Debatten om verklighetens folk rullar på

937c356f51d466e96b373bdc1f64f6ANALYS | Göran Hägglunds retoriska nyinriktning stakades ut på rikstinget i somras. Sedan fortsatte det med talet i Almedalen, DN-artikeln i mitten av september, artikeln om bibliotekens ”hipphet”, debatten i SVTs program ”debatt” mm. För att inte tala om det tjogtals ledare som tidningssverige producerat.

SVTs aktuells inslag från 1:e oktober kanske representerar någon form av lågpunkt i debatten där Hägglund målas ut som en arvtagare till Ny demokrati för att han använder begreppen ”sunt förnuft” och ”verklighetens folk”. Okej om det varit Aftonbladets ledarsida. Men nu är det den statliga televisionens nyhetsprogram! Aktuellt hade också ett inslag om hur Hägglunds nyinriktning mottagits inom partiet där Nina Ekelund fick representera partiets vänsterfalang. Hennes motstånd mot Hägglunds nya argumentation bestod i att hon såg att det var de som kallade sig konservativa som applåderade retoriken. Hon passar också på att skrämma väljarna i TV-sofforna genom att basunera ut att samma konservativa inte tror på klimathotet och inte gillar jämställdhet.

Hur som helt så verkar Hägglund inte backa, vilket naturligtvis är en stor lättnad. Under kristdemokraternas personaldag imorse höll han ett riktigt stabilt tal, där han bland annat kommenterar den debatt som kommit att följa hans utspel:

Jag har använt begreppet verklighetens folk för att beskriva situationen där helt vanliga människor får sin vardag ifrågasatt av en åsiktselit som är fångad i sin egen – ofta vänsterradikala låtsasvärld. En elit som bekräftar sig själv genom att lägga andras liv tillrätta och förstöra det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner.

Att det finns fog för beskrivningen är nog uppenbart för alla som har följt debatten. Se reaktionerna hos dem som inte tolererar kritik av den egna världsbilden. Provokatörerna har blivit vansinnigt provocerade. Retstickorna uppretade till vanvett. Är det inte intressant att begrepp som ”sunt förnuft” väcker sådana reaktioner? Vad säger det om dagens Sverige?

Även kriminalpolitiken berördes på ett utmärkt sätt, till Peter Althins förtret:

Det enda sättet att tillerkänna en människa värdighet är att se henne som en moralisk person med ett personligt ansvar som har ett val att göra mellan gott och ont. Och det är först när man har sonat sitt brott som man kan gå med högburet huvud bland andra

Läs talet i sin helhet här.

Men inte bara Göran Hägglund utmärker sig idag. På Aftonbladets ledarsida försöker Helle Klein med det lumpna tricket att nämna tidsskriften Salt så fort något luktar konservativt. Hon använder Fredrik Haage, sedan något halvår talskrivare åt Hägglund, som slagträ mot Hägglunds nya retorik. Nämnde Haage skrev nämligen en (!) artikel för tio år sedan i en tidning som något år senare spårade ut åt det bruna hållet – inte det ”radikalkonservativa” som Klein skriver.

Chefredaktör för Salt var Jonas De Geer, som började med att lansera Salt som en konservativ tidskrift – vilket han lyckades bra med, eftersom många av Sveriges konservativa intellektuella gick med på att publicera sig. Men redan efter fyra nummer började Salt märkbart spåra ur mot mot det bruna, i nr 5 publicerade de exempelvis en intervju med förintelseförnekaren David Irving. I nr 8 gick De Geer ut med att han inte är konservativ, vilket bl.a. Svenska Dagbladet i maj 2001 kommenterade på ledarplats med att det hade alla redan förstått. De Geer har senare ägnat sitt politiska engagemang åt Nationaldemokraterna, och det är bara beklagligt att den svenska konservatismen råkade ut för honom och Salt i början av 2000-talet.

Men Helle Klein anser sig ha fler kort att spela. Haage skrev nämligen tidigare en annan artikel i tidskriften Contextus. I denna artikel, daterad 1997, förklarar Haage att demokrati som överideologi i samhället kan bli alltför dogmatisk för demokratins eget bästa. Vilket givetvis är en poäng Klein skjuter i sank genom ett lösryckt citat. Vill man läsa hela Haages artikel som inte är i närheten av det Klein vill förespegla kan man göra det här.

Dag Elfström

44 Responses to “Debatten om verklighetens folk rullar på”


  1. 1 Johan J oktober 12, 2009 kl. 18:36

    Jag minns den tiden väl. Jag var nog en av de första prenumeranterna av Salt. Allt började så bra. Även jag tyckte allt spårade ut efter nummer fyra. Det var så tråkigt. Jonas de Geer hade så mycket att ge. Han är en person som är oerhört begåvad. Jag följde honom på avstånd och vi verkade gå samma väg, men sedan hände något. Jag var helt frågande inför Irvingartikeln.

    Konservatismen skulle verkligen behöva en ledare av den kalibern. Det är det mest tragiska, tycker jag, att konservatismen saknar en ledare som verkligen kan leda. Sådana människor växer sannerligen inte på träd. Det var ett unikt tillfälle som gick oss konservativa förbi. Konservatismen skulle ha haft en helt annan ställning i Sverige idag om Jonas de Geer tagit en lite annorlunda väg. För mig är och förblir han en stor människa, vars vägval jag dock ej förstått.

    Fjantigt av Helle Klein att hålla på att misstänkliggöra folk sådär. Det är väl om något diktatoriskt!

  2. 2 Allianspartisten oktober 12, 2009 kl. 23:02

    Det pastor Klein gör är att på ett försåtligt sätt insinuera en koppling mellan en konservativ idévärld och en nazistisk idévärld. Ingenting kan vara mera fel.

    Även om mina idéhistorska kunskaper är begränsade är det min fasta övertygelse att det mesta hos konservatismen går stick i stäv mot nazismen.

    Nazismen är i grunden en samhällsomstörtande ideologi som visar föga respekt för etablerade världen såsom t.ex. religon, människovärde och äganderätt. Egentligen borde begreppet nazism rangeras ut för att ersättas av det fullständiga namnet nationalsocialsm. På detta sätt framstår den tydliga släktskapen med totalitära socialistiska läror.

    Pastor Klein borde allvarligt överväga att gå en kurs i idéhistoria.

  3. 3 Mikael Andersson oktober 13, 2009 kl. 8:00

    Klein har nog inte alla hästarna i stallet. Men det är klart att det lockar att dra ett likhetstecken mellan höger och extremhöger. Men om man ser historiskt på det så hade Nazisterna stöd från de konservativa krafterna (Stahlhelm o.s.v). Men då nazisterna visade sin rätta färg så bröt flertalet med dem, och Nazismen var dessutom mot borgerskapet. Men det var bara en liten historisk exposé🙂 Det räcker inte att läsa nationalencyclopedins definition av nazism för att förstå ideologin, det borde Klein förstå.

  4. 4 Carl-Mikael Teglund oktober 13, 2009 kl. 11:44

    Fast ni måste hålla med om att det är lite småintressant hur lätt konservatismen mynnar ut i brun sörja? Oavsett vad man anser om det på något plan borde det vara en sak som riktiga aktiva och seriösa konservativa borde diskutera sinsemellan.

  5. 5 Dag Elfström oktober 13, 2009 kl. 13:04

    Teglund:

    Fast ni måste hålla med om att det är lite småintressant hur lätt konservatismen mynnar ut i brun sörja?

    Nej. Det tycker jag inte alls är speciellt påtagligt. Det finns några exempel på hur en radikal konservatism hoppar över till fel sida men de är knappast fler än de socialister som gör samma sak.

    Läs mitt inlägg ”Att problematisera ett begrepp”.

  6. 6 Marthin oktober 13, 2009 kl. 13:16

    Demokrati som överideologi..? Nej, där sitter sedan länge multikulturalismen.

  7. 7 Michaël Lehman oktober 13, 2009 kl. 13:58

    Fru Klein använder sig av guilt by association, vilket är ett ogiltigt argument. Hon använder sig dessutom av en väldigt långsökt sådan, då Haage (som jag har förstått det) skrev en artikel, som dessutom var ett beställningsjobb och handlade om arkitekturen öststaterna, i en tidning, som senare utvecklades i en olycklig riktning. Fru Klein placerar sig icke på Topp 100 bland Sveriges intellektuella giganter, om man säger så.

    Och alla ideologier kan mynna ut i smutsiga sörjor. Extrem liberalism (oavsett om det är extrem socialliberalism eller extrem nyliberalism) är heller icke alltid särdeles tilltalande.

  8. 8 Olof oktober 13, 2009 kl. 16:41

    Jag begriper inte varför det skulle ha varit fel att publicera en intervju med David Irving. Det finns hur många exempel som helst på stora och välkända tidningar och TV-kanaler som har intervjuat Irving.

    Här har vi t.ex. en färsk intervju i brittiska Channel 4:

    Och här en färsk intervju i norsk TV:

    Så varför skulle inte Salt intervjua Irving?

  9. 9 Dag Elfström oktober 13, 2009 kl. 16:44

    Olof:

    Det handlar om en totalt okritisk intervju där intervjuoffret helt uppenbart får exakt de frågor han vill. I praktiken samma sak som att upplåta mittuppslaget åt en enorm gästkrönika åt nämnde Irving.

  10. 10 Patrik Magnusson oktober 13, 2009 kl. 18:24

    ”Fast ni måste hålla med om att det är lite småintressant hur lätt konservatismen mynnar ut i brun sörja?”

    Nja, jag skulle nog snarare säga att det är småintressant hur vänstern alltid kommer undan med att beskylla konservatism för att vara brun smörja – utan att ha något på fötterna. Men taktiken är ju uppenbar. Kastar man tillräckligt mycket skit så fastnar förr eller senare något brunt.

    Att en och annan konservativ avfallit och blivit nazist eller fascist är egentligen inte konstigare än att en och annan liberal och socialist också gjort samma resa, eller den omvända.

    Skall man göra sådana jämförelser får man nog gå på ideologiernas innehåll, och då finns det mycket lite i konservatismen som torde tilltala en nazist eller tvärtom. Nazismen är totalitär och revolutionär för att bara ta två uppenbara exempel. Det är ju konservatismens absoluta motpol. Då har socialisterna i detta fall mer problem med släktskapet.

  11. 11 Olof oktober 13, 2009 kl. 19:15

    Dag:

    Syftet med en intervju är inte att sitta och kritisera intervjuobjektet. Det är bara när det gäller kontroversiella personer som Irving som det hävdas att intervjuer skall genomföras på ett särskilt “kritiskt” sätt. Salt behandlade Irving som vilket annat intervjuobjekt som helst. Inget fel i det.

    Titta på den intervju med Irving som sändes i norsk TV och som jag länkade till ovan. Intervjun är ett typexempel på hur “kritiska” journalister brukar bete sig när de intervjuar Irving. Journalisten som sköter intervjun ställer genomgående aggressiva och barnsliga frågor i stil med “You are infatuated with Hitler, are you not?”. Intervjun avslutas med ett riktigt lågvattenmärke där journalisten drar upp att en av Irvings döttrar var schizofren och begick självmord. Jag vet inte vad du tycker, men för egen del ser jag inget värde i den typen av ”kritiska” intervjuer.

    Salt hade, till skillnad från merparten av journalistkåren, kurage nog att behandla Irving på ett normalt och sansat sätt. För det förtjänar Salt beröm, inte kritik.

  12. 12 Staffan Andersson oktober 13, 2009 kl. 20:04

    Jag diskuterade vilka som anslöt sig till nazismen med en vän häromdagen och han påpekade vad som sällan framhävs, nämligen att ett stort antal kommunister anslöt sig.

    En del av mellankrigstidens radikalkonservativa anslöt sig visserligen till nazistpartiet av kanske i huvudsak taktiska skäl. Då ska man också hålla i minnet att radikalkonservatismen på avgörande punkter skiljer sig från klassisk konservatism och i ekonomiska avseenden drar åt vänster. Det rör sig inte om konservatismen i vedertagen mening. Däremot finns en del rottrådar bakåt till vår egen Rudolf Kjellén och en del trådar framåt till den på annan plats diskuterade neokonservatismen, med Leo Strauss som förbindelselänk.

    Jonas de Geer lyckades få en hel del bra folk som inte på det minsta sätt kan anses som brunkantade att skriva i Salts första nummer. Bland skribenterna fanns Kleins kloka ämbetskollega Anna-Sophia Bonde. När tidningen bytte fot lät inte reaktionerna vänta på sig. Att Helle Klein drar upp detta är naturligtvis dåligt men knappast ett kleinskt lågvattenmärke. Kommentarerna till ledaren i Aftonbladset är skrämmande: konservativa = nazister. Oförmågan att se vänsterdragen i nazismen är total.

    Det är annars intressant att se att det är vänstern som uppmärksammat att konservatismen åter är på frammarch. Det har tidigare i år även uppmärksammats av tidskriften Arena. Inom högerpressen talas det inte lika mycket om det. Det var inte igår som Konservatitivt idéforum nämndes på en svensk ledarsida. Dess ursprung var dock inte bara heimdaliter, personer från Stockholms universitet spelade också en stor roll.

  13. 13 Allianspartisten oktober 13, 2009 kl. 20:04

    ”Fast ni måste hålla med om att det är lite småintressant hur lätt konservatismen mynnar ut i brun sörja?”

    Ja kanske det, men då är det högintressant att se hur lätt socialism mynnar ut i brun sörja?

    Mussolini var sekreterare i det Italienska socialistpartiet innan han halkade i den bruna, eller kanske svarta, sörjan.

    Nils Flyg, ordförande i Sveriges Kommunistiska Parti (Vänstepartiets föregångare)1924-29, bildade 1929 ett parti kallat Socialistiska Partiet http://sv.wikipedia.org/wiki/Socialistiska_partiet_(1929), ett parti som tog ställning för Nazityskland under andra världskriget. Tala om att halka i brun sörja…

  14. 14 Allianspartisten oktober 13, 2009 kl. 20:17

    …och med pastor Kleins argumenationsteknik, ”guilt by association” som Lehman referar till, måste ju Lars Ohly betecknas som en i högsta grad suspekt person då han bland sina företrädare (”i rakt nedstigande led”) har en person som kan betecknas som nazist.

    Och till råga på detta elände har nämnde Ohly slutit allians med såväl Mona Sahlin som miljöpartiets taltrattar. Med pastor Kleins glasklara argumentationsteknik kan jag inte se annat än att nämnda allians färgbenämning ”rödgrön” är alldeles felaktig.

  15. 15 Carl-Mikael Teglund oktober 13, 2009 kl. 22:07

    Käre Dag, skulle socialism mynna ut i fascism och nazism tror du? Möjligen kommunism och det är precis lika illa det men min poäng var att de som är aktiva inom konservatismen faller gärna in på samma spår som de som hälsar med utsträckt högerhand, hvis man inte passar sig.

    Patrik, till ideologiernas innehåll. Nu är jag väl bevandrad ang. skillnaderna, men det är ju inte det enda fallet (detta som den hemska häxan Klein nämnde med Haage) där konservatismen har beblandat sig med tveksamheter. Ta den där soppan med Engelbrekt.
    Det finns väsentliga skillnader i politiskt innehåll mellan den högerradikala/nationalistiska rörelsen och de konservativa. Jag som nyliberal sympatiserar starkt med många av de uttalade mål de konservativa har, även politiskt. Det är bara synd att dessa klavertramp kommer upp om och om igen. Någonting, om jag får säga det, aldrig sker för liberala och för liberalismen. Det är dock intressant att alla här sköt ut med taggarna mot socialismen. För att sluta upp i körsången:
    Det är definitivt så att socialismen har mer gemensamt med Nazism än vad ni herrar har som skriver här, det är ju inte för intet Partiet hette Nationalsozialistische (!!!) Deutsche Arbeiterpartei. Enough about that.

  16. 16 Dag Elfström oktober 13, 2009 kl. 22:14

    Käre Dag

    Jag uppskattar inte din nedlåtande och sarkastiska ton. Du behöver jobba med din framtoning för att bli tagen på allvar.

    skulle socialism mynna ut i fascism och nazism tror du?

    Nej. Det tror jag inte. Och jag vet att konservatismen inte gör det. Men det finns mängder av exempel där etablerad socialism har suddiga gränser till nazism och facism. Sir Oswald Mosley, och hans brittiska facister, som var resultatet av att Laubors vänsterfallang brutit sig ur. Nils Flyg som bröt sig ur nuvarande vänsterpartiet och bildade socialistiska partiet och stödde öppet tredje riket. Benito Mussolini hade en bakgrund i det italienska socialistpartiets vänsterflygel. Judehataren Wilhelm Marr, upphovsmannen bakom ordet antisemit, var en flitig och välkännd socialistisk debattör.

  17. 17 S. O. Pettersson oktober 13, 2009 kl. 22:19

    Teglund:

    Någonting, om jag får säga det, aldrig sker för liberala och för liberalismen.

    Det är lite oklart hur du menar, men visst finns det extremism, som man skulle kunna kalla liberal. Ayn Rand och ”objektivismen” är ett exempel härpå.

    Dessutom kan man ju säga som så, att konservatismen är bara skadlig om den missförstås till oigenkännlighet; socialismen och liberalismen är destruktiv även rätt begripen.

  18. 18 G.G.M. oktober 13, 2009 kl. 22:35

    ”Fast ni måste hålla med om att det är lite småintressant hur lätt konservatismen mynnar ut i brun sörja? Oavsett vad man anser om det på något plan borde det vara en sak som riktiga aktiva och seriösa konservativa borde diskutera sinsemellan.”

    Jag måste medge att jag håller med dig. Denna tendens gör mig ofta ledsen, orolig och obekväm.

    Å andra sidan kan t.ex. nyliberalismen lätt mynna ut i social darwinistisk smörja. Jag undrar hurvida aktiva och seriösa nyliberala brukar diskutera denna otäckta tendensen sinsemellan…

    För att inte tala om i vilken smörja socialismen lätt kan mynna ut!

    Giulia🙂

  19. 19 G.G.M. oktober 13, 2009 kl. 22:39

    Eller, bättre:

    För att inte tala om vilken smörja socialismen lätt kan mynna ut i!😉

  20. 20 En Stillsam Tvilling oktober 14, 2009 kl. 0:52

    ”… Provokatörerna har blivit vansinnigt provocerade. Retstickorna uppretade till vanvett. Är det inte intressant att begrepp som ”sunt förnuft” väcker sådana reaktioner? Vad säger det om dagens Sverige?”

    Det säger måhända mycket. Det säger kanske att vi är ett land på dekis på område efter område. Utbildningsväsendet fungerar nog inte så bra med allt fler elever med betydande kunskapsbrister efter grundskolan/gymnasiet/högskolan, sjukvården har alltför långa köer, arbetslivet har för hög frånvaro, våra en gång så stolta ingenjörstraditioner har i värsta fall tynat bort…

    Därtill kan möjligen tilläggas, att inte heller i samhällets teoretiska överbyggnad är det vidare sunt och dynamiskt. Denna våning tycks dominerad av smygkommunister, bekännande socialister, låt-gå-liberaler utan speciellt mycket ryggrad, och rent allmänt en självutnämnd klass intellektuella som skall attackera och debattera allt, men undersöka inget.

    När en politiker, företrädandes något så apart i den sekulär-progressiva Skandinavien som en värde- och socialkonservativ ansats, börjar med en öppen problematisering av dessa intellektuella, är naturligtvis katastrofen ett faktum. Han måste därmed demoniseras och förgöras. På alla de vis. Tvivelsutan så.

    Det skall fortsättningsvis bli intressant att se om Hägglund och kd klarar distansen ut till nästa val med att köra sitt eget race. Ett race där partier efter noga förarbete lyfter fram för svenska folket väsentliga frågor, positionerar sig i dessa, och kommunicerar ut dessa positioner systematiskt i ett års tid.

    Om svenska folket inte vill ha detta budskap, lär kd åka ur riksdagen. Bejakas däremot konceptet som denna retoriska nyinriktning representerar, kan det i bästa fall leda till ett bra mycket bättre valresultat än de tämligen gråa 4-6 procent kd ofta tycks få.

    Jag håller på Göran Hägglund, på kristdemokraterna, och på ett framlyftande av en såväl traditionellt präglad som verklighetsnära värde- och socialkonservativ agenda.

    Mvh,

    En Stillsam Tvilling

  21. 21 Johan J oktober 14, 2009 kl. 6:13

    Vad gäller tidningen Salt så var kritiken från vänster stenhård redan från första numret av tidningen. Det var ungefär på den nivå som Klein fortfarande befinner sig. Tidningen hade samtidigt fortfarande vissa etablerade försvarare. Dessa övergav dock tidningen efter nummer fyra. Jag minns speciellt riksdagsman Hans Wallmark som i Nordvästra Skånes Tidningar i början försvarade Salt för att sedan distansera sig.

  22. 22 En Stillsam Tvilling oktober 15, 2009 kl. 1:06

    Michaël Lehman m fl;

    ”… Och alla ideologier kan mynna ut i smutsiga sörjor. Extrem liberalism (oavsett om det är extrem socialliberalism eller extrem nyliberalism) är heller icke alltid särdeles tilltalande.”

    Mycket klokt skrivet, bäste Michaël! Det tycks alltid, i alla sammanhang, åtminstone i ett sekulär-progressivt land som Sverige, vara konservatismen som ska beskrivas som något mycket dubiöst; en lära som måhända aldrig riktigt går att förena med djupa former av demokrati, som det inte sällan uttrycks. Åtminstone mellan raderna.

    Det går att undra hur detta ska förändras..? Kanske genom att yngre generationer inte blott är samhällsintresserade – för det lär de vara – utan även börjar läsa om ideologier och då finner konservatismen intressant.

    En annan sak som kan leda till en ökad nyfikenhet på konservatismen i vårt land, är att många svenskar som har USA som favoritland börjar inse och bejaka att Amerika nog alltid har varit ett tämligen konservativt land.

    Samt att konservatismen mycket väl torde gå att förena med betydande frihet för individen, stora möjligheter att lyckas och att skapa personliga förmögenheter, och inte minst att rent allmänt förverkliga sig själv som människa.

    Det var några tankar som jag nu framförde.

    Mvh

  23. 23 En stillsam tvilling oktober 15, 2009 kl. 1:25

    Ytterligare några tankar i denna tråd, är följande. Om det skulle bildas ett nytt politiskt konservativt parti i Sverige idag; vilken konservativ riktning blir då den troliga huvudfåran för detta parti?

    Blir det måhända någon slags mix mellan värde-, social- och ”medkännande” konservatism? Fiskal konservatism? Liberal konservatism?

    Vad månde bliva..?

    Mvh

  24. 24 S. O. Pettersson oktober 15, 2009 kl. 15:15

    Entusiasmen över Hägglunds nya retorik – rör det sig egentligen om mer än så? – saknar proportioner och är illa genomtänkt. Två grundläggande saker kan här konstateras:
    I. Han angriper det som – oegentligt – brukar kallas kulturvänstern (vänster är riktigt, men hur många av dessa som är genuint kulturella kan diskuteras), vilket är bra.
    II. Han anför ett alternativ som rimligen inte bör kallas konservativt.
    Det kan vara frestande att fastna i det första konstaterandet, men det är i allra högsta bedrägligt. Låtom oss analysera Hägglunds alternativ. Han menar sig företräda ”den vanliga människan”, som med ett retoriskt tjuvknep utses och klumpas ihop till ”verklighetens folk”, trots att många självfallet har dels sinsemellan motstridiga åsikter, dels uppfattningar som inte alls har med verkligheten att göra. Det andas konformism och kollektivism, synsätt som vi förknippar med bl. a. socialdemokratin, kommunismen, men också nazismen; jämförelsen med nazismen är alltså inte alls rakt igenom orättvis. Detta kan självfallet kvalificeras, men den bästa analysen av denna massmentalitet, som utmärker 1900-talets tänkande, kan man finna i Ortega y Gassets ”Massornas uppror”, förtjänstfullt översatt av den bäste sossen vi haft i Sverige, Alf Ahlberg. (Som faktiskt också översatt Viereck). Att säga sig vara ovanligt vanlig är inget bra argument för att få ett mandat att styra Sverige. Tvärtom borde den som vill ha ett sådant mandat, klargöra på vilket sätt denne har särskilda kvalifikationer – ipso facto skiljer sig från mängden.

  25. 25 Stoller oktober 16, 2009 kl. 10:14

    Svar till S.O. Pettersson:

    Självklart bör den som vill ha mandat att styra (eller ens direkt påverka) landet kunna visa hur denne är lämplig och kvalificerad – mer kvalificerad än den vanliga människan och därmed någon som skiljer sig från mängden i sitt stora intresse för och kunskap om vårt samhälle. Du har alltså rätt i detta vad gäller kompetens.

    Men vad gäller värderingar, metoder, mål och ideal finns det inget självändamål med att skilja sig från mängden och det är just vad gäller värderingar, metoder, mål och ideal som Hägglund menar sig stå närmre gemene man än en queerfeministisk, hel- eller halvkommunistisk, socialkonstruktionistisk, revolutionsromantisk o.s.v. – journalist, konstnär, författare, stenkastare eller proffstyckare.

    Jag tror att Hägglund har rätt i att han i denna mening står närmre gemene man än vad den extremistiska självutnämnda kultureliten och dess hejarklack gör. Om jag och Hägglund har fel i detta antagande kommer Sveriges (västvärldens?) kollaps att komma snabbare än någon kan föreställa sig (och detta är ju också själva målet för vissa politiska grupperingar).

  26. 26 En stillsam tvilling oktober 16, 2009 kl. 17:14

    ”… Jag tror att Hägglund har rätt i att han i denna mening står närmre gemene man än vad den extremistiska självutnämnda kultureliten och dess hejarklack gör. Om jag och Hägglund har fel i detta antagande kommer Sveriges (västvärldens?) kollaps att komma snabbare än någon kan föreställa sig (och detta är ju också själva målet för vissa politiska grupperingar).”

    Låter riktigt obehagligt. Jag darrar! Jag förstår inte att många i dagens vänster, inte minst yngre, måste ha en så väldig vrede hela tiden. I mitt still sinne, undrar jag vad det är – verkligt på djupet – som vänstermänniskor är så vansinnigt hatiska emot? Som gör att de ständigt ska dissekera och kritisera sönder allt och alla, men aldrig, aldrig, aldrig, vill eller kan acceptera kritik mot dem själva. Vari ligger hatet..?

    Mvh,

    En stillsam tvilling

  27. 27 Michaël Lehman oktober 16, 2009 kl. 17:40

    Det ligger i ideologien

  28. 28 Staffan Andersson oktober 16, 2009 kl. 18:06

    Jag har inte noggrant följt vad Hägglund sagt eller vilka reaktioner han väckt.
    Jag är ändå böjd att hålla med S.O. Pettersson i hans analys. Visserligen är det sant att kulureliten ofta uttrycker sig med medel och på ett sätt som är främmande för gemene man. Men skrapar man lite på ytan så finns det nog ändå en betydande värdegemenskap emellan kultureliten och en stor del av den svenska befolkninigen. Folkdjupskonservtatismen är död (om den någonsin funnits).
    Konservatismens värderingar är, för att anknyta till nämnde Viereck, aristokratiska värderingar. Det betyder inte att de måste vara begränsade till en liten grupp nästan utdöda aristokrater (som dessutom inte längre företräder dessa värderingar), tvärtom som Viereck hävdar, är vi alla kallade att vara aristokrater, d.v.s. att odla aristokratiska värderingar. Detta betyder inte att aristokratiska värderingar kommer flöda bland ”vanligt folk” så där utan vidare snarare har de aristokratiska värderingarna övergått på en bildningselit.
    Jag kanske är övekänslig men finns det inte en betänklig populism, ja något vänsteranstruket, i Hägglunds angrepp?

  29. 29 Stoller oktober 17, 2009 kl. 10:04

    Staffan Andersson:
    Vänligen läs Hägglunds artiklar i detta ämne (finns på DN respektive newsmill) och återkom med exakt vad i hans resonemang som är ”aristokratiskt”. Då kan vi möjligen få en intressant diskussion. Innan du gjort detta framgår ditt inlägg mest som
    ”Goddag – Yxskaft”.

  30. 30 Michaël Lehman oktober 17, 2009 kl. 10:37

    Stoller,

    Herr Andersson skriver icke, att Hägglunds resonemang är aristokratiskt. Tvärtom!

    Han skriver först följande.

    Jag är ändå böjd att hålla med S.O. Pettersson i hans analys.

    Kandidat Pettersson skriver bland annat detta (om Hägglund).

    Han anför ett alternativ som rimligen inte bör kallas konservativt.

    Herr Andersson fortsätter.

    Konservatismens värderingar är, för att anknyta till nämnde Viereck, aristokratiska värderingar.

    […]

    Jag kanske är övekänslig men finns det inte en betänklig populism, ja något vänsteranstruket, i Hägglunds angrepp?

    De två premisserna äro alltså, dels att Hägglund anförer ett alternativ, som icke är konservatistiskt, dels att konservatismens värderingar äro aristokratiska. Huru kan du av detta draga slutsatsen, att herr Andersson kallar Hägglunds resonemang aristokratiskt, när herr Andersson själv rakt ut kallar Hägglund vänsterpopulist?

  31. 31 Stoller oktober 18, 2009 kl. 8:53

    Staffan och Michael:
    Jag kanske läste Staffans inlägg lite för fort. Nu har jag läst det igen och min fråga är nu:

    Anser Staffan att Hägglund i sin kritik av(den vänsterextrema) kultureliten ger röst åt ett pöbelpatrask?

    Om svaret på denna fråga är jakande ansluter jag mig gärna till ”pöbeln” i kamp mot den socialistiska eliten.

    Det finns en spridd (miss)uppfattning hos vissa borgeliga debattörer om att hägglunds utspel är en kritik av intellektuella i allmänhet och mot bildning. Man kan knappt ha läst Hägglund om man har denna uppfattning. Häggund attackerar en specifik grupp med långtgående makt över opinionen i Sverige: ett extremistiskt självutnämnt ”avantgarde” med radikala vänsteråsikter som helst skall påtvingas resten av befolkningen, vilken ses just som en omedveten ”pöbel” som inte vet sitt eget bästa. Mitt tips är: läs om (eller läs för första gången) och fundera på vad det är Hägglund kritiserar.

    Hur är det oförenligt med ett konservativt förhållningssätt att vara av uppfattningen att det finns två kön? Att föreställande konst inte endast gillas av nazister? Att folk själv är kapabla att planera sina liv, tex. sin föräldraledighet? För att ta ett par exempel av det Hägglund tar upp. Är ni, mina herrar, möjligen påverkade av vänsterns hetsjakt av Göran?

  32. 32 S. O. Pettersson oktober 18, 2009 kl. 12:55

    ”Är ni, mina herrar, möjligen påverkade av vänsterns hetsjakt av Göran?”
    Vi är nog snarare påverkade av idéer och ideal som går bortom det rent dagspolitiska. Om man försöker att gå något bortom den amerikaniserade dumhögerns domäner, och försöka att allvarligt reflektera över frågan är det uppenbart, att Hägglunds populistiska retorik inte är höger överhuvudtaget. Den som missar detta måste sakna varje form av idémässig känslighet.

    Det bygger inte på missuppfattningar, utan är ett faktum. Läs vad han själv skriver: http://www.dn.se/opinion/debatt/sveriges-radikala-elit-har-blivit-den-nya-overheten-1.954221

    Han citerar för Guds skull Ulf Lundell. Vidare dryper texten av uttryck som ”vanliga Svenssons” och ”vanligt folk”. Det torde inte vara alltför svårt för en som lever i massornas tidevarv att förstå vilka rörelser som argumenterat på ett liknande sätt.

  33. 33 Stoller oktober 18, 2009 kl. 14:53

    Man får hänga med lite. ”Massornas tidevarv” har passerat. Det är liberalismen och individualismen som segrat för tillfället (i västvärlden), även om det är en instabil och långt ifrån total seger.

    Det kan ju vara så att man använder ”massornas tidevarv” synonymt med ”demokratins tidevarv”. Om det är så begreppet används är jag mycket glad att jag lever i ”massornas tidevarv”. I motsats till mina meddebattörer hyser jag nämligen visst förtroende för potentialen hos mina medmänniskor (det märks bland annat i att jag inte kallar dem ”pöbel” eller ”massor”). Jag har dock inte totalt förtroende för dem utan oroas för hur de kan påverkas av vänsterhegemonin inom media och det högre utbildningssystemet. Hägglund hyser tydligen samma oro när han ifrågasätter denna ”kulturelit” och vill utmana dem till debatt angående deras anspråk på att detaljstyra människors livsföring. Att de försöker styra till vänster, och det kraftigt, hoppas jag är överflödigt att påpeka.

    Den vänster Hägglund angriper hyser total misstro vad gäller människors förmåga att själv göra sina livsval. De vill ta över dessa val och göra dem åt människor så att de helt säkert inte ska välja något vänstern föraktfullt kallar ”traditionellt” eller ”normalt” (det finns ej två kön utan vi skall alla vara ”queer”, staten ska bestämma vem som skall vara föräldraledig och när, olika ”kränkta” grupper skall kompenseras och inkvoteras, du skall inga andra gudar hava jämte Marx, Schyman, pastor Klein och Naomi Klein, osv., osv.)

    Föraktet för folket (och därmed rimligen för demokrati) ni mina meddebattörer ger uttryck för, delar ni med den rabiata vänstern. Jag och Hägglund delar dock ej detta förakt. Huruvida det är ni eller jag som är ”dumhöger” får väl vara en öppen fråga.

  34. 34 Staffan Andersson oktober 18, 2009 kl. 23:29

    Stoller: ” Anser Staffan att Hägglund i sin kritik av(den vänsterextrema) kultureliten ger röst åt ett pöbelpatrask?”
    Syftet med din beteckningen pöbelpatrask tycks vara att det ska bli omöjligt att för mig att svara nej utan att jag därmed framstår som en urbota reaktionär. Det var inte nödvändigt. Svaret är ändå nej. Jag anser inte att ”verklighetens folk” är ett pöbelpatrask men de ska för den skull inte romantiseras. Deras åsikter och värderingar måste också problematiseras. Om kultureliten verkligen är så isolerad från vanligt folk som Hägglund vill hävda skulle inte problemet vara lika stort.

    Jag har läst DN-artikeln och en senare newsmillartikel av Hägglund om biblioteken som var mycket bra. Låt mig direkt säga att Hägglund säger mycket om kultureliten som är bra och riktigt. Det har jag heller aldrig tvivlat på . Han är i grund och botten en vettig karl. Nu valde jag att fokusera på det som jag tyckte var dåligt vilket kanske gjorde bilden av min uppfattning något sned.
    Min kritik mot en viss vänsteranstruken populism kvarstår efter att ha läst Hägglund i original. Jag menar att Hägglund kastar ut barnet med badvattnet. Jag instämmer i S.O. Petterssons kritik.
    Min lista på vad jag gillar hos Hägglund kan bli lång, kritiken är kanske i detta sammanhang mer intressant.
    Som konservativ är jag inte emot kultureliter per se. Tvärtom menar jag att såväl kultureliter såsom intellektuella eliter är nödvändiga i ett civiliserat samhälle. Detta innebär på intet sätt något förakt för vanligt folk, vilket du tycks tro.
    När Hägglund radar upp ett antal stolligheter som yttrats av den nya eliten så drar han bl.a. den slutsatsen att han ser en växande klyfta mellan eliten och vanligt folk och att detta är ett demokratiproblem. Men det är ur min synpunkt inte detta som är problemet. Problemet är att de har fel i vad de säger.
    Att kultureliten i våra västerländska samhällen, och kanske i synnerhet i Sverige, är så vänsterinriktad betyder inte att man okritiskt kan hylla ”vanligt folk”, eller som Hägglund säger ”verklighetens folk”. Här är jag kanske mer pessimistisk än många borgerliga debattörer som i liberal anda tror att vanligt folk alltid vet vad som är bäst, eller mer konservativt sinnade som tänker sig att folkdjupskonservatismen lever bara man skalar bort allt som lagts på dem av klåfingriga politiker. Jag menar att det finns en symbios mellan ”verklighetens människor” i dagens Sverige och kultureliten. Samhället av idag är mycket vänstervridet. Även om ”vanligt folk” inte skulle framställa någon avancerad genusteori eller hävda att ”alla män är talibaner” så svarar det ändå mot bredare förändringar i synsätt och värderingar bland ”verklighetens människor”
    Hägglund angriper kultureliten i ”folkets” namn och demokratins namn och därmed i jämlikhetens namn. Detta är vänsterretorik. Jag tror på kultureliter och intellektuella eliter och att deras uppgift är att lyfta fram det bästa i mänsklighetens konst och bildning och därmed också i den genuint folkliga kulturen. Detta innebär inget förakt för vanligt folk, tvärtom. Det innebär, liksom för konservatismen, en respekt för människosläktets erfarenhet (vilket inte innebär att folket i en viss tid eller på en viss plats har sunda värderingar). Ur människosläktets erfarenhet ska man förädla det som är gott. Kultureliten måste kunna ha urskiljningsförmåga då vare sig det folkliga eller det elitistiska någonsin varit enbart gott. Jag tror inte att alla människor har tid, bildning, begåvning eller ens intresse att göra det. Tiden utanför arbetet och familjeplikter använder de flesta människor idag till underhållning. Vad vi har idag är en medelklass vars smak och värderingar är just medelmåttiga. Inte heller de som tillhör en ”överklass” gör det i annat än i rent ekonomiskt avseende. De odlar inte aristokratiska värderingar i någon högre utsträckning. Pliktmoralen har som i samhället i övrigt ersatts av lyckomoralen. Vi behöver en ny kulturelit som vågar stå för att det finns sådant som är finare och bättre, att alla värderingar inte är jämlika. Men en sådan elit kommer inte alltid uppfylla det demokratiska krav Hägglund ställer upp, den kommer ofta hamna på kollisionskurs med ”vanligt folk”.
    Hägglunds artikel newsmillartikel om urvalet på biblioteken är bra men hamnar i viss motsats till några av DN-artikelns konsekvenser. Här ska biblioteken stå för något annat det som är kommersiellt gångbart, tydligen går här inte ”verklighetens folk” att lita på längre. Ett gott bildningsaristokratiskt ideal är det hur helst.
    Återigen, det Hägglund skrivit och sagt är till stora delar mycket bra. Han har gjort en viktig och kanske modig insats i debatten.

  35. 35 Allianspartisten oktober 19, 2009 kl. 17:47

    Har studerat denna diskussion från sidan vilket är ganska intressant.

    Skall man spetsa till det finns här en åsikt där Hägglund anklagas för att försöka ta billiga poäng genom att appelera till populistiska åsikter hos det ”obildade” folkflertalet som egentligen inte förstår sitt eget bästa.

    Denna åsiktsriktning svänger sig med uttryck och ”pöbel”, ”pöbelpatrask”, ”massa” och jag vet inte allt. Man kan med fog fråga sig vem som är mest ”obildad”. Man får ibland intrycket att en del debattörer här förläst sig på idehistoriska begrepp och ideologier utan att egentligen ha förstått den egentliga innebörden.

    En person som menar sig vara ”bildad” men som inte förstått att verkligheten är mycket komplex och alls inte svartvit har nog, med all respekt, inte förstått innebörden av begreppet bildning. Att fastna i schabloner om ”kulturelit” och ”pöbelpatrask” leder bara fel. Till bildning ödmjukhet och insikt om att ingen, hur beläst man än är, kan komma till insikt om den yttersta sanningen.

    Det vi kan göra är att på olika sätt använda vårt begränsade intellekt till att hämta in mer kunskap och på detta sätt höja vår bildningsnivå jämfört med gårdagen. Vi kan dock aldrig bortse ifrån att det alltid finns oändligt mycket mer kunskap att hämta in.

    Sedan, appropå begreppet bildning, vad är det som säger att vänsterns så kallade ”kulturelit” är bildad? Många här har fortfarande sin grund i 68-tänket där det närmast var ett axiom att marxismen var den enda sanningen. Denna förutfattade mening utgör ingen grund att bygga verklig bildning på, vilket kan beskådas såväl på kultursidor som i etermedia.

    Här går en del debattörer i precis samma fälla som 68-marxisterna, att man grundar sin påstådda bildning i förutfattade meningar.

  36. 36 Michaël Lehman oktober 19, 2009 kl. 18:26

    Man får ibland intrycket att en del debattörer här förläst sig på idehistoriska begrepp och ideologier utan att egentligen ha förstått den egentliga innebörden.

    Då kan du ju förklara den egentliga innebörden av dessa idéhistoriska begrepp och ideologier. Det vore intressant!

    En person som menar sig vara ”bildad” men som inte förstått att verkligheten är mycket komplex och alls inte svartvit har nog, med all respekt, inte förstått innebörden av begreppet bildning. Att fastna i schabloner om ”kulturelit” och ”pöbelpatrask” leder bara fel.

    Den kritik, som här och annorstädes har framförts, syftar ju de facto till att nyansera vänsteretablissemangets svartvita verklighetsuppfattning. Av den anledningen, och också med hänvisning till de diskussioner, som föres här, måste jag säga, att jag finner ditt påstående vara orättvist.

    Till bildning [hör] ödmjukhet […]

    Jag menar, att ödmjukheten snarare hörer till goda maner och gentlemannamässiga idealia. I bästa fall förenas dessa tu i samma person. Det är dock icke nödvändigt.

    […] och insikt om att ingen, hur beläst man än är, kan komma till insikt om den yttersta sanningen.

    Få äro de, som här ha hävdat sig besitta den absoluta sanningen. Däremot ha många — däribland jag — påpekat fel och brister i andras resonemanger. Det kan icke vara något anmärkningsvärt.

    Här går en del debattörer i precis samma fälla som 68-marxisterna, att man grundar sin påstådda bildning i förutfattade meningar.

    Jag tycker bestämt, att du är skyldig att belägga detta påstående. Dessutom är en förutfattad mening destruktiv enbart, om man är oförmögen att ompröva sin ståndpunkt, om den förutfattade meningen har visat sig vara felaktig.

  37. 37 S. O. Pettersson oktober 19, 2009 kl. 19:06

    Allianspartisten:
    ”Denna åsiktsriktning svänger sig med uttryck och ”pöbel”, ”pöbelpatrask”, ”massa” och jag vet inte allt.”
    ”Pöbel” och ”pöbelpatrask” har bara nyttjats av Stoller. ”Massa” användes som ett rent analytiskt begrepp utan laddning; jag hänvisade till Ortega y Gasset för att undvika missförstånd. Det är ett vanligt trick att tillskriva motståndaren uppfattningar som denne inte har, men det är och förblir intellektuellt ohederligt.

    Resten av inlägget går i samma stil: insuinanta påståenden, men överhuvudtaget ingen egentlig diskussion i sak. Du håller uppenbarligen inte med Staffan Andersson och mig, men det är högst oklart vad det bottnar i. Jag är öppen för diskussion, och medveten om alla brister mina resonemang kan ha, men jag vägrar att diskutera med någon som inte ens försöker att välvilligt läsa ens inlägg och precisera sina invändningar.

  38. 38 Allianspartisten oktober 19, 2009 kl. 19:34

    Michael,
    (1) ”Då kan du ju förklara den egentliga innebörden av dessa idéhistoriska begrepp och ideologier. Det vore intressant!”

    Det som väl närmast tänker på här är resonemanget om ”aristokratiska värderingar” som för mig ter sig något teoretiskt och som ur en rent begreppsmässigt perspektiv blir svårt.

    (2) ”Den kritik, som här och annorstädes har framförts, syftar ju de facto till att nyansera vänsteretablissemangets svartvita verklighetsuppfattning. Av den anledningen, och också med hänvisning till de diskussioner, som föres här, måste jag säga, att jag finner ditt påstående vara orättvist.”

    Jag vill inget hellre än att nyansera vänsteretablissemangets svartvita verklighetsuppfattning. Men, handen på hjärtat, gör man det genom att att diskutera i termer av ”pöbelpatrask” och ”massor? Nog är väl det svartvitt om något? …och det är bl.a. här jag menar att man faller på eget grepp och trillar dit på samma sätt som marxisterna, fast då givetvis utifrån en helt annan utgångspunkt.

    (3) ”Jag menar, att ödmjukheten snarare hörer till goda maner och gentlemannamässiga idealia. I bästa fall förenas dessa tu i samma person. Det är dock icke nödvändigt.”

    Vad jag menar är att vi alltid kan förbättra vår kunskap, att det alltid finns ett nytt steg att ta mot bättre och fördjupat vetande. Är vi inte ödmjuka och inser detta, ja då avsäger vi oss förmågan att bättra på vår bildning.

    (4) ”Få äro de, som här ha hävdat sig besitta den absoluta sanningen. Däremot ha många — däribland jag — påpekat fel och brister i andras resonemanger. Det kan icke vara något anmärkningsvärt.”

    Mot detta har jag inget som helst att invända.

    (5) ”Här går en del debattörer i precis samma fälla som 68-marxisterna, att man grundar sin påstådda bildning i förutfattade meningar.”

    Se kommentar under 2.

  39. 39 Michaël Lehman oktober 19, 2009 kl. 19:41

    Det som väl närmast tänker på här är resonemanget om ”aristokratiska värderingar” som för mig ter sig något teoretiskt och som ur en rent begreppsmässigt perspektiv blir svårt.

    Det må så vara. Det betyder emellertid icke, att de, som använder detta begrepp, har »förläst sig på idehistoriska begrepp och ideologier utan att egentligen ha förstått den egentliga innebörden». Det är två olika saker. Förskjut icke perspektivet och skyll dina egna intellektuella tillkortakommanden på andra.

    Jag vill inget hellre än att nyansera vänsteretablissemangets svartvita verklighetsuppfattning. Men, handen på hjärtat, gör man det genom att att diskutera i termer av ”pöbelpatrask” och ”massor? Nog är väl det svartvitt om något? …och det är bl.a. här jag menar att man faller på eget grepp och trillar dit på samma sätt som marxisterna, fast då givetvis utifrån en helt annan utgångspunkt.

    Jag hänvisar till kandidat Petterssons svars ovan.

    Vad jag menar är att vi alltid kan förbättra vår kunskap, att det alltid finns ett nytt steg att ta mot bättre och fördjupat vetande. Är vi inte ödmjuka och inser detta, ja då avsäger vi oss förmågan att bättra på vår bildning.

    Mina personliga erfarenheter av debattörerna på denna sida — och jag känner flera av dem personligen — är, att de ligger klart över det svenska genomsnittet i vilja och förmåga att förbättra och fördjupa sitt vetande. Och det är fortfarande ditt ansvar att bevisa din tes. Jag citerar nedan mig själv.

  40. 40 Staffan Andersson oktober 19, 2009 kl. 20:25

    Allianspartisten tycks inte ha läst debatten särskilt noga.

    Den enda som använt begreppen ”pöbel”, ”pöbelpatrask” är signaturen Stollen (som alltså tar avstånd från dessa begrepp) och det är väl knappast honom som Allianspartisten tar avstånd från?
    Begreppet ”massornas tidevarv” infördes i debatten av S.O. Pettersson och han kan säkert själv förklara vad han lägger i detta även om jag tror mig förstå vad han menar. Eftersom han förde upp Ortega y Gassets bok ”Massornas uppror” till debatt kan det finnas skäl att kommentera vad denne menade med massmänniskan och vad debatten i början av seklet om massamhället handlade om.
    Massmänniskan var inte för Ortega y Gasset en obildad pöbel utan en ny form av utbildad människa, som var utbildad utan att vara bildad. Specialister och teknokrater som var stöpta i samma form.
    Massamhället är på motsvarande sätt ett samhälle fullt med likriktade människor utan fantasi. Begreppet användes flitigt i debatten under början av 1900-talet. Det skulle, som S.O. Pettersson antyder, visa sig att det var välmotiverat. Innan man upprörs över att ett begrepp används kan det vara skäl att ta reda på vad det faktiskt står för inte bara reagera utifrån vad man tror det står för eller vad man tror det vill antyda.

    Allianspartisten: ”En person som menar sig vara ”bildad” men som inte förstått att verkligheten är mycket komplex och alls inte svartvit har nog, med all respekt, inte förstått innebörden av begreppet bildning.”

    Allianspartisten får gärna exemplifiera innan han slänger ur sig ospecificerade anklagelser. Vem är det som inte begriper tillvarons komplexitet och vad är det som sägs som visar det?

    Allianspartisten: ”Att fastna i schabloner om ”kulturelit” och ”pöbelpatrask” leder bara fel. Till bildning ödmjukhet och insikt om att ingen, hur beläst man än är, kan komma till insikt om den yttersta sanningen.”

    Alltså, Hägglund har angripit den svenska kultureliten, fast du är kanske emot att han överhuvudtaget riktar sin kritik?
    ”Pöbelpatrask” har använts av en signatur för att beteckna vad han felaktigt tror att en annan människa menar.
    Till bildning hör mycket riktigt ödmjukhet. Vad den ”yttersta sanningen” har med ovan förda diskussion att göra vet jag inte. Ingen har väl gjort anspråk på någon sådan? Men hur kan du förresten själv veta att ingen kan känna till den yttersta sanningen? Det verkligt ödmjuka vore väl att säga att jag faktiskt inte vet om någon kan nå den yttersta sanningen.

    Allianspartisten: ”Man kan med fog fråga sig vem som är mest ”obildad” . -Jo, där håller vi med varann!

  41. 41 Staffan Andersson oktober 19, 2009 kl. 20:29

    Ytterligare en fråga till Allianspartisten: Varför skriver du ordet ”bildning” inom citationstecken? Tror du inte bildning är möjligt? Man kan annars få intrycket att du hånar bildningen.

  42. 42 Stoller oktober 20, 2009 kl. 8:09

    Intressant utveckling det här.

    Jag inbillar mig att vi egentligen har mer gemensamt än vad som framgår här, men det kan vara min optimistiska läggning och glädje i att diskutera med borgerliga i allmänhet och konservativa i synnerhet som talar. Jag måste säga att jag tycker att Staffan Andersson och S.O. Pettersson skriver mycket sansat och nyanserat. Jag har dock fortfarande svårt att förstå de något hätska angreppen på Hägglund. Inte minst då han i sin situation ju måste ta till ett visst mått av ”populism” i sin retorik (i en demokrati måste politiker och partier uppnå popularitet, annars blir de ej valda). Jag tycker dock det är att ta i när man hävdar att han förfaller till vänsterretorik bara för att han tilltalar folk i allmänhet (som sagt, det måste han ju göra).

    Vad han har gjort är att han har levererat en mycket effektiv kritik av den vänster som ser sig som ”bildad” och ”intellektuell” (vilket i sig är grovt parodiskt). Denna kritik har saknats nästan helt i den offentliga debatten och bland framträdande politiker. Denna kritik har varit efterlängtad av mig varför jag inte nagelfar den på detaljnivå och sällar mig till de massor(!) som angriper den. Den framstår istället som en frisk fläkt för mig och jag njuter av hur väl den tagit skruv, njuter av de fradgatuggande reaktionerna på kultursidor och annorstädes. Jag hoppas verkligen att de massiva motangreppen inte leder till att denna kritik återigen tystnar.

    Visst är ”folk i allmänhet” något vänstervridna i Sverige. Frågan är dock varför de är detta. Jag tror (och jag tror att Hägglund tror) att det har något att göra med den självutnämnda ”kulturelit”, egentligen en obildad ideologisk sekt, som härskar (sedan 1968) utan att utmanas på allvar i media, på våra universitet och i viss mån också över våra politiker, även de borgerliga och det är detta som är verkligt allvarligt. De andra borgerliga politikerna är för måna om att sitta still i båten i dessa sammanhang. Så visst har Hägglund visat mod.

    Förövrigt tror jag att folk i allmänhet faktiskt vill ha böcker på biblioteken, här har också ”kultureliten” fått massivt mothugg på insändarsidor och i bloggar. Som sagt i tidigare inlägg: jag har inte tappat hoppet om mina medmänniskor. Det står och väger mellan vänster och borgerlighet. Det som behövs är en verklig utmaning av vänsterns ideer, både de gamla (ex. konfliktperspektivet – klasskampen) och de nya (ex. radikalfeminism, hat mot familjen, hets mot det normala och vanliga, mm., mm.) Hägglund är enligt min uppfattning den ende som vågar ibland, medan moderaterna försöker vara bättre sossar än sossarna. De övriga borgerliga partierna bjäbbar till med någon liten profilfråga då och då.

    Vad gäller begreppen massa, pöbel och patrask: Jag är ny i dessa bloggsammanhang och har nyligen diskuterat lite med Michael Lehman som gärna svänger sig med dylika begrepp. Detta färgade min tolkning när S.O. Pettersson använde sig av orden ”massornas tidevarv”. Detta med obildade utbildade har jag dock stött på i andra sammanhang och jag delar den kritiken av vår tids högre utbildning (och grundutbildning). Jag får nog ta en titt på Ortega y Gasset, verkar intressant.

    Förövrigt är min signatur ”Stoller”, med R, inte ”Stollen”. Jag skrattade gott när det refererades till ”Stollen” – Jag kanske måste byta signatur? Å andra sidan blir det ganska kul och jag kan bjuda på det.

  43. 43 Michaël Lehman oktober 20, 2009 kl. 8:27

    En liten korrektion. Jag brukar för visso använda begreppet pöbel (eller egentligen främst begreppen oklokrati och kakistokrati), dock icke begreppet patrask. Jag ser ingenting problematiskt i det. »Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn» sade Palme i jultalet 1972.

    Om begreppet pöbel skriver Svenska Akademiens Ordbok över svenska språket följande.

    1) (†) (människor tillhörande) de bredare lagren l. de lägre (l. fattigaste o. okunnigaste), samhällsklasserna;

    […]

    2) starkt nedsättande: (samling av) människor tillhörande de i socialt o. moraliskt av:. seende lägsta skikten, […]

    I övrigt håller jag med om den del av det, som du skriver. Att Hägglund retar upp vänsteretablissemanget uppskattar också jag, liksom jag också anser det nya arbetarpartiet vara ett socialdemokratiskt parti. Därföre är jag ju icke längre medlem av det partiet.


  1. 1 Fru Klein demonstrerar sin okunnighet « Kunskap * Bildning * Tradition Trackback vid oktober 16, 2009 kl. 12:47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar