Burke och formandet av konservatismen

Edmund Burke (1729-1797)

Edmund Burke (1729-1797)

PORTRÄTT & RECENSION | I en relativt nyutkommen bok, Edmund Burke (SNS Förlag, Pocketbiblioteket nr 34, 2008), beskriver T&F:s Carl Johan Ljungberg på 95 sidor (inklusive årtalskronologi, litteraturförteckning och personregister) i minipocketformat Edmund Burkes liv och tankevärld. Ljungberg, som en gång i tiden disputerade på en avhandling om Burke, tar ner Burke på ett enkelt och lättbegripligt sätt och ger oss de nödvändiga huvuddragen i hur denne jurist, politiker och filosof kom att bli konservatismens grundare och lärofader. Här följer en kombinerad recension och referat.

Edmund Burke (1729-1797) såg sig själv som liberal, och skulle ha ryst vid tanken på att sammanlänkas med ”tories” som på den tiden stod för rojalistiska och imperialistiska värderingar. Men det var alltså ganska annorlunda tider. Burke var framför allt en anti-radikal kulturvärnare, någon ”konservativ” idébildning existerade ännu inte och ej heller begreppet ”konservatism”. Det var i och med Burkes på klassiskt anglosaxiskt manér, minutiöst utformade och nästan överdrivet pedagogiskt framställda tänkande, som den erfarenhetsbaserade konservativa idébildningen tog sin början. Under 1800-talet utvecklades den konservativa idéläran i Burkes efterföljd, begreppet konservatism kom att bli dess beteckning och det brittiska tory-partiet började att kalla sig för ”the conservative party”. Efter Andra världskriget återaktualiserades också Burke själv som tänkare i den västerländska samhällsdebatten.

Burkes tänkande

Burke publicerade sig skriftligen i fyra stora frågor i sin samtid: om de amerikanska kolonierna (sedermera det självständiga USA), om det av katolska och protestantiska konflikter härjade Irland, om kronjuvelen i det världsomspännande brittiska imperiet Indien, och om den stora franska revolutionen som ägde rum mot slutet av hans levnad. Burke stödde de amerikanska koloniernas och Indiens frigörelse från det brittiska imperiet, och den franska revolutionen motsatte han sig. Ifråga om Irland förespråkade han likaberättigande mellan protestanter och katoliker.

Edmund Burkes tänkande kretsar å ena sidan kring människans väsen, å andra sidan kring frihetens möjligheter. ”Vid nyskapande politiska omvälvningar ser han tradition och historisk erfarenhet som ett stöd och en tillgång.” (s. 5) I hans tankevärld möts tänkande som idag ofta betraktas som åtskilt: Bibeln, Augustinus, Justinianus, Cicero och Thomas av Aquino. Ljungberg beskriver hur Burke förenade kristen naturrätt med sitt lands sedvanerätt (common law-systemets principer av lagstyre och sedvänjor). Att förädla, och även kritiskt granska, traditionen var för honom någonting helt annat än att förkasta den. Ljungberg sammanfattar Burkes genuint välutvecklade åskådning sålunda: ”Människan föds in i samhället och övertar dess värden, dess regler och förbud. Samhället är ett gemensamt projekt, som utöver nyttan möjliggör inre personlig utveckling. Kulturen, fantasin och religionen är för detta lika viktiga som lagen och ekonomin. En sorts kulturell och ekonomisk arbetsdelning bör råda. Denna bestäms av individernas talanger liksom av konsters och yrkens behov. Trots att Burke ser samordningens roll i denna fria samhällsordning, anser han att den ytterst tjänar individernas, inte statens, utveckling. Han godtar en rättighet till allt det goda som samhället ger, men ser den som lokal och tidsbestämd, inte abstrakt universell.” (s. 7)

Det lilla sammanhanget, som t.ex. familjen eller grannskapet, var ”för Burke ett medel för individers fria anpassning, en dygdens och tillitens plantskola.” Som han skriver i Reflections on the Revolution in France: ’Ty att äga hemkänsla i, och älska den lilla grupp som vi tillhör i samhället, är den första principen (eller kärnan) i de känslor vi hyser för det allmänna. Det är den första länken i den känslokedja som ytterst binder oss till vårt land och till mänskligheten.’ Det är alltså detta som gör oss till människor, och kosmopolitanismen måste för Burke ha framstått som någonting fruktansvärt.” (s. 69)

Som en röd tråd genom hans tänkande löper idén ”att ett samhälles förmåga att mobilisera ett historie- och traditionsmedvetande bidrar till individernas utveckling.” (s. 9) Burkes syn på social utveckling framhåller traditionen som en tyngd i politiken, som Ljungberg skriver ”en återhållande kraft mot ögonblickets och egenintressets impulser. Han vill inte att reformer ska bromsas helt, men de ska förlöpa i sådan takt att goda invändningar hinner beaktas.” (s. 66) Ljungberg refererar också i en passage den amerikanske klassicisten och Harvardprofessorn Irving Babbitt (1865-1933), som skrev att ”kärnan i Burkes läror är självbesinning och självdisciplin. Som en summering av Burkes insats påminner Babbitt samtidigt om ’hur mycket av livsinsikten som består av att med fantasin fånga det förflutnas erfarenhet, så att denna kan bli till en levande kraft i nuet’”. (s. 75)

Burke och idén om universella värden

”Burke talar ofta om det naturliga och tycks då mena det som stämmer överens med en ’naturlig’ och ’sann’ förebild som har prövats historiskt. Det naturliga är därmed inte identiskt i alla länder utan det naturliga har växt fram ur ett folks egna erfarenheter, ur dess kulturella och geografiska förutsättningar.” (s. 60) För Burke är det goda tidlöst: ”inga upptäckter görs i moralen” skriver han i Reflections. Denna inställning går stick i stäv med imperialismen, d.v.s. att underkasta fler folk samma centralstyre. I och med att Burke personligen var väl bekant med det brittiska imperiets förtryck av Irland, framträder i hans tänkande inte bara en kritik mot imperialismen som organisationsform, utan även en kritik av anspråk på att en viss religion skulle vara rättare än någon annan. Burke såg religiös fundamentalism/fanatism som någonting lika negativt och farligt som världslig ”obsession”. Själv hade han en delad katolsk och protestantisk bakgrund, och gjorde ett aktivt och överlagt val att bli protestant. För Burke är likväl den ”rätta tron” beroende av tid och rum, det ”rätta” är vad som bygger på hävden lokalt.

Appropå imperialism och universell ordning åter ger Ljungberg vad Burke-kännaren Peter J. Stanlis skriver i Edmund Burke and the Natural Law (1958): ”Medan naturrätten kom från Gud och band alla människor, var de olika rådande lagarna och sedvänjorna utslag av människors förnuft och vilja och därmed tillämpbara enbart på dem som tillhör enskilda politiska gemenskaper.” (s. 40) ”Enligt Burke fick däremot ingen nation påtvinga en annan sitt styresskick, utan detta skulle utövas enligt lokala förutsättningar.” (s. 69) För Burke var det viktigt att de styrande hade känsla för de styrda. Folket bör i så måtto styra sig självt, och de styrande bör agera i folkets bästa intresse. Burkes uppfattning om hur Storbritannien borde regera Indien formulerade han sålunda: ”Vi måste, om vi styr ett sådant land, styra det efter dess egna åskådningar och principer och inte efter våra, vi får inte tänka på att påtvinga dem våra trånga idéer, utan vidga vår föreställning så att vi kan fatta deras”. (s. 54) Samtidigt var naturrätten alltid överordnat alla andra moraluppfattningar, enligt Burke. Och Burke ifrågasatte starkt Jean Jacques Rousseaus idéer om folksuveränitet.

Burke som politiker

Ljungberg ger en välkommen historisk betraktelse över det sammanhang som Burke levde och verkade i: 1700-talets Storbritannien, världens då största imperium, och dess konkurrens på världsscenen med andra stormakter som Frankrike och Spanien. I samband med att Frankrike gav upp mot Storbritannien i kampen om herraväldet i Nordamerika öppnades den politiska dörren på allvar för den i franska, allmäneuropeiska och nordamerikanska frågor mycket insatte Burke. Han blev vad vi idag skulle kalla partisekreterare, mellan 1765-1782. I detta läge valde alltså Burke, utifrån sin politiska övertygelse och dess principer, att stödja Nordamerikas frigörelse från den brittiska kronan. Irländare som han var, med känsla för Irlands relation till Storbritannien å ena sidan och till den irländska utvandringen till Nordamerika å den andra, hade han särskilt goda förutsättningar att förstå amerikanerna.

I nästan 30 år, 1765-1794, satt Burke som ledamot i underhuset. Som retoriker var Burke enastående vältalig för sin tids parlamentariska debatter, men han var knappast någon folktalare. Han hade stor allmänbildning och personlig integritet, men hans ärlighet och självständiga agerande som folkvald lär ha legat honom i fatet i den politiska karriären.

Burkes parti Whigs var det parlamentariska forumet för liberalism, men det var inte något renodlat liberalt parti utan snarare det parlamentariska språkröret för de engelska storgodsägarna – en socialgrupp som Burke personligen inte hörde till, men stod bakom åsiktsmässigt. Burkes inställning till adeln som samhällsinstitution var att han (med hans egna ord) höll den ”i sval respekt” och såg den som ”en elegant prydnad för den civila ordningen”. Burke såg ”en tränad och disciplinerad ledargrupp, som också spelar en kulturellt tongivande roll, [som] en förutsättning för en riktig nation och ett civiliserat samhälle. Eliten [håller] nationens arv levande och utgjorde en moralisk förebild.” (s. 16) Burke visade samtidigt stort engagemang för eftersatta individer och grupper. Inte minst argumenterade han mot slavhandeln, vilken kort efter hans död avskaffades i Storbritannien. Whigs företrädde politiskt värnandet såväl om privategendom och handel som parlamentarismen som sådan, de motsatte sig kungligt envälde och folklig radikalism. I takt med att Whigs radikaliserades blev Burke alltmer välvilligt inställd till Tories, det parti som framåt 1800-talet skulle komma att etablera sig som det konservativa partiet i Storbritannien.

Burkes frihetssyn

Burkes icke-liberala frihetssyn är förstås särskilt relevant, och Ljungberg ägnar den också ett eget kapitel. Enligt Burke, skriver Ljungberg, ”är friheten central därför att den bistår människans skapande. Den konservative Burke ville följaktligen bevara det som bäst garanterar friheten. I detta ingår att värna individerna från maktövergrepp och godtycke, både från staten och från andra individer. Likaså ville han göra lagen icke-diskriminerande. Samtidigt som Burke tror på traditionen och dess förenande värden, ser han samhället som frihetens barn.” (s. 38) ”Burkes syn på frihet speglar hans strävan att förena traditionen med ny erfarenhet. För honom innebär människans kreativa förmåga att praktisk, kollektiv prövning avsätter en både bredare och mer ingående kunskap än individens begränsade erfarenhet.” (s. 38)

För Burke är friheten oskiljaktig från moralen. ”Burke säger sig behöva se vad en person gör med sin frihet, innan han avgör om dennes frihet är av godo.” (s. 39) ”För Burke är samhällets frihet historiskt betingad.” (s. 41) Burke fordrar en konstitutionsbunden frihet, som vilar på maktdelning, lagar och beslutsmetoder som minskar godtycket – en ordning som är förutsägbar. Liberalismens lärofader John Lockes radikala och individualistiska frihetssyn står helt klart i viss motsatsställning till Burkes.

Även Burkes syn på reformer får sig ett välförtjänt kapitel i Ljungbergs framställning. Den allra mest ihärdiga fördomen mot konservatismen är ju att konservativa är emot förändring. Men konservatismen är inte alls emot förändring, och inte var Burke det heller förklarar Ljungberg. Burke betonade själv att nästan varje fråga som han intresserade sig för i Underhuset var en reformfråga.

Den franska revolutionen

Bokens längsta kapitel ägnar Ljungber åt Burkes syn på 1789 års stora franska revolution. Han skrift Reflections on the Revolution in France (1790) blev en betydande inspirationskälla för samtidens kritiker. Även om det inte är det konservatismens manifest som många kanske skulle önska, så är det likväl en kännetecknande uppvisning i Burkes tänkande – han anknyter på punkt efter punkt till sina egna tidigare teser och uttalanden, även om hans idéer nu kombineras på nya och tillspetsade sätt. ”I Reflections… tar Burke upp värdet av politiska gränslinjer: mot kyrkan, det lärda samhället och konsten, lagstiftningen, affärslivet och krigsmakten. Montesquieus maktdelningslära och förståelse för nationers olika livsvillkor har satt tydliga spår i Burkes tankevärld.” (s. 61-62) Enligt Burke var det som hade framkallat terrorn i Frankrike ytterst en konsekvens av ”det slags folkliga avund och självömkan som i frihetliga länder hålls tillbaka i vetskapen om att ha del i ärvda rättigheter.” (s. 68) D.v.s. det måste finnas en känsla hos folket att de inte bara lever i ett fritt samhälle, utan också att denna frihet bygger på vårdandet och odlandet av ett folkligt arv av kultur och sociala konventioner.

Det är inte bara Burkes kritiska samtida skildring av revolutionen som gjort Reflections… odödligt som verk. Desto mer är det de principer han upptecknar för en sund, välbalanserad syn på en samhällsutveckling i harmoni med historiens erfarenheter i strid och protest mot den aktuella revolutionen som renderat den sådan berömmelse. I boken får reformer och kontinuitet ett rationellt och välformulerat försvar.

Burkes ekonomisyn

Vid sidan om de franska revolutionärerna, kallade jakobiner, och deras sympatisörer oroades Burke av den nya borgerlighet som ägnade sig åt hanterandet och förmerandet av ”papperspengar” – i vår tid kallar vid dem kapitalister. ”Dessa två grupper slog till mot de institutioner som för Burke var avgörande för ett civiliserat samhälle: kyrkan och adeln. Burke kallar revolutionen 1789 ’det totala politiska utsläckandet av en stor, civiliserad nation’.” (s. 67) ”En allmän åsikt på den tiden, som inte bara jakobinerna hyste, var att ett land för att utvecklas bara behövde gynna handel och företagande. Burke tillmäter religionen, de lärda yrkena, litteraturen och konsten den avgörande rollen: först då individer formas av kultur och arbete i frihet kan genuint välstånd alstras.” (s. 70)

Annars var Burke ”anhängare av en fri marknad och av ekonomiska reformer genom liberalisering. Han delade huvudsakligen de nya tankarna om en lagstadgad fri ekonomisk samverkan. Enligt den skotske ekonomen Adam Smith var Burke en av de få som verkligen hade förstått hans tankar om arbetsdelningen och den osynliga handen”, skriver Ljungberg. ”Även att staten försökte påverka priser och löner mötte hård kritik från Burke.” Burke författade också framåt slutet av sin levnad en pamflett om ekonomi: Thought on Scarcity (1795). I denna förordar han ”en ekonomi som är styrd av parternas fria ansvar under självkontroll”. (s. 48) Burkes kritik mot centralstyre går igen även i hans ekonomiska tänkande. Han menade att ”i Frankrike hade statens affärer råkat i olag när det sökt styra över för mycket och det var en viktig orsak till landets revolutionära utveckling”. (s. 51) I Reflections… (1790) skrev han att enskild äganderätt ”är en av de krafter som nedlagts i oss för att motverka orättvisa och despoti”. (s. 51)

Burkes efterföljd

I och med Reflections… blev Burke en välkänd och aktad politisk debattör över hela Europa, både under sin samtid och kanske desto mer efteråt eftersom detta ses som det egentliga startskottet för den ideologiska konservatismen. Burkes parti Whigs, vars inre krets var anhängare till revolutionen, råkade med anledning av detta ut för intern splittring Därefter formulerade Burke skillnaden mellan revolutionsanhängarna och traditionalisterna inom sitt parti genom boken An Appeal from the New to the Old Whigs (1791). Framöver var det Torypartiet – sedermera The Conservatives – som skulle komma att betrakta honom som sin främste ideologiske föregångsman, även om Tories efter Burkes tid inte undantagslöst har följt Burkes idéer och principer.

Under 1800-talets andra hälft åberopades Burke och hyllades oreserverat av den framväxande konservativa intellektuella rörelsen över hela västvärlden. ”Men i den mån man på 1800-talet ägnade Burke uppmärksamhet var det den saklige, framsynte problemlösaren Burke, och inte profeten eller moralisten Burke”. (s. 79) ”Ännu i förra sekelskiftets europeiska reaktion mot positivismen och nya intresse för idealismen spelade arvet från Burke en roll.” (s. 79)

Att konservatismen från slutet av 1800-talet framför allt fått sin främsta idéutveckling i Amerika, förklarar Ljungberg att det nog i stor utsträckning beror på Burkes försvar av koloniernas rättigheter. ”Han ägde en dimension av fantasi och psykologi, som Amerikas grundlagsfäder saknade. I Amerika lästes han mycket. I amerikanska skolor blev Burkes tal om försoning med kolonierna en stående text. […] Burke skulle från 1920-talet, och särskilt efter 1945, ge upphov till en stark naturrättslig liberal eller nykonservativ renässans med betydelse för amerikansk politik och amerikanskt kulturliv.” (s. 79)

Bland berömda tänkare som influerats av Burke är t.ex. i Frankrike den liberala efterföljden utvecklad av Alexis de Tocqueville (1805-1809), och den kontrarevolutionära av Joseph De Maistre (1753-1821). I Italien märks särskilt den idealistiske filosofen Benedetto Croce (1866-1952). I USA har efter Andra världskriget som sagt en nykonservativ idébildning tagit vid, driven och utvecklad av humanisten Russell Kirk (1918-1994), historikern och poeten Peter Viereck (1916-2006) och den humanistiskt orienterade sociologen Robert Nisbet (1913-1996). Bland viktiga ledare som uttryckt stora sympatier för Burke märks dels USA:s 28:e president Woodrow Wilson (1856-1924), men även svenske kungen Gustav III (1746-1792). Gustav III läste Reflections…, han delade personligen Burkes syn på det gamla Europa och beviljade Burke en mindre svensk statspension. Faktum är att både USA:s konstitution och den svenska Regeringsformen 1809 bär tydliga influenser av Burkes tänkande. ”En liberal gestalt som Geijer uppfattar samhällets etiska, rätsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade – under inflytande av Burke. Också för den anglosaxiskt inriktade, tematiskt breda ’junta’ som åren kring sekelskiftet 1900 verkade kring historikern Harald Hjärne var Burke en idépolitisk inspiratör. Likaså uppskattade nationalekonomerna Gösta Bagge och Eli Heckscher honom. På 1900-talet har bland andra humanister som John Landqvist, J.A. Eklund och Knut Hagberg redovisat påverkan från Burke. Edmund Burkes tänkande har därmed fått ett visst gensvar i Sverige.” (s. 83)

Slutord

Carl Johan Ljungberg är Sveriges kanske främste Burke-kännare, och hans nya biografi Edmund Burke har fördelen att vara både lättläst, väldisponerad, tryckt i behändigt format och framför allt är den av ett omfång som gör att man kan läsa den på en kväll. Det är en utmärkt introduktion till konservatismens lärofader som person, politiker och tänkare, och detta är överhuvudtaget en bok som länge har saknats i svenskt utförande. Den är ett nyansrikt och mångsidigt porträtt tecknat på ett enkelt och lättförståeligt sätt.

Det märks att boken är skriven för en bred publik, och jag har överhuvudtaget ingen anledning att betvivla någon sida av detta porträtt. Men som själv mera konservativ än liberalkonservativ tycker jag möjligen att Burke som konservatismens grundare i polemik mot dåtidens liberalism kunde ha gjorts tydligare. Mot detta kan dock invändas att Burke var mycket mer än en kritiker av liberalismen och konservatismens grundare, särskilt viktigt är det att förstå Burkes värnande om den civila friheten, och det framhåller helt klart Ljungberg. Detta är en bok som alla borgerliga i Sverige kan läsa – och bör läsa.

Läs även följande artiklar av mig:

Jakob E:son Söderbaum

11 Responses to “Burke och formandet av konservatismen”


  1. 1 Michaël Lehman oktober 16, 2009 kl. 9:26

    Finnes boken enbart som pocket eller finnes den också inbunden i klotband eller kartonnage?

  2. 2 Staffan Andersson oktober 16, 2009 kl. 16:11

    Det är en liten bok, den är nog enbart pocket.

  3. 3 Carolina oktober 19, 2009 kl. 10:51

    Undrar om någon kan ge tips på en högerinriktad/konservativ ungdomstidning ett skolbibliotek skulle kunna ha som motvikt till ETC?!

    NEO verkar ju väldigt anti-socialistisk men ändock liberal.

  4. 4 Henrik oktober 19, 2009 kl. 15:17

    Carolina: Jag önskar att en sådan tidning fanns. Men det gör det inte.

  5. 5 Mattias oktober 19, 2009 kl. 15:24

    Axess räknas väl som konservativ?

  6. 6 Carolina oktober 19, 2009 kl. 16:55

    Från The Times fredagen 16 oktober 2009; Philip Collins i kolumnen” Thunder”, angående pågående debatt i Storbritannien om huruvida det vore bättre för kunskapsinhämtningen att låta barnen börja i skolan vid 6-7 års ålder som i större delen av Europa eller 4-5 år, som är den åldern de engelska barnen börjar vid nu…

    Swedish children don’t start school proper until the age of 7. This is good news for the Labour Party because there is a rule on the Left of politics that if something happens in Sweden it must be all right.

    Kanske är en vedertagen kunskap att så är fallet, men jag hade lite roligt åt det när jag läste det….🙂

    Finnish kids don’t start until 7 either, and they are the brainiest in the world at 11.

    Well, finländarnas toppnivåer har knappast med åldern för skolstart att göra…

  7. 7 Söderbaum oktober 19, 2009 kl. 18:03

    Carolina: Tyvärr är faktiskt Tradition & Fason den enda riktiga konservativa publikationen i Sverige idag. Precis som signaturen Mattias påpekar här i kommentarsfältet finns i och för sig Axess Magasin, men det är absolut ingen ungdomstidning utan ett högintellektuellt kulturmagasin som driver en kulturkonservativ linje och då och då uppmärksammar konservativa tänkare. Sedan finns Tidskriften Heimdal, som är organ för Föreningen Heimdal (www.heimdal.nu). Det är en studentpublikation som publicerar diverse artiklar och även lite humor inom det borgerliga fältet, men inte heller renodlat konservativ.

    Vi behöver i allra högsta grad en konservativ ungdomstidning i Sverige! Det hade varit givande att höra vad du Carolina – och andra läsare – har för idéer om hur en sådan skulle kunna se ut innehållsmässigt?

  8. 8 Carolina oktober 19, 2009 kl. 19:29

    Söderbaum: Ja, jag tror nog också det behövs. Nu är i och för sig ETC ingen ungdomstidning heller, väl?, så det skolbibliotek det gällde (inte min egen arbetsplats) skulle kanske kunna prenumerera på Axess, för att ha någon typ av motvikt över huvud taget?!

    Det tål att tänkas på, vad en konservativ ungdomstidning kan innehålla och utformas… jag återkommer!

    Tack för respons!

  9. 9 Staffan Andersson oktober 19, 2009 kl. 20:44

    Tidskriften Heimdal är dock ingen renodlat konservativ publikation vilket det senaste numret visade. Ett par nummer finns utlagda på föreningens hemsida heimdal.nu och det är nog meningen att det ska fyllas på. Ett skolbibliotek kan också länka till nu nedlagda Contextus http://www.konservativtforum.org/arkiv/contextus.htm där alla artiklarna under de två år den utkom finns. Fast även här rör det sig om artiklar på en ganska hög nivå för en gymansieelev.

  10. 10 emanuel. oktober 22, 2009 kl. 14:08

    Söderbaum:
    Är det bara jag, eller har T&F glidit åt det liberala hållet på sistone? Förutom EU-integrationstendenserna (som inte tillhör någon särskild ideologi), så handlar det ändå mer om att låta marknaden härja på även när denna ökar samhällets modernistiska inslag. (Detta är min intuitiva observation.)

  11. 11 Söderbaum oktober 23, 2009 kl. 21:59

    Emanuel: Eftersom jag själv inte är ekonomiskt liberal, så är det enkla svaret Nej. Däremot företräder vi ju inte någon enhetlig syn här på T&F. Faktum är att vi har en småskrift på väg att publiceras när som helst, T&F:s första, som handlar om konservatismen och synen på kapitalism och det ekonomiska systemet. Håll utkik!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar