Sagittarius om… Stockholms förstörelse

SAGITTARIUS | Ånyo tid för en erforderlig ranson Gunnar Unger. Efter att ha avverkat Ungers synpunkter på kolonialismen dammar vi nu av en text rörande omorganiseringen av Stockholms innerstad under 60-talet i allmänhet och avskaffandet av spårvagnarna i synnerhet. Ett ämne som starkt engagerade Gunnar Unger som vuxit upp på Östermalm och älskade sin barndoms stad, vilket han inte minst ger uttryck för i sin självbiografi Rapsodi i Blått (Askild & Kärnekull, 1974).

Även denna gång kanaliserar Unger sina åsikter via Onkel Heliogabalus, som alltid i samspråk med sin brorson, denna gång aningen mindre oförstående. Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Farväl till 2:an

afoerstaFör ovanlighetens skull hade onkel H. och jag i anledning av dagens betydelse stämt möte utomhus, närmare bestämt på Karlaplan. Egendomligt nog hade naturen inte klätt sig i sorgedräkt. Askgråa skyar hängde inte över staden, träden fällde inte huttrande blekgula löv till marken och man hörde inte regnets gråt. I själva verket var det den första riktiga vårdagen. Himlen var blå, solken sken, fåglarna kvittrade och en ljuvlig värme, efterlängtad sedan något år tillbaka, livade alla sinnen. Barnen lekte på grusgångarna och deras mammor solade sig på sofforna, som om allt var i sin ordning.

– Vem skulle kunna tro att detta är en av svartaste dagarna i vår stads historia, anmärkte den gruvliga gamlingen, en dag vars innebörd för tanken till Stockholms blodbad, Tre Kronors brand, Fersenska mordet och riksdagshusets invigning. Kort sagt den dag gå våra tyranner i Stadshuset, dessa andliga arvtagare till Kristian Tyrann, med berått mod låter avrätta linje 2, Stockholms mest kultiverade kommunala fortskaffningsmedel, ja, jag skulle vilja säga stadens näst sjuglasvagnen mest distingerade åkdon.

Under tystnaden nalkades vi i funeber processionstakt hållplatsen. Plötsligt grep onkel H. min arm.

– Å fy tusan! utbrast han och pekade på 2:an som stod där och väntade. Det var just vad man kunde vänta sig av Stockholms Spårvagnar. Har du sett! Vilken brist på smak, vilken brist på takt, vilken bröst på sinne för dekorum och för dödens majestät!

– Va nu? undrade jag.

– Ja, men ser du inte? Två leksaksflaggor, där det skulle varit två väldiga svarta strutsplymer! Inga diskret festonerade girlander av sorgflor, inget svart bårtäcke, inga krukor med cypress och inga kransar av vita kallor. Ingenting som står i samklang med de sörjande trafikanternas sinnelag. Det minsta man kunde begära vore väl ändå att den för trafikanterna avsedda vagnen föregicks av en av spårvägens specialvagnar, i vilken Stockholms Spårvägars blåsorkester utförde Carl XV:s sorgemarsch! Du vet: rattapam, rattapom!

– Jag vet mumlade jag, tillintetgjord över att jag inte själv kommit att tänka på detta.

Tigande, sörjande skaror flockades kring vagnen. Onkel H. var iförd var halsduk och hög hatt, själv hade jag svart virkad slips och var barhuvad. Med tillfredställelse lade jag märke till att många passagerare följt mig exempel. I varje fall var de barhuvade. Vi intog våra platser och avskedsfärden begynte. Med en dov suck satte sig 2:an i gång och passerade Spöksonatens ödesröda hus.

– Och det här vill de vansinniga ikonoklasterna i Stadshuset rova, skrek onkel H. Det är att samtidigt förgripa sig på arkitekturen och litteraturen!

Vi fortsatte i skuggan av Narvavägens lindar och otaliga minnen uppsteg i mitt inre. Tänk, här började man åka med 2:an när det kostade 10 öre eller var det 15? Här tog man 2:an till skolan, när det var mycket bråttom, för egentligen skulle man ju gå. Härifrån företog man sina första oförglömliga kulturella upptäcktsresor med 2:an, till skolteatern på Oscars, till Dramaten och framför allt till Operan.

– Rör inte Narvavägens lindar, gnisslade Onkel H.

Nu stannade vi vid Djurgårdsbron. Djurgården mötte vårt öga med vårlig grönska.

– Världens skönaste huvudstadspark! fortsatte han. Och den ska få förstöras av okynnes biltrafik. För att inte tala om ÖSTERLEDEN! Hans röst kvävdes av raseri.

– Gamla äckliga Strandvägen, fortsatte han när han hämtat sig. Kan du hitta en vackrare paradgata än denna? Vad är Champs Élysées mot Strandvägen, där den ligger vid sin Östersjövik, kantad av vita båtar, med utsikt över Skeppsholmens lejongula stormaktsminnen och med Söders kontur som en hägring i bakgrunden.

Småningom hade vi kommit till Gustav Adolfs-torg.

– Man talar om punktsanering, återtog han. Varför inte börja med riksdagshuset!

– Hur kan man försvara Strandvägen, men angripa riksdagshuset?

– Ditt unga nöt! stönade han. Husen byggdes visserligen ungefär samtidigt, men inte alls i samma stil. Strandvägen är pittoresk, medan riksdagshuset rätt och slätt är monstruöst. Men det är inte huvudsaken. Strandvägen bildar en enhetlig, sluten bebyggelse, som inte på minsta sätt förstör omgivningen. Riksdagshuset däremot fördärvar Stockholms hjärta genom att fördärva perspektivet på slottets norra dasad. Nej riv eländet och riv Skandinaviska Banken och förverkliga Gustav III:s idé om en bred chaussé fram till Gustaf Adolfs Torg, Norrbro och Slottet. Där har verkligen grävskoporna en uppgift!

Fram på Hantverkargatan fick den förfärlige åldringen något sentimentalt i blicken för han har en gammal flamma på Norr Mälarstrand. Men det försvann när vi nalkades Västerbron.

– Vad är det för en ohygglig hyreskasern man har slagit ihjäl Marieberg med? Undrade han. Den ser ju ut som en terminstack. Vad är det för människor som måste bo där?

– Tja exempelvis Tage Erlander, Östen Undén och Victor Vinde, sade jag.

– Nå men då finns det ju ännu någon högre rättvisa, myste han. Och det där tegelhuset lite längre bort som det står Svenska Dagbladet på är ju riktigt vackert för att vara nytt.

– Jag menar det, instämde jag.

– Men det där otäcka komplexet som reser sig bakom och hotar att förstöra alltsammans?

– DN och Expressen, suckade jag.

– Ja, de ska då alltid sticka upp! yttrade onkel H. Nej, här vill jag stiga av! Han tog av sig sabbatskrukan och hälsade den bortliande 2:an, medan han torkade en tår ur ögonvrån. Farväl, gamle vän! ropade han. Farväl för alltid! Nu ska jag ta en liten promenad i Konradsbergsparken och tänka på med vilken vishet staden styres.

Sagittarius

Redaktionen

1 Response to “Sagittarius om… Stockholms förstörelse”


  1. 1 Holm oktober 8, 2009 kl. 23:18

    Ahh,en dos Unger.. det vore trevligare med Unger och liknande artiklar en USA vurmandet som dyker upp här och där,lite vanlig hederlig värdekonservatism.

    Men men,man kan inte få allt så man kanske ska nöja sig med lite Unger då och då=)..

    Mvh//Holm


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar