Ansvarslös regering presenterar sin sista regeringsförklaring

ANALYS | Så har då Reinfeldt tillkännagivit vad hans regering kommer att lägga sitt krut på under det sista året på innevarande mandatperiod. Det är detta, givetvis tillsammans med vad som gjorts under de tre föregående åren, som väljarna har att bedöma regeringens prestation på, när de om ett år skall avgöra om regeringen förtjänar fortsatt förtroende.

Vad har då Reinfeldt att säga? Jo han utlovar pengar till både höger och vänster. Pensionärerna och studenterna skall få en liten slant. Kommunerna och de arbetslösa får en stor slant, och kanske, kanske blir det även ytterligare någon liten skattesänkning för de förvärvsarbetande. Annars handlade statsministerns tal som vanligt om klimatfrågor och om ansvarstagande, om att hålla hårt i pengarna.

Just talet om ansvarstagande får mig dock att se rött, illrött. Här står den statsminister som slutgiltigt utplånat det svenska försvaret och talar om ansvar! I en tid när den enda stormakten i vårt närområde är mitt inne i en massiv återupprustning av sin militära förmåga, i skrivande stund, i Östersjöns närhet, genomför de största militärövningarna sedan kalla kriget, med klart offensiva inslag, och nyligen har uttalat sin ambition att skydda ryssar även utanför sina gränser, så står Sverige helt utan försvar.

Vad har då statsministern att säga om denna prekära situation? Inget alls faktiskt! Inte med ett enda ord berörde han försvaret av Sverige. Bland alla de väljargrupper och samhällsfunktioner som nu utlovas godsaker ur Borgs kassakista lyser försvaret med sin frånvaro. Tvärtom verkar det som att slakten av förvaret nu kommer att följas upp med åtgärder för att definitivt rasera möjligheterna till återhämtning i och med att värnplikten skrotas och en rad stödfunktioner för forskning och utveckling, provning och anskaffning av materiel samt utbildning läggs under kniven.

Under tre smärtsamma år har jag, trots regeringens alla tillkortakommanden, tappert försvarat alliansen mot dess kritiker till höger och vänster. Visst har regeringen hanterat finanskrisen hyfsat, och nog kan man märka en positiv ansats i utbildningsfrågor, och i ambitionen att göra det mera lönsamt att arbeta, men på det stora hela har dessa år varit en besvikelse. På område efter område har det nya arbetarepartiet & co, övertagit det gamla arbetarepartiets positioner.

Inget har dock varit så totalt ansvarslöst och upprörande som regeringens försvarspolitik. Redan under alliansens första år fick vi en antydan om vad som var i görningen, när den kompetente försvarsministern Odenberg fick gå, och ersattes av den lojale partigängaren och vapenvägraren Tolgfors, som villigt åtog sig huvudlösa nedskärningar. Sedan dess har egentligen inget hänt, i den svenska försvarspolitiken alltså. Att vår omvärld radikalt har ändrat utseende, och en (förvisso ännu avlägsen) militär hotbild börjar ta form, har inte påverkat regeringen i dess övertygelse om vikten att göra sig av med vår nationella livförsäkring. Ansvar? I H*lvete heller!!!

Nu har bägaren slutligen runnit över. Det är uppenbart att alliansen inte heller framöver tänker ta något ansvar för vårt lands säkerhet. Detta kan jag helt enkelt inte ställa upp på. Jag kan omöjligen längre ta på mitt samvete att uppmana människor att ge Reinfeldt förnyat förtroende. Jag tänker inte ens längre själv rösta på alliansen 2010. Det är min förhoppning att denna Reinfeldts fjärde regeringsförklaring blir hans sista, inte bara denna mandatperiod, utan någonsin. Sverige har inte råd med sådana ansvarslösa ledare.

Istället tvingas jag konstatera att de tre gångna åren varit bortkastad tid. Istället för att försvara alliansen kunde jag ha ägnat tiden åt att arbeta med att lägga grunden för ett konservativt parti i Sverige. Nu är det för sent att göra något till nästa val, men till valet 2014 måste det finnas ett konservativt alternativ att rösta på i Sverige, ett parti dit de borgerliga väljarna som övergivits av alliansen, men som inte lockas av välfärdsromantik, och ensidig fokusering på invandring, kan vända sig.

Patrik Magnusson

26 Responses to “Ansvarslös regering presenterar sin sista regeringsförklaring”


  1. 1 Mattias september 15, 2009 kl. 18:14

    Jag förstår och håller med dig till 100%.

  2. 2 Mikael Andersson september 15, 2009 kl. 18:50

    Ryssskräcken får löjeväckande proportioner i detta inlägg. EU har fulla stödet av NATO om vi så önskar, vid eventuell krigssituation så kommer NATO, ESDP och andra styrkor stå till svenskt försvar via ett spindelnät av avtal som indirekt gör Nato och EU försvarsskyldiga mot Sverige vid behov.

    Oron för Ryssen är överilad, det är en hund som skäller för att inge respekt för omgivningen, och göra husse (Putin) glad.

    Med det inte sagt att försvaret är oviktigt, Sverige behöver en elit-armé som kan hävda suveräniteten i viss grad. Men ett försvar redo att slå ryssen är lika passé som karolineruniformer och återerövring av Finland.

  3. 3 Staffan Andersson september 15, 2009 kl. 18:57

    Att bygga upp ett nytt parti är naturligtvis ingen lätt sak. Men det måste medges att situationen inom m och kd är beklämmande. Kd som ligger närmast att föra en konservativ politik har en stark ovilja att se sig som konservativa. Det finns strukturer och många gamla vänstertroll som står i vägen för detta. Kanske ett nytt konservativt parti ändå är den bästa vägen. Jag tror definitivt att det finns mer än 4% av Sveriges befolkning som skulle stå upp för en restriktiv abortlagstiftning, försvaret, ett förnyat bildningsideal, en ny kulturpolitik för att nu bara nämna några saker.

  4. 4 TB september 15, 2009 kl. 19:21

    ”Jag tänker inte ens längre själv rösta på alliansen 2010. Det är min förhoppning att denna Reinfeldts fjärde regeringsförklaring blir hans sista, inte bara denna mandatperiod, utan någonsin. Sverige har inte råd med sådana ansvarslösa ledare.”

    Men snälla Peter Magnusson, härigenom tar du ju på ditt samvete att släppa in kommunister i vårt lands regering och om dessa får härja fritt kan vi glömma både flyvapen och marin där vi fortfarande har viss kapacitet.

    Duy bör inse att kampen för ett fortsatt Alliansregerande är viktigare än någonsin för att förhindra att kommunister släpps in i politikens finrum. Skärpning!!!

  5. 5 Fältmarskalken september 15, 2009 kl. 19:40

    Nu skall inte nuvarande Regering lastas för hårt för Krigsmaktens olycksaliga öde. Hela problemet är att Krigsmakten anförtrotts klåfingriga politiker och det som händer nu är bara en naturlig fortsättning på den utveckling som började med den försvarsreform som hemsökte Fädeneslandets krigsmakt redan 1925-1927.

    Det var var under nämnda tidsperiod som klåfingriga politiker började ta över ansvaret för Rikets Krigsmakt, ett ansvar som av hävd oåterkallerligen åligger Konungen och ingen annan.

    Den hävdvunna ordningen måste ovillkorligen återställas om Fädeneslandet skall kunna försvara även i framtiden.

    Ett första steg i detta, som borde låta sig göras även inom ramen för vår nuvarande degererade författning, är att Statsminster Reinfelt hemställer hos Konungen att Konungen som Överbefälhavare ges ansvaret för Krigsmakten. Ett ansvar som oavsett av hävd tillkommer Konungen.

  6. 6 Olof september 15, 2009 kl. 20:27

    Den näst intill fullständiga avvecklingen av Sveriges försvar innebär ett fruktansvärt risktagande. Antingen har den tusenåra fredens rike helt plötsligt råkat infinna sig för gott och kalvar och unga lejon skall i fortsättningen sämjas tillhopa. Eller så har vi begått ett historiskt misstag.

  7. 7 Patrik Magnusson september 15, 2009 kl. 20:46

    Mikael Andersson:

    Du har rätt i att man inte bör överdriva det ryska hotet, men jag tycker inte heller man kan bortse från det. I dagsläget har Ryssland sannolikt inte kapacitet att genomföra offensiva operationer mot andra än mindre grannländer, och det finns inte anledning att tro att det för närvarande finns några ryska avsikter mot oss.

    Ryssland är dock instabilt. Utvecklingen mot demokrati har avstannat. Landet hotas av separatister och terrorister, och brottas med en rad andra problem med rötterna i sovjetimperiets sammanbrott, inte minst ryska minoriteter i en rad länder. Att förutspå vart utvecklingen där kommer att ta vägen de närmaste decenierna, eller ens nästa år, är praktiskt taget omöjligt.

    I det läget är det enda hållbara för ett litet land som Sverige att planera sitt försvar utifrån förutsättningen att vi måste kunna möta, hejda och slå de styrkor som finns tillgängliga att angripa oss OM utvecklingen i Ryssland skulle barka iväg åt skogen.

    Därmed inte sagt att vi skall ha ett invasionsförsvar liknande det under kalla kriget (vilket ju från 70-talet var så omodernt att det knappast hade räckt till i alla fall). Vi behöver en stark flotta och ett starkt flyg, samt små, slagkraftiga och lätt gripbara arméförband, så att vi kan skydda vårt territorium mot krigshandlingar som inte är riktade mot oss, men som spiller över, så att vi kan hedra de tomma löften Tolgfors nu delar ut till våra grannar om hjälp i nöd, och som kan ta en första stöt vid ett angrepp på Sverige, och möjliggöra hjälp från våra allierade.

    Vi behöver allierade. Ensamma kan vi aldrig värja oss mot ett fullskaligt angrepp, och därmed inte heller avskräcka en angripare. Sverige borde vara med i NATO, inte bara för att försäkra oss om hjälp, utan för att det är organisationen för de stater Sverige borde sympatisera med, de västerändska demokratierna.

    Visst finns det redan nu ett nät av kopplingar mellan Sverige och NATO, men så länge vi inte är medlemmar saknar vi ändå garantier. Framförallt bör man vara medveten om att det är en gigantisk skillnad att skicka trupper för att hjälpa ett land som försvarar sig, och att skicka trupper för att befria ett land som är ockuperat. Det senare är både mycket svårare rent operativt, och politiskt mera svårsålt till hemmaopinionen, särskilt om inga formella förpliktelser finns, och det angripna landet genom egna försummelser kan anses få ”skylla sig själva”.

  8. 8 Staffan Andersson september 15, 2009 kl. 20:58

    Överhuvudtaget har filosofin att anpassa försvaret till yttre hotbild gått på tok för långt. Det svenska försvaret har nått en farlig låg nivå varifrån en upprustning blir svår eller den dag hotbilden ser värre ut. Att utvecklingen vänt mot det sämre i Ryssland borde vara skäl nog att vända på avvecklingen av det svenska försvaret. Människans förmåga att bedöma hot är dålig, det lär oss historien. Det är också en historisk plikt mot såväl gångna som kommande generationer att Sverige har ett försvar som kan avskräcka en angripare oavsett de hot som man för tillfället ser. Lägg ner några myndigheter, dra ned på de statliga välfärdsåtagandena och satsa pengarna på försvaret!

  9. 9 Patrik Magnusson september 15, 2009 kl. 21:12

    TB:
    ”Men snälla Peter Magnusson, härigenom tar du ju på ditt samvete att släppa in kommunister i vårt lands regering och om dessa får härja fritt kan vi glömma både flyvapen och marin där vi fortfarande har viss kapacitet.”

    Men det är ju precis det jag gjort genom mitt stöd till alliansen. Borg och Tolgfors har ju fått härja fritt,och i många stycken fått genomföra en politik som Ohly nog torde vara ganska nöjd med, även om han aldrig skulle erkänna det offentligt.

    Det är klart att rödgröna röran fortfarande har en marginellt sämre politik än alliansen, och framförallt är betydligt mindre regeringsfähiga, men på längre sikt kan det vara nog så bra om alliansen får lämna taburetterna 2010. Endast då finns hopp om omprövning av alliansens inriktning, och borgerlighetens återfödelse. Samtidigt kan det vara bra om Sahlin & co i praktisk handling får bevisa sin oförmåga att leda landet. Då kanske en verkligt borgerlig regering kan ta över 2014.

  10. 10 TB september 15, 2009 kl. 21:42

    Peter Magnusson:
    Skillnaden mellan den rödgröna sörjealliansen och vår regerande Allians är långt mer än marginell.

    På flera områden tas steg i rätt riktning, du nämner dem själv, skatter och utbildning är exempel på detta. Med min konservativa grundsyn står jag för de små stegens förbättringar där fast mark under fötterna krävs innan nästa steg tas framför stora omvälvande förändringar. Här är det min åsikt att vår Allians faktiskt håller på att vända skutan och göra upp med decennier av socialistiskt färgad samhällsutveckling.

    Sedan, med all respekt, anser jag det fullständigt ansvarslöst att sätta kvartetten Sahlin-Ohly-Eriksson-Wetterstrand på taburetterna bara för att ge Alliansen en ”näsbränna”. På detta sätt kan vi inte sätta vår framtid på spel. Betänkt att nämnda kvartett förmodligen är bland det mest inkompetenta som någonsin funnits på en rikspolitisk nivå i vårt land.

    När det gäller försvaret är det också högst sannolikt att viktiga och avgörande beslut om både Flygvapnets och Ubåtsvapnets framtida inriktning måste fattas under nästa mandatperiod. Snälla Peter Magnusson, ta inte på ditt ansvar att överlåta dessa frågor till den rödgröna sörjans inkompetenta kvartett. Skadan kan bli helt obotlig. Det är en sak, och nog så mödosamt, att återställa armestridskrafterna, men när det gäller flygvapnet och ubåtsvapnet, de mest komplexa och kraftfulla försvarssystemen vi besitter, skulle ett återställande var näst intill omöjligt.

    På alla sätt bör vi hjälpas åt att säkerställa ett fortsatt förtroende för vår Alliansregering.

  11. 11 Tvilling september 15, 2009 kl. 21:57

    ”… Istället tvingas jag konstatera att de tre gångna åren varit bortkastad tid. Istället för att försvara alliansen kunde jag ha ägnat tiden åt att arbeta med att lägga grunden för ett konservativt parti i Sverige. Nu är det för sent att göra något till nästa val, men till valet 2014 måste det finnas ett konservativt alternativ att rösta på i Sverige, ett parti dit de borgerliga väljarna som övergivits av alliansen, men som inte lockas av välfärdsromantik, och ensidig fokusering på invandring, kan vända sig.”

    Vad synd att du inte var mindre naiv, om detta brutala uttryck tillåts, och redan tidigt insåg, att även om det naturligtvis blir mer borgerliga tongångar med Reinfeldt & Co än med sossar & Co, blir det blott liberalt och knappast konservativt.

    Med anledning av detta, och att jag och säkert många med mig idag uppfattar kd mycket mer som ett vänsterliberalt parti än ett vänsterkonservativt parti, behövs det verkligen ett nytt konservativt parti i Sverige! Ett parti som måhända kan vara någon slags funktionell blandning mellan fiskal-, värde- och socialkonservatism.

    Jag tror för övrigt inte att det är försent, att sparka igång en lös lista inför nästa val, kanske med sikte på en eller flera kommuner, för att i dessa försöka få några mandat och därmed en plattform inför 2014 års val. Personligen skulle jag rösta på denna lista/gruppering/parti i riksdagsvalet om en sådan möjlighet erbjöds redan nästa år. Att detta alternativ kanske inte kom in i riksdagen redan vid det första försöket, skulle jag blankt strunta i. Jag kan bara rösta på det jag tror på; vad sedan svenska folket i övrigt gör har jag ingen kontroll över, och är inte något som ska avgöra min röstbeteende.

    Mvh

  12. 12 Patrik Magnusson september 15, 2009 kl. 22:31

    TB:

    Jag respekter och högaktar dig för ditt engagemang. Från tidigare diskussioner vet jag att vi har ganska lika uppfattningar i de flesta sakfrågor.

    Det som egentligen skiljer oss åt just nu är att jag har bränt mitt krut, tappat hoppet. Jag klarar inte längre av att uppamma någon entusiasm för en nyans av rött över en annan. Att hata Ohly (en i sig vällovlig inställning) räcker inte för att motivera mig.

    Kanske är det så att det är dags att inse att Sverige är ett socialistiskt land, att de uppfattningar jag står för, och de värderingar jag har, helt enkelt är dömda att vara marginaliserade här. Kanske är det för min del så att jag kommit dithän att det inte är relevant att rösta på någon i nästa svenska val, utan att istället rösta med fötterna, att söka mig till ett land där jag befinner mig mera i samklang med samhällsandan.

    Men, men, vi har ju faktiskt inte ännu sett vad valrörelsen bjuder på. Visar det sig när det kommer till kritan att något av allianspartierna går till val på att återskapa ett svenskt försvar, och har en kandidat som verkligen driver dessa frågor, kanske jag omprövar min inställning. Då blir det ju möjligt att ge alliansen sin röst, utan att samtidigt ge sitt samtycke till en huvudlös försvarspolitik.

  13. 13 Patrik Magnusson september 15, 2009 kl. 22:34

    TB:

    En liten bisak, men du får gärna kalla mig Patrik, då detta är mitt namn, inte Peter.🙂

  14. 14 Patrik Magnusson september 15, 2009 kl. 22:43

    ”Vad synd att du inte var mindre naiv, om detta brutala uttryck tillåts”

    Haha, jo det brutala uttrycket tillåts. Visst kan jag ta åt mig av stämpeln ”naiv”. Samtidigt måste man ju ta i beaktande vad Staffan Andersson säger om det inte helt okomplicerade i att starta ett nytt parti.

    Mot bakgrund av de tämligen smala chanser ett sådant skulle ha att snabbt nå framgång är det inte självklart att denna väg rymmer större chanser till framgång än vad chansen var att lyckas påverka alliansen i rätt riktning. Det är alltid lättare att i efterhand, när man har facit, se vilka alternativ som varit farbara och vilka som är återvändsgränder.

  15. 15 FredrikN september 16, 2009 kl. 5:59

    Ställ upp Patrik! Du behöver inte ens registrera partiet (fast då löper man risken att det kapas förstås). Men lovar du nu att ställa upp så kommer jag ta en blank valsedel och rösta på dig. Vad ska jag skriva?

  16. 16 Markus Jonsson september 16, 2009 kl. 8:23

    Jag brukar hålla med dig I allt du skriver Magnusson men inte den här gången. För är det något jag blir trött på så är det alla borgerliga femtekolonnare inom skribentkåren som ägnar all sin kraft och energi åt att smutskasta, misstänkliggöra och underkräva den borgerliga regeringen. Sådan verksamhet har föranlett valnederlagen 1982, 1994 och…2010?

    Sanningen är att det är otroligt att Sverige överhuvudtaget har en regering som vågar kalla sig borgerlig. Efter Nordkorea och Kuba är Sverige trots allt världens mest socialiserade land. Att regeringen dessutom inte har skjutits ner av vänstermedia, trots dess envetna försök, lägger ytterligare vikt vid det unika.

    Dessutom har regeringen sänkt skatten mer än någon annan borgerlig regering och ”kommit undan med det” utan att de fjantiga anklagelserna om osolidariskhet och anti-folklig politik bitit sig fast. Dessutom förestår den största omläggningen i svensk utbildningspolitik på mycket länge när kunskap åter görs till norm. Dessutom den största satsningen på polis och rättsväsende på mycket länge…mm.

    Precis som en kommenterare ovan konstaterar jag att Du gör dig ansvarig för att vi får kommunister i regeringen om ett år. Och all denna ångest bara för en av nöd tvungen omläggning i den försvarsmakt som varit verkningslös de senaste femton åren.

    Tröttsamt var ordet.

  17. 17 Patrik Magnusson september 16, 2009 kl. 22:09

    FredrikN (med flera):

    Jag är naturligtvis oerhört smickrad av ditt förtroende, men jag har inga som helst ambitioner att ge mig in i politiken igen, vare sig för något alliansparti, eller ett nytt, borgerligt, parti.

    Jag har varken de vassa armbågar eller den förkärlek för att stå i centrum som tyvärr krävs om man skall lyckas i politiken. Just nu saknar jag dessutom det engagemang som naturligtvis skulle krävas.

    Realisten i mig säger att chansen att lyckas skapa ett nytt parti, få det att hålla ihop, hålla undan extremister och opportunister, och sedan lyckas så bra i ett val att man verkligen får inflytande, är små. Chansen att åstadkomma detta på bara ett år är mikroskopisk.

    I svallvågorna av mitt utbrott har kommit ett antal kommentarer, ehuru olika i sina åsikter, så speglar de samma dilemma – avvägningen mellan troheten mot sina värderingar, och taktiska överväganden.

    Visst längtar jag efter att få rösta på ett parti vars idéer jag tror på, men samtidigt går det inte att komma ifrån det förhållande att det enda realistiska alternativet till en rödgrön regim är en orange.

    Precis som många av de upprörda läsare, som nu utsett mig till syndabock för Lars Ohlys kommande seger, säger så finns det en gräns för hur borgerlig politik som går att genomföra i Sverige, utan att få ett uppror på halsen. I vissa fall måste man ändå ge regeringen det erkännandet att man lyckats vrida skutan åt rätt håll. I ekonomiska frågor går man nog så fort fram som man kan, och i dessa fall har jag inga problem att acceptera att förändringen måste få ta sin tid.

    Det är i andra frågor som jag tycker alliansen svikit, och man har gjort det i onödan. På familjepolitikens område, inom brottsbekämpning och försvar för att ta några uppenbara exempel hade man kunnat vara mycket mera offensiva, och faktiskt haft en stor del av väljarna – även djupt inne i socialdemokratin – med sig.

    Den fråga som jag mer än någon annan vänt och vridit på de senaste 2-3 åren, är hur man skall få alliansen att på dessa icke-ekonomiska områden ta sig samman och våga presentera en borgerlig vision för ett gott samhälle. Oviljan verkar ju vara total. Det nya arbetarepartiets chefsideologer har slagit dövörat till, och låtit partipiskan vina på ett sätt som måste göra godsherre Persson grön av avund. Iskallt räknar man med att de borgerliga väljarna i slutändan skall ställa upp. De har ju ändå ingenstans att ta vägen, och de som vacklar kan man alltid hota med vänsterspöket.

    Lite elakt kan man säga att det finns två typer av politiker, de som ibland byter parti för sin övertygelses skull, och de som byter övertygelse för sitt partis skull. Dagens allians hör otvivelaktigt till de senare. Makten har blivit ett självändamål. För att behålla den är man beredda att överge varje övertygelse som är i vägen.

    Detta innebär att det enda sättet att påverka alliansens politiker är genom att spela på detta maktbegär. Som borgerlig väljare gäller det att förmå allianspolitikerna att tro på att man riskerar att förlora mer på att svika sina ideal och sina kärnväljare, än man kan vinna på att flörta med vänsterväljarna. Det handlar således om att visa att missnöjet är så starkt att man faktiskt som borgerlig är beredd att fälla alliansregeringen, genom att rösta på något annat parti, starta ett nytt parti, eller helt enkelt strunta i alltsammans.

    Det är egentligen konsekvenserna av detta resonemang som ligger bakom mitt utspel. Om tillräckligt många borgerliga väljare säger: Nu får det vara nog! så kanske man till sist tvingas lyssna. Jag tror att det är av yttersta vikt att inte alliansen tillåts gå till val igen på att överträffa sossarna i att förvalta det socialdemokratiska samhällsbygget.

    Gör man det och vinner, så går definitivt den svenska borgerligheten i graven. Då kommer det att bli än mer omöjligt att rucka på det nya arbetarepartiets arkitekter. Det kommer att tas som intäkt för att den ideologiska vänstersvängen vunnit högerväljarnas acceptans. Då har vi slutligen fått politisk konsensus i riket om att genusteori, gullande med brottslingar, obligatoriskt dagis, avväpnad neutralitet och abortturism är den enda vägen mot framtiden.

    Jag tror inte heller att det är självklart att en taktiskt motiverad vänstersväng i värdefrågor har större utsikt till framgång än en klar och tydlig borgerlig profil. Värt att komma ihåg är att alliansens valseger 2006 snarare berodde på att de borgerliga väljarna flockades till valurnorna, medan sossarna låg hemma på sofflocket, än att särskilt många sosseväljare bytte till ett alliansparti. Det är risken att de borgerliga väljer sofflocket i nästa val som är det största hotet mot alliansregeringens maktinnehav, inte flykt vänsterut av borgerliga väljare som skrämts av mer valfrihet inom barnomsorgen, fler poliser och ett återskapat försvar.

    Visst kan jag förstå att man som aktiv allianspolitiker blir irriterad på sådana som jag som inte lojalt sväljer vad som helst utan istället river upp damm, men jag är inte övertygad om att den bäste vännen alltid är ja-sägaren. Ibland behövs även de som vågar ifrågasätta. Det är tragiskt att samhällsklimatet i Sverige generellt blivit sådant att allt fler tiger och knyter näven i fickan, och är det någon som opponerar sig så kan man ge sig den på att det är en gammal uv som jag, som inte har någon partikarriär att tänka på.

  18. 18 FredrikN september 17, 2009 kl. 13:46

    Det var trist. Själv tänker jag rösta på Sveriges Konservativa Parti. Jag kommer att skriva namnet på en blank röstsedel. Och sedan skriver jag ditt namn.

  19. 19 Tvilling september 17, 2009 kl. 21:47

    ”… Lite elakt kan man säga att det finns två typer av politiker, de som ibland byter parti för sin övertygelses skull, och de som byter övertygelse för sitt partis skull. Dagens allians hör otvivelaktigt till de senare. Makten har blivit ett självändamål. För att behålla den är man beredda att överge varje övertygelse som är i vägen…”

    Läcker formulerat, och tyvärr sant. I sitt maktbegär tycks moderaterna sorgligt nog likna sossarna allt mer.

    ”… Själv tänker jag rösta på Sveriges Konservativa Parti. Jag kommer att skriva namnet på en blank röstsedel…”

    Hm. Ingen dum idé alls. Hm. Lyckas jag inte hitta något parti att stödja, gör jag måhända likadant. Hm.

    Mvh

  20. 20 TB september 17, 2009 kl. 22:52

    För alla som håller på med politik utifrån en seriös utgångspunkt (d.v.s. de som inte har makten som enda självändamål) gäller:

    (1) En ideologisk huvudinriktning är en förutsättning

    (2) Det är viktigt att kunna påverka samhällsutvecklingen

    Nu är det dock så att (1) och (2) inte alltid fullt ut går ”hand i hand”. Det är här pragmatismen kommer in och den är oftast helt nödvändig för att komma framåt och kunna uträtta något.

    Det är just denna balansgång som vår styrande Allians håller på med och min åsikt är att det går hyfsat bra. Många steg har de facto tagits i rätt riktning.

    Ett ensidigt fokus på enbart det ideologiska genom kompromisslös dogmatism kan förvisso skapa renare ideologiska samveten men det kommer högst sannolikt att leda till att regeringsmakten förloras och att samhällsutvecklingen därigenom får en katastrofal inrikning.

  21. 21 FredrikN september 18, 2009 kl. 5:46

    Nuvarande samhällsutveckling:
    Obligatoriskt dagis med statlig genuspropaganda
    Avvecklat försvar (avveckla inte samma som att utveckla)
    Kravaller och upplopp som försvaras av statens betalda vänsterjournalister
    StatsTV fortsätter vänsterpropagandan
    Statskyrkan styrs av politiker, trots att den inte är en statskyrka

    Ovanstående kallar jag katastrofalt.

  22. 22 Patrik Magnusson september 18, 2009 kl. 7:52

    TB:

    Du har helt rätt i ditt principresonemang om vikten av en lämplig avvägning mellan ideologisk trohet och pragmatisk genomförbarhet. Däremot är vi ju inte överens om hur regeringen därvidlag lyckats.

    För en ultraliberal må regeringens väg te sig rimlig. Man har valt att ensidigt fokusera på reformer i vårt ekonomiska system, och där har man – vilket jag aldrig förnekat – gjort bra ifrån sig. Där har man hittat en rimlig balans mellan ditt 1) och 2)

    För mig som konservativ finns det dock även en annan dimension – det vi kan kalla värdefrågor, eller icke-ekonomiska frågor. Det handlar där om sådant som utbildning, lag & ordning, försvar, familjepolitik och kultur. Där handlar regeringens politik inte om kompromiss och pragmatism, utan om kapitulation (utbildningspolitiken undantagen).

    Antingen har man i dessa frågor kompromissat bort sin politik helt, eller så är det så att den politik vi ser faktiskt speglar alliansens värderingar i dessa frågor. I det senare fallet har jag som konservativ definitvt inget att göra i alliansen. Själv misstänker jag att läget är sådant att vi har fått ett ganska stort glapp mellan alliansens politiska elit och de borgerliga väljarna i gemen.

    Som allianspolitiker borde detta vara något att oroa sig för. Sedan ganska många år tillbaka befinner jag mig långt från det politiska livets centrum, men däremot har jag ganska gott om bekanta utanför politiken som har just borgerliga sympatier, och där kan jag säga att entusiasmen för alliansregeringen är mycket svag. Man tolererar dem eftersom det inte finns något realistiskt alternativ, men glädjen och optimismen från 2006 är bortblåst.

    Det är när dessa skaror i den kommande valrörelsen rycker på axlarna, struntar i att skriva insändare, inte försvarar regeringen i fikarummet, och kanske slutligen struntar i att rösta som alliansen riskerar att förlora valet. Hade det inte varit för att kvartetten Sahlin-Ohly-Wetterstrand-Eriksson är så skriande inkompetenta så att de kanske lyckas skrämma bort sina väljare i än högre grad än alliansen gör med sina, så hade loppet varit kört för Reinfeldt & co redan.

    Detta är något som alliansstrategerna, som sitter i sin bunker och dunkar varandra i ryggen och justerar sina skygglappar så inte verkligeheten skall komma och störa, borde oroa sig mer för, än att en och annan bloggare i opinionsbildantets absoluta utmarker ropar att kejsaren är naken.

  23. 23 Joakim Larsson september 18, 2009 kl. 14:05

    Patrik Magnusson, det du talar om i ditt inlägg är alltså ett av de skäl som jag själv hade till att överge Centerpartiet en gång i världen.

  24. 24 Fältmarskalken september 18, 2009 kl. 16:45

    Patrik:
    ”För mig som konservativ finns det dock även en annan dimension – det vi kan kalla värdefrågor, eller icke-ekonomiska frågor. Det handlar där om sådant som utbildning, lag & ordning, försvar, familjepolitik och kultur. Där handlar regeringens politik inte om kompromiss och pragmatism, utan om kapitulation (utbildningspolitiken undantagen). ”

    Min poäng, när det gäller de ekonomiska frågorna och då speciellt skattepolitiken, är att det här är frågan om något mycket mer än procentsatser grundavdrag och brytpunkter. Vad det ytterst är frågan om är att ge tillbaka ansvar till medborgarna.

    Sedan 30-talet har socialdemokrater medvetet arbetat med att beskära den enskilde medborgarens ansvar och frihetsgrad (social ingenjörkonst, utjämnande skatter, etc. etc.). Gradvis har möjligheten att påverka den egna livsituation reducerats. Det här som den socialdemokratiska politiken gjort den allra största skadan.

    Om samhällsutvecklingen i stort skall kunna vändas är återgivandet av ansvaret till den enskilde en nyckelfråga. Detta är anledningen till att jag vill se Alliansens arbete på det ekonomiska området ur ett mycket bredare perspektiv. Här tycker jag familjepolitiken är ett bra exempel, där en förändring måste börja med återtagande av ansvar även om de reformer som har med detta att göra just nu genomförs på det ekonomiska området.

  25. 25 Tvilling september 18, 2009 kl. 19:47

    ”… Sedan 30-talet har socialdemokrater medvetet arbetat med att beskära den enskilde medborgarens ansvar och frihetsgrad (social ingenjörskonst, utjämnande skatter, etc. etc.). Gradvis har möjligheten att påverka den egna livsituation reducerats. Det här som den socialdemokratiska politiken gjort den allra största skadan…”

    Det lär vara många som tycker det. Inte minst det faktum att det pga av nästan konfiskatoriska skatter är omöjligt för många svenskar att bygga upp några egna tillgångar att tala om är illa.

    Det är även illa med alla existerande offentliga monopol.

    Mycket är illa beskaffat i landet Sverige.

    Mvh

  26. 26 Frederick september 21, 2009 kl. 20:59

    Väl skrivet, Patrik.

    Det enda som skulle ha kunnata fått mig att rösta på Alliansen hade varit en genuint borgerlig försvarspolitik och en genuint borgerlig rättspolitik. På ingen av dessa två punkter har Alliansen dock fört en sådan. De framstår här snarast som vänstersocialdemokratiska. Jag hade inte förvånats om en sådan politik hade förts av en Sten Andersson, Marita Ulvskog eller Pierre Schori. Men borgerliga politiker?

    Moderaterna är en ulv i fårakläder – man draperar sig i socialdemokratisk retorik, men handlar enligt en urvattnad, grå, teknokratisk, pragmatisk och oansvarig nyliberalism.

    Med min positiva syn p välfärdsstaten kanske jag inte hade kunnat rösta på ditt konservativa parti, Patrik. Men jag kan helt och fullt förstå din frustration över en blek borgerlig allians och ett högerparti som tycks ha som enda politiska ambition att vara teknokrater och administratörer för maktens egen skull.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar