har deklarerat de inte vill uppleva. . .hela konceptet ockupation för Afghanistan är ju som bekant en omöjlighet. . .sett historiskt.

    Sannolikheten för amerikanska framgång i Afghanistan är i bästa fall svag då det är omöjligt att identifiera och döda en terrorrörelse med undflyende mål, då finns det bara två möjliga utgångar: döda en massa civila, eller sprida upproret till resten av landet, eller båda. Fixar alltså USA med nuvarande resurser och mål McChrystals strategi och skapa talibanfria områden? Nej. Därmed riskerar bara den nya offensiva skapa mer lidande. Därav mitt motstånd till vackra ord och paralleller till Malaysiska pacificeringsövningar.

  5. 5 Samuel september 10, 2009 kl. 10:17

    Okej… Ja det verkar vara en ytterst knepig situation vi satt oss i.

    Tyvärr tror jag att afghanistan inte kan lämnas på länge. En långsiktig ockupation verkar vara den enda lösningen tills de kan stå på egna ben. Att lämna landet och låta dem falla tillbaka i talibanernas händer igen vore alltför grymt.

    Men man kan inte tvinga fram demokrati även om det finns parlament osv måste det komma underifrån. Nu har de chansen!

  6. 6 Patrik Magnusson september 13, 2009 kl. 17:51

    TB:

    En sak kan vi nog i alla fall utesluta. Det torde knappast vara fartygsburna smugglare i alla fall 😉

    Nej, men allvarligt talat är det ju mycket viktigt att stoppa tillförseln av vapen till talibanerna. Nu tror jag förvisso att de har ganska betydande arsenaler av både lättare vapen och lite mer avancerade prylar som arv från kriget under 80-talet, och åren i regeringsställning under 90-talet, men säkert kommer det ett tillflöde av vapen både norrifrån och från söder.

    I norr har vi ju världens största överskottslager, och en hel del nya entreprenörer med rymligt samvete. Säkert når en hel del vapen av ryskt ursprung till talibanerna. Den andra huvudvägen in torde vara via Pakistan där ju talibanerna har en hel del vapenbröder som kan organisera vapenleveranser utifrån rika bidrag av oljedollar och inköp på vapenmarknaden från ovetande, och inte så ovetande, leverantörer.

    Däremot ställer jag mig mera tveksam till om grannlandet Iran har något finger med i spelet. Förvisso har de allt intresse att ställa till med elände för USA (och gör det i Irak), men deras relation till talibanerna lär inte vara av det hjärtligaste slaget, så det är långt ifrån säkert, om inte uteslutet, att herrarna i Teheran finner det mödan värt att blanda sig i vad som sker i Afghanistan.

    Liknande resonemang torde gälla regeringarna i Moskva och Peking. Visst torde i båda fallen finnas ett visst intresse för att göra USA:s tillvaro i Afghanistan så otrevlig som möjligt, men båda regimerna har sina egna problem med lokala meningsfränder till talibanerna, så viljan från det hållet att utrusta dem torde också vara bristfällig. Jag lutar således åt ”svarta marknad”-teorin.

  7. 7 Patrik Magnusson september 14, 2009 kl. 7:58

    Mats: ”. Trots denna retorik, så lyckades den brittiska politiken och kriget främst eftersom de var grovt repressiv”

    Vi har nog lite olika syn på den brittiska insatsen i Malaya. Jag sticker inte under stol med att det fanns en hel del repressiva inslag i den brittiska strategin, men jag tycker det vore fel att påstå att det utgjorde hela den brittiska strategin, eller att det för den delen var repressionen som vann kriget. Kanske kan man säga att dessa inslag var nödvändiga för att förhindra nederlag innan de mera konstruktiva och vänliga strategierna hade hunnit få effekt, eller kanske snarare att insikten gradvis kom till britterna att Briggsplanens ”piskor” behövde kompletteras med/ersättas av ”morötter”.

    Det faktum att den kommunistiska gerillan smälte bort snarare än besegrades på slagfältet antyder att britterna faktiskt lyckades att vinna befolkningens förtroende genom att undanröja de missförhållanden som gav gerillan dess legitimitet. Hade gerillans nederlag enbart varit en följd av hård repression är det också rimligt att anta att oroligheterna snabbt skulle ha blossat upp igen när väl taggtråden avlägsnats och utegångsförbuden hävts. För du hävdar väl inte att Malaysias kineser fortfarande lever bakom taggtråd?

    Har man olika bild av vad britterna gjorde i Malaya, så bäddar det naturligtvis för missförstånd när man sedan diskuterar i vilken utsträckning detta kan fungera som idébank för situationen i Afghanistan. När jag ser framför mig en strategi som baseras på täta kontakter med, och respekt för, lokalbefolkningen, stöd för att utveckla samhällsfunktioner och bekämpande av korruption och andra missförhållanden, så ser du en strategi baserad på taggtråd och bestraffningar.

    För att förtydliga mig så är det alltså den strategi som vi kan kalla ”winning the hearts and minds” som jag uppfattar att McChrystal eftersträvar och som jag tror är det bästa hoppet för framgång. Att man sedan i verkligheten inte alltid klarar av att leva upp till sin strategi ser inte jag som en anledning att förkasta den. Sedan är det inte säkert att det räcker i alla fall. Jag inser också att det är enorma svårigheter som måste övervinnas innan det härjade Afghanistan kan få fred efter decennier av krig.

    Hur man ställer sig till föreslagna strategier torde ju också bero på hur man förhåller sig till de mål som strategierna är tänkta att uppnå. Jag har ingen aning om hur du ser på vad som vore ett önskvärt utfall i Afghanistan. Du kanske t.o.m. vill se talibanerna segra och USA förödmjukas? Eller så kanske du hör till dem som menar att omvärlden överhuvudtaget inte skall bry sig om vad som sker i detta avlägsna land om vilket vi vet så lite, eller i vart fall att det inte är värt att betala det pris det skulle krävas för att nå framgång? I sådana fall blir ju diskussioner om strategi ganska meningslösa. Då återstår det ju bara att förorda att man åker hem.

    Förutsatt att du ändå delar uppfattningen att det vore önskvärt att den USA-ledda alliansen lyckas med sitt uppdrag i Afghanistan, vilken strategi skulle du då själv förorda? Det är ju lätt att såga andras idéer, men ganska meningslöst om man inte har ett konstruktivt alternativ att erbjuda istället.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar