Orangegrön röra?

Hotet från Åkesson (SD)...

Hotet från Åkesson (SD)...

Det alltmer uppenbara hotet om SD som vågmästare i Riksdagen efter nästa val har fått statsminister Reinfeldt att sträcka ut en hand till Miljöpartiet. Om det parlamentariska läget efter valet ser ut så att alliansen behöver aktivt stöd från Åkesson & Co, d.v.s. om inget block har majoritet, men de rödgröna är större än de orangea, så vill Reinfeldt i första hand samarbeta med mp, och om det inte går så avgår han hellre än ta stöd från SD.

Nu torde detta handla mer om politiska markeringar, att framstå som trovärdig i avståndstagandet till SD, än verkliga förhandlingsinviter, och miljöpartiet tycks i alla händelser rätt kallsinniga, men det torde ändå vara intressant att spekulera i vad som sker om valresultatet blir, låt säga, rödgröna 47%, orangea 45%, gulblåa 5%, eller för den delen om rollerna mellan blocken är omvända, en problematik som av olika skäl inte är lika uppmärksammad.

Mp som vågmästare istället för Sd?

Den negativa parlamentarismens princip ger den sittande regeringen företräde att sitta kvar i ett sådant oklart läge som kan bli aktuellt, i och med att regeringen inte behöver stöd av en majoritet, den behöver endast tolereras av majoriteten. Detta innebär att Reinfeldt kan sitta kvar om inte de rödgröna får egen majoritet och SD inte gör gemensam sak med Sahlin och fäller regeringen.

...kan göra Wetterstrand (mp) till vågmästare

...kan göra Wetterstrand (mp) till vågmästare

När sedan den politiska vardagen tar vid har det dock betydelse vilket av blocken som är störst. Det större blocket kan nu få genom sin politik så länge SD stödjer den eller lägger ned sina röster. Det mindre blocket behöver dock aktivt stöd från SD för att få genom sin politik. Det är här Miljöpartiet kommer in i bilden. Om alliansen blir mindre än de rödgröna skulle Reinfeldt ändå kunna sitta kvar, men blir då beroende av att något parti, SD eller något av de rödgröna, stödjer regeringens förslag. Eftersom Reinfeldt vägrar söka stöd hos SD återstår således något av de rödgröna, och valet har alltså fallit på mp.

Just nu verkar ju detta inte som en vinnare, givet mp:s svala mottagande. Efter valet, om problemet är ett faktum, torde saken komma i en annan dager. Då har mp lite att förlora på ett samarbete med de orangea. Som vågmästare torde de kunna få genom en hel del av sin politik, inte minst som Reinfeldt numera framstår som en fullfjädrad klimatalarmist av egen kraft. Sannolikt är detta det mest sannolika alternativet, men knappast önskvärt. För oss som redan är missnöjda med den urvattnade inriktning alliansens politik tagit, torde inte ett betydande miljöpartiinflytande göra saken bättre.

Storkoalition med s?

Vilka alternativ till detta kan man då tänka sig? Ett samarbete med Ohly lär man kunna utesluta. Då återstår Sahlin. Det finns ett och annat som skulle kunna tala för en sådan lösning. Sakpolitiskt är ju alliansen och sossarna i dag närmast omöjliga att skilja åt, så några problem att komma överens torde inte finnas. För båda finns också vinster att göra i att framstå som ansvarstagande, att ”uppoffra” sig för att frälsa landet från den bruna faran.

Ändå verkar inte det särskilt sannolikt. Just att de båda parterna är så lika innebär paradoxalt nog problem. Ju mer lika de blir, desto större tycks behovet vara av att utmåla sig som olika. Att i det läget inleda samarbete är i det perspektivet kontraproduktivt. Att sossarna skulle bli den mindre parten i ett sådant samarbete är också problematiskt. Det finns inget i det partiets historia som förbereder dem mentalt för att spela andra fiol.

Man måste också betrakta de inre förhållandena inom s. Sahlin har definitivt sina fel och brister. Med bästa vilja i världen kan man dock inte anklaga henne för at tillhöra partiets vänsterflygel. Det finns många på den flanken som gärna skulle se Sahlin falla, och ett samarbete med ”högern” skulle definitivt ge dem ammunition. Av den anledningen enbart är det tveksamt att Sahlin vågar sträcka ut handen till Reinfeldt.

Ett vänsteralternativ

Det finns dock ytterligare ett alternativ som inte kan uteslutas. Alla analyser tycks utgå från att alternativen handlar om vem Reinfeldt skall samarbeta med. Att SD skulle släppa fram en alliansregering tas som givet. Men är det givet? Partiets nyligen avhållna landsdagar visar ju tydligt dess vänsterprofil i ekonomiska och välfärdsfrågor, och i den enda fråga partiet egentligen bryr sig, invandringen, är ju de båda huvudalternativen ur SD:s horisont samma skrot och korn.

I ett läge där de rödgröna är större än de orangea skulle man kunna tänka sig att Sahlin bildar regering med Åkessons passiva godkännande, och sedan för en traditionell vänsterpolitik, vilket SD knappast torde motsätta sig, medan man i t.ex. invandringsfrågor kan påräkna säkert stöd från alliansen.

Det som talar mot detta är naturligtvis att man lika hårt som Reinfeldt bundit sig vid att inte samarbeta med SD, och att man fruktar att ett sådant handlande skulle kosta för mycket PR-mässigt. Mot detta står en stark lockelse att återkomma till maktens köttgrytor, och i praktiken med hoppande majoriteter få genom praktiskt taget allt man önskar.

Lösningens svagaste länk torde vara miljöpartiet som ju inte egentligen är särskilt tända på den folkhemssocialism som S och SD båda företräder. Även om S och V skulle vara beredda att regera med passivt stöd av Åkesson, är det inte säkert att miljöpartiet är det. Till skillnad från sina röda kollegor har de också ett guldläge att spela ut röda och orangea mot varandra och agera verklig vågmästare. Vi är så åter till den orangegröna röran.

Majoritet för alliansen trots allt?

Det alternativ som trots allt, vid sidan av den orangegröna, verkar mest sannolikt är att Reinfeldt kan sitta kvar stödd på en alliansmajoritet. Just nu kanske det verkar optimistiskt givet opinionsläget, men det finns två faktorer som ändå talar för det.

Stellan Bojerud, pensionerad officer, militärhistoriker och f.d. moderatpolitiker, som gått till SD i protest mot alliansens försvarspolitik. Just försvarsfrågan torde var den enda som, om den inte sköts bättre, kan få borgerliga att gå till SD.

Stellan Bojerud, pensionerad officer, militärhistoriker och f.d. moderatpolitiker, som gått till SD i protest mot alliansens försvarspolitik. Just försvarsfrågan torde var den enda som, om den inte sköts bättre, kan få borgerliga att gå till SD.

För det första kommer valrörelsen att sätta strålkastarna på regeringsalternativen och statsministerkandidaterna. Hur man än vänder och vrider på saken framstår ju Reinfeldt som en vida mer kapabel ledare än Sahlin. Det tycker ju många sossar också. Likaså framstår alliansen som ett samspelt lag, medan de rödgröna spretar åt alla håll. När det kommer till kritan tror jag det fäller avgörandet för många mittenväljare.

För det andra måste man nog fundera på var de väljare kommer som eventuellt skulle föra SD in i Riksdagen. Tittar man vilka som gick till SD i 2006 års val, så kom nästan alla från vänsterblocket. Det är sådana väljare man lockar med sin politik, och torde än mer vara så sedan man nu skärpt sin ekonomiska vänsterprofilering. Om SD kommer in i Riksdagen för att de tar vänsterväljare så kan det snarare hjälpa alliansen att behålla sin majoritet, eller i vart fall förbli större än vänsterblocket.

Det finns som jag ser det två frågor som alliansen kan tappa väljare till SD på, det ena är försvaret där SD förvisso inte verkar ha så mycket att komma med, men där alliansen verkligen stampat en stor del av sina kärnväljare på tårna, och det andra är brottsbekämpning som SD verkar vilja göra till en valfråga, och där alliansen skulle kunna göra mer.

För att förhindra att även högerväljare letar sig iväg till SD vore det därför klokt av alliansen att neutralisera dessa två frågor genom att ta initiativet där. Ta fram en rad förslag för att bekämpa brottsligheten, och ytterligare ett antal förslag för att återskapa Sveriges förmåga att åtminstone hjälpligt försvara vårt territorium. Det är god borgerlig politik och bra frågor att mobilisera de egna kring.

Patrik Magnusson

Annonser

11 Responses to “Orangegrön röra?”


  1. 1 Rune oktober 24, 2009 kl. 19:56

    De är rädda och förvirrade nu på allianssidan.
    C och KD riskerar att falla ur riksdagen och SD gör sitt intåg.
    Paniken är nära! Svårt att tänka klart i ett sådant läge.

    Jag undrar ju varför inte allianspartierna bildar en valallians till valet nästa år? De skulle ju kunna gå till val på namnet ”Alliansen” med fyra valsedlar från respektive parti.
    De partitrogna röstar då med den valsedel där deras partirepresentanter är med. Inget av allianspartierna riskerar ju då att bli utestängda från riksdagen om de får mindre än fyra procent.

  2. 2 Patrik Magnusson oktober 24, 2009 kl. 21:10

    Rune:

    Jag har länge varit av uppfattningen att Allians för Sverige borde gå till val under gemensam beteckning. Som du konstaterar ligger ju både C och KD riktigt riskabelt till.

  3. 3 Lakedaemon oktober 24, 2009 kl. 21:28

    Efter den senaste tidens debakel kring SD så har jag helt och hållet tappat tron på vår ”demokrati”. Att på daglig basis se hur etablerad media och statsmakt i princip unisont bedriver något som bäst beskrivs som häxjakt på ett parti som växer och i princip är lika stort, om inte större, än flera av riksdagspartierna är inget annat än en skandal av rang. Om detta fortgår riskerar vi samhällelig oro av ett slag vi hittils inte sett i Sverige.

  4. 4 Allianspartisten oktober 24, 2009 kl. 22:02

    ”Sakpolitiskt är ju alliansen och sossarna i dag närmast omöjliga att skilja åt, så några problem att komma överens torde inte finnas”

    Det verkar faktiskt, bäste Patrik, som att du helt missat de rödgröna partiernas budgetförslag med kraftiga skattehöjningar och återinförd förmögenhetsskatt (en skatt som kommer att tvinga såväl kapital som företag ur landet och därmed kosta jobb).

    Vidare tycker jag att förslaget att bilda en valallians mellan allianspartierna är alldeles utmärkt. Det gäller nu att försvara de framsteg som de facto gjorts.

  5. 5 Patrik Magnusson oktober 24, 2009 kl. 22:47

    Allianspartisten:

    ”Det verkar faktiskt, bäste Patrik, som att du helt missat de rödgröna partiernas budgetförslag med kraftiga skattehöjningar och återinförd förmögenhetsskatt”

    Jaja, kanske var jag lite elak. På det ekonomiska området finns trots allt lite skillnad, och om man betänker att de rödgröna är en allians där ju kommunisten Ohly också skall hållas på gott humör, så blir ju skillnaden än större.

    Håller vi oss enbart till ekonomiska frågor tycker jag faktiskt alliansen får godkänt. De går åt rätt håll, och gör det i en takt som är realistisk.

    Lakedaemon:

    Precis som andra partier får SD tåla att granskas, och att det finns de som, likt jag, inte låter sig imponeras av deras politik. Men jag håller med dig om att etablissemangets behandling av partiet och framförallt de personer som uttalar sympatier för eller tar uppdrag för SD är skandalös. Det är inte värdigt en demokrati.

  6. 6 Stoller oktober 26, 2009 kl. 15:33

    Jag ser utspelet med inbjudan till miljöpartiet som ren taktik och som ganska smart sådan. De gröna har tidigare funderat på borgerligt samarbete och att aktualisera detta kan så splitt i det rödgröna samarbetet. Psykologisk krigsföring alltså.

    Dessutom: Företrädare för de rödgröna har krävt ”korten på bordet” en längre tid vad gäller de borgerligas inställning till samarbete med SD om partiet skulle få vågmästarroll. Detta krav är naturligtvis rent taktiskt och ett försök att associera SD och de borgerliga till varandra. Nu har de rödgröna inte bara fått ett ja eller nej till svar, utan ett rungande NEJ, inklusive ansvarstagande i form av att Reinfeldt lovat att avgå om han inte kan regera utan stöd av SD (motsvarande löfte har inte avgetts av någon av de rödgröna och det kommer vi heller alldrig att få höra – de är för maktkåta för att ta ett sådant ansvar).

    De rödgröna har alltså poserat med ett till intet förpliktigande politiskt korrekt uttalande medan di blåe har visat ansvarstagande, presenterat ett möjligt allternativ samt påmint om instabiliteten i den rödgröna koalitionen.

    3-1 till alliansen!

  7. 7 Allianspartisten oktober 26, 2009 kl. 16:20

    Förvisso går den rödgröna rörans allians upp med några tiondelar i vissa opinionsundersökningar. Samtidigt lär partistrategerna ha insett att man misslyckats att utnyttja det läge som finanskrisen inneburet. Samtidigt fortsätter förtroendet för Sahlin att vara på en mycket låg nivå.

    Den smygande insikt som nu infunnit sig hos de rödgröna är att det alls inte är något otänkbart att Sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen. Den realistiske kanske till och med förstår att detta, i och för sig problematiska, scenario är mer troligt än en rödgrön majoritet. Detta i synnerhet som de populistiska Sverigedemokraterna allt mer uppenbart positionerar sig för att attrahera LO-väljare kanske med speciell tonvikt på yngre män.

    Till detta kommer att de rödgröna kommer att ha stora svårigheter att vinna de kritiska marginalväljarna så länge kommunistledare Ohly finns med vid styråran på den rödgröna båten.

    Allt detta leder till en begynnande desperation hos de rödgröna.

    Skulle det bli så att Sverigedemokraterna blir vågmästare är det nog inte helt otänkbart att miljöpartiet trots allt kommer att byta sida. I miljöpartiet har aldrig funnits någon entusiasm över samabetet med vänstern.

  8. 8 Alex Birch oktober 27, 2009 kl. 0:41

    Om de borgerliga hade drivit på dessa frågor redan i förra valet hade Sd inte haft lika stor framgång.

  9. 9 Frederick oktober 30, 2009 kl. 22:09

    Patrik,

    Tror du har rätt i din analys. Brottsbekämpning och försvaret är ju två märkvärdigt frånvarande frågor (eller bortsjabblade) av borgerligheten.

    En del gammelmoderater och allmänborgerliga skulle nog kunna tänkas läcka över till SD.

    Och med tanke på att inga partier från höger till vänster överhuvudtaget tycks vilja erkänna att det ens existerar några större problem med integrationen, så lär väl SD kunna locka somliga på denna punkten med.

    Det är för mig helt ofattbart hur vi i Sverige saknar ett brett demokratiskt högerparti som har brottsbekämpning, trygghet och försvar som kärnfrågor. Borde det inte vara rätt självklart? Och, får man förmoda, kunna attrahera en hel del borgerliga väljare?

    Eller är det bara Ekonomin, Tillväxten och Marknaden — denna sakrosankta trefaldighet — som är det enda borgerliga politiker har för för ögonen? Det verkar inte bättre.

  10. 10 essenonvideri september 10, 2011 kl. 12:45

    Hmm,

    Ibland kan man känna sig så där omåttligt stolt när man ser sina förutsägelser slå in, ibland mår man bara illa

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bjud-in-mp-till-regeringssamarbete_6453574.svd


  1. 1 Om att måla in sig i en grön återvändsgränd « Esse Non Videri Trackback vid september 10, 2011 kl. 17:32

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 964,007 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar